Det är en veckostart där fotbollens parallella världar krockar. Jonas Thern firade med guldhatt och cigarr i Eskilstuna när hans moderklubb IFK Värnamo i måndags kväll gjorde det nästan omöjliga. Klubben tog klivet upp i allsvenskan trots alla möjliga begränsningar och allt tjat om att bara pengar styr.
Parallellt laddade Malmö FF för ett möte med Chelsea. Det oligark-finansierade London-laget leder Premier League och vann Champions League i våras och det är en match som borde väcka intresse. Ändå är det en aning avslaget i Malmö. Långt från känslan av en magisk Europa-kväll, även om det kan ändras till tisdag kväll när arenan fylls med strax under 20 000 åskådare.
Klart att 0-11 på tre matcher i Champions League har dragit ner temperaturen i Malmö. Verkligheten är sådan att det varit svårt för MFF-spelarna att hänga med mot klubbar med både bättre spelare och förutsättningar. Jon Dahl Tomasson har under hösten talat om att Champions League är en bonus för MFF. Under måndagen pratade han om turneringen som en fest där MFF är med och vill vara med och hoppades nu på hjälp från publiken för att få till en festkväll.
Hittills har Champions League inte varit så festligt för Malmö FF. Även om det finns flera kopplingar mellan Malmö FF och IFK Värnamo (Hugo Andersson spelar där just nu och fler har på lån) så inser jag att den danske MFF-tränaren knappast lyfter den klubben i sitt matchtal inför mötet med Chelsea. Ändå är det vad Värnamo åstadkommit som MFF måste göra mot Chelsea och i de två sista matcherna i Champions League.
Det handlar om att trotsa fotbollens naturlagar. Jag fattar också att gapet mellan IFK Värnamo och allsvenskan är mycket mindre än det mellan Malmö FF och Chelsea, Juventus och Zenit S:t Petersburg. Men en framgång som Värnamos borde inspirera alla som håller på med fotboll och idrott. Det går att nå hela vägen trots att man saknar budget för det och egentligen inte borde ha en möjlighet.
Vad Värnamo gjort under de senaste två åren – där man först vunnit division 1 och nu ordnat en plats i allsvenskan – är det som fick mig och säkert många fler att fastna för idrott. I grunden är det sportens själ och det är härligt att se att möjligheten lever kvar. Det finns andra vägar än via pengar och det är hoppfullt. Att verkligheten kommer i kapp med tiden är en annan sak men i en match, i en serie och i en turnering kan det omöjliga ske.
IFK Värnamo har dessutom visat ett mod i sin spelidé och under året inte brytt sig så mycket att man tagit ett kliv upp i seriesystemet. Med en ung trupp och en ny och oprövad huvudtränare i form av Robin Asterhed samt Thern svävande över det hela har spelare och ledare gett intrycket av att vara obrydda av situationen. Klart att nerverna kom på slutet, men i stort har man aldrig släppt sin grundidé.
Malmö FF har förvisso gjort något unikt bara genom att ta sig till Champions League. Via fyra kvalrundor. Man har spelat sig dit och endast Röda Stjärnan har gått den långa vägen tidigare. Svenskt deltagande i Champions League är ovanligt. Blåvitt var med ett gäng år i turneringens barndom och före Bosman-domen och gjorde sportsligt avtryck. Därefter är det AIK 1999, Helsingborg 2000 och sedan MFF 2014 och 2015 men inga av klubbarna lämnade några märkbara spår efter sig.
Utvecklingen i internationell fotboll har inte talat för svenska lag efter det. Det blir inte lättare för Malmö FF i höstens Champions League efter 0-3, 0-4 och 0-4. Resultat som inte är så vanliga för en klubb där man ofta pratar om vinnarkulturen. Klart att det är käftsmällar för spelare och ledare som hatar att förlora men nu blir utklassade. Det måste ta på självbilden, även om man kan hänvisa till budgetar, spelarmaterial, förutsättningar och så vidare.
Hur hittar man rätt i att utmana det omöjliga? När man redan fått rejält med stryk. Det är naturligtvis ingen lätt uppgift och särskilt inte när man parallellt ska försvara SM-guldet och skaffa sig en ny biljett till Champions League-kvalet. För det svåra är att skaffa sig erfarenheten och sedan få använda den igen. Det finns en del svenska klubbar som spelat gruppspel i Europa och sedan inte återkommit.
Malmö FF behöver inte vinna mot Chelsea, men för spelarna och klubben är det viktigt att stå upp på ett annat sätt än man klarat hittills. Det är ett bakslag att Anders Christiansen inte kan spela, men Oscar Lewicki är tillbaka och han har varit saknad under hösten. Han är en smart spelare som är en viktig del av MFF-defensiven. Kan han hjälpa till så att MFF kan kliva av en match i Champions League och känna mer stolthet än att det är en bonus att bara vara där? Då hade mycket varit vunnet.
Jonas Thern har nu ännu en gång visat att han kan vända på förutsättningar. Han är naturligtvis inte lätt att jobba med, visionärer och banbrytare är sällan det, men det han gjort i två omgångar i IFK Värnamo tyder på att hans sätt att kraftsamla en förening inte är en slump. Första varvet tog han upp klubben i superettan och nu har han varit med och tagit upp klubben från division 1 till allsvenskan.
Som spelare var Jonas Thern del av Värnamos 67:or och gick tidigt vidare till en framgångsrik sejour i Malmö FF. Efter det vann han ligatitlar i både Portugal och Skottland, nådde finalen i Europacupen (som Champions League hette då) samt spelade för Napoli och Roma i en tid när Serie A var världens bästa liga och hade ett begränsat utrymme för utländska spelare.
Han representerade landslaget under tio år med VM-bronset 1994 som höjdpunkt men även VM 1990 och EM 1992 med semifinal. Att han gjorde avtryck på SvFF-basen Lars-Åke Lagrell visade sig när han försökte få in Thern som tränare i landslaget när Lars Lagerbäck tog över på egen hand efter EM 2004. Vad hade det kunnat ge? Ja, risken är väl att Lagerbäck och Thern sett på fotbollen på olika sätt och gått skilda vägar.
Hösten 2012 var Malmö FF i kontakt med Jonas Thern som inte var helt avvisande till att kliva in som talangutvecklare i klubben även. Hur hade det påverkat dagens MFF? Bara att se raden av spelare som Thern varit med och utbildat så inser man att det inte bara kan handla om slump och tillfälligheter. Jonas Thern får ut det bästa av många talanger och kring MFF finns det många. Tänk att Landskrona Bois hade Jonas Thern i klubben 2016-17, men man fick inte samarbetet att stämma och han klev av.
IFK Värnamo har en rad utmaningar för att kunna spela allsvenskt, inte minst kring arenan Finnvedsvallens IP, men förhoppningen är att Jonas Thern är kvar och pekar ut en möjlig riktning. En liten förening som går en egen väg och lyckas. Helst av allt hoppas jag att klubbar, förbund, distrikt och tränare försöker lära av Thern och sättet han jobbar på. Kanske åka ner och hänga med honom? Han är en generös person som gärna delar med sig.
Hans tjurighet kring förbundets tränarutbildning och i förlängningen Uefas ambition att höja bildningsnivån på tränare går både att förstå och ifrågasätta. Fast nu gäller det att se framåt och då borde fotbollsförbundet ordna ett utbyte med Jonas Thern för att se till att tanka av honom idéer och arbetssätt. Fotboll handlar om resultat och att utveckla talanger. Vad han åstadkommit kan ingen ta ifrån honom. Släpp prestigen och se till att utnyttja hans kompetens.
***
Fotbollskanalen On Tour är tillbaka. Lyssna på dagens avsnitt här.
***
Apropå omöjliga utmaningar, under tisdagen tar Janne Andersson ut truppen till VM-kvalen borta mot Spanien och Georgien. Om inte Grekland kan ta poäng av Spanien så måste landslaget ta fyra poäng i Batumi och Sevilla. Och detta med en rejäl backkris.
Filip Helander är skadad och borta. Marcus Danielson är i karantän i Kina. Pontus Janssons nej förblir ett nej. Bara hoppas att skadan på Victor Nilsson Lindelöf är lindrig och sedan hänger det på Joakim Nilsson. Onekligen en utmaning för Bundesliga-backen.
Offensivt kan vi räkna med att Zlatan Ibrahimovic förstärker och att ha honom att slå upp bollar på i Sevilla är bra. Spännande avslutning och Sverige har i varje fall bakvägen i form av playoff kvar oavsett hur det går i avslutningen. Fast det vore skönare att ordna en direktplats.
****
Pontus Dahlberg är framtida landslagsmålvakt. Nu krigar 22-åringen på i Doncaster Rovers. Lyssna på hans berättelse i veckans avsnitt av min podcast.
Målvakten talar om tillvaron i engelska League 1, om hur det gäller att agera när inte domarna blåser, om vad han utvecklar i Doncaster Rovers som slåss i botten, om att han i somras förlängde kontraktet med Watford till 2025 och om att planen är att han ska bli målvaktsetta i Premier League-klubben.
Dessutom berättar Dahlberg om att få vara med A-landslaget, om tron på 99-generationen i svensk fotboll, om glädjen över att moderklubben Älvängens IK fick del av övergångssumman när han gick till Watford, om att känna både för BK Häcken och Blåvitt och om vägen från att spela seniorfotboll som 13-åring fram till att debutera i allsvenskan inför 32 000 som 18-åring.
Lyssna direkt här.
iTunes-användare hittar podcasten Lundh här.
Lyssna här via Acast.