Meriterna som ledare är i de närmaste oslagbara. Naturligtvis går det att ifrågasätta hur mycket en ordförande bidrar med, men Blåvitts tid före och efter Gunnar Larsson är rätt talande.
Coronaviruset har gått hårt åt sportens värld och nu har det även tagit en av svensk fotbolls största ledare. Gunnar Larsson fyllde nyligen 80 år och såg fram emot ännu en allsvensk premiär och att få höra Joel Almes “Snart skiner Poseidon” när Blåvitt springer ut på Gamla Ullevi men det blev inte så. Sorgligt, för Larsson var en institution i svensk fotboll.
Våren 1982 befann sig IFK Göteborg ekonomiskt i brygga och var skakad av en maktkamp där två delar av föreningen stod emot varandra och årsmötet ajournerades när man ej kom överens. Kommunalrådet Gunnar Larsson blev övertalad att ställa upp som kandidat och fick stöd nog att bli ordförande. Några månader senare firade han när klubben vann Uefa-cupen i Hamburg.
Om Larsson halkade in och fick vara del av Blåvitts första stora triumf i Europa lite av en tillfällighet så går det inte att komma runt framgångarna som följde. Under hans ordförandetid blev det följande utdelning: tio SM-guld, tre cuptitlar, två Uefa-cuptitlar, semifinal i Europacupen samt fyra gruppspel i Champions League.
Efter att Gunnar Larsson lämnade ordförandeskapet i Blåvitt 2001 har det blivit ett SM-guld 2007 och tre cuptitlar och endast kvalspel i Europa. Innan Larsson blev ordförande snittade klubben knappt ett SM-guld vart tionde år i modern tid (1935, 1942, 1958 och 1969) och spelade i division 2 under många år på 1970-talet.
Gunnar Larsson var en gammal typ av ledare som inte är lika vanlig i dag. Även om det var föreningsdemokrati så var det inte lätt ett gå emot det tidigare kommunalrådet. Han var stenhård, ställde krav och var knappast finkänslig. Han var en “doer”. Han fick till resultat även om besluten inte alltid var MBL-förhandlade, men det var många som fick ta del av framgångarna.
Blåvitt-basen var inte okontroversiell men folk hade respekt och/eller var rädda för honom. Vet inte hur många personer jag pratat med under mina år som reporter på Göteborgs-Posten (1997-2001) som haft synpunkter på Larsson men absolut inte vågat stå för dem med sitt namn. Han hade den effekten på folk, men det vara knappast bara hans fel. Han vågade ta makten och skämdes inte för det.
Givetvis är det en del ledare, spelare och anställda som har lämnat Kamratgården och inte bara haft positivt att säga om “fader Gunnar”. Vilket var förståeligt sett till en del bataljer. Inte minst spelare som inte fått flytta utomlands har varit besvikna och det finns en del historier om hur Larsson var aktiv i förhandlingar och försökte styra affärerna.
Samtidigt såg Larsson till att IFK Göteborg under 1980-talet och 1990-talet tillhörde Europas toppklubbar många år i rad och klubben hade en stabilare ekonomi. Han bidrog givetvis till det. Han var även modig och efter några tyngre år för Blåvitt i slutet av 1980-talet så vågade Gunnar Larsson och sportchefen Thomas Wernerson föreslå klubbens oprövade juniortränare Roger Gustafsson som ny tränare.
Det ledde till en ny sanslös epok där Blåvitt vann sex SM-guld på sju år och vann en Champions League-grupp med Manchester United, Barcelona och Galatasaray. Man föll i kvartsfinalen mot Bayern München på grund av bortamål. Ja, det är rätt otroligt hur nära Blåvitt var den yppersta eliten där och då, men sedan kom Bosman-domen och ritade om kartan.
Finns det någon vassare svensk klubbledare? Inte meritmässigt i varje fall eftersom Blåvitt är ensamt om att vinna pokaler i Europa. För mig är Gunnar Larsson nummer ett. Sedan är det givetvis alltid svårt att jämföra epoker, förutsättningar för klubbar och det är lätt att det som sitter färskast på näthinnan blir starkare.
Sedan är det svårt att tro att en klubbledare i dag ska sitta i närmare 20 år. Är osäker på det om dagens supporterkrafter, sociala medier och även mer granskande traditionella medier hade gjort det möjligt att vara den typen av ledare som Gunnar Larsson var och dessutom sitta kvar så länge. Om det sedan är bra för klubbarna är en annan fråga.
Svensk fotboll har haft många framgångsrika klubbledare. Stig Svenssons resa med kvartersklubben Öster till SM-guld var stark. Legendaren Eric Persson hade ett imponerande MFF-bygge med 11 SM-guld och nio cuptitlar över 37 år. Stig Nilsson tog med lilla HBK flera SM-guld. Gunnar Ericsson var tongivande när Åtvidabergs FF tog SM-guld och skakade om i Europa.
Nej, jag har inte glömt Lennart Johansson men han excellerade mer som ordförande för Svenska Fotbollförbundet, Svensk Elitfotboll och sedermera Uefa. Under hans 13 år som AIK-ordförande tog klubben endast en cuptitel och blev tvåa i allsvenskan under ett par av åren. Även Lars-Åke Lagrell var stark som SvFF-bas där det blev VM-brons och en rad mästerskap.
Kanske var det just Johansson och Lagrells framfart som innebar att Gunnar Larsson inte blev ett ännu större namn internationellt eller nationellt. Det fanns helt enkelt inte plats för ytterligare en svensk ute i Europa och i Sverige var Lagrell en lika stark maktspelare som Larsson och de hade några rejäla fajter.
Gunnar Larsson gjorde nästan tio år i styrelsen för SvFF men hoppade av uppdraget efter VM 1994. Bakgrunden var helt enkelt att fotbollsförbundet inte var stort nog för två herrar som bägge krävde svängrum. De var vana vid att bestämma utan mothugg och då valde Larsson att fokusera på IFK Göteborg istället.
Kanske satt Larsson lite för länge i Blåvitt? Gunnar Larssons val att bli heltidsarvoderad av klubben blev ödesdigert. En ständig närvaro på Kamratgården var negativ när inte alla klarade av kraven från Larsson. Sportchefen Thomas Wernerson tillhörde en av dem som lämnade Kamratgården och det blev starten på en del rörigheter på ledande poster i klubben.
Gunnar Larsson var dessutom i högsta grad delaktig när klubben gjorde en rejäl omstart 1997-98 med en rad dyra värvningar som floppade och slukade många miljoner. Larsson klev själv av som ordförande våren 2001 och året efter fick Blåvitt kvala mot Västra Frölunda för att hänga kvar i allsvenskan och det stormade rejält kring klubben. Skatteskandalen några år senare bidrog till ytterligare stökigheter.
Sedan Gunnar Larsson lämnade som ordförande för 19 år sedan har det suttit åtta olika ordföranden. Något som knappast hjälpt klubben. Samtidigt hängde Larsson kvar i Blåvitt via posten som ordförande i valberedningen och hade fram till 2013 ett finger med i spelet om vem som skulle leda klubben. Att han brann för Blåvitt var det inget snack om även om han gick vidare och blev RF-bas.
Som journalist var det inte helt lätt att bevaka Larsson i slutet på 1990-talet då han kunde vara hård, rak och rätt frän i svaren. Jag var också rätt ny i yrket, men samtidigt gick han ofta att få tag i och ställa frågor till. Enda gången han var nöjd var när han bjudit in Sir Alex Ferguson till invigningen av Änglagården 1997 och jag hade en del frågor till United-managern.
Med åren så blev Gunnar Larsson mjukare och det kunde vara både spännande och intressant att snacka med honom, och han hade en respekt för det journalistiska jobbet. Inte heller var det så att han var irriterad eller långsint för vad man sagt eller skrivit. Snarare kunde han höra av sig om han läst något han gillade.
Har fortfarande Gunnar Larssons visitkort i portföljen från senast vi snackades vid. I september 2017 var Larsson med som gäst i C More och pratade om trycket på Frank Andersson att avgå. Efteråt så gav Larsson mig visitkortet och ville träffas för att han skulle berätta om varför det var viktigt att Lars-Åke Lagrells efterträdare hade rätt politisk inriktning, vilket var socialdemokratisk. Grämer mig att jag inte tog mig den tiden alla gånger jag var i Göteborg.