POPULÄRA LIGOR

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS
2v

Svensk fotboll är fattigare utan utländska influenser

Tv-sändningar skrämmer bort publiken. Utländska spelare i seriespelet försämrar landslaget. Tänk så lätt det är att hänga fast vi den typen av “sanningar” som sällan är sanna.

I efterhand är det fascinerande att ta del av berättelser om Sveriges förbud mot utländska spelare i allsvenskan. Fotbollskanalen har i helgen skildrat hur Ronnie Powell med kort varsel fick klartecken att bli första utländske spelare i allsvenskan i mars 1974. Och hur man ändrade reglerna som tidigare tillåtit utländska spelare längre ner i seriesystemet men inte i den högsta serien.

Även om det gått över 40 år sedan tog det lång tid innan utländska spelare blev vanligt förekommande i den högsta serien. Det var små stapplande steg och först 2008 nådde man över 100 utländska spelare. I dag är det runt 130 spelare av dryga 400 som är utländska och det är en del av verkligheten. De utländska inslagen växer snarare än krymper.

Hela samhället inklusive idrotten är påverkat av den globalisering som ritat om vår tillvaro sedan slutet av 1970-talet. Åtminstone fram till coronautbrottet där nationer plötsligt stängt gränser. Annars har utvecklingen gått från regleringar, begränsningar och förbud till öppnare samhällen med handel, utbyten och friare folkströmmar.

Naturligtvis är Europa extra påverkat av utvidgningen av EU som gick från nio medlemsländer på 1970-talet till dagens 27 med tillkommande medlemsländer på 1980-talet, 1990-talet (Sverige 1995) och på 2000-talet. Vilket bidragit till en oerhört ökad rörelse mellan länderna och därmed en öppenhet. Lägg på både arbetskraftsimport och flyktingströmmar och världen är en annan.

Detta har påverkat fotbollen i hög grad. I utvecklingen finns även Bosman-domen från 1995 som innebar att klubbar inte längre kontrollerade spelare vars kontrakt gått ut. Det innebar att det fanns fynd att hämta i andra länder och då började jakten på spelare utanför det egna landet och rörelserna och antalet marknader för spelare har bara ökat och ökat.

Nu får vi fler spelare till Sverige och det är givet att den professionalisering som Malmö FF inledde i slutet av 1980-talet och som sedan spred sig till resten av klubbarna har bidragit till att det blivit lättare att importera spelare. Nu finns både löner och förutsättningar att importera professionella spelare och ge dem möjligheter att utvecklas och sedan även sälja dem vidare.

Förbudet mot utländska spelare i allsvenskan fanns fastslaget i RF:s stadgar där det stod att man var tvungen att vara svensk medborgare för att även bli svensk mästare. Detta på 1970-talet när en rad svenska spelare inte hade några problem att vara yrkesverksamma i andra länder och vinna titlar, men i Sverige satte man stopp i den högsta serien.

Naturligtvis har det funnits begränsningar i andra länder också och inte sällan har man skyllt på att man vill gynna de egna spelare och i förlängningen landslaget. Man kan konstatera att svensk landslagsfotboll blivit bättre av att få in utländska impulser som kunnat höja kvaliteten snarare än tvärtom. Det har varit rejält med mästerskap under 2000-talet med sex lyckade EM-kval och tre lyckade VM-kval jämfört med tre VM-deltagande efter VM 1958.

Samma år som Ronnie Powell fick klartecken att bli första utländske spelare i allsvenskan kom en annan man från England som skulle få stor betydelse för svensk fotboll. Bob Houghton tog över ansvaret för Malmö FF och två år senare tipsade han Halmstads BK:s Stig Nilsson om att anställa kompisen Roy Hodgson som tränare och duon betydde mycket för svensk fotbolls utveckling. Fråga bara Sven-Göran Eriksson och Lars Lagerbäck.

I modern tid har Graham Potter som oavsett vad som framkommer i rättegången mot förre ÖFK-basen Daniel Kindberg gjort en sensationell insats i Östersund. Tänk att Sverige fostrat två engelska tränare som i dag är Premier League-managers i form av Hodgson och Potter. Det är långt i från säkert att de kommit fram i England, men i svensk fotboll fick de möjligheterna.

En annan engelsman som gjorde avtryck i svensk fotboll är George Raynor. Han fick dock aldrig någon uppskattning i hemlandet England innan han gick bort i mitten på 1980-talet. Han är nog rätt bortglömd även i Sverige trots att han tog landslaget till fyra mästerskapsmedaljer och hyllades av sina spelare.

Visst, det var en uttagningskommitté (UK) som tog ut landslagstruppen men det var en tränare som ledde arbetet. George Raynor fick ansvaret efter tips från det engelska fotbollsförbundet och tog Sverige till OS-guldet 1948, VM-bronset 1950, OS-bronset 1952 och VM-silvret 1958.

Kanske hade han lyckats ännu bättre om Sverige inte hängt sig kvar i det tramsiga amatörregelverket ändå till 1958? Det betydde att när många av OS-vinnarna från 1948 blev proffs så fick man skrapa ihop ett nytt landslag till VM 1950. När de tog VM-brons och många blev proffs fick man börja om med ett nytt landslag och så vidare till hemma-VM 1958 då man ändrade sig.

Det finns givetvis fler utländska tränare som haft stor påverkan: Lajos Czeizler, Istvan Wampetis, Kalman Konrad, Josef Nagy, Antonio Duran, Stuart Baxter, Sixten Boström och Åge Hareide är några av profilerna. Naturligtvis finns det utländska tränare som floppat, men det finns även svenska tränare som misslyckats.

På spelarsidan är det gott om kvalitet. Frågan är om inte brassen Afonso Alves är den bäste som kom till Örgryte och via Malmö FF tog sig ut i Europa och även nådde det brasilianska landslaget. Klart att han hade en bra påverkan på svensk fotboll och i slutändan gav han både MFF och Örgryte pengar, även om det krävdes svart betalning i Brasilien för att locka honom till Malmö.

Men det finns många profiler: Alvaro Santos, Ivan Obolo, Samir Bakou, Peter Ijeh, Cesar Santin, Ari, Ragnar Sigurdsson, Wilton Figueiredo, Sebastian Eguren, Celso Borges, Peter Ijeh, Wanderson, Daniel Sjölund, Mohamed Bangura, Sören Larsen, Anders Christiansen, Nikola Djurdjic, Paulinho och så vidare.

Även bland utländska värvningar finns det rader av stolpskott. Nej, det är inte alltid lätt att hitta rätt och att få en spelare att både trivas och prestera. Ibland ligger det på klubben och ibland på spelaren. Ganska ofta är det väl en kombination där det inte funkar och en nyvärvad spelare knappast lever upp till förväntningarna. Samtidigt är det likadant med svenska nyförvärv.

Det råder ingen tvekan om att det är av godo för svensk fotboll med import av spelare. Det finns givetvis baksidor, det finns det av alla förändringar, och där det handlar om att spelare utnyttjas och blir en del av människohandel. Sverige är en lätt väg in i EU i dag när det bara krävs en lön på 14 300 i månaden och plats i en division 1-klubb och sedan är vägen öppen, här är bara ett fall som Fotbollskanalen skrev om nyligen.

Ibland kan jag själv bli nostalgisk och minnas en tid när det var mer statiskt. Då ett italienskt lag var ett italienskt lag och så vidare. Men utvecklingen går framåt och det är bara att hänga på och där har vi fått se olika begränsningar försvinna. Ett tag fick man bara ha tre utländska spelare, men i dag kan man se möten i Premier League utan en enda engelsman. Det finns egentligen inga rätt eller fel, det är en spegling av tiden.

I efterhand ser regelverken så märkliga ut. Som med amatörbestämmelserna när alla visste att man egentligen betalade spelare en del pengar eller gav dem mat och sprit. Så många idrottare som hamnade i kläm på grund av förlegade regler och det lever kvar än i dag i några få sporter och det var först på 1990-talet som proffs blev tillåtna i OS.

Eller att Sverige hade karensfall kvar in på 1990-talet. Att klubbar hade rätt att stoppa kontraktslösa spelare från att byta klubb utan att få betalt. Ta bara att Stefan Pettersson inte fick spela fotboll på åtta månader när han i mitten på 1980-talet skulle lämna IFK Norrköping när kontraktet gått ut. Helt bisarrt.

På liknande vis fick vi höra att tv-sändningar av matcher skulle skrämma bort publiken från arenorna. Därför stoppades vissa sändningar och eftersändningar gällde av landskamper. Att det inte var sant vet vi med tanke på att explosionen av direktsänd fotboll på olika skärmar gått hand i hand med att allsvenskan lockat publik som man får gå tillbaka till 1960-talet för att hitta motsvarigheterna till.

Så det var skönt att Gästrikland agerade inför allsvenskan 1974 för att få Brynäs engelsman Ronnie Powell spelklar. Givetvis hade förbudet mot utländska spelare fallit förr eller senare oavsett, men ju tidigare desto bättre. För det är inget snack om att utländska influenser gör svensk fotboll både bättre och rikare.

 

Publicerad 2020-05-10 kl 12:11

Senaste tweets

Arkiv

Annons
ANNONS
next recommended article
Nästa artikel
ANNONS

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

Skapa ett gratis konto eller logga in för att få en anpassad nyhets- och matchupplevelse av Fotbollskanalen. Följ dina favoriter:

Spelare
Lag
NYHETLigor & turneringar
NYHETBloggar & poddat
Samma konto på Fotbollskanalen, C More och TV4 Play.
Skapa konto