Sverige är två matcher ifrån VM i Qatar. Något som skulle bli landslagets tredje raka mästerskap under Janne Andersson. Att ta sig till EM är inte lika svårt som det var förr, turneringen har gått från 8 lag på 1990-talet till 24 lag i dag och det talas om att utöka till 32.
Däremot är VM svårt att ordna när 55 länder i Europa slåss om 13 platser. När Tommy Svensson tog Sverige till USA 1994 var det 13 platser på 38 länder i Europa. Fyra år tidigare behövde Olle Nordin se till att Sverige var bland de 13 lag som åkte till Italien och där 32 deltog i kvalet.
Även om VM vuxit till 32 länder så har Uefa också fått fler medlemsländer plus att ökningen av antalet lag från Europa som var 15 lag 1998 minskat till 14,5 VM 2002, 14 VM 2006 (Tyskland kvalificerat som värdnation) och 13 VM 2010 där man legat kvar, även om Ryssland fick en plats 2018. Ur det perspektivet har det bara blivit svårare att nå VM i fotboll.
Under 2000-talet har Sveriges herrar bara missat två VM-slutspel. Sydafrika 2010 och Brasilien 2014. Annars har det blivit tre VM och inte mindre än sex EM med start i Belgien och Holland 2000 . Totalt nio av elva stora mästerskap och det är inte många länder i Europa som slår det.
Tyskland har varit med i alla mästerskap inklusive det som kommer i höst. Likadant med Spanien och Frankrike. Portugal har varit med i alla men spelar playoff för Qatar. England missade EM 2008 men är klart för Qatar-VM. Italien missade VM 2018 och är inte klart för 2022 men har alla EM.
Världsettan Belgien var inte med i VM 2006 och 2010 och inte heller i EM 2004, 2008 och 2012. Nederländerna missade VM 2002 och 2018 samt EM 2016. Kroatien missade bara VM 2010 och EM 2000 men har annars ett mäktigt facit och är redan VM-klart.
Danmark har precis som Sverige missat två VM (2006 och 2014) men har även bommat två EM (2008 och 2016), men är klart för VM i Qatar. Schweiz är starkare än Danmark med ett missat VM och två EM, men är alltså efter Sverige. Skillnaden är att man är klart för Qatar.
I vägen för Sverige står först Tjeckien som spelat alla EM men bara ett VM, i Tyskland 2006. Om det svenska landslaget tar sig förbi tjeckerna så väntar Polen som är ett landslag som missat fyra mästerskap på 2000-talet: VM 2010 och 2014 samt EM 2000 och 2004.
Handlar inte stora mästerskap om medaljer? Givetvis är det målet, men sett till att Sverige i modern tid har ett VM-brons från 1994, en semifinalplats i EM 1992 plus en femteplats i Västtyskland 1974 och plats i en kvartsfinal i VM i Ryssland så är det bara att inse svårigheten i att bärga det. Då är stora mästerskap ett mått på framgång och något att längta efter.
Inser att det är en åldersfråga. Jag är präglad av att jag som 11-åring följde Sverige i ett andra raka VM (Argentina 1978) och sedan gick det tolv år utan vare sig EM eller VM för svensk del. Därför uppskattar jag mästerskapen, även om det var en tung hemresa från Genua efter 1-2, 1-2 mot Skottland och Costa Rica. Glöm inte att VM-bronset 1994 följdes av missat EM och missat VM.
När Tommy Söderberg och Lars Lagerbäck tog över ansvaret för landslaget tog man Sverige till tre raka mästerskap: EM 2000, VM 2002 och EM 2004. Efter det körde Lagerbäck vidare och tog in Roland Andersson som assisterande. Det blev VM 2006 och EM 2008 innan det tog stopp i jakten på VM i Sydafrika. Fem raka mästerskap är starkt.
Klart att Tommy Svensson väger tyngre om man ser till VM-medalj, men effekten på svensk fotboll är garanterat större på att ta landslaget till mästerskap på mästerskap. Prispengarna, sponsordraget och att många vill börja spela gör att Lagerbäcks fem raka mästerskap var viktiga för svensk fotboll. En stark bottenplatta man fortfarande lever på.
De som nu flikar in att damlandslaget gjort det bättre under lång tid med medaljer och deltagande har antingen skygglappar eller är okunniga. Det damlandslaget gjort jämförs bäst med vad herrlandslaget gjorde från 1948 och framåt. Då man tog OS-guld, VM-brons, OS-brons och VM-silver trots att man ofta fick byta ut hela truppen för att proffs var förbjudna att använda i landslaget.
Precis som att damfotbollen var i sin linda när Sverige vann EM-guld 1984 och tog VM-brons i Kina 1991 så var konkurrensen klart mindre. Däremot är det så att VM-bronset från Frankrike 2019 närmar sig tyngden i VM-bronset 1994. Bland damerna deltog 144 länder i kvalet till Frankrike-VM, bland herrarna var det 147 landslag som ville till USA. Sedan går det inte att reda ut exakt kvalitet.
Däremot är det uppenbart att en svensk plats i VM i Qatar i vinter vore historisk. För första gången sedan 2006 hade man i så fall nått två raka VM och det när det är fler lag som deltar i kvalet. Sedan är nog alla överens om att fotbollen gått framåt och att gapet mellan de bästa och de sämsta har krympt. Vilket skulle göra en svensk VM-plats 2022 till en riktig prestation.
Sverige jagar alltså en plats i VM i Qatar. Är det ens något att sträva efter? När jag satt hos barberaren tidigare i dag hörde jag en fotbollssupporter i stolen bredvid ondgöra sig över turneringen. Den skulle han inte kolla på. Vilket är ett ganska vanligt ställningstagande kring mästerskapet i emiratet.
Vi hör politiker likt Annie Lööf vilja se en bojkott av VM, även om just hennes inspel går att ifrågasätta, och det är ganska vanligt att höra om hur folk ska titta bort i november och december 2022. Vilket är fullt förståeligt sett till allt från den väldokumenterade rovdriften på migrantarbetare till noll demokrati, ringa pressfrihet och svag respekt för mänskliga rättigheter.
Tidigare har en del av mina kollegor gått samma väg. Aftonbladets Johanna Frändén kommer inte att åka till Qatar. Där går hennes gräns. DN:s Johan Croneman vill se en tittarbojkott av VM. Han hoppas på ett kollektivt urkopplande av VM. GP:s Robert Laul vill se att TV4 och SVT lämnar tillbaka rättigheter samt att alla slutar betala för att se internationell fotboll.
Läser Fredrik Lindstrand som i en krönika i Sydsvenskan vill se Sverige ta VM-biljetten och sedan riva den. Han tar avstamp i att Sverige markerat tydligt mot Ryssland efter invasionen av Ukraina och att det vore naturligt att följa upp det med att även tacka nej till spel i VM i Qatar.
Lindstrand skriver att ett unikt ställningstagande skulle väga tyngre för både spelare och supportrar. Nu har jag inte sett någon från Malmö-tidningen på landslagets aktiviteter i veckan, men jag har aldrig hört någon svensk spelare som vill bojkotta VM. Oavsett vad vi frågat om under hela VM-kvalet. Däremot är garanterat många supportrar med på det.
Det är ingen lätt fråga och även här färgar protesterna från uppväxten när många demonstrerade i Båstad för att stoppa tennismatcher mot Rhodesia 1968 och Chile 1975. Den förstnämnda matchen flyttades från Båstad och spelade i Frankrike, men den andra spelades trots protesterna och Hoola Bandoolas insats.
Det går att uppskatta den typen av protester och handlingskraft. Att göra allt för att stoppa något man ogillar, men med tiden har jag fått svårare och svårare att separera saker som hänger ihop. Tillvaron är tyvärr alldeles för sällan enkel och svart eller vit. Det är en grå röra som är svår att navigera, och därför tappar jag förtroendet för populism som försöker gör den enklare än vad den är.
Klart att fotbollen har en stark kraft som Qatar kommer att utnyttja och även om propagandan knappast går hem i Sverige och en hel del andra länder i Europa är det annat runt om i världen. Om fler länder hakade på en bojkott skulle det ge ett rejält eko kring VM i Qatar och knappast bli vad arrangörerna drömt om.
Med tanke på fotbollens glans finns det skäl för fotbollen att ta ansvar och agera. För att undvika att man utnyttjas. Jag kan förstå att man lyfter argumentet, men kan inte själv runda Sveriges handel med Qatar och en rad andra länder som styrs av diktatorer eller hårdföra regimer. För mig kan inte idrottare bära ett ansvar som vi inte kan bära som land.
Det är otroligt mycket lättare att jaga efter golfaren Anna Nordqvist för hennes samarbete med ett statligt oljebolag från Saudiarabien än att gå hårt åt ABB, Atlas Copco, Ericsson, H&M, Scania, Skanska och Tetra Pak som verkar i landet. Läs debattartikeln från 2015 från några av Sveriges tyngsta ägare som vill ha mer utbyte med landet. Ett år senare åkte Stefan Löfven dit och ville inte kalla landet diktatur. Vem påverkar mest? Löfven eller Nordqvist?
Två fel gör inte ett rätt, men att kräva att Sverige ska avstå ett VM i fotboll utan att någon annan hänger med haltar för mig. Har inget emot att idrotten följer med om fler av samhällets aktörer följer efter. Sluta exportera till dessa länder och ta konsekvenserna av det i form av färre jobb. Det kanske är värt det, och hade varit något fler kunde ställt upp bakom.
I det finns också skillnaden gentemot fotbollsförbundets tydliga ställningstagande mot att möta Ryssland i VM-playoff. Där har Sverige, EU och en rad länder och organisationer genomfört sanktioner, stoppat handel, stängt luftrum och vi har sett företag dra in sin verksamhet.
Att då idrotten följer med är naturligt även om det skedde med en risk att tappa en plats i VM. Vilket spelarna och Janne Andersson slöt upp bakom. Plus de flesta supportrar. Agera kring Qatar på ett liknande sätt och då lär garanterat fler stå bakom det.