En angenäm kväll för Hamrén

Efter 2-0 i Chisinau och 3-1 mot ett vasst Iran på Friends Arena har Hamrén skaffat sig andrum. Dryga två månader återstår till nästa EM-kval (Montenegro hemma) och dessförinnan möter man Norge i en träningsmatch i Oslo, och förbundskaptenen har plötsligt fler alternativ på flera platser än han haft på ett tag.

Långa perioder mot Iran spelade Sverige en stark offensiv fotboll och skapade lägen och visst, det är som med ett för kort täcke, när man flyttar upp det så blottar man sig. Det ledde till några iranska möjligheter och ett tillfälle som ledde till straff om reducering. Ändå kändes inte den svenska segern riktigt i fara, trots att det iranska landslaget kopplade ett grepp direkt efter pausen, men närmare än en stolpträff kom man aldrig.

Sverige hade rivstartat matchen och gjorde två rätt snabba mål och det var kombinationer och inlägg som låg bakom både 1-0 och 2-0. Framför allt det första målet var oerhört vackert, från Emil Forsbergs dribblingar till Zlatan Ibrahimovic öppnande pass och Erkan Zengins direkta inlägg till lagkaptenen som satte in 1-0 distinkt med huvudet.

Även 2-0 var snyggt när Marcus Berg visade den egenskap som ingen svensk anfallare haft sedan Marcus Allbäcks dagar. Panathinaikos skyttekung högg på en nernickad boll av Zlatan och var säker när han tog den på uppstuds och tryckte in den i nät. Viktigt för anfallare Berg att visa sin klass när han fick chansen från start för första gången på länge.

Zlatan Ibrahimovic fortsätter att excellera och stod för ett snyggt nickmål och en snygg nickassist under 45 minuters spel, och det efter två mål mot moldaverna fredags. Nu är han uppe i 54 mål och kanske är det mest fascinerande att 26 av dem kommit under dryga tre säsonger och på 26 matcher. Innan mötet med Kroatien i Zagreb 2012 hade Zlatan 27 mål på 77 landskamper.

Fast inte nog med det, Marcus Berg hittade rätt när han fick starta mot Iran och det efter att hans inhopp i EM-kvalet lovade gott. Kanske kan han hitta rätt på allvar i landslaget? Han har egenskaper som få andra svenska anfallare? Bakom duon Zlatan och Berg finns Isaac Kiese Thelin som var solid i EM-kvalet och Ola Toivonen som nickade in 3-1 på Iran.

På mittfältet funkade det med att spela fyra man i ett 4-4-2 och där var Albin Ekdal och Kim Källström klart godkända och sedan visade Zengin att han kunde växla upp från EM-kvalet och var riktigt bra första 45 mot Iran, och på andra kanten var Emil Forsberg en injektion ända till en skada tvingade honom att kliva av. Jimmy Durmaz kan vara tillbaka och Sebastian Larsson känner sig långt i från given.

I backlinjen är Pierre Bengtsson och Erik Johansson – vilka matcher mittbacken gjort – rätt självskrivna i juni och kanske även Martin Olsson till vänster. I avstängde Andreas Granqvist frånvaro finns Mikael Antonsson som Hamréns förstaval om han är frisk och även Pontus Jansson är en möjlig ersättare. I mål lär Andreas Isaksson vara ettan men Robin Olsen visade att det finns alternativ.

Så även om Erik Hamrén må vara förbannad på kritikerna efter Iran-turbulensen så kan han åtminstone titta på resultaten och veta att han köpt sig både tid och plats inför EM-kvalet i juni. Vinst mot Montenegro ger ett direkt avgörande under hösten och där det minst blir playoff om en plats i EM 2016, vilket borde göra att bara tanken på det gör att det känns som en smekning att vakna på onsdagen.

Inramningen på Friends Arena blev den rätta och det var mer av en fest med inslag av protest och det gick att ta på stoltheten och glädjen många med rötter i Iran kände, inte minst alla kvinnor som kunde se sitt landslag. Det var skönt och sunt förnuft att SvFF tog beslutet att inte jaga banderoller eller den gamla iranska flaggan. Om sedan Fifa skulle gå efter SvFF för det så får man ta den kostnaden.

Sverige jagar en plats i EM 2016 i Frankrike och efter segern mot Moldavien kan Erik Hamrén andas ut en aning inför nästa EM-kval, Montenegro hemma i juni. Oavsett hur det går där lär EM-kvalgruppen antagligen avgöras under några dagar i september. Då spelar Sverige mot Ryssland i Moskva och efter det mot Österrike på Friends Arena.

Fram till dess måste Erik Hamrén försöka vaska fram fler spelare som kan utmana om platser i startelvan. Det är för få som hotar en del av de etablerade och det är något som kan vässa Sverige. Inte så att det betyder att veteranerna med automatik ska bytas ut, utan snarare att de ska känna flåset och att konkurrensen om platserna ska bli hårdare.

Därför kul att Anton Tinnerholm, Erik Johansson och Emil Forsberg är med i startelvan mot Iran, och även Marcus Berg som aldrig riktigt fått något genombrott i landslaget. Iran är ett riktigt vasst landslag som är några snäpp upp från Moldavien och det är ett måste för Sverige att spela mot bra landslag oavsett vad det betyder för Fifa-rankningen.

Även om många är kritiska mot världsrankningen så har den blivit bättre på att peka ut rättvist, men det är möjligen så att man skulle tänka om kring vänskapsmatcher som Uefa inte har med på sin rankning, men det är givet att den är en indikation på var man står. Ingen ifrågasätter väl att Sverige gått sämre på senare år och därmed tappat i kvalitet, eller?

Ett skäl är att Sverige har färre spelare i de stora ligorna och som går långt i Europa. Ovanpå det så får inte alla spelare tillräckligt med speltid och det handlar om en kombination av att den svenska kvaliteten gått ner men också på att konkurrensen ökat av spelare från hela världen. Globaliseringen påverkar inte bara handel och vanligt arbetsliv utan även fotbollen.

Samtidigt finns det ljuspunkter i svensk fotboll. Ta bara att Malmö FF:s äventyr i Champions League visat sig vara ett löpande band av landslagsspelare och att sju i dagens landslagstrupp har spelat i MFF under 2014. Lägg till att det äldre U21-landslaget laddar för U21-EM efter bragden mot Frankrike i höstas och slog Serbien i veckan och vann klart mot Ryssland.

Även om en succé i U21-EM inte med automatik innebär att nya landslagsspelare kommer fram, se bara på laget från 2009 där få i startelvan verkligen tagit nästa kliv: Johan Dahlin – Mikael Lustig, Mattias Bjärsmyr, Rasmus Bengtsson, Emil Johansson – Rasmus Elm, Pontus Wernbloom, Gustav Svensson, Emir Bajrami – Ola Toivonen, Marcus Berg.

Ändå är det givetvis ett gott tecken att Sverige är med där och det finns spelare som Branimir Hrgota, John Guidetti, Simon Gustafsson, Ludwig Augustinsson och många fler som redan i höst kan vara med i en A-landslagstrupp. Hamrén behöver fler alternativ och både en match mot Iran med A-landslaget kan visa den vägen och ett U21-EM.

En del verkar ha uppfattat turbulensen kring att möta Iran som att jag anser att Sverige inte skulle spela mot landet i fotboll. Klart att det är tveksamt men om man väljer att möta landslag från länder med tvivelaktiga regimer så måste man vara tydlig med var man själv står. Givetvis har vi alla ett moraliskt ansvar men idrotten kan inte hållas högre än handel och turism.

Iran är handelspartner med Sverige och svenska företag exporterar för en dryg miljard kronor om året och man köper för en dryg miljard. Om det är okej att handla med landet som styrs av en regim vi på många sätt ifrågasätter så måste det på ett liknande vis vara okej att ha ett idrottsligt utbyte. Däremot kan man utnyttja tillfället att få fram synpunkter som stöttar de som har det svårt.

Skrev en krönika i ämnet hösten 2013 och har inte ändrat ståndpunkt. Om Sverige ska bojkotta ett VM i Qatar 2022 så borde vi alla fundera ett varv till och undra hur många gästarbetare som dör i landet för att se till att det lilla emiratet kan sälja gas och olja och köpa varor från Sverige och många andra länder? Det har pågått länge och lär pågå efter VM.

Givetvis är det för jävligt att folk dör för att bygga VM-arenor, men det är lika för jävligt att gästarbetare dör i Dubai för de bygger skyskrapor, köpcenter och annat för att européer ska åka dit och semestra. Hela systemet för arbetskraft i regionen är helt skruvat, och visar att det naturligtvis är svårt att hantera stora mästerskap och andra utbyten.

Därför är det viktigt att SvFF och andra kring landslaget tar ställning. Det var ett steg i rätt riktning att de svenska landslagsspelarna klev fram och kritiserade hur det är för kvinnor i Iran, vilket lätt glöms bort när man kritiserar SvFF:s valhänta hanterande av den brännande frågan, och det har varit ovanligt att svenska spelare gjort dylikt.

Sedan hade SvFF behövt vara mycket mer öppet om uppgörelsen med Iran. Vad ingår i överenskommelsen med landet som har oerhört svårt att få till matcher av just politiska skäl? Vad händer med utbytet med flicklandslaget i Iran? Och man måste vara kvickare på att utvärdera en policy som får en förbundskapten  att framstå som mindre insatt och empatisk än vad han är.

Hoppas bara att det blir positivt drag på läktarna i Solna och att vi slipper oroligheter eller stökigheter kring att det finns delade uppfattningar kring regimen i Iran. Räcker att se på twitter och i mina email för att inse att det finns både för och emot en regim som många i väst har svårt att förstå sig på och man kan inte respektera bristen på mänskliga rättigheter.

Dessutom går det att ifrågasätta en regim för att man inte alltid respekterar mänskliga rättigheter som i Sverige. Att man möts i en fotbollsmatch är en sak, men att inte kunna tydligt ta ställning är en annan. Har tidigare gjort parallellen hur svensk handboll agerade kring VM i Qatar och där är inte det svenska fotbollsförbundet än.

Spelarna har varit väldigt tydliga i frågan och det är en klar förändring till det bättre. Vilket inte på något sätt betyder att allt är löst av den anledningen, men det är bra och nyttigt att svenska landslagsspelare som är förebilder och idoler tydligt tar ställning för vad som i Sverige är givna delar av förbundets och samhällets värderingar.

Även om en del kanske längtar tillbaka till tiden när man höll illusionen att idrott och politik inte hör ihop vid liv så är det inte längre möjligt 2015. Det måste även SvFF inse och det går inte att dra fram en policy om att Erik Hamrén förvisso är fri att säga vad han vill men däremot ska alla politiska frågor handläggas av styrelsen för förbundet.

Vad är politik? Ja, det är en svårbesvarad fråga och varför Erik Hamrén inte i lördags kunde säga vad han sa på måndagens presskonferens är en gåta. Nej, det är inte så att någon kränkt förbundskaptenen, eller ens varit elak, som SvFF-basen Karl-Erik Nilsson påstod när han ringde Aftonbladet i söndags kväll. Utan medier har bara påpekat det konstiga i att han inte svarade på frågan.

Erik Hamrén är en vuxen man med ett batteri av rådgivare runt om kring sig och att Iran-matchen skulle dra till sig frågor var inte heller någon nyhet. Det här visar tydligt att en av Sveriges största folkrörelser behöver moderniseras och kliva in i 2015. Det är inget kontroversiellt att Hamrén slår fast sin ståndpunkt mer än en gång, och så ofta har det inte heller gjorts.

Naturligtvis borde Hamrén ha blivit tydligare briefad inför lördagens presskonferens så att han inte skulle känna sådan osäkerhet att han bara hänvisade till en policy om en uppdelning. Vi som följt Hamréns tid som förbundskapten vet att han ofta är försiktig eller osäker kring den här typen av frågor och då oftast avstår från att ge sig in i frågorna, vilket kan slå tillbaka.

Dessutom hade det varit önskvärt att SvFF berättade vad Iran betalar för att spela matchen mot Sverige på Friends Arena. Att SvFF är ekonomiskt pressat är ingen nyhet och då vore det klädsamt om man kunde vara öppen med om vad man får betalt. Lägg till att utbytet med flicklandslag som det tidigare hetat ska ske senast 2016 nu är betydligt mer löst i kanterna.

Det är så befriande med klarspråk, även om det är i en självklar fråga. Av tradition har svenska landslagsspelare i fotboll varit försiktiga, men som SvFF-basen Karl-Erik Nilsson påpekade i poddintervjun med mig för några veckor sedan så ville han ta efter handbollsförbundet. Ni vet i samband med VM i Qatar i januari så var svensk handbolls alla representanter tydliga om hur man såg på regimen och utnyttjade tillfället att ge en motbild, vilket blev en krönika som uppmanade SvFF att ta efter.

På ett sätt synd att Erik Hamrén inte ledde det hela med att börja i lördags kväll på Scandic Park, men antingen så hade inte SvFF synkat att man skulle agera så här eller så insåg man efter förbundskaptenens presskonferens att det ser lite dumt ut? Möjligen vill Hamrén absolut inte tala om det här, men det skulle förvåna om han inte säger något om det på måndag när det är ny presskonferens.

Hör fotboll och politik ens ihop? En evig fråga men för mig är svaret alltid ja. Det går inte att låtsas som att idrott inte utnyttjas i politiska hänseenden och det kan vara allt från att tvivelaktiga regimer anordnar mästerskap för att putsa på fasaden till att valda politiker gärna solar sig i glansen av framgångar för idrottare och lag.

Även om SvFF och andra idrottsförbund får akta sig från att kasta sig in i knivigare frågor där det inte är lätt att bena ut vilken sida som har rätt, likt i en svårnavigerad konflikt mellan Israel och Palestina eller på Nordirland, så är det inte svårt eller komplext att stå upp för det som är givna värderingar likt jämställdhet och mänskliga rättigheter och demokrati.

Nej, några uttalanden löser inte alla problem i Iran med en regim som har en annan syn på kvinnor och idrott. Däremot är det positivt att svenska landslagsspelare är tydliga och utnyttjar en möjlighet att säga vad som är en självklarhet i Sverige och borde vara en självklarhet i hela världen. För annars blir det bara en propagandtriumf för Irans regim att landslaget är i Sverige.

Antalet träningslandskamper som Iran spelar i Teheran är få, då få länder vill spela mot landet av bland andra politiska skäl och förberedelserna inför VM stördes av det och man mötte till slut Vitryssland, Angola och Montenegro på neutral plan. Ofta träningsspelar man i Österrike, som inför VM och mot Chile i veckan, där man vann med 2-0 vilket imponerade:

[youtubeplay id=”hthBTIFebPo” size=”medium”]

Uppenbart att de svenska landslagsspelarna precis som många av oss i media inte har bra koll på VM-nationen som är rankat 42:a i världen, tre snäpp före Sverige. Det är ett landslag som hämtar en majoritet av spelarna från Iran och några andra asiatiska ligor som man inte ser i Europa. Två spelare finns i spanska andradivisionen  och i Osasuna och en av dem är lagkaptenen och stjärnan Javad Nekounam.

Den 34-årige Nekounam är Irans Zlatan och i förra veckans match satte han rekord i antalet landskamper när han nådde 150 och passerade Ali Daei och Nekounam stod för ett av målen och är nu uppe på delad andraplats med 38 mål ihop med Ali Karimi.

Kanske kommer det nya rekordmålet på Friends Arena på tisdag kväll som gör Nekounam till störst av alla inom iransk fotboll? Eller måste han i kapp Ali Daeis 109 mål för att anses som landets störste spelare? Ja, det överlämnar jag till experterna på iransk fotboll.

Räkna dock med bra tryck på Friends Arena. Över 30 000 biljetter är sålda och det lär bli så att Sverige känner sig som bortalag, men det är bättre än att det är tyst och tamt på läktarna. Erik Hamrén visste inte hur han skulle formera laget under lördagens presskonferens utan ville avvakta en lätt träning söndag och sedan måndagens hårdare pass.

Tror att Zlatan spelar trots allt och hade velat se följande elva: Olsen – Larsson, Granqvist, Johansson, Olsson – Forsberg, Quaison, Ekdal, Zengin – Ibrahimovic, Berg

***

Tom Alandhs dokumentär på SVT om Tord Grip är värd att se, men det är inte riktigt Alandh-klass och jag saknar en tydligare skildring än att han bara stått i Svennis skugga. Grip fanns även i Tommy Svenssons skugga och har gjort så oerhört mycket i svensk fotboll, men slående är att han haft svårt att lyckas när han varit nummer ett.

***

HIF-backen Emil Krafth nobbade landslaget och fanns varken med i A-landslagets trupp eller U21-landslagets trupp. Det hette att högerbacken var skadad…ändå fanns han med i Helsingborgs startelva i genrepet mot Värnamo mindre än 15 timmar efter att A-landslaget och U21-landslaget spelat matcher i Moldavien och Serbien.

Med tanke på att Mikael Lustig var skadad och att Krafth spelade mot Frankrike i november och gjorde det bra och även var med i Abu Dhabi och gjorde det bra så hade det inte varit en stor överraskning om HIF-backen funnits med i Hamréns EM-kvaltrupp. Något fick Krafth att tacka nej och sedan ändå spela match för klubblaget.

Ta bara att Håkan Ericson nu tog ut Mattias Johansson i U21-landslaget igen. AZ-backen ratade ju U21-landslaget i höstens playoff men när Krafth inte var disponibel och Derbys Isak Ssewankambo var skadad så blev det en uttagning av Johansson.

***

Cirka 50 personer kom till landslagets öppna träning på Friends Arena.

Så tröttsamt med nya skandaler på Gradski-stadion Podgorica. Englands målvakt Joe Hart fick i VM-kvalet till Brasilien uppleva något liknade som Rysslands Igor Akinfejev som blev träffad av en brinnande bengal efter 20 sekunder av matchen mellan Montenegro och Ryssland och blev utburen. Tyvärr är det ingen överraskning att det sker, det har hänt tidigare i Montenegro.

Redan när England EM-kvalade mot Montenegro 2011 tog sig hemmafansen in på planen vid slutsignalen. I VM-kvalet 2012 kastade fansen in bengaler på planen i när man mötte San Marino och Tjeckien, och mot Polen fick polackernas målvakt ett säte kastat mot sig. Sedan var det matchen mot England som fick arenan att se ut som en krigszon.

Efter VM-kvalet gav Fifa Montenegro böter på 800 000 kronor men det har inte direkt hjälpt. Det var hett på läktarna när Sverige var där i november och tyvärr ännu värre när ryssarna var där under fredagen. Vad gör nu Uefa? Ja, EM-kvalets herrar tvingade Ryssland att spela matchen trots att målvakten blivit utbytt för brännskada – vilket är svårt att fatta.

I det här fallet är det som med domare, det går inte direkt att straffa Uefa som sitter på all makt, och det är otroligt att matchen fortsatte. Förstår verkligen Rysslands ilska över att tvingas  spela matchen, men det gick till slut inte att spela klart den efter spelarbråk och nya oroligheter i andra halvlek. Allt annat än att Montenegro döms som förlorare med 0-3 vore en skräll, och det slår givetvis mot Sveriges EM-drömmar.

Kan inte förstå att man inte slänger ut Montenegro som har så upprepade problem. Vet givetvis att det förekommer på fler ställen än på Gradski-stadion, men i sådana här korta kval får det för stor betydelse om något lag vinner en match på det sättet, men kan naturligtvis köpa att Uefa väljer den vägen. Möjligen kan man välja att straffa även Ryssland och ta poäng från Capello o Co, men tror inte på det.

När Serbien och Albanien möttes i EM-kval i höstas och en drönare flög över arenan med en albansk flagga och det var upploppsliknande scener så fick hemmalaget Serbien segern med 3-0 men blev samtidigt fråntagna tre poäng på grund av att hemmafansen stormade planen och attackerade de albanska spelarna. Bägge länderna har överklagat till CAS, idrottens egen domstol.

Läser man på Uefa:s korta beskrivning från Montenegro-Ryssland på hemsidan inser man att de vill tona ner det hela och inte föregå något med skrivningen “appeared to be struck by an object”:

Nu återstår bara att vänta på Uefa:s process och Sverige gör bäst i att fokusera på att man tog tre poäng och tänka framåt mot Montenegro i juni och strunta i eventuella poängfördelningar. Svenska landslaget hade inga problem att ta 3-0 och seger efter publikskandalen på Parken i Köpenhamn och det är väl troligt att ryssarna får en poänginjektion.

Enda positiva är att Montenegro knappast kan bland sig in i kampen om tredjeplatsen – vilket ger minst playoff – och trots allt så ska man spela om både förstaplatsen och andraplatsen. Även om Österrike går starkt så ska de åka både till Moskva och Stockholm och halva EM-kvalet återstår. Kan vara värt att påminna om att bästa grupptrean går direkt till EM 2016.

När man tar fram bästa grupptrean så plockar tar man grupptreorna och sedan tar man bort sämsta laget i de grupper med sex lag, som i Sveriges grupp hade varit Moldavien, och därefter rankar man dem och det finns en tabell som i dagsläget ser ut så här:

1	D	Skottland	4	2	1	1	5	4	+1	7	Direkt till EM 2016
2	F	Ungern	4	2	1	1	4	3	+1	7	Får spela playoff
3	E	Schweiz	4	2	0	2	7	3	+4	6
4	H	Norge	3	2	0	1	5	3	+2	6
5	C	Ukraina	4	2	0	2	3	2	+1	6
6	G	Ryssland	3	1	1	1	5	2	+3	4
7	I	Albanien	3	1	1	1	2	4	−2	4
8	A	Holland	3	1	0	2	7	4	+3	3
9	B	Cypern	3	1	0	2	4	5	−1	3

Kan även vara värt att påminna om att Uefa har annat system än Fifa för att särskilja lagen åt och att inbördes möten går föra och där har Sverige kryssat mot både Österrike och Ryssland:

1. Higher number of points obtained in the matches played between the teams in question;
2. Superior goal difference resulting from the matches played between the teams in question;
Annons
3. Higher number of goals scored in the matches played between the teams in question;
4. Higher number of goals scored away from home in the matches played between the teams in question;
5. If, after having applied criteria 1 to 4, teams still have an equal ranking, criteria 1 to 4 are reapplied exclusively to the matches between the teams in question to determine their final rankings. If this procedure does not lead to a decision, criteria 6 to 10 apply;
6. Superior goal difference in all group matches;
7. Higher number of goals scored in all group matches;
8. Higher number of away goals scored in all group matches;
9. Fair play conduct in all group matches (1 point for a single yellow card, 3 points for a red card as a consequence of two yellow cards, 3 points for a direct red card, 4 points for a yellow card followed by a direct red card);
Annons
10. Position in the UEFA national team coefficient ranking system;

To determine the best third-placed team, the results against the teams in sixth place are discarded. The following criteria are applied:

1. Higher number of points obtained;
2. Superior goal difference;
3. Higher number of goals scored;
4. Higher number of away goals scored;
5. Fair play conduct in all group matches;
6. Position in the UEFA national team coefficient ranking system;

*****

Börjar det smyga in lite MFF-hybris? På allsvenska upptaktsträffen drog Åge Hariede och Markus Rosenberg hem till lunch och på eftermiddagen var klubben representerad av presskillen Peter Åhlander. Ingen sportchef. Ingen ordförande. Ingen tränare. Ingen spelare.

De andra klubbarna slöt upp med både ledare och stjärnspelare och IFK Göteborgs Mats Gren, Mattias Bjärsmyr och Jörgen Lennartsson fanns där hela dagen. AIK hade ett motsvarande gäng med Nabil Bahoui i spetsen och så vidare och ingen drog hem tidigt.

*****

Isaac Kiese Thelin och Zlatan Ibrahimovic i anfallet och 4-4-2 kan vara rätt väg mot ett Moldavien som spelar med tre mittbackar och ofta backar hem mot de större landslagen. Så har bilden varit mot både Österrike och Ryssland.

Kiese Thelin får då röja väg men frågan är om man inte velat ha en vassare offensiv på kanten än Sebastian Larsson? Ja, Larsson hade kunnat gå ner som högerback och så hade Emil Forsberg och Erkan Zengin fått ta hand om varsin kant.

*****

Ont om svenska fans på flyget till Chisinau. Lockar inte en helg där?

*****

Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski låter sig enbart intervjuas av DN apropå de hårda tagen som tidningen körde mot tidigare anställda. Reportaget i Journalisten ger en mörk bild som många tyvärr kan känna igen från en hårdnande arbetsmarknad.

Däremot är det ett slag mot DN:s trovärdighet att en tidning som ofta kräver att makthavare ska svara på frågor inte gör det själv. Inte sällan skryter DN med rätta om reportage och granskningar som Orrenius, Zaremba och Carlsson signerar men nu kan alla makthavare hänvisa till Lex Wolodarski och skita i att ställa upp.

Sorgligast av allt är tystnaden från både DN:s egna reportrar och från oss alla i mediavärlden. Det är som om rädslan av att bli av med jobbet om man kritiserar ledningen (och indirekt Bonniers eller Schibstedt) förlamar oss alla. Långt i från en fri press.

Tystnaden känns igen från när DN-vd:n Gunilla Herlitz lön visade sig vara 19 miljoner kronor och skyhögt över andra motsvarande chefer. Då var det otroligt tyst och långt ifrån det mediaklimat som gäller när höga chefer i andra branscher anses ha tjänat för mycket.

*****

Flög ihop med hela Kanal5:s gäng till Moldavien. Kändes som om det var TV4 som var ute och åkte, nästan hela styrkan både framför och bakom kameran är gamla bekantingar. Något har uppenbarligen TV4 gjort rätt.

*****

Vi klankar ofta på spelare och ledare men det var härligt att höra Zlatan stå upp emot filmningar och att Albin Ekdal vill spela i landslaget för noll kronor. Lägg till att truppen gjorde insatser för barn och ungdomar i veckan.

*****

Rasmus Bengtsson är en stark rekrytering och öppnar för en försäljning av antingen Filip Helander och/eller Erik Johansson i sommar. Fram till dess blir det hård kamp om vem av mittbackarna som ska ta plats i Malmö FF:s backlinje.

Ännu så länge har MFF:s CL-pengar mest hamnat hos Bosman-spelare (både norska och svenska) och en skvätt gick till Twente och några miljoner till Landskrona Bois för Erik Andersson. Många fans påpekar att Malmös framgångar inte alls var bra för svensk fotboll.

Kanske inte i direkta pengar in men det räcker att kolla på landslagstruppen som Hamrén har med sig till Moldavien. Sju av spelarna har Malmö FF som klubbadress eller spelade där senaste året. Dessutom räddades ekonomin för GIF Sundsvall när Emil Forsberg flyttade till Leipzig.

Sedan visade Malmö FF att det visst går att både försvara SM-guldet och nå Champions League. Glöm inte att klubbens ekonomi var hårt pressad för exakt ett år sedan och man hade tappat lagkapten, tränare, sportchef, vd och några andra tongivande spelare.

*****

Wien är porten till det forna Öst-Europa. Gillar att mellanlanda där.

*****

Alla ska vi någon gång dö och ändå har jag så svårt att ta till mig att en person dör och försvinner för alltid. Visst sörjer man där och då men när livet griper tag i en och man rusar vidare så är det blott ett fåtal som ständigt påminns om att personen är borta, och även de måste fortsätta att leva.

Naturligtvis är det en skillnad på sorgen om en person går bort naturligt efter ett långt liv eller rycks bort mitt i livet, men oavsett så fortsätter livet framåt. Minns själv känslan av hur mina föräldrar somnade in och där befann man sig i en bubbla av sorg och att fixa praktiska saker, och så lever alla andra bara vidare.

I sådana stunder tänker jag på att jag måste ta vara på livet. Tänk, det kan vara slut när som helst. Uppskatta vardagen. Ta vara på vänner och familj och inte bara jobbet. I teorin låter det så bra, i praktiken är det svårare. Hur tar man med sig perspektivet in i livet? Så man uppskattar mer?

Vet egentligen inte, men för en stund gav en bok det. Satt på flyget till Barcelona och kunde inte stoppa tårarna från att rinna. Läste boken ”Det är bara lite cancer” som Klas Ingesson skrivit ihop med Henrik Ekblom Ystén och delarna som handlar om sjukdomstiden, kampen för att leva och Ingessons reflektioner är gripande.

Det gör i perioder ont att läsa. Allt i från om hur trött han var på myten om sig själv, och som användes när sjukdomen skildrades i media men som han ändå visar i boken inte bara är en myt, till hur man ska värdera i livet, vad unga spelare gör för fel och tomheten efter att den sista bollen var sparkad.

Naket. Ärligt. Öppet. Och befriande rakt. Hur svårt han och farsan hade att hitta varandra när karriären är över och Ingesson ska driva en gård med skog. Eller när han är och föreläser bara för att få lite bekräftelse. Eller när han fattar hur egocentrerad han varit hela karriären.

Det är verkligen inte bara en smickrande bild som han ger, även om jag är tveksam till om han lyckades med målet att inte skriva en Zlatan-bok. För även om det skiljer sig på många sätt finns det gemensamma drag och du når inte Premier League, serie A och VM-brons och miljonerna utan att du driver på dig själv.

Klas Ingesson var på slutet av karriären när jag började jobba och det är en begränsad yrkesmässig relation som jag har till mittfältaren som lämnade Ödeshög för spel runt om i Europa och där upplevde både motgångar och framgångar på planen.

Däremot har jag i princip bara hört gott om honom, även om några kan lyfta fram hur hans osäkerhet ibland gled över i en bitterhet. Det är rätt uppenbart av boken att den inre osäkerhet som fanns tidigt i livet följer med hela vägen. Paradoxen i att utåt vara den rediga slitvargen och skogshuggaren och samtidigt så skör, grubblande och tvivlande inåt.

Ta bara att han läste igenom spelarbetygen hemkommen från USA-VM och i boken resonerar om att de inte var så dåliga som han hade hört och trott, men att snittet trots allt var lågt. Ett VM som få kanske hade spelat förutom Ingesson med tanke på bilolyckan och nackskadan veckorna före.

Kanske är det de blottade motsatserna som gör Klas Ingesson så levande i boken? Att han vågar tvivla och visa sin osäkerhet och sina tankar om att åka hem från olika proffsklubbar. För det ger en mänsklig bild. Ingen person är på ett sätt utan alla har betydligt fler sidor även om man inte visar dem.

Vet inte om det är för att de starka partierna i boken är så välskrivna och gripande, framför allt den andra halvan som inte går att sluta läsa, som gör att jag har svårare med alla “skojiga” stories och upptåg med “Moose club” och annat? De känns så platta och närmast på buskisnivå, men det kanske ligger hos mig i att de inte går in.

Visst vill man att sådana här böcker ska vara öppna och ärliga men jag undrar ändå vad Klas Ingesson hade emot Thomas Ravelli? På flera ställen i boken får den förre landslagsmålvakten elaka slängar. Bland annat för att Ravelli gjorde ett jobb när VM-laget spelade uppvisningsmatch i Ödeshög. Men det verkar knappast som att alla stjärnor var med och vad är fel med att jobba om man inte tjänat miljoner?

Eller när Ingesson i boken påpekar att han älskade att komma hem till landslaget för att han då kunde håna Ravelli med att miljonerna strömmade in på Ingessons lönekonto till skillnad mot Blåvitt-målvakten. Det var givetvis en del av jargongen på den tiden men det skaver en aning att just målvakten får ta del av det igen och kanske är det inte det rätta perspektivet.

***

Christian Wilhelmsson är veckans poddgäst och ni hittar den som vanligt via Fotbollskanalen.se eller iTunes, Acast, Youtube eller så googlar man Lundh och pod och hittar den. Givetvis finns den på Podcaster och en massa andra alternativ för poddlyssnande och är inte särskilt svårfunnen om man kan navigera dator och/eller smartphone.

Träffade mittfältaren några dagar innan han lämnade Hällevik och Sverige för livet i Dubai. Det är där han och Oksana och deras tre barn ska ha sin bas framöver även om de har kvar sommarhuset i Blekinge, och Chippen saknar inte idéer på vad han ska fylla sin tid med, allt från att vara rådgivare till klubbar i Mellanöstern som jagar spelare till barnboksförfattare.

Under nästan 90 minuter gick vi igenom Chippens karriär i både klubbar och landslag och Zlatan är inte ensam om att tycka att Frankrike är ett skitland, vilket förklarar haveriet i Nantes. Det är en rätt osannolik karriär för en spelare som i sin ungdom ansågs för tunn och aldrig var med i några distriktslag eller var ansedd som en större talang.

Under dryga 15 år blev det elva klubbar i elva länder och både VM-slutspel och EM-slutspel och totalt 79 A-landskamper. Bilden av tiden i Lars Lagerbäcks landslag är rätt speciell med en förbundskapten som knappt hade någon dialog med spelarna och där Roland Andersson skulle vara länken till spelarna och det sociala kittet och ersätta Tommy Söderberg men aldrig lyckades.

Uppenbart att Erik Hamréns spelfilosofi och sätt att vara närmare spelarna passade Chippen bättre, men tyvärr hade väl han svårt att övertyga förbundskaptenen till fullo. Tänk om Chippen fått starta mer under EM 2012, för då var han i ett sällsynt slag, och då hade kanske minnena från Kiev varit annorlunda?

Det är nog så att Chippen aldrig fick ut sitt max i landslaget och det är naturligtvis inte bara förbundskaptenernas fel, men självklart handlar det om förtroende och det måste en tränare ge spelare och just kreativa och tekniska spelare måste ha mer av den varan. Tränare måste våga att ha dem kvar för att de ska kunna göra något extraordinärt, och det är slående vilken press Chippen kände just med tanke på att han alltid blev utbytt.

***

Hör att Kalmar FF:s ordförande Anders Nyblom är runt i Kalmar och frågor sponsorer och företag om pengar för att få hem Viktor Elm. Lägg till att Rasmus Elm närmar sig spel och i princip är uppe i matchvikt igen. KFF är plötsligt en outsider i toppstriden.

***

Mikael Antonsson var osäker startande i går på grund av ljumsken, i dag lär vi veta. Erik Hamrén ska formera en startelva och med manskapet han har med sig i Stockholm hade jag valt följande startelva i en mer klassisk 4-4-2:

Isaksson – Tinnerholm, Granqvist, Jansson, Olsson – Larsson, Ekdal, Källström, Zengin – Ibrahimovic, Berg.

Tror dock att Hamrén har följande elva i huvudet: Isaksson – Bengtsson, Granqvist, Antonsson, Olsson – Larsson, Ekdal, Källström – Ibrahimovic – Kiese-Thelin, Zengin.

***

Första gången Sverige skulle möta Moldavien var våren 2001, i kvalet till VM i Japan och Sydkorea, och kunskaperna om den forna delen av Sovjetunionen var begränsade. Drog dit med fotografen Jonte Wentzel på reportageresa och måndagen inför matchen hade vi sex sidor i sportbilagan om Europas fattigaste land.

Ingressen var följande: På onsdag möter svenska fotbollslandslaget Moldavien i VM-kvalet. Expressen har redan varit där, i landet där hoppet brinner som en svag låga, hoppet att fly någon annanstans. För ingen vill leva i landet där korruption, prostitution och fattigdom är vardag. Det stora miraklet är att detta land klarar av att ställa elva man mot Sverige.

Här kan ni läsa hela reportaget om hur jag upplevde Moldavien 2001, några veckor innan Marcus Allbäck blev hjälte i snömatchen.

[youtubeplay id=”ROk4mX0vWqY” size=”small”]

***

Emir Bajrami var en av Erik Hamréns första satsningar men det slutade när han fick problem i Twente och framför allt med ryggen. I veckan väntar ny operation för att rädda karriären för en spelare som bara är 27 år. Bara att hålla tummarna.

***

Dag 1 med landslaget och vi har snack med Johan Elmander om kritiken, Robin Olsen om Hull som var nära, Robin Quaison om A-landslaget och Pierre Bengtsson om att vara däckad i en månad av influensa och ni hittar allt HÄR. Dessutom en krönika om pressen på Erik Hamrén som inte bara slåss för jobbet utan även för SvFF:s pressade ekonomiska framtid.

Schemat som väntar:

March 24

• 09.45 – Press entrance opens
• 10.20 – Mixed zone, Friends Arena, available players: Andreas Isaksson, Anton Tinnerholm, Erik Johansson, Marcus Berg, Erkan Zengin, Mikael Antonsson
• 10.45 – Training session, Friends Arena

March 25

• 09.45 – Press entrance opens
• 10.20 – Mixed zone, Friends Arena, available players: Andreas Granqvist, Albin Ekdal, Martin Olsson, Emil Forsberg, Isaac Kiese Thelin.
• 10.45 – Training session, Friends Arena (open to media first 15 minutes)

March 26

• Departure for Chisinau
• 17.10 – Mixed zone, Zimbru Stadium
• 17.30 – Training session, Zimbru Stadium
• appr 18.45 – Press conference with Erik Hamrén and one player, Zimbru Stadium

March 27

• 21.45 – Euro Qualifier Moldova-Sweden, Zimbru Stadium
• Departure for Stockholm

Observera att det är lokala tider så matchen har avspark 20:45 svensk tid och det är Kanal 5 som visar den och det är många TV4-bekantingar som jobbar med matchen: Hasse Backe, Niklas Jarelind, Karin Frick och Nora Henriksson.

***

Tifot på Camp Nou inför El Clasico var mäktigt, men givetvis reagerar en hel del fans på att det inte var ett äkta tifo då det var klubben som låg bakom det. Hur man än vänder sig…

***

John Guidetti stänkte in ett snyggt mål för Celtic, men firandet? Eller rättar sagt, det uteblivna firandet?

***

Gillar att Sportbladet fortsätter sina granskningar trots hotfulla reaktioner, och nu senast kring maktkampen i AIK där Johan Segui nu även är ordförande i AIK Fotboll AB och inte bara i AIK FF. Olyckligt att många inte vågar att uttala sig med namn, eftersom det då går att avfärda, men speglar kanske klimatet?

I Sportbladet tar man även upp det större problemet med ett bristande deltagande i demokratiprocessen och det är bara att instämma i faran kring att blott ett fåtal engagerar sig. Skrev en krönika i december om att fotbollen måste reformeras och att nätröstande är en väg till större demokrati och det måste komma.

***

Staden Barcelona går i väntans tider inför kvällens avspark på Nou Camp. El Clásico nummer 230 väntar och FC Barcelona-Real Madrid är i dag en match som berör så många mer än bara klubbens fans i Spanien. Mitt flyg från Amsterdam var knökfullt och många bar sina klubbfärger och i hotellobbyn säljer receptionen biljetter för 1000 euro styck, vilket är mer än kostnaden för ett årskort.

Den moderna fotbollen, oavsett om man gillar den eller ej, är här och där är det spanska stormötet en match som fångar resten av världen. Som liga har fortfarande Premier League mycket starkare dragningskraft än någon av La Liga, serie A och Bundesliga men ett möte mellan två av världens största klubbar blir större och hetare i form av en match.

Man tror på mellan 400 och 500 miljoner tv-tittare världen över, och även om Asien hamnar i kläm med en sen avspark så öppnar det för Sydamerika och Nordamerika. Den historiska rivaliteten mellan klubbarna och den politiska laddningen känner väl de flesta fotbollsintresserade till och dessutom bjuder klubbarna inte sällan på riktiga uppvisningar fotbollsmässigt med de bästa spelarna och de bästa tränarna.

För även om FC Barcelona föll från andraplats till fjärde på Deloittes lista över klubbar som tar in mest pengar 2014 så är Real Madrid fortfarande etta och de två klubbarna har länge varit de som haft störst resurser. Lägg till ett skickligt jobb med akademier och där framför allt Barcelon lyckats få spelare från akademin La Masia att nå A-laget och excellera på högsta nivå.

Så även om Liverpool-Manchester United i eftermiddag är en jättematch och flera hundra miljoner tv-tittare kommer att följa händelserna på Anfield är det något annat med Barcelona-Real Madrid. Bara det att man får gå tillbaka till 2008 för att hitta en vinnare av Ballon d’Or som inte spelar i antingen Real eller Barça, och då var det Cristiano Ronaldo i Manchester United säsongen innan han gick till Real.

Om man bara tittar på de senaste fem åren av Ballon d’Or så utser man alltid tre spelare som går till Fifa-galan och då har 13 platser av 15 möjliga tagits av spelare från de spanska storklubbarna, där förutom Lionel Messi och Ronaldo även Xavi och Iniesta slagit sig in några gånger. Undantagen är Manuel Neuer som blev trea 2014 och Franck Ribéry som blev trea 2013.

Naturligtvis är inte stjärnor allt, men i ett globalt perspektiv så har givetvis Barcelona och Real Madrid hjälp av att de är giganterna i Spanien som allt som oftast slåss om ligatiteln. Real Madrid har med sina 32 titlar fler än de andra klubbarna ihop (29 titlar på sju klubbar) om man drar bort Barcelona som tagit 22 titlar. Så utav 83 titlar har Real och Barca vunnit två tredjedelar.

Utav de senaste 30 ligatitlarna så har Real Madrid tagit 12 och Barcelona 13. Atlético Madrid har två titlar precis som Valencia och sedan har Deportivo la Coruna en titel. Osexigt? Ja, ur ett ligaperspektiv men om man lägger till världens bästa och största stjärnor i varsin klubb och sedan en kamp som inte sällan kokar ner i de här stora matcherna så är det förståeligt att hela världen kollar.

Lägg till att årets kamp om ligatiteln just nu är jämn och där Barcelona plötsligt vaknade till liv efter nyår och har vunnit 16 matcher och förlorat två och excellerat i Champions League, gått till cupfinal och tagit över serieledningen. Real Madrid gick till nyårsfest efter att ha vunnit klubblags-VM och hade 22 raka segrar men sedan rasat samman helt och hållet och är hårt ansatt av medier och fans.

Upplagt för en match med extra allt och där striden mellan Lionel Messi och Cristiano Ronaldo är en beståndsdel som är värd mycket. Argentinaren har haft en sanslös vår och är tillbaka i den form som många inte trodde han kunde nå igen. Däremot har portugisen haft det tufft sedan han skrek “SIIIIII” efter att ha vunnit Ballon d’Or i januari och blivit omkörd i skytteligan.

Tyska Transfermarkt har kollat på de troliga startelvorna värde och det är Reals 515 miljoner euro som ställs mot Barcelonas  432 miljoner euro. Ja, det är sanslösa summor och värst är givetvis både Ronaldo och Messi som värderas till närmare 1,2 miljarder kronor styck. Undrar om det räcker om någon skulle försöka köpa loss dem? Ja, ja, det är hypotetiskt ännu så länge och här är trupperna.

Barcelona: – Bravo (€12 million), Dani Alves (€10 million), Gerard Pique (€30 million), Jeremy Mathieu (€15 million), Jordi Alba (€25 million); Javier Mascherano (€15 million), Ivan Rakitic (€30 million, Andres Iniesta (€35 million); Lionel Messi (€120 million), Luis Suarez (€60 million), Neymar (€80 million).

Real Madrid: – Iker Casillas (€8 million), Dani Carvajal (€22 million), Pepe (€15 million), Sergio Ramos (€45 million), Marcelo (€25 million); Toni Kroos (€50 million), Luka Modric (€55 million), Isco (€45 million); Gareth Bale (€80 million), Karim Benzema (€50 million), Cristiano Ronaldo (€120 million).

Vill du kolla i kväll så är det TV12 eller fotbollskanalen.se via Play-abonnemang som gäller och 20:2o börjar sändningen från gräset på Camp Nou eller Nou Camp – beroende på om du är spanjor eller katalan – och det är en match man vill se. En ynnest att få vara på plats och göra matchen som troligen avgör La Liga 2014-15.

Hur det går? Ja, det är svårt att gå emot FC Barcelona efter den senaste tiden och Real Madrid är minst sagt svajigt. Tror på en ganska klar Barcelona-seger mot ett Real som är i gungning. 3-1 är tipset, men kasta inte in alla era PPM-pengar på det.

Om ni vill fördjupa er i marknadsvärden så finns det en total genomgång av Europas klubbar HÄR och där är det tydligt att både Barcelona och Real Madrid använt sig av musklerna som man har i form av att klubbarna sålt sina egna tv-rättigheter, är i princip ohotade i kampen om att nå Champions League och även sneglat på klubbar i England och på Bayern München när det gäller att maxa varumärket.

Den typen av grepp kan jag rekommendera fler allsvenska klubbar att ta efter. Det finns mycket att lära för oss reportrar och journalister som bevakar klubbarna och spelarna. Att få de enklare dragen i upplägget och höra om spelarnas vardag. Ju mer vi lär oss om varandras verksamheter desto bättre och tydligare kan bevakningen bli.

Efter sittningen väntade frågesport som G-P:s Mattias Balkander vann. Sedan var det lite informella samtal och jag och Lennartsson kunde reda ut hur han sett på mina förfrågningar om att vara med i podden. I grunden handlar det väl om att Lennartsson inte har mycket att tillägga om det som varit utan väljer att se framåt och det får man köpa.

***

Hammarby sålde alltså 11 000 biljetter på 50 minuter till premiären mot BK Häcken. Närmast lapp på luckan.

***

Klas Ingessons öde var oerhört sorgligt men att döma av utdragen och artiklarna så är hans bok som han skrev ihop med Henrik Ekblom Ystén en stark skildring.

***

Fascinerad över att Championship spelar full omgång när det är Champions League. Uppenbarligen skiter man i Uefa.

***

Anders Svensson fick en del rubriker när han förra hösten i Expressen inte ville skriva under på landslagets dödsruna för tiden efter att Zlatan Ibrahimovic slutat. Artikeln blev hårt rubbad och det fastnade många vid men egentligen backade han mest upp de andra spelarna i följande ordväxling med Anna Friberg från tidningen.

Vad händer med svenska landslaget den dagen Zlatan slutar?

– Många tror att det kommer bli tufft, jag tror precis tvärtom. Jag tror att Sverige kommer bli bättre igen.

Varför då?

– Om man vänder på det, varför skulle Sverige bli sämre utan Zlatan? Han är den största spelaren vi har och någonsin har haft men det blir också en belastning om man har en stark personlighet. Allting handlar om honom och allt byggs upp kring Zlatan. Många spelare söker honom hela tiden och en del kanske till och med är lite rädda.

Är det så att spelare har så stor respekt för Zlatan att det blir ett problem?

– Ja, jag tror det lite grann. Zlatan ska få spela på sitt sätt men det kan också bli lidande för kollektivet. Att jobba tillsammans har alltid varit Sveriges styrka tidigare.

Om Svensson har rätt eller inte går att diskutera och egentligen aldrig att bevisa. För det är så många komponenter som spelar roll i landslaget. Det är som att försöka avgöra om Lars Lagerbäcks landslag gick till många slutspel för att han var en skicklig tränare eller för att han disponerade några av de bästa svenska spelarna (Zlatan, Henrik Larsson, Ljungberg och Mellberg) och egentligen var han en svag förbundskapten.

I min poddintervju med SvFF-basen Karl-Erik Nilsson, som kom ut i måndags, handlar det om 90 minuters intervju och där är det bland annat slående att han inte vill avslöja vare sig vad Friends Arena kostat förbundet fram till i dag eller vilka aktörer det är som ser till att täcka upp underskottet eller fyller SvFF:s del av nyemissionen.

Nilsson är tydlig med att det är press på Hamrén o Co att ta Sverige till EM 2016 för att ordna intäkter, men när det handlar om VM 2018 och 2022 så känns det till viss del om förbundsbasen gett upp tankarna på svenska landslag i VM. I en tid när Uefa bara har 13 platser i mästerskapet så har Nilsson insett att Sverige varit bortskämt och med fallande rankning är möjligheterna små.

Att Zlatan Ibrahimovic är viktig för landslaget är det ingen tvekan om, och han har enorm betydelse för SvFF:s ekonomi även om Karl-Erik Nilsson inte vill gå dit, men det är anmärkningsvärt att SvFF-basen inte är rädd för dagen då Zlatan slutar i landslaget.

“Nej, jag gör inte det, jag tycker att vi haft väldigt fina framgångar med våra unga landslag, vi blev VM-trea med U17-landslaget och vi tog oss av egen kraft till U21-EM nu, och slog ut U20-världsmästarna Frankrike i ett gastkramande playoff. Jag hyser gott hopp om att vi ska ha slagkraftiga landslags framöver”.

Även utan Zlatan?

“Ja, det är jag övertygad om att vi kommer att ha även utan Zlatan. Nu är Zlatan en exceptionellt skicklig fotbollsspelare och det kommer aldrig att komma någon ny Zlatan men det finns spelare med andra kvaliteter som kan forma ett starkt landslag. Det är klart att vi hoppas och tror också på det.”

Försökte driva en hel del frågeställningar och man kan misstänka att de gånger Nilsson gick över till att tala med mig via mitt förnamn så var han lite irriterad. Som när jag ville ha loss siffran på förlusterna kring Friends Arena eller att SvFF borde se till att ha likadana bonusar för herr- och damlandslaget som en symbol för jämlikhet.

Veckans podd med Karl-Erik Nilsson finns här. Podden ”Lundh” är nu uppe i 42 avsnitt och den går alltid att finna via Fotbollskanalen.se eller via iTunes, Acast, Youtube. Naturligtvis går det lätt att googla fram den och den finns även på podcaster och andra typer av plattformar för poddar. Där finns intervjuer med Lennart Johansson, Katherine Salisbury, Therese Sjögran, Jonny Rödlund, Jonas Eriksson, Håkan Mild, Markus Rosenberg och många, många fler.

[youtubeplay id=”eCpePZjgkuY” size=”small”]

Därefter har domarna i Frankrike gått till attack via domarbasen Eric Borghini, Marianne Le Pen anser att Zlatan kan lämna landet och slutligen premiärministern Manuel Valls som är chockad. Ja, om Valls är chockad så säger det nog mer om både honom och vad han förväntar sig att vinna på att uttala sig om Zlatan. De enda jag kan förstå är domarna som känner sig under tryck.

Zlatan gick redan i söndags kväll ut och bad om ursäkt för utspelet om Frankrike men utan att ångra sin sågning av domaren, och under måndagen så släppte Paris SG en kort snutt med lagets superstjärna där han poängterade att det handlade om fotboll och inget annat, och att det franska folket är smart nog att förstå det.

Frågan är vad hela den cirkus tar oss? Politikerna kan Zlatan nog ta det lugnt med, det är en del av det inhemska spelet. Den enda svenska motsvarighet jag kan minnas är när Roland Andersson 2006 tyckte att kvinnorna i Saudiarabien kunde se landskampen mot Sverige på tv, och att man fick ta seden dit man kommer vilket fick många svenska politiker att sparka in en öppen dörr.

Uppenbarligen är det något franska väljare efterfrågar, för annars hade Kanner o Co inte agerat så, men det lägger sig. Att Zlatan ännu inte lärt sig någon direkt franska och inte heller gett intrycket av att alltid älska både landet och staden är något som fransoser har svårt att köpa. De har en något speciell självbild som kanske inte går hand i hand med Zlatans.

Det finns även en viss dramaturgi där någon hyllas och byggs upp för det han eller hon gör och man kan i den inledande fasen ignorera en del drag för att sedan se hur det svänger och fler och fler börjar ifrågasätta. Därefter vänder det neråt och då lyfter man fram mer av de negativa dragen och det kan gå rätt snabbt åt fel håll.

Zlatan Ibrahimovic är inne på sitt tredje år i Paris SG och det är lika länge som han stannade i Inter och Ajax men längre har han inte varit i någon klubb efter Malmö FF. Om man följt Zlatan genom åren behöver man inte vara indian för att se tecknen i röken och agenten Mino Raiola ligger säkert på luren till andra klubbar men att vilja flytta är en sak, att kunna är en annan.

I oktober fyller Zlatan 34 år och det är få klubbar som både kan och är villiga att ta över den gigantiska lön han sitter på. MLS är givetvis en möjlighet för att få ett längre kontrakt och med stora pengar men är det dags redan? Annars är det kanske någon storklubb i Italien (Juventus?) som kan ta emot honom om han går ner i lön. I övrigt? Tror inte på de största i Premier League även om det vore kul.

Kanske finns det någon udda storklubb som kan locka honom och som är beredd att chansa för att få ett stort namn? Atletico Madrid eller Borussia Dortmund kanske kunde locka honom att spela en roll i deras byggen även om fotbollen kanske inte är hundra för honom? Fast även om Zlatan är missnöjd och vill i väg så kan det lika gärna sluta med att Paris SG ger honom något år till med högre lön.

Klart att det är förståeligt att Zlatan är frustrerad över domarna men det är inte smart att göra som han gör och han kan ju räkna med att någon dokumenterar det han skriker. Visst, han skiter säkert i det men i slutändan är det knappast han som vinner på det. Särskilt om han vill räkna in så många titlar som möjligt.

För Zlatan kan det bli flera matchers avstängning när man tar upp fallet på torsdag. Vilket knappast är något klubben tjänar på när man jagar fyra titlar och har tätt matchande. Även om domaren gjorde fel så finns det gränser för vad Frankrikes fotboll klarar av och nyrika PSG är inte alltid uppskattat av alla inom fotbollen.

PSG:s tidigare sportchef Leonardo knuffade en domare för ett par år sedan och det slutade med hot om poängavdrag för klubben och nio månaders avstängning för brassen. Zlatans utspel är inte i närheten men det har funnits en kritik under lång tid i Frankrike som handlat om att Zlatan behandlar domarna på ett negativt sätt och här visar han inte direkt någon större diplomati.

I det här läget gäller det nog för klubben att ligga lågt för att inte stöta sig med den franska ligans disciplinnämnd och med domarna, som naturligtvis kan peka på ett allt tuffare klimat. Samma dag ska även Zlatans ärende från Champions League upp till Uefa och hela den här turbulensen ska inte spela någon roll men det är människor som läser och ser vad som händer.

Det är fel att Uefa inte kan ta bort en matchs automatisk avstängning för en felaktig utvisning och det är ett hårt straff och i fallet i Frankrike vore det rätt av ligan att bötfälla Zlatan för hans ilskna utspel för att markera men inte stänga av honom. Det sportsliga straffet borde inte vara hårdare än vad det redan var efter ligamatchen. Trots allt så gjorde ju även domaren Lionel Jaffredo fel i matchen.

Det är en svår avvägning kring domare. Å ena sidan vill vi freda dem, å andra sidan har de emellanåt en air kring sig över att de aldrig gör fel och att det sällan blir några följder av att de gör fel. kanske hade respekten vuxit om domare oftare kunde gå ut och berätta att här blev det fel, och helt enkelt sträcka upp handen och erkänna det.

Björn Kuipers som dömde Chelsea-PSG anses vara en av Europas bästa domare och dömde finalen i Europa League 2013 och finalen i Champions League 2104 och ändå gjorde han en svag insats i åttondelsfinalen. Precis som spelare så kan domare göra dåliga matcher och det måste spelarna acceptera och inte göra som skadade PSG-spelaren Serge Aurier som fick fyra matchers avstängning av Uefa för att han snackade illa om Kuipers.

Ja, det var en helt osannolik upplösning i en match som hade det mesta och med en osannolik vinnare och scenerna från gräsplanen i London var euforiska och det var Laurent Blanc, eurforiska PSG-spelare och president Nasser Al-Khelaïfi. Fullt förståeligt med tanke på att man länge var på väg ut ur Champions League redan i åttondelsfinalen och först efter Silvas sena mål i 114:e minuten var man vidare.

Kvartsfinal väntar nu för Paris SG och det är en rejäl bragd eftersom laget spelade hela 90 minuter med tio spelare mot elva efter att Zlatan Ibrahimovic blivit utvisad efter en dryg halvtimme, men det hanterade man väl. Chelsea föll ur Champions League på bortamål efter 2-2 hemma och man övertygade inte alls trots att man borde avgjort matchen när man var en man mer under så lång tid.

Imponerad av de flesta spelare i Paris SG, från Edinson Cavani och Javier Pastore långt fram via mittfältet med Motta, Veratti, Matuidi, brassefyran i backlinjen och hela vägen till Sirigu längst bak i målet. Den uppåtgående formen som vi sett från PSG efter svag start i januari men som stegrats i februari och nu i mars fortsatte till nästan perfektion i London.

Tänk att Paris SG är med på fyra fronter: Champions League-kvartsfinal, Ligacupfinal, Franska Cupens semifinal och någon poäng efter Lyon i Ligue 1. Det blir tufft att hålla ihop det hela när man krigar på så många fronter och matcherna tjockar till sig rejält när man avancerar på olika ställen, men det är naturligtvis inget man oroar sig för när man triumferat.

Sedan kan man fråga om Chelsea-försvaret släpper till så många lägen på fasta situationer? Ta bara att Silva först var nära att nicka in 2-2 efter hörna men Thibaut Courtois gjorde en briljant räddning och på den efterföljande hörnan är återigen den brasilianske mittbacken i bra läge och han nickar in målet som tog den Qatar-ägda klubben vidare till en kvartsfinal.

Men man måste ärligt konstatera att PSG var starkare än Premier League-ledaren (tänk att Englands enda representant kan bli Everton i Europa League om man nu inte tror på Arsenal i Monaco eller Man City i Barcelona vilket jag ej gör) både när man spelade elva mot elva och stora delar när man var tio mot elva. Det må vara den rikaste ligan, men inte den bästa.

Sedan gillar inte jag regeln som innebär att PSG hade 120 minuter på sig att göra det viktiga och tunga bortamålet och Chelsea bara 90 minuter, och Uefa borde ändra på det precis som SvFF gjort. Många har invändningar mot att PSG åkt ut på bortamål mot både Chelsea i fjol och Barcelona året dessförinnan, men skillnaden är att då gick det inte till förlängning. Jag kan leva med bortamål men inte med att ett lag får 30 minuter mer på sig.

Rättvisa? Det går alltid att diskutera men det är klart att känslan är att det var rättvist och dessutom att Paris SG rätade upp domaren Björn Kuipers som gjorde ett misstag när han visade ut Ibrahimovic efter 32 minuters spel. Holländaren var snabbt uppe med det röda kortet när Zlatan och Oscar kastade sig in i en kamp om bollen efter en dryg halvtimmes spel.

Det var PSG-spelaren som fick kortet och han blev utvisad. Extremt hårt. Naturligtvis även tufft för Kuipers som ska ta beslutet utan att se repriser utan bara hur han uppfattar situationen. Men man kan tycka att domaren ska vara hundra procent säker när han tar ett så avgörande beslut i en kvartsfinal och man bör vara övertygad om att man ligger rätt.

Det är en bedömning gällande huruvida Zlatan kastar sig in med fötterna och visst, Oscar är först på bollen men Chelsea-spelaren kör ännu hårdare med fötterna och sulorna, och Zlatan viker in benen och det är knappast överdrivet vårdslöst spel. Frispark givetvis. Gult kort hade varit en möjlighet men inget tvång. Det var trots allt en duell och där Zlatan agerade för att inte skada motspelaren.

Är det en svensk reaktion? Ja, det är det ju eftersom jag är svensk men en snabb koll visade att allt från Gary Lineker och många engelska journalister ansåg att domslutet var felaktigt, precis som de franska och en hel del andra experter och journalister från andra länder än de som var inblandade. Tror en nykter bedömning att de flesta var eniga: det var feldömt av Kuipers, vilket händer.

Holländaren borde kanske även agerat kring att alla utespelare i Chelsea-tröja jagade honom i klump efter duellen mellan Oscar och Zlatan. Det ska inte vara tillåtet…om man nu ska vara sådan. Tyvärr blev matchen svårdömd efter att Kuipers tagit beslutet att visa ut Zlatan för det gjorde att han kompenserade med att släppa en del för PSG och dessutom blev det hett och hetsigt.

Ingen dröm att ta hand om, och alla som följde José Mourinho på presskonferensen såg hur portugisen satte tryck på domaren genom att lyfta PSG:s fula spel och han var regelbundet på fjärdedomaren under matchen. Ja, det är en del av hans taktik som en del tränare kör med men det borde inte funka på den här nivån, men det blev fel fler gånger.

Diego Costa borde fått rött kort efter en ful kapning av Thiago Silva men det blev bara gult, och att domarteamet missade när den spanske brassen knuffade omkull Marquinhos på slutet var rätt svårt att fatta. Obegripligt av Chelsea-spelaren att ens ta den risken och det fanns fler exempel på att han hamnade snett i matchen.

Björn Kuipers har nu visat ut spelare i tre raka CL-matcher, enligt statistiken, och alla Liverpool-fans minns när Behrang Safari fick en finger i ögat och låg kvar länge och nog hjälpte till så att Lazar Markovic fick rött kort. Ja, det är naturligtvis skitsvårt att vara domare och de gör misstag precis som spelare men de ska vara mellan två kontrahenter och deras beslut får så stor betydelse.

Björn Kuipers är en oerhört erfaren domare som dömt både Europa League-finalen 2013 och Champions League-finalen 2014 och dömde ett par matcher i VM-slutspelet i Brasilien. Ändå blir det fel här och det är tyvärr så att fotbollen och dess bevakning av tv-kanaler och med sociala medier så går det oerhört snabbt för alla andra att bedöma huruvida det är rätt eller fel.

Domarna måste ha hjälp och det av mer teknik. Att IFAB som styr regelutvecklingen håller emot är svårt att förstå, för det är ett måste för fotbollen att rensa bort den hör typen av felaktiga beslut. Det är omöjligt för domarna att kunna klara sig och vem vill inte ha rätt beslut i sådana här avgörande fall? Fram med en femte domare som följer videorepriser så det blir rätt.

Vi behöver bara gå till AIK-Hammarby i Svenska Cupen i lördags för att hitta en motsvarighet och där Michael Lerjéus missade att Johan Persson tog med handen och det skulle varit en straff för AIK. Det finns givetvis betydligt fler händelser som stärker att fotbollen måste gå dit, för det är omöjligt läge för domarna som i en tid med tv-bilder, sociala medier och ett tryck som följer dem.

Zlatan Ibrahimovic riskerar avstängning i kvartsfinalen men PSG lär överklaga det hela till Uefa och det snyggaste vore om man plockade bort en eventuell avstängning. För de flesta kan se att det inte var ett rött kort i den situationen och det var tur för Zlatan, Kuipers att Thiago Silva och David Luiz tog PSG vidare med några fina huvudrörelser.

Vidhåller det jag skrev i början av februari, det är för tidigt att sätta en fiaskostämpel på den Qatar-ägda franska klubben, och man är fortfarande med på fyra fronter även om det troligen är nere på tre vid 23-tiden i kväll. En trippel inhemksa titlar är ingen omöjlighet även om Lyon vaknade till liv i söndags mot Montpellier och en hemmamatch i franska cupens semifinal är ett plus.

Vad talar för Paris SG? Ja, det skulle vara att man fått tillbaka flera tongivande spelare från skador och man har visat en stigande form under våren. Tänk så många som dömde ut klubben efter förlusten på Korsika, där man tappade en ledning på 2-0 till förlust med 2-4 mot Bastia. Efter det har man resultatmässigt levererat och spelmässigt blivit starkare.

Kanske är det också så att Edinson Cavani passar bättre i Champions League och då särskilt mot Chelsea som kanske inte tvingas gå fram men lär ha mer boll i kvällens hemmamatch. Det kan öppna för Cavani i djupled och han har gjort nästan lika många mål i Champions League som i Ligue 1 och han får uppenbarligen ut mer av sitt spel i Europa.

Vill se Laurent Blanc satsa på Javier Pastore som varit en injektion den sista tiden och gett offensiven fler dimensioner. Upplever att Jens Fjellström var något på spåret när han påpekade att Zlatan och Pastore ofta söker samma ytor och därför kanske inte lirar hundra ihop. Ändå måste det vara rätt att ha Pastore, Cavani och Ibrahimovic på planen.

Om man stagar upp försvaret till höger med Marquhinos så betyder det att David Luiz bildar mttbackspar ihop med Thiago Silva och då lär trion på mittfältet vara Matuidi, Veratti och Motta som ett defensivt ankare. Vill verkligen inte se van der Wiel från start till höger och det innebär att man måste dra ner Luiz och det är mer okej även om det inte är hundra.

Chelsea framstår som oerhört starkt och Mourinho har verkligen fått till ett starkt lag och där hans värvningar av Diego Costa och Cesc Fabrégas vässat det på rätt sätt och man måste vara klar favorit att fixa avancemanget. Lägg till att man varit spelledigt efter att ha vunnit Ligacupen och att man vet att vid 0-0 är man vidare och man behöver inte jaga något mål som för ett år sedan då PSG hade 3-1 från första matchen.

Blir spännande att se om Blanc kan överraska Mourinho på något vis, antingen med en startelva som inte är väntad och/eller med en taktisk disposition som kan ge en fördel. Varför inte Zlatan och Cavani på topp i något som mer kan likna en 4-4-2 eller det mer svenska landslagssystemet med Zlatan bakom en spets i form av Cavani? Ja, det är en match jag ser fram emot.

Zlatan har jagat Champions League under många år och även om hans agent Mino Raiola tror att Sveriges 33-årige lagkapten kan spela till han är 42 eller 43 år gammal så tror jag inte han har så många år kvar i Europa och knappast heller totalt sett. Kanske fullföljer han PSG-kontraktet till 2016 och drar till USA sedan eller så blir det MSL redan i sommar?

Unnar verkligen Zlatan en triumf över José Mourinho, vem har glömt Inters triumf över Barcelona 2010, och dessutom på engelsk mark. och helst efter ett avgörande mål eller assist för att en gång för alla döda tugget från de engelska journalisterna om att han alltid uteblir i de stora matcherna.Vilket skulle hålla hoppet om en CL-triumf för Zlatan vid liv.

Visst, det är många bra lag kvar även efter åttondelarna och det blir fruktansvärt svårt. Särskilt sett till att man i princip spelat dubbelt varenda vecka sedan i januari, med ett undantag, och även om man disponerar en bred trupp med franska mått mätt så lär det slita att man fortfarande är med i allt och det gör att spelschemat blir extremt tajt.

Efter Chelsea väntar först Bordeuax i ligan innan det är Marseille och St Etienne i cupens semifinal och sedan Ligacupens final mot Bastia. Ja, det är späckat om man jagar titlar och det är givetvis något som driver på men det är svårt att balansera. Inget lag har vunnit trippeln i Frankrike vilket säger en del om svårigheten, och då har jag räknat bot CL.

Om man tar sig vidare till kvartsfinal så blir det ett tajt april, men det är givetvis den bucklan som driver Zlatan mest av allt, oavsett om han nu tonat ner snacket om att han verkligen vill vinna den. Naturligtvis är Zlatans karriär magnifik även utan en CL-titel men visst hade det varit passande om han även klev i skaran av svenskar som vunnit Europacupen/Champions League.

De är inte många som gjort det: Kurt Hamrin (Milan 1969), Ove Kindvall (Feyenoord 1970), Conny Torstensson (Bayern München 1974 och 1975), Björn Andersson (Bayern München 1975), Jesper Blomqvist (Manchester United 1999), Patrik Andersson (Bayern München 2001) och Henrik Larsson (Barcelona 2006).

Alltid gillat Pär Zetterberg för att han vågar säga vad han tycker och hans raka puckar om allt från talangerna som tror att de ska till Chelsea när de ska till ett ungdomslag till att dumförklara både sig själv och Lars-Tommy med tanke på deras mediabråk i början av 2000-talet är uppfriskande. Sedan är det något kul med en spelare som nobbar Premier League för hundens skull.

Podden ”Lundh” är nu uppe i 41 avsnitt och den går alltid att finna via Fotbollskanalen.se eller via iTunes, Acast, Youtube. Naturligtvis går det lätt att googla fram den och den finns även på podcaster och andra typer av plattformar för poddar. Där finns intervjuer med Nanne Bergstrand, Hasse Backe, Pia Sundhage, Jonas Thern, Janne Jönsson, Mats Gren och många, många fler.

***

Oerhört sorgligt med Lasse Larssons bortgång. Anfallaren och skyttekungen var en underskattad spelare utanför Malmö Stadion och en oerhört vänlig och varm person och 52 är alldeles för tidigt. Vet att Malmö FF planerar att hedra honom på lördag och hoppas det blir en värdig och mäktig hyllning, det är det minsta vi kan göra för en av MFF:s stora hjältar.

***

Louis van Gaal måste ha varit galen efter förlusten mot Arsenal i FA-cupen. Att bjuda på mål på hemmaplan och sedan tar Di Maria en riktig dum utvisning. Ja, det är inte alltid tränarens fel. Sedan måste man dock undra om holländarens taktik med långa bollar på Fellaini är rätt väg?

Muntrare för Arsène Wenger som inte direkt kan ha deppat över att få vinnaren av Reading-Bradford i semifinal. Känns upplagt för Arsenal i final och kanske Liverpool är favorit att nå dit från andra halvan trots allt, man bör väl klara både Blackburn i kvartfinalens omspel och sedan Aston Villa på Wembley.

***

Ett nytt program som vi kör varje måndag är SVENSKKOLLEN. Vill du bli på gott humör, in och lyssna på intervjun med tidigare MFF-talangen Alex Nilsson som efter spel i Landskrona Bois och Trelleborgs FF numera spelar i den maltesiska högstaligan.

***

AIK fick med rätta beröm när klubben satsade på projektet ”Fotboll för alla” och Sofia B Karlsson kom in och tog hand om det. Onekligen en satsning i rätt riktning och man tog kliv som den manliga delen av fotbollsvärlden behövde ta. I en intervju med fotbollskanalens David B Larsson berättade Karlsson om hur man skulle jobba mot rasism, sexism och homofobi.

Att det var just AIK som tog klivet var speciellt och hade en viss symbolik för mig, då AIK är en klubb som starkt odlat bilden av vi mot resten, och det har hetat att “alla hatar oss och vad fan gör det” och att det finns två lag i allsvenskan: “Det är vi, AIK. Och det är ni, Inte AIK.” Kanske var det därför jag upplevde det som extra modigt att man vågade ta klivet.

Nej, det betyder inte att alla andra allsvenska storklubbar är perfekta. Nej, det betyder inte att det inte förekommer rasism, sexism och homofobi i andra klubbar. Nej, det betyder inte heller att andra klubbar i Sverige kan släppa den frågan, snarare tvärtom. Samtidigt fanns det en skön signal i att AIK tog klivet med Sofia B Karlsson.

Under måndagen kom ett sorgligt besked, Sofia B Karlsson hoppar av. Hoten blev för mycket. Tyvärr blev jag inte förvånad när hon känner att det är omöjligt att fortsätta och att hoten blev för jobbiga. Det sorgliga är att de var rätt givna när man ger sig in i en värld där en del starka krafter upplever den typen av förändringar som ett hot och något man inte accepterar.

Hade gärna sett ett tydligare stöd på klubbens hemsida men hittar varken något huvudföreningens hemsida eller på AIK Fotbolls hemsida och det är som om det passerar helt utan anmärkning. Varför vill man inte tydligt markera mot att en som jobbar för att ändra klubben och komma fram till värderingar som bättre speglar en verksamhet 2015 och ge henne stöd?

Även om kanske inte alla stod bakom hennes arbete kan väl ingen anse att det är rätt att hota en person så att den lägger ner verksamheten? Då handlar det om att demokratin i klubben havererar. Det finns oerhört mycket positivt kring supporterkulturen som följer med AIK och det är naturligtvis inte alla som står bakom det här, men den relativa tystnaden som följer kan väl ingen uppskatta?

AIK:s stadgar ska enligt AIK-stilen som är värdegrunden och ledstjärnan innebära att “vi vill utforma vår idrott så att”:

– den i alla led ständigt utvecklas och förbättras till form och innehåll
– alla som vill, oavsett etnisk tillhörighet, religion, ålder, kön, nationalitet, fysiska och psykiska förutsättningar, får vara med i föreningsdriven idrottsverksamhet
– den ger upplevelser och skapar kontakt mellan människor ur olika samhällsgrupper – de som deltar får vara med och bestämma om och ta ansvar för sin verksamhet

Det borde alltså vara rätt okontroversiellt att man jobbade på i en riktning av “Fotboll för alla” och att en person som Sofia B Karlsson borde kunna driva det utan att uppleva mordhot och annat som gör det omöjligt att fortsätta.

Min farsa var läkare och vi fick som barn helst inte vara sjuka, eller det är i varje fall så jag minns det och det är naturligtvis en överdrift, men vi lärde oss att bita ihop och inte störa i onödan. En egenskap som givetvis är nyttig i många fall, men inte i alla. Sedan är det svårare än man tror att slingra sig ur uppväxtens grepp.

Vare sig jag vill eller ej så poppar de lärdomarna upp, och på ett eller annat sätt för jag dem vidare till mig själv, mina egna barn eller min omgivning. Även om jag också kan skratta åt dem så inser jag givetvis att de sitter inbrända i nervbanor och styr mig mer än jag kanske vill erkänna. Något som jag måste jobba på att hantera.

För exakt ett år sedan skrev jag en krönika om min mamma på den Internationella kvinnodagen 8 mars och att hon tillhörde en generation som aldrig fick den credd de borde haft. Hon hade samma lutherska drag som min pappa, och det handlade om att inte slå dank utan att jobba på för att se till att allt var under kontroll och det var så man motiverade sin existens och man ifrågasatte inte så mycket.

Tiderna har onekligen förändrats sedan min mamma var hemmafru tills jag var gammal nog för nyckel gömd i garaget, och sedan tog hon ett jobb vid sidan av att ratta allt kring familjen. I dag existerar väl knappt hemmafruar i Sverige och vi sliter med att få ihop vår tillvaro i en tid när alla kräver mer: arbetsgivare, samhälle, familj och inte minst ens eget förverkligande.

Även om Hans Rosling säger att det mesta går åt rätt håll i världen är det svårt att förstå att vi inte kommit längre. När jag ser på samhället i stort så är strömningarna i rätt riktning men det går långsamt och statistiken är talande om att det är för långsamt, och kollar jag på mina barn så kan jag se att könsrollerna inte förändrats tillräckligt utan kanske till och med backat från när jag var ung på 70- och 80-talet.

Kanske är det dags för pojk- och flickskolor? För det är slående att tjejer lätt kan hamna i bakvattnet på killar som tar över vissa områden och dominerar. Jag har sett exemplen själv och det är svårhanterat och svårlöst men man vill ju inte att all teknikkunskap ska sitta hos några nördiga killar…och frågan är hur jag själv var i skolan?

Ja, jag hade naturligtvis haft mycket att lära av en annan inställning och inriktning och hade jag levt mitt liv igen hade en hel del blivit annorlunda. Tyvärr får man inte möjligheten att leva sitt liv med all erfarenhet utan försöker utifrån de förutsättningar man har och sedan gäller det att vara på tå för att försöka göra så bra man bara kan.

Som yngsta barn i familjen och enda son hade jag det garanterat annorlunda än mina två storasystrar och den uppfattningen är vi nog överens om, även om jag alltid fascineras över hur olika vi ser på våra uppväxter i samma familj. Inte så att någon har mer rätt än någon annan, men det är slående att man kan tro att man varit med om samma sak och sedan har olika syn på det.

Teorin om att livet blir lättare om man fattar att inget är rättvist har väl viss bäring för att undvika avundsjuka, och när det handlar om sjukdomar och elände är livet grymt orättvist och oförklarligt, men teorin är fel när man inser att det visst finns orättvisa vi alla måste notera och bekämpa. Som att vi alla borde ha lika förutsättningar oavsett bakgrund och kön, vilket borde vara så självklart men som vi påminns om i dag den 8 mars.

Tänk att USA:s president Barack Obama i går tågade i Selma 50 år efter oroligheterna i kampen för mänskliga rättigheter och att man har långt kvar till lika rättigheter i det landet. Minst sagt deppigt. I Sverige finns det mängder på exempel på orättvisor som handlar om allt från kön, bakgrund och klass och det är en kamp som alltid måste bli förd.

Hatet och hoten som poppar upp alldeles för ofta och för lätt så fort man utmanar strukturerna är skrämmande med tanke på att det svenska skolsystemet trots allt sett till att vi alla fått möjligheter till utbildning som borde ha skiftat på det här tidigare. Ändå sitter strukturerna och ofta är det saker vi inte tänker på eller som är just inbrända i nervbanorna.

Vi behöver alla hjälpa varandra att ständigt påminna oss om att jobba mot rättvisa, och vad vi gör fel och hur vi ska tänka och att bara fel ordval kan betyda en del, som exempelvis krönikan om att stå upp som en man på planen försökte belysa, vilket gav upphov till en del debatt. Vi i media har givetvis ett stort ansvar och då handlar det både om vilka man anställer och vilka man skildrar och hur man skildrar dem. Det har hänt en del, men inte tillräckligt och där kan läsare och tittare hjälpa till.

Som när man jagar mig om min podd och att fyra av 40 intervjuade varit kvinnor. Och fortfarande är jag tagen över de män som innan de ens lyssnat på podden med Therese Sjögran kunde avskriva henne som gnällig och att det är samma visa varje gång från spelare i damlandslaget. A) I min värld gnällde hon inget B) I min värld har spelarna tagit för lite plats och inte gjort som Tina Nordlund tillräckligt ofta

Ur perspektivet att en del män känner sig hotade går det möjligen att förstå reaktionen från män som är oroliga och ovilliga att dela med sig. Ändå deprimerande att vi inte kommit längre, och där bär jag givetvis ett ansvar som många andra män och jag har haft turen att slippa den typen av diskrimineringar som alltför många brottas med.

Det borde vara en självklarhet att med axlat ansvar så följer lika rättigheter. Det vill säga att alla ska ha samma möjligheter att ta ansvar för sitt liv, sin framtid och därmed också kunna försöka förverkliga det man drömmer om och det oavsett bakgrunden på vägen dit. Det låter så logiskt, ändå framstår det som en utopi men borde inte få vara det.

Att det blir bengaler och rökutveckling som del av fansens häftiga tifon är något vi får acceptera och det är bara så att ju förr man hittar en fungerande lösning kring brännandet av bengaler desto bättre. Den problematiken kommer inte fotbollen runt och då måste man hitta fram till en lösning med parterna, för bengalerna är där.

I stort sett bra jobbat av klubbarna, myndigheterna och fansen som fick det att fungera och de jag talat med som satt på läktarna gav en positiv bild. Det är knappast konstigt att det fanns en viss oro med tanke på att det var ett tag sedan klubbarna möttes och Hammarby har seglat in med ett enormt stöd och många andra klubbars fans blir lätt irriterade kring Bajen-haussen som lätt far i väg.

Många fans verkar tro att vi som jobbar på tidningar och tv vill ha oroligheter och kravaller och skriver på sociala medier att vi jagar klick. Att det helt enkelt skulle att gå att tjäna pengar på att det blev stök kring matcherna. Och så kröner man gärna vad man skriver med en ironisk uppmaning att använda Bladets gamla rubrik “Här dör fotbollen”.

Min bild är precis tvärtom, den stora massan vill inte läsa om det. Det är precis lika felaktigt som när Zlatan o Co tror att de som jobbar för media njuter när Sverige får stryk i fotboll och att vi säljer på det. Det är ingen affär i att det blir oroligheter, snarare tvärtom då det är dåligt för sporten om det blir bråk och negativa rubriker.

Fakta är att negativa nyheter säljer sämre, klickas mindre än positiva nyheter. Folk läser hellre om något som handlar om publikfesten snarare än om slagfältet. Fler Bajen-fans vill i dag köpa tidningen än AIK:are för att det är ingen som vill hälla salt i såret i Solna. Likadant är det med klickande och även med folk som tittar på matcher på tv eller via nätet.

Varför bevakar vi då eventuella oroligheter? Ja, det är något som är avvikande och därmed en nyhet.Om x tusen sitter på läktarna och bara sköter sig är det ingen nyhet, men om x personer går till angrepp mot andra på läktarna eller några stormar planen eller något annat så blir det händelser där man tar reda på mer om dem och sedan skildrar dem.

Det är fundamentet i nyhetsverksamheten att det ska vara något som händer, annars är rätt få intresserade. Likadant är det med en massa saker som man bevakar i politik, nöje, näringsliv och så vidare. Det som avviker från det förväntade och sticker ut och som gör en nyfiken att veta vad som sker är något man som media gärna vill skildra och ta reda på mer om.

Matchen, då? Hammarby hade allt flyt med både Johan Perssons vådaskott och att domaren Michael Lerjéus missar en solklar straff på samme Persson men tog en straff på Nabil Bahoui. Förståeligt med AIK-frustration men att påstå att det bara är i Sverige det förekommer dåliga domare är fel, det är ett problem för domarna att de knappast hänger med när tekniken snabbt sprider felen.

Klart är att Bajens 2015 hänger mycket på Kennedy Bakircioglu och att Nanne Bergstrand är lika lyckosam i coachningen. AIK är en annan sak. Andreas Alm har ett manskap som ska kunna utmana i den allsvenska toppen men då hänger det på att han får till laget och att spelarna utnyttjar de möjligheter man skapar. För om resultaten uteblir växer trycket snabbt.

Podden ”Lundh” är nu uppe i 40 avsnitt och den går alltid att finna via Fotbollskanalen.se eller via iTunes, Acast, Youtube. Naturligtvis går det lätt att googla fram den också. Kan rekommendera att lyssna Therese Sjögran för att hon är väldigt bra i sina svar på många områden. Uppskattar som alltid ärliga, öppna och raka intervjupersoner.

***

Blott 3000 tittare när femmilen avgjordes. Lider lite med Eurosport. Däremot förstår jag inte riktigt Eurosports vd Dennis Andersson apropå utsända duon Roberto Vachi och Per Elofsson: “Vi hörde att de är åkarnas favoriter också, det är kul. Där är vi jättenöjda.” Kanske inte för åkarna ni gör tv, utan för tittarna, och sedan är det kanske inte journalistiskt rätt spår.

***

Expressen skriver om den kommande auktionen om de svenska tv-rättigheterna gällande Premier League. Det lär bli en tuff budgivning och med tanke på att det är fem år sedan de var ute på marknaden så kan det rassla i väg prismässigt. Påminner om vem som kommer att tjäna på affären med min krönika för några veckor sedan. Det är knappast tv-bolagen  som driver prisutvecklingen utan det är ligan på uppdrag av klubbarna som sedan slåss inbördes om att betala skyhöga löner.

***

Lite tråkigt att TV4 släppte Svenska Cupen för jag gillade den alltid men gläds ändå åt att den lyft en aning i SVT och inte minst för att suget efter fotboll i mars gjort att det förekommer en del publikdrag (absolut inte överallt) och den ger svenska klubbar en längre säsong. Bra där, Sef och SvFF som fick till ett skifte som gav den stukade cupen lite mer liv.

Publiksuccén AIK-Hammarby handlar inte om cupen utan mer om haussen kring Bajens återkomst och suget efter ännu ett 08-derby. Håller tummarna för att det stannar vid publiksuccé och vi slipper scener som en majoritet av oss vill slippa se kring fotbollsmatcher. Rom, Rotterdam, Kiev, Aten…ja, tyvärr blir vi då och då påminda om tråkigheterna.

***

De fotbollsintresserade känner nog mest till Fredrik Gertten för att han varit med och gjort både “Blådårar” och “Vägen tillbaka – Blådårar 2” om Malmö FF och där den sistnämnda filmen innehåller en del scener med Zlatan Ibrahimovic. Nu har Malmö-filmaren gjort en film som är rakt upp min gränd: “Bikes vs Cars”.

[youtubeplay id=”et8iEIPhooM” size=”medium”]

Precis som jag trodde pågår ett krig mot oss cyklister. Se filmen och börja sedan cykla och påverka politikerna att göra det lättare att cykla – inte tvärtom. Även Svenska Dagbladet uppmärksammade i helgen skillnaden med att cykla i Köpenhamn jämfört med Stockholm.

***

IFK Göteborg redovisade ett överraskande stort minus när man släppte årsredovisningen för 2014. Klubben backade 10,4 miljoner och när man ser att det egna kapitalet nu är nere på 13 miljoner kronor och att man trots allt sålde en del spelare under året (Tobias Hysén) och blev av med lönen för dyre Pontus Farnerud så är det lätt att förstår frustrerade Blåvitt-fans.

Det går inte att fortsätta på samma vis och man måste dra in på kostnadssidan och bli ännu bättre på att antingen öka intäkterna och kanske även budgetera. Lasse Vibe är givetvis en tillgång som man antagligen måste omsätta i miljoner under våren eller allra senast i sommar då danskens kontrakt går ut sommaren 2016.

Blåvitt har genrellt varit vasst på att sälja spelare och har snittat närmare 20 miljoner om året i nästan tio år och det är svårslaget, bara Malmö FF håller den klassen. Uppenbarligen var Håkan Mild skicklig på att förvalta vad klubben tog fram i form av spelarexporter. Det är något som man måste fortsätta med och där får Mats Gren en styv uppgift, för det är en konst att både sälja och samtidigt utmana i den allsvenska toppen och helst nå ut i Europa.

På plussidan finns att det kommer pengar för Ludwig Augustinsson och Joel Allansson under 2015. Samtidigt är klubben i ett pressat läge där ledningen tog beslutet att skifta ut Mikael Stahre trots ett år kvar på kontraktet och man kontrakterade ny tränare i Jörgen Lennartsson. Lägg till att man köpte ut floppar som Nordin Gerzic och Daniel Sobralense och samtidigt värvade hem Sebastian Eriksson och en del andra spelare så blev året dyrt.

Är väldigt trött på att höra klubbledare prata om att de missar intäkter på alla ställen: publik, sponsorer och marknad. Jo, men då är det någon som är för dålig på att göra budget, eller kanske till och med drömmer. Att man sedan släpper i väg kostnaderna för spelartruppen från 38 miljoner 2013, 44 miljoner 2014 och till 58 miljoner 2015 och det utan att kommunicera eller ens antyda gör att man skaffar sig en uppförbacke, inte minst i medlemmarnas ögon.

Naturligtvis har frispråkige Mats Gren fått trycket på sig i och med att han som sportchef symboliserar klubbens skifte i både spelartrupp och med tränare, men för mig är det klubbens högste tjänsteman, Martin Kurzwelly, som har ansvaret. Under två år har han lett IFK Göteborg och det går inte att säga att de ekonomiska resultaten lyser starkt och det faller på honom.

Kurzwelly fick förvisso ärva en trupp och en ekonomisk struktur men det måste ligga på honom att agera om han nu såg att det här funkar inte. Om Håkan Milds satsning på “Real Göteborg” inte lyfte utan istället tyngde klubben så är det klubbdirektören som måste agera, bromsa och städa. Så himla avancerat är det inte att ha koll på kostnader och intäkter och sedan dra ut linjerna.

Klubbdirektören är den som exempelvis ska spärra Mats Gren när miljonerna fortsätter att rassla iväg, eller åtminstone varna för att nu städar vi undan det som varit. Hade klubben och kanske även klubbdirektören varit riktigt smart så hade man redan i december eller i januari flaggat för att 2014 blir ett rejält tufft år ekonomiskt men att vi vidtar rätt åtgärder.

I och med att klubbens ledning höll på korten så drabbas man av en dubbel smäll. Inte nog med att ekonomin var sämre än vad medlemmarna förväntade sig, dessutom känner en hel del medlemmar att ledningen mörkat. Vilket är extra allvarligt då man plågats av en del interna stridigheter om just hur klubben styrts och de senaste årsmötena har inte bara varit en “Eriksgata” för ledningarna.

Så även om många trycker fingret på Gren så är det stora frågetecknet för mig: Martin Kurzwelly. Att klubbdirektören är inte stöpt i den gamla Blåvitt-traditionen behöver inte vara fel, men det är han som måste upp till bevis och agera på ett sätt som ger förtroende för att han  är kapten på skutan och inte bara åker med.

Om han hittills imponerat? Nej, inte i min värld. Är han ensam ansvarig? Självklart inte men som klubbens högste tjänsteman är det hos honom det riktiga ansvaret ligger och då är det bara att leva upp till det. Senast 2021 ska klubben vara i Champions League, sa Kurzwelly nyligen i G-P, men den tiden har inte klubbdirektören på sig.

Naturligtvis har Blåvitt en trupp som ska kunna utmana i den allsvenska toppstriden men i dagsläget har jag svårt att se att man ska kunna överträffa höstens andraplats och ens matcha den. Framför allt är det osäkert om Lennartsson är rätt man att få resultat direkt och tappar man Vibe i sommar så är det svårt att se hur man ska kunna ge MFF, AIK och Elfsborg rejäla matcher.

“Han började bra men nu är det ba keffa människor han intervjuar.”

“En timmes gnäll från dom avundsjuka tjejerna och speciellt gnälldrottningen själv. Se och lär av Charlotte Kalla. Framgång, pengar, uppskattning osv förtjänar man. Inte gnälla sig till.”

“Först en lam Karin Mattsson och nu Sjögran. Kom igen Olof!”

“60 min gnäll och ältande om historiska oförrätter…åh fy f–n!!”

“Sicket gnäll på henne. Jag hör inte hockeytjejerna böla om uppmärksamhet hela tiden. Inse bara att damfotboll aldrig kommer att bli stort. Aldrig. Det är mesigt och jag kollar hellre en div 5 match för det är av samma kvalité.”

Första frågan som slår mig: vem är det egentligen som gnäller? Herregud, vilka gnälliga gubbar. Utan att ha lyssnat så vet ett gäng herrar redan exakt hur intervjun kommer att vara. Det är helt enkelt underbart gnälligt att kunna vara så synsk. Dessutom, det är ju bara att avstå från att lyssna utan att behöva trycka ner en annan person.

Givetvis är jag för en öppen debatt och att folk ska kunna ha åsikter, men det är demoraliserande när män klistrar på en etikett innan de ens vet vad det handlar om. Utan att ens ha kunnat lyssna. Jag förstår inte var behovet att trycka ner kommer i från? På vilket sätt är detta ett hot? Jag har gjort 40 poddar och fyra har varit med kvinnor, och det är för få och inte tvärtom.

Dessutom har inte Therese Sjögran kontaktat mig, utan jag ville intervjua henne. Så om det är någon som upplever att det finns gnäll i podden så är det mitt ansvar då jag åkte till Malmö och ställde frågorna och drev på. Till skillnad från de negativa männen så kan jag känna att Sjögran o Co har varit alldeles för vattenkammade och beskedliga och helt enkelt skällt för lite.

När det gäller bråket om bilen till Anders Svensson och den efterföljande debatten så låg Sjögran lågt. Det var andra som klev fram – och det med rätta – men att anklaga henne för att ha gnällt om allt det är felaktigt. Visst, hon gav en del intervjuer men det har knappast varit hennes drivkraft att elda på i den brasan, snarare tvärtom.

Däremot är alla snabba om att poängtera att Zlatan bara ville väl och bara skämtade om cykeln. Ja, det är helt enkelt olika för olika. Kan faktiskt inte förstå att förbundskapten Pia Sundhage driver på för att för att herrlandslagets lagkapten ska lämna en hälsning till damlandslaget, och tro att det ska vara positivt. Therese Sjögran har sin syn klar.

Var efter mitt besök i Malmö nöjd med podden för att Sjögran svarade ärligt och vasst på de flesta frågorna. Som om spelarnas missnöje med Thomas Dennerby, Marika Domanski Lyfors heta temperament, att spelarna varit lite fega mot SvFF, att dagens unga spelare har det för bra och inte fattar hur tidigare generationer hade det och att hon kanske lägger av redan i sommar.

In och lyssna, och det är inget gnäll, eller rättare sagt: jag gnäller lite på spelarna som inte klivit upp på barrikaderna tillräckligt. Om ni upptäcker annat gnäll, mejla mig: olof.lundh@tv4.se. För jag blir så trött på att man har ett behov att hacka på någon offentligt, särskilt med tanke på att jag sökte upp Sjögran och inte tvärtom.

Podden ”Lundh” är nu uppe i 40 avsnitt och den går alltid att finna via Fotbollskanalen.se eller via iTunes, Acast, Youtube. Naturligtvis går det lätt att googla fram den och den finns även på podcaster och andra typer av plattformar för poddar. Där finns intervjuer med Jonas Eriksson, Lars-Åke Lagrell, Stefan Söderberg, agenten Katherine Salisbury, svenske Fifa-direktören Niclas Ericson, Nicklas Bärkroth, Svennis och många, många fler.