LONDON. Ett Spanien utan spelare från Real Madrid. Ett Italien utan en riktig superstjärna. EM har blivit kollektivens mästerskap när storstjärnorna är på tidig semester.
EM 2020 som spelas 2021 går in på slutrakan med två semifinaler och en final. Allt samlat på Wembley i London och en stark känsla av att det är ett mästerskap där lagen gått starkare än individerna. I en era av superstjärnor så har de knappast gjort större sportsliga avtryck i form av framgångar för sina landslag.
Cristiano Ronaldo är redan hemma. Precis som Lewandowski, Modric, Müller, Lukaku, De Bruyne, Pogba, Bale, De Jong och Mbappé en del andra. Visst, Harry Kane är kvar och har till slut hittat målet efter ett tidigare torftigt EM men det är inte så stjärnsprakande som vi ofta sett i tidigare mästerskap. Där någon kliver fram och blir mästerskapets spelare och ordnar titeln.
Om det är ett tillfälligt hack i den eviga kurvan för fotbollens utveckling eller något mer bestående får tiden utvisa. Danmark är kanske den tydligaste symbolen för lagets styrka efter Christian Eriksens hjärtstopp. Där man direkt på plan gick ihop för att skydda honom och sedan har man agerat som ett tydligt kollektiv utan att för den skull sakna stjärnspelare.
Men även bland de andra tre kvarvarande landslagen i EM finns det tydliga inslag av kollektiv styrka. Från ett delvis ifrågasatt England där Gareth Southgate oftast bänkat Sancho, Foden, Rashford och Grealish till tisdagens kombattanter Italien och Spanien. Där åtminstone jag ser landslag utan givna superstjärnor likt tidigare årgångar.
Spanien är på plats i den engelska huvudstaden utan spelare från storhetstiden 2008-12 och där ikonen och Real Madrid-stjärnan Sergio Ramos var en av de sista kvarvarande, men han ratades av förbundskapten Luis Enrique Martínez. Faktum är att den spanska storklubben inte har en enda spelare med i den spanska EM-truppen, vilket aldrig har hänt tidigare under ett mästerskap.
Även om Spanen givetvis var ett starkt lag ihopsatt av två storklubbar när man vann EM, VM och EM efter varandra under en period när FC Barcelona satte avtryck i hela fotbollsvärlden är det ett helt annat landslag under Luis Enrique. Där alla utespelare utom en fått speltid under EM och många kommer från mindre klubbar eller inte har så stora roller i stora klubbar.
Spanien är i EM-semifinal och har trots det känt av en kraftfull motvind i hemmaopinionen. Resultat, spel och Alvaro Morata har varit kraftfullt ifrågasatta och det talas om att skämmas över landslaget. Till och med Italiens förbundskapten Roberto Mancini ryckte ut och försvarade Spanien under måndagens presskonferens.
Det är bristen på segrar och en svag insats i kvartsfinalen mot Schweiz som gett tryck på landslaget. Man är ändå det lag i EM som gjort mest mål, skapat näst flest chanser och har bäst passningsprocent. Ändå är det ett Spanien som fortfarande har rötterna i det som gjorde landslaget till dominanter, men kanske speglas en svagare insats i att både Real Madrid och Barcelona befinner sig i en tydlig lågkonjunktur.
En finalplats och en möjlighet till en EM-triumf hade antagligen fått kritikens vindar att mojna i Spanien. Ändå är det uppenbart att Luis Enrique lär vara fortsatt ifrågasatt kring Real Madrid-ratandet då många har sina hjärtan i den klubben. Men det viktiga nu är att han har laget med sig och det är uppenbart när man står nära att göra något historiskt och ganska oväntat.
Efter Italiens VM-miss 2018 fick Roberto Mancini uppdraget att stöpa om det italienska landslaget. Under EM har fler fått se hur den gamle anfallaren lyckats och det är nog många som inte känner igen Italien, åtminstone inte speglat i tidigare årgångar. Utan det är ett landslag som är mer spelande och mer fartfyllt än tidigare.
Lägg till att man saknar de där riktiga och namnkunniga stjärnorna som den italienska landslagsfotbollen ganska ofta levererat i mästerskap. Från Zoff, Baresi och Rossi till Baggio, Cannavaro, Totti, Del Piero, Maldini, Pirlo, Zola och Vieri. Till och med Mario Balotelli var lysande och tongivande när Italien nådde EM-finalen 2012 där dock Spanien var överlägset.
Nu kan en sådan uppräkning av gamla äss upplevas som negativ mot dagens landslag, men det är inte alls så. Där är gott om spelare som kan ta ytterligare kliv och en del presterar redan på hög nivå. Utan det är mer en känsla av att ingen är mer värd en någon annan och de sliter för varandra.
Vet inte om jag uppskattat det italienska landslaget på det här sättet tidigare och tror att många känt likadant under EM. Roberto Mancini har fått en annan stämpel på laget och kollektivet. Från nationalsången inför match (där Italien förvisso alltid varit starka) till spelet på planen där det nästan går att känna sammanhållningen genom skärmar eller upp på läktaren.
Italien var hårt drabbat av corona och det är som om landslaget även gett landet en möjlighet att enas. Och att Roberto Mancini och spelarna känner av det och agerar därefter. Fotbollen har under EM, med undantag av mötet med Österrike, varit både underhållande och framgångsrik vilket inte alltid Italien lyckats med.
Vilket lag som får vara kvar till söndagens final? Svårtippat men kanske kan Italien rida på lite mer av en positiv känsla. Att man kommer från en mästerskapsmiss och att allt är positivt när man gått så här långt. Till skillnad från Spanien där det funnits besvikelse från start och två kryss mot Sverige och Polen inte hjälpte.
Det är två lag som liknar varandra mer än tidigare och det kommer att handla om vilka som är modiga nog att försöka anfalla. Tror mer på Italien och Mancini där. Det talar för en italiensk EM-final i London och en möjlighet att vinna ett mästerskap man inte vunnit sedan 1968, men då hade man hemmaplan i Rom.