MADRID. En del supportrar hade börjat röra sig mot utgångarna. Drömmen om en episk vändning verkade vara över. En dryg halvtimme senare ville ingen gå hem.
Nere på planen hoppade ett gäng av spelarna framför ena kortsidan och tog emot publikens hyllningar. Inne på gräset dansade Carlo Ancelotti, en rad ledare och några spelare ringdans. Jublet fortplantade sig runt, runt den mäktiga arenan i Madrid vars innandöme inte är så påverkat av de pågående byggena.
Ännu en gång hade Real Madrid gjort det otroliga och vänt underläge till seger. Som mot Paris SG i åttondelsfinalen där man låg under med 0-2 sammanlagt när en halvtimme återstod av returen i Madrid. Ingen trodde på en vändning då, men Karim Benzema klev in i handlingen och med tre mål skickade han laget vidare.
I kvartsfinalen mot Chelsea hade London-laget 3-0 i Madrid när det återstod en kvart av den andra matchen. Då ordnade Rodrygo förlängning med en sen reducering och i förlängningen var det naturligtvis Benzema som skickade Real Madrid vidare. Nej, det borde inte vara möjligt att ordna något liknande igen, men det skedde.
Återigen klarade Real Madrid av att resa sig när man var på väg att bli utslaget. Man ordnade både kvittering och ledningsmål på några minuter när klockan tickat upp på 90 minuter. I förlängningen var det Real-supportrarnas favorit Karim Benzema som först ordnade en straff och sedan skickade in den till 3-1 vilket gav en plats i finalen i Paris.
Manchester City klarade inte att resa sig efter att ha blivit av med en finalplats som gick att känna under dobbarna, men som blev bortsliten i sista stund av ett lag som trotsar vad som borde vara möjligt att åstadkomma. Visst, man har traditionen och historien, men knappast bättre spelare än motståndarna. Något får det här laget att samla sig och ordna de där resultaten.
Rutinen? Erfarenheten? Viljan? Ancelottis ledarskap? Stödet på läktarna? Naturligtvis är det en kombination av saker och som ofta i idrott är det svårt att säga exakt vad som avgör. Klart är bara att denna årgång av Real Madrid får ihop det och har både vunnit La Liga och tagit sig till final i Champions League när få trodde att man skulle kunna utmana de största.
Tur? Klart att det inte är tur när det sker en tredje gång inom några månader. Det finns något i laget som gör att man tror på det. Real Madrid är mesta mästarna i Champions League och flera av spelarna och ledarna har gjort det förut. Och publiken som ville stötta Europas kungar på väg mot ännu en triumf.
Ljudet när Rodrygo nickade in 2-1 till Real Madrid på tilläggstid var av nivån att det gick att skrika utan att höra sig själv. Santiago Bernabeu hade tagit fart efter en sen reducering av den inhoppande Rodrygo och något minut senare skickade brassen in ett mål med huvudet som betydde lika, förlängning och att kraften fanns på det spanska lagets sida.
Tio minuter tidigare hade Manchester City varit i final efter att Riyad Mahrez skickat in 0-1 och det engelska laget hade sammanlagt 5-3. Jack Grealish hade därefter en boll på mållinjen och sedan fick miljardmannen se Thibaut Courtois få en tåspets på ett nytt avslut som betytt 0-2 och tre måls ledning. Det kändes ändå avgjort och kontrollerat från Pep Guardiolas sida. Matchplanen hade fungerat.
Real Madrid har knappt några avslut på mål förrän på slutet när de satt bakom Ederson som inte briljerade. Matchen var inte lika sprakande som första mötet i Manchester. Det fanns några chanser där City återigen hade både bäst och skarpast lägen, men Courtois var med och parerade. När klockan började ticka upp mot 90 spelade minuter var det upplagt för en ren Premier League-final i Champions League.
Även om jag inte gärna går innan slutsignalen på matcher går det att förstå att en del i Madrid som vill slippa trafik och stök började söka sig mot utgångarna. Det var avgjort. Inget talade för en vändning. Real Madrid hade gjort det mot Paris SG och även rest sig mot Chelsea, vilket gott hopp inför men tiden verkade ute denna gång.
Carlo Ancelotti hade plockat av Luca Modric och Toni Kroos och även om man skapat en del halvlägen var avsluten som nådde Manchester Citys mål lätträknade. Nej, skärpan fanns inte där för Karim Benzema och Vinicius Junior. Italienaren hade kastat in Rodrygo för att få spets. På andra bänken hade Pep Guardiola räknat hem triumfen och tagit av Kevin De Bruyne och målskytten Mahrez för att säkra bakåt.
Men det som skulle bli en ny möjlighet för Pep Guardiola att ordna Champions League till Manchester City slutade med att klubbens enda pokalchans är Premier League. Miljardbygget där ägarna i Abu Dhabi skyfflat in miljarder till allt från spelarvärvningar till organisation runt om laget och en rad klubbar i City Football Group nådde inte ens finalen.
Orkar man resa sig efter smällen i Madrid? Kommer Haaland och fyller rollen som nia? Orkar Guardiola köra på? Det ryktas att han ska förlänga till 2025, men han såg tagen ut efter den missade finalplatsen. Han talade om att man behöver ett par dagar, sedan kommer man igen. Premier League leder man med en poäng framför Liverpool med fyra matcher kvar. En liga man ett tag ledde med 15 poäng. Inte kan man väl tappa Premier League också?
Det var en match som trotsade logiken och egentligen ett dubbelmöte där det var svårt att få ihop siffrorna som lös på resultattavlorna med hur det sett ut på planen. Att Manchester City bara hade ett måls ledning efter första matchen i England är svårt att greppa. Där borde man avgjort. Att laget dessutom åkte ut trots att man såg till att inte släppa några skott på mål under nästan hela matchen.
När jag sitter och skriver detta på hotellrummet har jag svårt att skilja på ljudet som ringer i öronen och det avlägsna tutandet från segerrusiga supportrar som knappast lär hänga på låset till jobbet eller skolan torsdag morgon. Festen får pågå. Vilket går att förstå. Detta skulle vara en mellansäsong och Carlo Ancelotti var en nödlösning.
I natt letade jag arbetsutrymme och befann mig plötsligt vid ingången till Reals omklädningsrum. Där fick Ancelotti en rejäl kram av Real-presidenten Florentino Perez efter att italienaren klarat av sina många intervjuer. I helgen blev den italienske tränaren historisk som ensam att ha vunnit ligan i alla fem toppligorna i Europa och skrev ny historia på onsdagen när han blev ensam att nå fem Champions League-finaler.
Seger i finalen mot Liverpool innebär att Ancelotti blir ensam om att som tränare ha vunnit fyra CL-pokaler, men vi ska kanske inte fara i väg dit än. Klart att Jürgen Klopps Liverpool får hållas som favorit i Paris, men Real Madrid har den här våren visat att inget är givet när man är inblandat. Inte ens när tiden i princip är ute. För Real Madrid finns alltid “la remontada”, vilket är en varning till Klopp och Co.