LONDON. Auktionen om Chelsea är i full gång. Gemensamt för de fyra buden? Pengarna kommer från USA – och det är en stark trend. Vad betyder det för Europas fotboll?
Det är 19 år sedan Roman Abramovitj köpte Chelsea från Ken Bates och sedan förvandlade den ryske oligarken London-klubben till en av de mest framgångsrika i England. I dag vet man att Abramovitj skickat in närmare 17-18 miljarder kronor och det är också vad Chelsea är skyldig ryssen, även om han redan innan sanktionerna sa att han inte ville ha tillbaka pengarna.
Miljarderna i Chelsea har haft en märkbar effekt. Före Abramovitj hade klubben en ligatitel på 1950-talet, tre FA-cup-titlar, en ligacup och två pokaler i cupvinnarcupen på 98 år som verksam klubb. Tiden efter Abramovitj har genererat fem ligatitlar, fem FA-cup, tre ligacup, två Champions League och två Europa League på 19 år.
Onsdag kväll spelar Chelsea kvartsfinal i Champions League mot Real Madrid och nästa söndag är det semifinal i FA-cupen mot Crystal Palace och innan det har man spelat returen i Madrid. Parallellt med det är klubben trea i Premier League vilket är viktigt att hålla för att få en plats i nästa säsongs Champions League. Överlag är klubben välrustad för framtiden bortsett från att man behöver en ägare som kan fortsätta att investera och ta sig an hemmaarenan Stamford Bridge.
Osäkerheten kring en ny ägare skakar om. Man kan inte förlänga utgående kontrakt och inte heller köpa nya spelare. Klart att en del av spelarna funderar på om Chelsea har samma kraft framöver. Engelska medier uppger att en ny köpare måste vara beredd att investera 12-13 miljarder kronor för att upprätthålla satsningen på både herr- och damlaget.
Det är en knapp månad sedan den brittiska regeringen införde sanktioner mot Roman Abramovitj som en följd av den ryska invasionen av Ukraina och där oligarken anses stå nära Rysslands president Vladimir Putin. Sanktionerna har påverkat Chelsea, men redan innan det skedde hade ryssen först försökt placera klubbens styrande i en välgörenhetsstiftelse och därefter sälja den på egen hand.
Nu är det den brittiska regeringen som avgör vem som får köpa Chelsea, även om det är en bank som processar det hela. På måndag ska slutbuden vara inne och fyra konsortier är utvalda av den amerikanska bank som sköter försäljningen av en av Europas största klubbar. Klart är att det blir amerikansk inblandning oavsett vilket bud som vinner och det finns kopplingar till Boston Celtics, Chicago Cubs, LA Dodgers, Philadelphia 76ers och Sacramento Kings.
De fyra buden som är utvalda och vars representanter nu för samtal med Chelseas ledning i London består bland annat av: Stephen Pagliuca som äger Celtics och italienska Atalanta. Familjen Ricketts som äger Chicago Cubs. Todd Boehly som är delägare i LA Dodgers. Samt förre Liverpool-ordföranden Martin Broughton som tagit in amerikanerna Josh Harris och Dave Blitzer som äger 76:ers.
Under 2000-talet har Europas fotbollsklubbar upplevt hur först ryska pengar (Chelsea, Monaco, Bournemouth, Reading) och sedan kapital från Kina och andra länder i Asien (Atlético Madrid, Leicester, Southampton, Espanyol, Milan, Inter, Cardiff) samt Mellanöstern (Manchester City, Everton, Hull, Aston Villa, Paris SG, Newcastle) kommit in som ägare.
Även om det funnits investerare från USA hela tiden har det vuxit rejält på senare år och det i flera ligor. Framför i England där det finns gott om amerikanskt intresse i Premier League, Championship men även längre ner i seriesystemet. I dag är det över 15 klubbar i England som har amerikaner eller bolag från USA involverade i driften och ägandet och många av de största: Liverpool, Manchester United och Arsenal.
Även Manchester City har sålt tio procent till ett amerikanskt riskkapitalbolag. Snart får Chelsea amerikanskt inflytande. Men det stannar inte där, i Italien har amerikanerna klivit in på bred front på senare år. Roma, Milan, Fiorentina, Parma, Genoa, Spezia, Venezia och Ascoli. Även spanska Mallorca, franska Marseille, tyska Kaiserslautern samt mindre klubbar som danska Helsingör, Esbjerg, franska Nancy och belgiska Oostende har amerikanskt intresse.
Europas fotboll har ett kroniskt behov av mer pengar och den utvecklingen har bara snurrat på under 2000-talet. I takt med att fotbollen som industri fått än mer fart på utvecklingen av priset på rättigheterna internationellt och där populariteten gör att det kan finns många skäl att förvärva en klubb (politik, status, affärer) har intresset bara ökat att köpa och investera.
Lägg till att det även går att se stordriftsfördelar av att äga flera klubbar i olika sporter, på olika marknader som även äger arenor har det gjort att många klubbägare velat expandera. Man kan exempelvis få till avtal och affärer som sträcker sig längre än bara på sin lokala marknad och kan dra nytta av erfarenheter kring arenabyggen, prylförsäljning och så vidare.
Ett stort skäl till att bolag och personer i USA sneglar mot Europa är att priserna på amerikanska proffsklubbarna ökat rejält. I NFL är snittvärdet på en klubb 35 miljarder kronor med Dallas Cowboys i topp med 65 miljarder. I NBA är snittvärdet 25 miljarder, baseball 19 miljarder och NHL 9 miljarder. Till och med MLS har stigit och att starta ett nytt lag kostar 3,5 miljarder.
Klart att Chelsea blir dyrt även med amerikanska mått med ett troligt pris mellan 25 och 30 miljarder kronor, men köparen får en etablerad klubb i London i världens främsta liga sett till intäkter. Att kunna gifta ihop den med en verksamhet i USA och en del kunnande där ser säkert många investerare som en oerhörd möjlighet.
Frågan är bara vad fler och fler amerikaner i Europas fotboll betyder? Nu var det förvisso qatariern och PSG-basen Nasser Al-Khelaifi som i veckan jämförde Champions League-finalen med Super Bowl och var avundsjuk på vad som sker underhållningsmässigt när NFL-finalen spelas. Är det dit Europas fotboll ska gå? Inget som lockar mig.
Jag gillar delar av de amerikanska idrotten efter att ha bott där i flera år, men systemet där man saknar nedflyttning och har stängda ligor är inget som är eftersträvansvärt. Risken är att jakten på kapital inneburit att även makten flyttat västerut och det är knappast till gagn för det europeiska fotbollen. Snarare skulle skiften riskera att sudda ut det unika som ger fotboll och idrott i Europa en stark attraktionskraft.
Det är upp till supportrarna att hålla linjen mot skiften. Kanske lärde sig Europas fotbollsägare och ledare något av haveriet med superligan? Då många supportrar, inte minst i England, agerade för att stoppa ett påfund med en stängd liga. Tyvärr var det säkerligen inte sista försöket och med fler amerikaner och andra intressen i de innersta rummen blir det än viktigare att följa vad som sker, och markera mot förändringar i tid.