Svensk fotboll har sorg. Tidigare förbundsordförande Lars-Åke Lagrell har gått bort och det går inte att ifrågasätta vad han gjorde för svensk fotboll. Han gav mer än allt för den under ett liv som präglades av sporten som han blev förälskad i som liten pojke.
Karriären som spelare var begränsad. Lagrell spelade inte heller några matcher för Sverige men hans insats som förbundsordförande gav resultat som under få andra tidsepoker. Dessutom i en tid när konkurrensen bara ökade inom fotbollen och fler länder slogs om platser i rampljuset.
VM-silvret för damer i USA 2003 och VM-bronset för herrar i USA 1994 . Det var höjdpunkterna under Lagrells tid och lägg på ytterligare medaljer på damsidan. Sverige var även arrangör av en rad mästerskap: EM 2013, U21-EM 2009, VM 1995, EM 1997 och EM 1992.
Ovan på det var det svenskt deltagande i en rad mästerskap både på dam- och herrsidan och där många länder hade varit avundsjuka på Sveriges svit på sex av sju mästerskap för herrar 2000-12. Även om herrmedaljerna begränsats till ett VM-brons och att damerna inte vunnit guld sedan 1984 så har SvFF onekligen levererat.
Naturligtvis var inte Lars-Åke Lagrell ensamt ansvarig för framgångarna, men utan en stark och visionär ledare hade det aldrig gått lika bra. Under Lennart Johanssons tid som ordförande i SvFF blev Lars-Åke Lagrell först generalsekreterare och tog sedan över ordförandeklubban efter Johansson 1991 och körde på till 2012.
Under lång tid klarade Lagrell balansen mellan en folkrörelse och en affärsdrivande verksamhet. Han såg till att damfotbollen fick resurser att växa samtidigt som herrlandslaget fick alla möjligheter att agera lok till hela fotbollsrörelsen när man drog in de största pengarna. Vinsterna gick in i projekt för att utveckla svensk fotboll.
Parallellt insåg Lagrell värdet av att få fart på verksamheten i herrallsvenskan med att sälja tv-rättigheterna till ISPR. Han fick oerhört mycket skit för att ha sålt till “tysken” och hanterade det. På liknande vis insåg han fördelen av att dela upp de allsvenska omgångarna vilket var en förklaring i att allsvenskan växte i popularitet.
Lars-Åke Lagrell var alltid tillgänglig och såg till att stå upp för fotbollen och ta debatten. Oavsett frågor. Han drev sina ståndpunkter stenhårt och var likt en duracell-kanin som aldrig slog av på takten utan alltid var i tjänst för SvFF och fotbollen. Han kunde vara kompromisslös i strider men ibland är det vad som krävs även om inte alla uppskattade det.
Det går aldrig att ta i från Lagrell att han såg till att förflytta svensk fotbolls olika nivåer framåt och det är ingen lättrörlig koloss med intressen som inte sällan kolliderar. Vänligt men bestämt och emellanåt hårt så såg han till att alla rörde sig framåt. Demokratiskt? Nej, det var det inte alltid.
Lagrell var en ledare som ledde och det innebär givetvis inte att alla var nöjda. Kontroverser följde och det ryggade inte Lagrell för, även om han gärna tog dem inom “familjen fotboll”. Utåt agerade han som att allt var lugnt och skönt, men det gick naturligtvis att ana att allt inte var lugnt och skönt.
Kanske var han en typ av ledare som hade haft svårt 2020? En gammaldags stark man. För Lars-Åke Lagrell kastade sig över i princip alla frågor och var på många sätt fotbollsförbundet. Det var givetvis på gott och ont, men det går inte att komma i från att det hände saker och att han handlade.
Ta bara rekryteringen av Tommy Svensson som då var rätt oprövad som tränare. Han tog Sverige till VM-bronset. Eller när han satsade på Tommy Söderberg och efter ett par år accepterade att Lars Lagerbäck skulle dela på ledarskapet. Lagrell var aldrig omöjlig, även om han var envis.
Som i princip alla stora ledare så hade han svårt att lämna på topp, eller i tid. Därför var risken att Lagrells eftermäle som förbundsbas färgades mer av de sista åren och av en del laddade frågor som 51-procentsregeln, nedflyttningen av Örebro SK, Friends Arena och synen på supportrar. Men det vore orättvist om man inte tog in allt han gjort.
Lars-Åke Lagrell var länge långt före de flesta i sina tankar och idéer om svensk fotboll och han tog den in i framtiden. Genom att rekrytera rätt så fick han även sportsliga resultat och det är en självklarhet att hylla de insatserna. Därför är det inte konstigt att många i svensk fotboll är ledsna i dag.
Själv kan jag sakna stunderna när vi kunde samtala i samband med att vi följde en landslagsträning. Lagrell hade humor och även om han absolut kunde bli arg – jag är knappast ensam om att han känt av ilskan från honom – så var det ofta både underhållande och lärorikt att prata med honom.
Dessutom var det oerhört befriande med en ledare som antingen svarade i telefon eller ringde upp så fort han kunde. Jag kan fortfarande höra hans röst i mobilen och som nyfiket ville veta vad det gällde och knappt kunde hålla tillbaka den: “Kom då, kom då”!
***
Dejan Kulusevski behövde inte ens 13 minuter innan han visade varför han blev bästa unga spelare i serie A senaste säsongen. Den 20-årige utnyttjade läget när ett motlägg hamnade framför honom. Enkelt tvinnade han bollen runt en framrusande Albin Ekdal och in i målet till 1-0.
Onekligen en debut som ger eko. I Italien. I Sverige. Och runt om i fotbollsvärlden. Det är inte ofta svenska spelare når någon av Europas storklubbar vid så ung ålder. Ännu ovanligare är att debuten slutar med att man gör ledningsmålet som var grunden till en seger med 3-0.
Fredrik Ljungberg gick från Halmstads BK till Arsenal som 21-åring och fick direkt hoppa in mot Manchester United. Han lobbade in 3-0 och fick till slut spela runt 20 matcher under första säsongen. Redan den andra var han uppe i över 40 matcher och fick fart på karriären i London-klubben.
Zlatan Ibrahimovic skulle fylla 23 när han lämnat Amsterdam och Ajax för Juventus. Han hoppade in i debuten mot Brescia och skickade in ett mål. Om man är köpt som offensiv kraft är det givetvis viktigt att få en start där man levererar poäng.
Även om Dejan Kulusevki inte kom loss så mycket mer än vid målet och ganska ofta hamnade felvänd får man inse att han inte tillbringat så mycket tid i sina nya klubb. Dessutom finns en ny tränare i form av Andrea Pirlo som ska hitta rätt med spelare och spelsystem. Med målet köpte sig Kulusevski både tid och tålamod.
Juventus kom i vintras överens med Atalanta om ett köp av den unge svensken som då var utlånad till Parma där han gick starkt. Totalt handlade det om cirka 370 miljoner kronor utspritt över fem betalningar. Dessutom finns klausuler som innebär att priset kan stig ytterligare runt 100 miljoner kronor.
Att döma av starten i Juventus så verkar man ha bra koll på vad man köpt. Nu är det givetvis tidigt och konkurrensen i Turin-klubben är tuff och det ska både köpas nya spelare och en del skadade pjäser var borta. Samtidigt var det viktigt för Kulusevski att ta chansen när han fick starta. Med målet köpte han sig både tid och tålamod, även om det inte är säkert att han behöver.