Följer

Populära lag

Populära spelare

Populära ligor

En chans för England att bli arrogant igen

Lundhs blogg

LONDON. En väntan på 55 år på en ny pokal. Närmare än en semifinal på Wembley mot Danmark har England inte varit. En chans för det gamla imperiet att bli arrogant igen.

Vårt hotell i London ligger längre inkast från en officiell fanzone. Dessutom med några pubar i närheten. På vägen för att hämta en kaffe och lite mat till hotellrummet – de vill isolera oss – så kryllar det av engelska supportrar. Unga. Gamla. Män. Kvinnor. Ansiktsmålade. Landslagströjor. Och en hel del öl.

Avundsjukan träffade mig då. England-Danmark väntar i en EM-semifinal som gör att Sverige hade känts som en realistisk och tänkbar deltagare. Annat med tisdagens semifinal mellan Italien och Spanien där de två landslagen bara på 2000-talet har fyra titlar ihop och ytterligare två finalplatser.

Annons

England har en möjlighet som knappast lär yppa sig igen. Med all respekt för Danmark så har de tidigare semifinalmöjligheterna efter VM-guldet 1966 varit Tyskland 1990, Tyskland 1996 och Kroatien 2018. Även om alla matcherna mot var jämna gick det inte hela vägen då England saknade lite spets.

Nu får Gareth Southgate möjlighet att ta det England han varit med och format i många fler steg än bara som förbundskapten till en mästerskapsfinal. Han tog över som U21-landslagets förbundskapten 2013 och klev upp en nivå hösten 2016 när Sam Allyrdyce fastnat i en fylleskandal.

Ett år tidigare hade FA rekryterat Dan Ashworth från West Bromwich Albion till rollen som ansvarig för elitutvecklingen. Redan då sa den svenske mittbacken Jonas Olsson att det var ett klokt drag då Ashworth gjort mycket nytta i WBA. Det var också Ashworth som låg bakom “England DNA” som är en del i grunden av dagens landslag.

Annons

Han fick chansen att även utveckla Englands träningsanläggning St George’s Park som öppnade i slutet av 2012. Det blev en knutpunkt i engelsk fotboll och med åren har U-landslag tagit kliv och börjat vinna. Talanger har nått A-landslaget, tagit kliv och plötsligt spelar England sin andra raka mästerskapssemifinal.

Långt i från den tid där man snackade först och sedan sällan presterade. Där en rad förbundskaptener avlöst varandra och utan egentligen lyckas. Tänk att England efter VM-semifinalen 1990 åkte ut i gruppspelet i EM 1992 och missade VM 1994. Arrangemang av EM 1996 löste en plats i mästerskapet.

Eller att man missade EM 2008 efter att Sven-Göran Eriksson tagit landslaget till kvartsfinaler i VM 2002, EM 2004 och VM 2006. Steve McLaren floppade. Fabio Capello floppade. Roy Hodgson floppade sett till insatsen mot Island i EM 2016. Ja, det har varit många misslyckanden.

Annons

Män av min generation har vuxit upp med engelsk fotboll vare sig vi ville det eller ej. Vi är marinerade i Tipsextra och min första utlandsresa var till London och besöket 1976 ledde till köp av en Leeds-halsduk och att jag var fast för evigt i en klubb i England.

Dock byggde Leeds framgångar mer på skotska spelare än engelska, åtminstone var det min bild, och det innebar att Skottland blev mitt andralag efter Sverige. Englands landslag kunde jag givetvis mycket om, men det var aldrig ett lag som jag gick i gång på.

Bilden har alltid varit att England är arrogant och talar om att vinna mästerskap. Så var det i slutet på 1990-talet. Jag hörde presschefen för England tala om på en presskonferens att Michael Owen och David Beckham var här för att svara på frågor endast för “våra schweiziska vänner”. Synd bara att de mötte Sverige i Stockholm och fick stryk på Råsunda med 2-1.

Annons

Eller när Kevin Keegan på en presskonferens efter att hans England bllivit helt utspelat av Portugal under EM 2000 är noga med att påpeka: “We can still win it”. Då talade han inte om gruppen i EM utan om hela skiten. Han skojade inte heller, men England åkte hem direkt efter gruppspelet.

Däremot har den arrogansen dött ut. Åtminstone bland initierade och engagerade kring Englands landslag. Snarare är det så att man ser ner på sitt landslag och närmast tar ut förluster och misslyckanden i förväg. Möjligen kan tidningarna elda på, men för spelare och ledare har det varit mer ångest än arrogans.

Gareth Southgate har ändrat på ångesten, men definitivt inte arrogansen. En värdigare landslagsledare är svårt att finna. Framför allt för ett så stort fotbollsland och då talar jag om att det är många invånare och att fotbollen betyder mycket för dem. Jag syftar inte på att man vunnit mycket.

Annons

Resan mot denna EM-semifinal började för länge sedan och den här typen av processer tar tid och kräver en tro. En tro har funnits i FA och hos Gareth Southgate som målmedvetet mejslat fram en försiktigt spelmodell som gett resultat över tid. Det är inte flashigt eller alltid underhållande, men det ger resultat.

Det är alltid lätt att i efterhand peka på hur lätt väg England hade i VM 2018 fram till semifinalen. Eller i EM där man spelat fyra av fem matcher på Wembley och inte stött på riktigt vasst motstånd. Såg att någon av de engelska krönikörerna var frustrerad över det. Varför blir alla lag skitlag efter att England mött dem?

Man kan inte göra annat än vinna matcherna och sett genom historien så har England förlorat mot enklare motstånd. Nu har man inte släppt in ett enda mål på fem matcher och på egen hand gjort åtta. Visst, man har överträffat expected goals vilket sällan brukar hålla i längden, men över sju matcher kan det definitivt gå.

Annons

Är imponerad över hur Southgate hållit emot i trycket att släppa på fler av de kreativa stjärnorna. Och tagit kritiken mot att han tog med Jordan Henderson med lugn. Det är som om Englands förbundskapten vet något vi andra inte känner till och håller kursen oavsett vad som skrivs, sägs eller tycks. Beundransvärt på många sätt.

Det är svårt att inte beundra hans motpart Kasper Hjulmand. Han kom in och fick ta över ett landslag i ett mästerskap vilket inte ingick i planerna, men pandemin ritade om kartan. I EM-premiären kollapsade Christian Eriksen och det danska laget med förbundskaptenen fick hantera något svårt.

Ur det hämtade man styrka och tog de möjligheter som fanns att ta sig vidare. Det är klart att jämförelserna med EM 1992 då landslaget fick Jugoslaviens plats i mästerskapet och sedan vann dyker upp. Två separata mästerskap och händelser, men ändå något gemensamt i att det skapade en unik sammanhållning.

Annons

Även Danmark skulle skriva historia och kunna upprepa sagan från en magisk sommar i Sverige för snart 30 år sedan. Skulle hävda att dagens landslag är än vassare och redan i mars skrev jag i en krönika om att Danmark var den nordiska outsidern i EM.

Flyt. Tur. Riggad lottning. Ja, det är klart att det går att gå i den riktning, men man måste vinna sina matcher. Tjeckien och Wales är plötsligt drömmen. Det är det härliga med fotboll, att man kan ha olika ingångar och synpunkter, men oavsett är det förbannat svårt att vinna mästerskap.

Både England och Danmark är närmare än de varit på länge och det är troligt att det dröjer innan de får en liknande möjlighet. Bara att gå ut och vinna nu när de haft tur hela vägen fram till Wembley. Frågan är bara vem som har mest tur i kväll.

Jag håller inte på nån, Skottland och Sverige var alltid mina lag och Danmarks sak var aldrig min skåning till trots. Inte heller Englands. Däremot kan jag beundra vad landslagen gjort under EM och tagit sig hela vägen till en semifinal. Avundsjuk är jag också, Sveriges herrar har inte spelat semifinaler sedan 1992 och 1994.

Annons
Publicerad 2021-07-07 18:00

Kommentarer

Visa kommentarer

Senaste tweets

Arkiv

Annons
ANNONS
next recommended article
Nästa
ANNONS
fotbollskanalen

Skapa ett gratis konto eller logga in för att få en anpassad nyhets- och matchupplevelse av Fotbollskanalen. Följ dina favoriter:

Spelare
Lag
Ligor & turneringar
Bloggar & poddar
Samma konto på Fotbollskanalen, C More och TV4 Play.
Skapa konto