Han var bortsett det spanska gästspelet i Real Madrid – den enda svenska herrspelare som representerat klubben – och Real Sociedad trogen sitt Örgryte. Han kom till klubben som 14-åring och hjälpte Öis från division 3 till allsvenskan. och var dessutom tränare när klubben 1985 vann sitt enda SM-guld i modern tid.
Agne Simonsson är dessutom unik som en av blott tre svenskar som gjort mål i en VM-final i fotboll. Han stod för Sveriges andra mål i 5-2 förlusten mot Brasilien där Nils Liedholm stod för ledningsmålet innan Vava och Pelé sänkte hemmalaget. Den tredje är Hanna Ljungberg i VM-finalen 2003.
Men Örgryte-spelaren stod för en ännu mer uppmärksammad insats ett år senare. Då Sverige slog England på Wembley så stod Simonsson för två mål och en assist. Att vinna mot hemmalaget på den klassiska arenan hade bara Ungern med Ferenc Puskás klarat av tidigare om man ser till icke-brittiska lag.
Insatsen gav eko världen över och i Sverige fick Simonsson därefter ta emot en radda priser: Svenska Dagbladets Bragdguld, Guldbollen, GP:s guldplakett och GT:s kristallkula. Han kom trea i Ballon d’Or-omröstningen. Det var onekligen andra tider, men det ansågs vara oerhört stort av Simonsson att sänka England.
Att Simonsson fick Bragdguldet 1959 var unikt för på den tiden kunde endast amatörer få priset vilket var skälet till att Gunnar Gren inte fått det året före. Eller att Ingemar Johansson som var nybliven världsmästare i tungviktsboxning inte var en konkurrent.
40 år senare jobbade jag på Göteborgs-Posten och då skulle Sverige möta England på Wembley i EM-kvalet till Belgien och Nederländerna 2000. Min dåvarande redaktör Ulf Jörnvik kom på idén att vi skulle ta med oss Simonsson till Wembley för ett återbesök 40 år efter bragden.
Uppdraget gick till mig och jag fick även dit Don Howe som spelade i Englands landslag 1959, men som 1999 jobbade för Arsenals akademi efter en lång karriär som både spelare och manager. Det var kul att ta rygg på veteranerna och så här skildrade jag det i tidningen:
Det är nästan 40 år sedan hans stora dag på den klassiska arenan och GP för ihop honom med Don Howe som var högerback den dagen. För den gamle Öisaren är det första gången han sätter sin fot där sedan triumfen 1959.
Don Howe kommer släntrande i backen upp till ingången i varierande London-väder: hällregn och solsken om vartannat. Han och Agne Simonsson hälsar oerhört glatt på varandra – de har träffats en del under åren och utbytt erfarenheter som tränare – och svensken skiner verkligen upp. Kanske är det hans starka utstrålning som håller regnet borta när vi senare vandrar runt inne på Wembley.
Solen gassar, mattan är imponerande stor, välskött och grön och läktarna gapar tomma. Det är svårt att föreställa sig trycket på en cupfinal eller en landskamp. Allt är så stilla.
Det enda som hörs är två äldre herrar som pratar konstant. Åsikterna duggar tätt. Artigheterna också. Och givetvis skratten. Don Howe har läst på lite, för det är ju som han säger: “jag hade ingen anledning att minnas den matchen.”
Den svenske centern den dagen har betydligt klarare minnesbilder: – Det var fullsatt och kolossalt mycket folk och det var fest. Vi var illa ute i de första 20 minuterna, det är alltid så i landskamper på bortaplan. De öste på och gjorde ett tidigt mål.
– Efter paus kom vi igen och 1-1 kom när “Fölet” Berndtsson slog det här fina inlägget. Det var bara att gå upp och sätta dit den, säger han och pekar på den stora bilden GP har med sig.
– Fem minuter senare fick jag tag i bollen och hade turen att göra ett par spelare och hittade en lucka i bortre gaveln. Jag hade turen att få den stolpe in. Det tredje målet var riktigt vackert. “Fölet” drog upp på högerkanten och spelade in till Thillberg, som spelade till mig, och sedan gick bollen till Börjesson och vidare till Salomonsson som sköt i mål. De rörde faktiskt inte bollen.
Det kommer som ett rinnande vatten. Insatsen på Wembley har etsat sig fast i minnet. Kanske hade Simonsson lite tur, men alla: från motståndarna till den svenska och den engelska pressen, var eniga. Svensken var utan tvekan en av världens bästa centrar.
Upptakten till matchen hade varit hysterisk i Sverige. På den tiden med VM bara vart fjärde år, inget EM och bara ringa cupspel för klubblag var digniteten på en vänskapslandskamp hög. England på Wembley ännu högre. VM-framgången året före hade dessutom skapat ett enormt fotbolls-intresse i Sverige och matchen på Wembley diskuterades månader före avspark.
Det svenska laget hade gott självförtroende och trodde möjligtvis på oavgjort. Aldrig på seger. Hur betydelsefull vinsten var insåg Simonsson verkligen efter matchen.
– Det var ett väldigt liv i omklädningsrummet med alla journalister som kom. Det var så stort på den tiden, England på bortaplan. Särskilt de engelska journalisterna var riktigt i sitt esse, de hade aldrig räknat med att vi skulle vara såpass bra. Firandet i övrigt var ganska enkelt, vi skulle ju spela mot Irland bara fyra dagar senare. Vi åkte bara tillbaka till vårat hotell på Park Lane och åt en middag.
Redan före matchen var det klart att Öis-spelaren skulle flytta till spanska Real Madrid året efter. Och just det upplyste den engelske managern Walter Winterbottom sina spelare om.
– Då visste vi att han var bra. Real Madrid hade ett fantastiskt lag på den tiden, säger Don Howe. Sveriges rykte som landslag hade vuxit i och med finalplatsen i VM 58. Vår manager hade varnat oss att det var ett bra lag och att vi skulle visa respekt. Jag tycker att vi gjorde det, vi gick inte ut på plan och trodde att det skulle bli en enkel match.
– Men Sverige hade gjort en hel del förändringar sedan VM Från VM-laget var flera av de riktigt bra borta: Skoglund, Gren, Liedholm. Vi trodde inte att det var ett så starkt lag, men de var bra och vi måste ge dem hela äran. De hade verkligen byggt ett nytt lag på tolv månader, säger den gamle backen, som ärligt inser att det tog ett tag innan engelsmännen tog intryck av omvärlden.
– På den tiden var vi väldigt enögda. Vi var inte öppna för vad som hände i Europa och de sista tio åren har vi varit tvungna att ändra oss och släppa in impulser utifrån. Bägge två verkar inte kunna se sig mätta på den klassiska arenan som ska rivas efter EM-kvalet och sedan byggas upp igen. De är ense om att det är speciellt att spela här.
– Det var verkligen något extra för oss svenskar att komma till Wembley. Atmosfären och att det i princip bara går landskamper och cupfinaler där och inga vanliga ligamatcher. Att vi sedan vann här var stort, så stort, säger Simonsson, som ju bara spelat här en enda gång men njutit av mängder av cupfinaler på tv.
För Don Howe som spelat landskamper, vunnit cupen som tränare och varit assisterande tränare i landslaget på Wembley har magin inte avtagit med åren.
– Wembley har fortfarande den här auran. Det är hit spelare och publik vill komma. Det är bara speciellt. Och på den tiden vann inte andra lag på Wembley och jag tror att spelare var rädda när de kom hit. Vi hade ett fantastiskt facit. Det var bara Ungern och Puskas som klarat av att slå oss. Vi var oslagbara, eller vi trodde att vi var oslagbara, säger han och skrattar.
Under matchen stötte Howe och Simonsson på varandra ett antal gånger och Simonsson lurade faktiskt Howe när han spelade fram till det tredje målet. Något engelsmannen förklarar med att de bara var två backar mot fem anfallare på den tiden. Följt av nya skratt.
Enda sättet att stoppa svensken i den matchen var fult spel. Det fick Öisaren känna av.
– Trevor Smith gjorde så här, säger Simonsson och visar en stämpling.
– Oh, gjorde han? svarar Howe med en lustig min.
– Ja, men du känner väl Trevor?
– Ja, det var en tuff grabb. Stor, stark och kraftfull, lite som en Tony Adams-typ.
Det var stort att få med Simonsson dit och det var märkbart att den gamle Öis-spelaren hade gjort ett avtryck som satt i. Vi hade väldigt trevligt på resan och han var mycket nöjd över att få komma till Wembley och se en match från läktaren. Även om det blev 0-0 och matchen mest stack ut för Paul Scholes överfall på Håkan Mild.
Agne Simonsson lyckades inte fullt ut i Real Madrid men bara att bli värvad till klubben som då var Europas verkliga gigant var stort. Avbytare fanns inte på samma sätt utan det var bara om det uppstod skada på målvakt och en ytterligare spelare som man fick byta.
Istället vände Simonsson hem efter tre år och spelade istället för Örgryte och det är en av klubbens verkliga giganter som gått vidare. Få svenskar har ett fotbolls-CV som han och större del av karriären gick till Öis där han gjorde avtryck som aldrig glöms.