Tänk att fotboll ena stunden kan kännas så viktig för att i nästa vara så banal. Mötet mellan EM-arrangören Frankrike och de regerande världsmästarna Tyskland på Stade de France under fredagskvällen kändes som en försmak av nästa sommars stora fotbollsfest, EM 2016. En tänkbar EM-final.
Att hemmalaget vann med 2-0 lär glömmas rätt fort och det framstår i efterhand som otroligt att man spelade klart matchen trots ett par sprängattentat mot folk utanför arenan och flera döda. Det talas om självmordsbombare och bilderna på sociala medier under fredagskvällen var läskiga.
Vi såg publiken inne på planen för att de lämnat läktarna i rädsla. Rapporter om att man inte kunde lämna stadion förrän området var säkrat. Landslagen inlåsta. Men också filmen från när åskådarna till slut lämnade arenan och samtidigt sjöng den franska nationalsången.
Under flera pågående attentat i Paris så bara rullade rapporterna in via Twitter och andra medier. Bilder. Filmsnuttar. Ögonvittnens skildringar. Den ena overkliga beskrivningen efter den andra. Oron. Rädslan. Sorgen. Allt gick att ta på och känna och det är naturligtvis så att närheten har en effekt.
Men också en del hoppingivande om taxichaufförer som slog av taxametern för att hjälpa folk att komma hem, Facebooks funktion för att kunna rapportera om vänner som är säkra och hashtaggen för att symbolisera att man skulle öppna sina dörrar för folk i nöd.
Rapporterna som fortsatte komma under fredagskvällen var dock mest sorgliga, skrämmande och skakande. Över 100 döda i flera olika attentat i den franska huvudstaden där landets president Francois Hollande införde undantagstillstånd, stängde gränserna och talade om de värsta attackerna sedan andra världskriget.
Fullsatta restauranger och barer en fredagskväll. En pågående konsert. En fotbollslandskamp i full gång. Alla utsatta för olika attacker och vittnesmålen från flera ställen är svåra att ta del av. Paniken. Rädslan. Blodet. Skoningslösheten. Och alla oskyldiga som dog när terrorister vill sätta skräck i ett samhälle, och lyckades.
Vi har alla upplevt känslan av fredagskväll med vänner. Gå ut och käka middag och snacka skit. Eller se en efterlängtad konsert med de gemensamma favoritbandet. Eller gå på fotboll och se idolerna i landslaget tillsammans med barnen. Ja, ni vet, den där känslan av lycka och avkoppling och förhoppning om ett skönt minne.
Och så slutar kvällen med män med automatvapen, bomber och en rad döda människor. Så brutalt. Så vidrigt. Så sjukt jävla hemskt. Lider med alla drabbade och dess anhöriga och tänker på sorgen, oron och ilskan och maktlösheten. En veritabel mardröm för alla inblandade.
Det är å ena sidan svårt att greppa vidden av attentaten och dess följder och varför, å andra sidan är det uppenbart att den pågående polariseringen i olika delar av världen skulle få följder. Blir riktigt rädd med tanke på framtiden. Vad är det för värld vi lever i? Gör vi tillräckligt?
Verkligheten trängde sig på brutalt och hårt under fredagen. Påminde om att det finns en massa svåra frågor som inte har några klara och givna lösningar och med våldet är risken tyvärr mer våld och att spiralen går åt fel håll. Likt efter attentatet mot USA 11 september 2001 som bidrog till invasionen av Irak och en rad händelser som tagit oss på fel kurva.
Världen står inför rejäla utmaningar och förhoppningsvis öka förståelsen för alla som flyr av rädsla från länder som plågas av attentat, krig och oroligheter likt den som nu greppar Europa efter de här attentaten i Frankrike. I januari var det attacken mot satirtidningen Charlie Hebdo som skakade om och nu slog terrorister till på flera ställen i Paris.
Det är ingen tvekan om att idrotten och fotbollen är en viktig kraft i dessa tider. Ofta är det vägen in i ett samhälle och just det franska fotbollslandslaget och dess framgångar på Stade de France var en symbol för ett förändrat franskt samhälle när man vann VM 1998 och det talades om Black-Blanc-Beur och ett multikulturellt landslag.
Även om utvecklingen avstannat sedan dess i Frankrike och polariseringen tilltagit och den förre guldhjälten Lilian Thuram reser världen runt i sin kamp mot rasismen så har fortfarande idrotten en stor roll att fylla i en värld där utmaningarna är stora. Det är trots allt en lek som får folk att träffas, samlas och göra saker ihop.
Självklart har idrotten en mängd brister och baksidor men det positiva överväger. Att Stade de France blev utsatt gör att det man många gånger tänkt på välbesökta idrottsevenemang blivit en verklighet. Attackerna på OS i München 1972 där palestinier slog till mot israeler i OS-byn och 17 personer dog är ett exempel på där idrotten använts som skådeplats av terrorister.
Naturligtvis är det för tidigt att dra slutsatser men det är givet att EM i Frankrike går i att ifrågasätta. Inte minst med tanke på säkerheten som kommer att krävas. Är det värt det? Det omedelbara svaret är att det måste vara värt det och att vi inte får vika oss, men det är naturligtvis mer komplicerat än så.
Man körde VM i fotboll i Västtyskland blott två år efter München-OS även om säkerheten var enorm. I svåra tider behöver vi sådant som får oss att samlas men det är väl frågan om det är roligt med hoten hängande över sporten. För attentaten mot Stade de France slår mot det som är fotbollens styrka, att samla många människor.
Vardagen har en förmåga att ta över och att mycket blir sig likt över tid, men det är givet att de här attentaten kommer att skaka om. Risken är dessutom att de här attentaten och svaren från Frankrike och andra länder med ökad säkerhet ger bensin åt en brasa åt de krafter som vill öka polariseringen men det går inte heller att vara passiv.
Sverige tar emot Danmark på Friends Arena lördag kväll och en plats i EM i Frankrike står på spel. Förstår alla som tvekar över om matchen ska spelas och har respekt för det, men det bästa är att ta tillfället i akt att manifestera att vi står samlade och att vi inte viker oss och sedan göra upp om en plats i EM.