Landslagets och Leeds mittback Pontus Jansson är gäst i podden, du hittar avsnittet här, och det är alltid befriande att intervjua människor som vågar säga vad de tycker och tänker. Arlövs-sonen är i princip lika kompromisslös framför mikrofonen som han är på planen och det gör att samtalet flyter.
Mittbacken har blivit en omedelbar kulthjälte i Leeds United och berättar att han funnit kärleken till fotbollen igen, att antalet följare i sociala medier exploderat, att klubben redan nu köper loss honom från Torino, att målet är att spela i Premier League och att ”pengarna i Championship är overkliga”.
Pontus Jansson talar även tacksamt om allt han lärde sig i Italien och serie A, att han gick ner nästan tio kilo när han började ta kosten på allvar, om knäskadan som hotade karriären och om sveket när Torino inte skrev under det nya kontraktet trots löften om det och till sist inte ville ha honom kvar.
Dessutom om kärleken till Malmö FF, drömmen att återvända, omvandlingen från ung anfallare i MFF som Aston Villa ville värva till att bli mittback, att han själv betalade MFF 500 000 euro när han flyttade och att han var oerhört nära att skriva ett livstidskontrakt med klubben efter en egen idé om det.
Pontus Jansson talar även om vilken roll han vill spela i Janne Anderssons landslag, om varför han var kritisk mot Erik Hamrén efter EM, tomrummet efter Zlatan Ibrahimovic och om polaren Erik Johanssons beslut att lägga av i Blågult.
Podden #Lundh är uppe i 119 avsnitt sedan starten och ALLA avsnitt finns här. Som vanligt hittar ni podden på Youtube, iTunes, Acast och andra ställen där poddar finns. Olle Juhnell Lindberg har producerat Pontus Jansson-avsnittet och de andra under det senaste halvåret och han är öppen för synpunkter på olle.lindberg@tv4.se.
***
Inför VM-kvalet mot Bulgarien gästar jag Akademibokhandeln på Mall of Scandinavia – en inspark från Friends Arena – vid 18:30 för att snacka om min bok “Vad jag pratar om när jag pratar om fotboll” och signera den.
***
John Guidetti blev som väntat petad efter matchen mot Luxemburg. Anfallaren övertygade inte och att Janne Andersson bestämde sig för ett skifte är inte så underligt. Kanske mer överraskande att Ola Toivonen är med från start igen och det för första gången på två år i landslaget. Man kan säga att Janne Andersson satsar på två U21-hjältar, i EM 2009 var Marcus Berg och Toivonen glödheta.
Annars är det samma spelare som vann mot Luxemburg. Lite överraskande med tanke på att förbundskaptenen talade om att en del av spelarna var slitna efter att planen var tungsprungen. Dessutom kan man säga att Oscar Hiljemark och Jimmy Durmaz inte direkt övertygade, men de får en ny chans.
Samtidigt får man vara ärlig och säga att Andersson bara haft två tävlingsmatcher på sig och därför är det troligt att hans lag lär växa och göra det bättre med tiden. Tyvärr är det bara seger som räknas mot bulgarerna om VM-kvalet ska leva för svensk del även under 2017.
***
Nostalgimatchen med VM94-gänget i Örebro utan Tommy Svensson, Tord Grip, Brolin, Dahlin, Kennet Andersson, Thern, Schwarz, Ljung, Patrik Andersson, Björklund och där Bulgarien saknade Hristo Stoitjkov andades mer än en aning fiasko. Att 2800 sökte sig till matchen imponerade.
***
När söndagens presskonferens gick mot sitt slut och lagkaptenen Andreas Granqvist då sagt att spelarna skänker 1000 biljetter till Sverige-Bulgarien, eftersom försäljningen går trögt, så tog SvFF:s kommunikationschef Niklas Bodell till orda. Han påpekade att Sverige-Holland med 36 128 åskådare hade varit den bästa publiksiffran under VM-kvalets första omgång i Europa.
Uppenbarligen har Bodell missat förbundskapten Janne Anderssons devis om att då är då och nu är nu. För till Sveriges match mot Bulgarien hette det på söndagen att man sålt 20 000 biljetter vilket pekade på en publiksiffra på 25 000 åskådare i VM-kvalmatchen. Är det egentligen bra eller dåligt?
Fotbollskanalens Statistikblogg signerad Carl-Johan Eelde har tagit fram alla landslagets siffror på Friends Arena, du hittar den via länken, och där snittet för tävlingslandskamper är 41 000 och träningsmatcher 30 000. Sedan är det givet att nyhetens behag med arenan klingat av (och dess bristfälliga kommunikationer) gjort att utvecklingen går neråt.
Det ser ut om om Sverige-Bulgarien hamnar i nivå med Liechtenstein (22 000 i oktober 14) och Moldavien (25 000 i oktober 15) och det är kanske en rimlig siffra om man ser till att Zlatan Ibrahimovic försvunnit från landslaget. Han gjorde att det fanns ett något större intresse, men att den effekten inte alltid fungerade, även den klingade av.
Naturligtvis är det flera faktorer som styr.
- Uefa:s bestämda avsparkstid på 20:45 handlar om att det är en bra tv-tid för att kunna maximera reklam i det nya landslagskonceptet “Week of Football” som ska likna Champions League-upplägget. Man inser dock att en del tvekar att gå på en match där man är hemma vid midnatt på en vardag.
- Med tanke på att SvFF får bra betalt för tv-rättigheterna så kanske man kunde trycka ner biljettpriset ännu mer? Man har sänkt en del men det är svårjobbat för Lagadère som ska försöka driva arenan så att den ger ett överskott. Vad är bra? Att sälja få dyra biljetter och inte få stämning? Eller att sänka biljettpriserna mycket, men att riskera att urholka landslagets värde? Svår ekvation även om jag tror på det senare, då stämning på arenan höjer det totala värdet.
- Landslaget är obesegrat under Janne Andersson men varken 1-1 efter grisspel mot Holland eller 1-0 borta mot Luxemburg är uppvisningar som lockar marginalåskådarna. Bra resultat kan bygga det på sikt, men det tar tid och landslaget behöver få nya profiler som kliver fram. En glödhet John Guidetti hade kunnat hjälpa till, men han platsar inte.
Problemet för SvFF är att man har en arena som är för stor, helt enkelt. Friends Arena kan försvisso maxa intäkterna när det är playoff mot Danmark eller man köper hit Argentina med Lionel Messi, men att det är långt mellan gångerna. Dessutom kostar Messi o Co så mycket att det är svårt att få lönsamhet i sådana affärer.
Att man inte heller fått matcher i EM 2020 och fått nöja sig med Europa League-finalen till våren gör också att det är en svår ekvation att få ihop arenaaffären. Det blir inte lättare när man tänker på att budgeterade 1,9 miljarder kronor för arenabygget och kostnaden i det närmsta blev det dubbla. Vilket gör att man behöver spela matcher där.
Självklart behövde man en ny arena efter att Råsunda tjänat ut och det gick att förstå att man siktade högre med en kapacitet på 50 000 åskådare, men i efterhand gapade man över för mycket. Landslaget är inte så stort och då hade det varit bättre att ha haft en arena som tar 30 000 åskådare och där 25 000 mot Bulgarien hade känts som en bra publiksiffra.
Skälet att bygga nytt och stort var för att kunna maximera intäkterna, nu blir det istället så att ett öde Friends Arena – för så känns det med 25 000 åskådare och där de flesta sitter på övre etage – är en black om foten. Folk som ser matchen på tv blir knappast smittade av stämningen och draget. Snarare känner de väl att det är skönt att sitta hemma och kunna gå i säng tätt efter slutsignalen.
Gillar att spelarna skänker 1000 biljetter och att de visar ett engagemang. Det måste till om SvFF ska få fart på verksamheten. Här känns det som om arrangörerna är för gammalmodiga och till 2017 borde man agera mer offensivt för att försöka fylla arenan. Man borde definitivt inte sälja biljetter till övre etage innan det nästan är slutsålt nedanför.
Och svaret på frågan då? Är det bra eller dåligt att dra 25 000 till Sverige-Bulgarien? Tror att det är en bra siffra i det här läget, men att det går att göra mycket mer för att höja den. Fast det hinner man inte till i kväll, även om man gott kan släppa ner alla från övre etage närmare plan så man får mer och bättre tryck kring själva matchen.