Klasskillnaden påminde om Sveriges svagheter

Sverige fick till lite dramatik på slutet på Stade de France. Ett sent segermål från Portugals sida (en skänk från Kroatiens målvakt) och en reducering från Robin Quaison till 3-2 innebar att ett svenskt mål till skulle ge 3-3 och fortsatt spel i Nations Leagues A-division.

Med en knapp minut kvar fick Sverige frispark på franska planhalva. Till och med Robin Olsen älgade upp för att bistå i anfallsspelet. Tyvärr fick inte Dejan Kulusevski nån kvalitet på frisparken och istället kunde fransmännen kontra mot tomt mål och Kingsley Coman skickade in 4-2 från långt håll.

Ska vi vara ärliga så var dramatiken i slutminuterna en snabb översminkning av en insats där Sverige inte räckte till. Frankrike var bättre. Klart bättre. Optimismen från i lördags då Sverige slog Kroatien och spelarna knappt satte en fot fel var som bortblåst. Nu hann man knappt sätta ner fötterna innan man befann sig i reträtt och utan kontroll.

Visst, Viktor Claesson gav Sverige ledningen efter bara några minuter mot ett tafatt och passivt franskt försvar. Kanske var det det som väckte Frankrike som trots allt kom till spel utan Kylian Mbappé? För efter 0-1 dominerade Didier Deschamps landslag matchen. Totalt. Det var läskigt stor skillnad.

Att Oliver Giroud bara gjorde två mål förvånar. Han vann varenda duell mot Victor Nilsson Lindelöf och Marcus Danielson. Chelsea-fransmannen missade ett otroligt nickläge och hade ytterligare möjligheter. Tänk att han alltid är kritiserad i hemlandet och ändå är han nästbäste målskytt efter Thierry Henry.

Man kan givetvis påpeka att Danielson och Nilsson Lindelöf hade oerhört svårt mot Giroud. Han gjorde som han ville. Samtidigt är det inte annat än rättvist att påpeka att de som slog inläggen gjorde det ganska ohotat och då är det givet att precisionen blir därefter. Vilket gjorde mittbackarnas insatser mer förklarliga.

På något sätt såg det likadant ut över hela banan. Det lagspel som klaffade där olika lagdelare och spelare kompletterade varandra mot kroaterna var nu som bortblåst. Det var nästan som om Frankrike hade en man mer. De franska spelarna hade alltid tid och alternativ och det blir jobbigt för motståndarna.

Om Sebastian Larsson var en tillgång mot Kroatien där han tog hand om högerkanten och samarbetade med Mikael Lustig så hade AIK-mittfältaren en tuffare match i Paris. Han hamnade för långt ner vid franska 1-1 målet som Giroud skickade in och tappade bollen inför 2-1. Ja, det var en slitsam afton.

Så kan man egentligen gå igenom nästan hela det svenska laget. Det var ingen som imponerade. Emil Forsberg var anonym. Kulusevski hade en NHL-assist till 3-2 men annars en afton utan avtryck. Marcus Berg slet men det gav inget. Efter Claessons mål var det rätt tunt från hans sida. Kristoffer Olsson var anonym.

Det går inte heller att påstå att om avstängde Albin Ekdal varit med så hade det sett annorlunda ut. Det var helt enkelt en kväll där fotbollsnationen Frankrike, som inte bara är regerande världsmästare utan även disponerar en lång rad spelare från de främsta klubbarna och ligorna i Europa, visade hur mycket bättre de är än Sverige.

Det kan givetvis hända att svenska landslaget slår Frankrike någon gång då och då. Det skedde senast 2017 på Friends Arena då Sebastian Larsson stressade Hugo Lloris och hans rensning gick till Ola Toivonen. Och de flesta av er minns den underbara känslan när hans skott seglade in till 2-1 tätt före slutsekunden. Då hade Sverige gjort en match där laget gjorde en maxprestation.

På Stade de France var det en bra bit från det. Naturligtvis var Paul Pogba och Co en del i det. Man kan leta förklaringar i all evinnerlig tid, men det var klasskillnaden som talade. Segern mot kroaterna var kanske lite av en falsk gryning då det var ett snäpp ner i form av motstånd, även om man nådde VM-finalen 2018. En del av de kroatiska hjältarna har lagt av och andra saknades. Vilket gjorde Sveriges väg enklare.

I den franska huvudstaden saknade landslaget kraft och energi. Spelprogrammet är tufft och Sverige går runt på få spelare. Peter Wettergren skulle antagligen ha bytt fler spelare i lördags för att ha energi kvar till avgörandet. Samtidigt verkar det vara ett gäng uttagna spelare som han och Janne Andersson inte riktigt tror på.

Tabellen ljuger aldrig. Ja, nu finns det säkert något undantag men när man kollar in Sveriges tabell efter en höst med Nations League är det tydligt att Frankrike och Portugal är i en klass för sig. Mot dem har Sverige fyra förluster och 2-10 i målskillnad. Egentligen var man bara nära i hemmamatchen där Mbappé tryckte in segermålet från en närmast död vinkel.

Kampen om att hänga kvar i A-divisionen stod framför allt mot Kroatien och där hade onekligen svenskarna möjligheten. Framför allt i Zagreb där man föll med 2-1 efter ett individuellt misstag. Samtidigt får man vara rak och konstatera att det varit en del sådana under hösten och inte bara från Pontus Jansson. Det blir också lättare sådana mot starkt motstånd.

Det är knappast någon skam att Sverige förlorar mot toppnationer. Om man hoppar fram till EM i sommar så blir Spanien (6-0 på Tyskland) inget roligt motstånd i premiären i Bilbao. Även Polen blir svårt, men är en bit från den högsta nivån precis som Slovakien. Så det är klart att Sverige kan tro på att gå långt i EM där det sedan handlar om en match och ingen serie med dubbelmöten.

Däremot har Janne Andersson och Peter Wettergren en del att fundera på. Är Danielson mittbacken? Kommer Andreas Granqvist tillbaka? Finns det andra alternativ? Hur gör man med mittfältet? Spelar Kulusevski på topp? Nu finns det tid att fundera, för först i mars väntar VM-kvalet som lottas 7 december.

Osäker på om tänkandet gör förbundskaptenerna så mycket klokare. Känslan är inte att det finns en massa spelare som de inte testat. Utan att det i stora delar är den här truppen och startelvan som gäller. Då handlar det mer om att få den i slag till det är dags för tävlingsmatcher och utnyttja den lilla tid som finns för att sätta grunderna.

***

Håkan Ericson är stor på Färöarna. Tog landslaget till C-divisionen och scenerna från när de vunnit sin grupp i D-divisionen var rätt häftiga. Kanske det bästa med Nations League att små nationer som bara brukar förlora nu får vinna matcher och grupper.

Ericson må ha gjort resultat med det svenska U21-landslaget men i svensk fotboll passar han inte riktigt in. Knappt ett jobberbjudande efter guldet 2015 och slutspelet 2017 och han började jobba civilt på Sturebadet. Till han fick jobbet med Färöarna.

***

Inhoppet för Jens Cajuste band honom till Sverige. En minuts spel i en tävlingsmatch innebär det.

***

Kan inte vara lätt att heta Jogi Löw i dag. Osäkert om Tysklands förbundskapten får behålla jobbet efter 0-6 mot Spanien. VM 2018 där man åkte ut i gruppspelet ligger naturligtvis kvar och dessutom en höst i Nations League där man knappast övertygat. Blott två vinster i en grupp med Ukraina, Schweiz och Spanien. Och de som tycker att svenska medier och svenska experter är hårda kan ta del av tyska motsvarigheter.