En av fotbollsbranschens skönaste profiler är Bosse Andersson. Om jag själv tillbringar för mycket tid i telefon så är det inget mot “Super-Bo” som i det närmaste har en mobil limmad i örat 24/7. Att han brinner för Djurgården och nu tagit på sig mardrömsuppdraget att städa i klubben som får en fallfärdig rivningskåk att framstå som stabil, välfungerande och lockande är givetvis berömvärt.
Jag kan inte hymla om att jag precis som många andra journalister och fotbollsfolk gillar “Super-Bo”. Vi har garvat mycket genom åren och även om jag inte likt Offsides Henrik Ystén bastat och druckit bira med Bosse på hans skärgårdsparadis så vet jag givetvis om att han är ett socialt geni och känner alla på alla sidor. Han är vänligheten själv.
Eller som en journalistkollega sms:ade efter våra senaste artiklar: “Men jag gillar ju Bosse. Till skillnad mot de andra.” Eller när jag kollade med en del fotbollsledare om de ville uttala sig om det uppkomna läget och flera av dem tvekade eller avstod för att de just gillade Bosse så mycket. Bara att kolla in AIK:s Björn Wesström försiktighet i sin kritik och hur han är noga med att skjuta in att han tror att felet uppstått på grund av obetänksamhet.
Under åren har jag givetvis haft oerhört mycket med Bosse att göra och även med förre Dif-basen Bosse Lundquist – som jag också gillar – och även om vi inte alltid varit överens om allt, läs bara denna klassiska rubrik på “Lunkans” krönika – så har jag alltid upplevt att det funnits en respekt efter att den värsta ilskan lagt sig. Vi har olika roller och hamnar inte sällan på olika sidor.
Den senaste veckan har fotbollskanalen.se granskat bolaget Club Consulting – ett bolag som Bosse Andersson, Henrik Berggren och Bosse Lundquist startade 2011 – och det sysslar med att investera i vinstandelsbevis i spelare samt att hyra ut konsulttjänster i form av scouting och annan fotbollsverksamhet. En marknad som bara borde växa i takt med att fotbollens värld blir alltmer komplex.
Inga konstigheter i upplägget, snarare tvärtom, då det är bättre för en klubb att ta hjälp av ett ambulerande riskkapital snarare än konstiga upplägg där styrelsefolk satsar pengar i den egna klubbens spelare (Lex Malmö FF, AIK, Djurgården osv) och det är svårt med insyn och vem som har makten över affärerna. Hur vet man att en styrelseledamot som röstar för försäljning av en spelare inte gör det för att det är bättre för hens investering?
Därför låg Club Consulting helt rätt när man började med att hjälpa klubbar som Åtvidaberg, Sirius, Gefle och andra små föreningar med tips om spelare och finansiera spelarköp och förlängningar av kontrakt. Ett upplägg som gjorde att exempelvis Gefle kunde förstärka trots den magra omsättningen och på så sätt trotsa idrottens naturlagar.
För mig finns inga konstigheter i att någon vill tjäna pengar – det är vad majoriteten av oss alla lever av på olika vis – och det är inte alls fult att det förekommer inom fotbollen. Om nu Bosse Andersson, Henrik Berggren och Bosse Lundquist ville utnyttja sin kombination av kunnande, kontakter och kapital så var det en “win-win” om klubbarna fick hjälp att kunna satsa och utveckla sin verksamhet.
Trots allt är det ingen som tvingar en klubb att värva en spelare som är finansierad med riskkapital. Att riskkapitalet vill ha ersättning för risken är självklart och det är först vid en eventuell vinst som en förening måste dela med sig. Då är det lika synd om klubben som det är för alla finansmän och företagare som gnäller över att de måste betala skatt på sina vinster: det vill säga inte alls.
Så det är inte så att jag är emot att klubbar tar hjälp av riskkapital, men däremot är det oerhört viktigt med öppenhet och tydlighet så att det inte blir några intressekonflikter. Man måste kunna lita på att det är ett upplägg där ingen agerar under radarn och där inte alla parter har full insyn i vad som sker och varför. Vilket inte alltid är fallet i fotbollens värld.
Problem uppstod dock när Djurgården i november i fjol hyrde in Bosse Andersson som sportchef och Henrik Berggren från Club Consulting. Det vill säga samma personer som legat bakom upplägg, kontakter och annat kring Gefles och Åtvidabergs spelarvärvningar med hjälp av Club Consulting. De har däremot ett enormt informationsövertag och det är givet att det är tveksamt.
Den som inte ser riskerna och farorna med det är antingen blind eller så har man dragit för skygglapparna helt. När jag träffade Bosse Lundquist för min podd “Lundh” i onsdags så var till och med han rak om att det givetvis är så, men poängterade att allt är reglerat och klart sett till hur Bosse Andersson och Henrik Berggren ska jobba för Djurgården och vad de får göra och inte göra.
Må så vara, men i Gefle är man inte nöjda i dagsläget och eftersom en av arkitekterna i form av Pelle Olsson (tidigare sportchef och tränare i klubben) flyttat till Djurgården så sitter Gelfe-ledningen med ett upplägg man inte anser är hundra. Däremot är de rädda och vågar inte säga något öppet sett till att Club Consulting har intressen i sex, sju spelare och utan bolaget är kanske inte klubben allsvensk.
Visst hade jag gärna sett att Gefle-ledningen inte var så feg och istället vågade lägga korten på bordet om upplägget och vad man är missnöjd med och klarlägga kring om Bosse Andersson har haft kontakt med Gefle-spelare även efter att han tillträdde som Dif-sportchef. Ibland är det tyvärr så att blotta misstanken om att någon påverkar en situation räcker för att man måste sluta med det.
Varför är det känsligt? Ja, ta om Helsingborg vill köpa en spelare från Gefle som Club Consulting har intresse i och bjuder två miljoner. Då är Gefle skyldigt att informera Club Consulting om budet och även om det ska vara vattentäta skott mellan Bosse Lundquist och Dif-duon (Lundquist säger att han köpt Bosse Anderssons och Henrik Berggrens andelar i fjol) och Dif-duon är ju anställda av Bosse Lundquist och har gjort upplägget.
Om det på något sätt läcker så vet plötsligt Djurgården vad Helsingborg bjuder för en spelare och kan gå in och lägga ett lite högre bud om man anser att spelaren är attraktiv. Eller säga nej till en försäljning för att det gynnar Helsingborg som kanske kämpar mot Djurgåden just då. Ja, det finns naturligtvis en mängder av scenarier där man hamnar på fler stolar än den enda man får sitta på.
Sedan tror inte jag att Club Consulting och männen bakom hade detta scenario klart för sig, utan att man bara ryckte ut för att hjälpa ett Djurgården i kris och samtidigt ville man inte lägga ner den verksamhet man med förluster byggt upp under ett antal år.
Å andra sidan är det inte möjligt att både ha kakan och äta den. Det vet vi alla. I det läget måste man välja mellan att ha kakan kvar eller att äta upp den, även om det smärtar att avstå från något av delarna.
Att SvFF uppges att ha gett klartecken för upplägget betyder ingenting för mig. Att kalla förbundet tandlöst i sådana här frågor är att berömma SvFF alldeles för mycket. Tröttare, lamare och svagare granskare får man leta efter. Att ens ha ordet granskare i samma mening som SvFF är att gå för långt.
Räcker att se följderna av TV4-Sportens och fotbollskanalens Kristallen-nominerade granskning av Oliver Cabrera, Gais, Örebro och där vi kunde visa kontrakt, papper och helt olagliga och regelvidriga upplägg (alla länkar finns i artikeln som är inlänkad) och att det var spritt och med namnteckningar från klubbledare.
För att tala klartext: vi visade hur en agent, klubbledare och andra i fotbollsbranschen simmade ryggsim i syltburken men det slutade med att SvFF direkt friade klubbarna (de är ju medlemmar i SvFF som friade sig själva) och efter ett tag så tog man Cabreras licens men den fick han tillbaka direkt eftersom Kenneth Thallinger och Co inte kunde reglerna och hade gjort fel.
Det är fyra år sedan och därefter har INGET hänt. Inte så att jag tror att Club Consulting och Gefle är ens i närheten av de felen, men för att parafrasera en Hassan-sketch så hade SvFF definitivt inte varit lika bestämt som tullen i Helsingborg utan snarare gett direkt klartecken för en Folkabuss med 37 kanonsnubbar i Cheech and Chong-t-shirts.
[youtubeplay id=”EAKrlqCOn7U” size=”large”]