Under en och samma vecka gnisslar det i två av Sveriges största fotbollsklubbar och i grunden handlar det om en kamp om makt, demokrati och öppenhet även om det givetvis finns skillnader mellan AIK och Malmö FF. Däremot är det rätt talande för svensk fotboll att många vill sköta processerna som ska ta fram förtroendevalda i tysthet.
När den annars så MFF-vänliga Sydsvenskan i söndags publicerade förre chefredaktören Jan Wifstrands debattinlägg om det kommande ordförandevalet i klubben efter Håkan Jeppssons tragiska bortgång blev det lite liv. Wifstrand ifrågasatte valberedningens förslag Anders Pålsson och pekade på hans brister och att han inte räcker till för föreningen utan snarare är ett hot mot dess framtida utveckling.
Valberedningens Jörgen Svensson försvarade sitt val och lyfte istället demokratin i föreningen. MFF supports Thelma Ernst sa sig stå bakom processen och menade att Wifstrand missat tragiken bakom Jeppsson. Föreslagne ordföranden Anders Pålsson såg det hela som ett påhopp även om han tyckte att debatt var av godo. Till slut publicerade en medlem i supportergruppen Framtidsgruppen en replik i Sydsvenskan som manade till enighet och att man ska stödja Pålsson men ha koll på honom under året.
Det är ganska självklart att valberedningen försvarar sitt arbete och lyfter fram att man har en fungerande kommunikation och därmed demokrati inom föreningen. Allt annat hade förvånat. Samtidigt är det en förening som 2017 hade närmare 7000 medlemmar och på senaste årsmötet, den 2 mars 2018, var det långt i från den skaran som kom och röstade.
Lägg till att Malmö FF under 2018 drog ett snitt på närmare 15 000 åskådare till varje hemmamatch i allsvenskan. Det är alltså en klubb och en förening som engagerar väldigt många fler än bara de som söker sig till årsmötet. Hur får man med dem i den demokratiska processen? Något som väl borde vara av glädje.
En invändning mot det blir att det är givet att man som medlem måste ta ansvar och gå på årsmötet för att ha något att säga till om. Annars kan man vara tyst. Må så vara, men kanske skulle man kunna tänka sig att utveckla föreningars styrningsmodell. Allt i samhället utvecklas och förändras och Sverige ser annorlunda ut 2019, även om föreningslivet inte hänger med.
Man hade exempelvis kunnat tänka sig att digitalisera röstningsförfarandet i en tid när vi deklarerar via sms och kan sköta det mesta med ett knapptryck i mobilen. Folk har ont om tid och genom att göra det lättare att delta hade kunnat få fler att engagera sig i det demokratiska arbetet. Det borde vara något alla skulle vilja se.
Men jag vet att ovan inte är populärt, och delvis handlar det om att om fler engagerar sig blir det svårare att styra och kontrollera. Ta bara AIK för ett år sedan där ett initiativ kring föreningen ledde till närmare 1000 personer kom på årsmötet för att delta, och att valberedningens förslag då inte gick hem utan en alternativ styrelse valdes.
Jag har under lång tid velat se öppnare föreningsval. Gärna med kandidater som kunde presentera sina visioner inför ett val, och inte efter de blir valda. Ja, jag vet givetvis att Sverige har en modell med valberedning som ska sondera med föreningens medlemmar och med tänkbara kandidater för att ta fram förslag. Och att det är fritt fram att utmana förslaget.
Samtidigt behöver man inte följa för många processer av den här typen för att se hur det dras i trådar från olika håll och att det inte alltid är särskilt transparent, och därmed brister demokratin. Och oavsett om demokratin funkar eller ej så måste det finnas utrymme för debattinlägg och en diskussion.
Det förbannat tråkigt att Wifstrands debattinlägg bara avfärdas istället för att ses som ett nödvändigt och vitalt inlägg i något som borde debatteras mycket mer. Frågan om vem ska leda Malmö FF framåt. Tänk så mycket text som läggs på laget inför Chelsea-matchen och så lite som läggs på ordförandedebatten.
Innan Wifstrand skrev sitt debattinlägg i söndags var det Sydsvenskans Max Wiman som i januari undrade varför det var så tyst kring ordförandefrågan: “På sociala medier debatteras allt som berör klubben, högt och lågt, men inte ordförandefrågan. På medlemsmötet presenterade sig tillförordnade Anders Pålsson, men inte en fråga ställdes i ämnet eller ens till honom, trots att han för de flesta säkert är en ”doldis”.”
Man kan fråga sig vad som är viktigast: att startelvan blir rätt mot Chelsea eller om Malmö FF väljer rätt ordförande? Ja, det är givetvis det sistnämnda och alla som rört sig kring MFF under Håkan Jeppssons tid som ordförande vet att han gjorde väldigt mycket rätt när han professionaliserade klubben och det var något som tagit MFF till en annan nivå.
Det blev ett slut på den gamla tidens ledarskap där starka herrar av typen Bengt Madsen deltog i de flesta beslut. Istället handlade Jeppssons MFF om att låta styrelsen hantera strategi och framtidsfrågor och så fick tjänstemän hantera klubbens drift både sportsligt och affärsmässigt efter styrelsens riktlinjer. Även om allt inte lyckats har kurvan pekat klart uppåt för MFF.
Jämför bara med hur det gått för IFK Göteborg efter att Gunnar Larsson slutade och där det under 2000-talet varit en rad olika ordföranden som avlöst varandra utan att få styr på klubben. Att hitta rätt i successionsordningen är helt avgörande, även för Malmö FF. Det går inte att tro att man är isolerad från att bli av med sitt kapital om det skulle fattas fel beslut.
Därför är det förvånande att olika MFF-medlemmar nu rusar till för att på olika sätt förklara varför Wifstrand är helt snett på det. Allt från att valberednings val av Pålsson var riggat till att han föreslog helt fel kandidater i sin uppräkning av tänkbara alternativ till Pålsson. Medlemmarna borde snarare se embryot till en viktig debatt om vem som kan axla Håkan Jeppssons mantel och ta fasta på det istället.
Samtidigt är det typiskt svensk fotboll att man vill ta debatten i slutna rum. Jag är inte heller förvånad över att många vänder sig till Wifstrand, vilket han skildrat efteråt på Facebook, och att många i anonymitet både hejar på honom och förklarar varför läget är som det är i Malmö FF efter Jeppsson. Det hör tyvärr inte till ovanligheterna att man ogärna kliver fram, vilket är en brist i svensk fotboll.
Om Pålsson är rätt eller fel? Det är svårt att bedöma då man knappast vet var han står i förhållande till Malmö FF och dess fotbollsverksamhet och hur han tänker ta klubben vidare, men det är inte heller så att han imponerar civilt. Det borde finnas fler alternativ för klubben att välja på och en öppnare process hade underlättat för att ta fram andra personer för att ställa dem mot varandra.
Malmö FF.s främsta utmanare i Sverige är AIK som vann SM-guldet senast och nu laddar för att försöka ta sig ut i Europa. Då visar det sig att maktkampen i klubben fortsatt under året trots att det blev en tydlig seger för ett alternativ till valberedningen i mars 2018, och det beror delvis på att elitverksamheten bedrivs i bolagsform och där har den tidigare styrelsen makten.
Förre PR-mannen Simon Strand var initiativtagare till styrelsealternativet våren 2018 och redan på julafton i fjol skrev han om svårigheterna som varit i klubben under det sportsligt framgångsrika året. Och i veckan var det DN:s Lars Grimlund som i en artikel gav en bild av en pågående maktkamp som på olika sätt påverkar klubben och föreningen och som lär hänga på fram till årsmötet.
Man kan med lugn konstatera att AIK:s ledning med klubbdirektören Jens T Andersson, sportchefen Björn Wesström och tränaren Rikard Norling alla har rejält med erfarenhet av att det är lite stormigt i klubben och att de inte lär tappa fart i första taget. Men det är klart att det är negativt på lång sikt.
Det är bara att se på Malmö FF som exempel där en proffsig ordförande såg till att ge klubben en nödvändig stabilitet som sedan gav ett rejält lyft. Blåvitt är ett exempel på misskötsel för att man inte hittar rätt högst upp, och även om AIK på kort sikt säkert kan vara ett topplag med Europa-chans så krävs mindre stök högst upp för att ta ytterligare ett kliv.