Vi har alla våra tillfällen när vi föll för fotbollen. Mina största minnen som liten är både VM 1974 då jag var lite liten (och där pappas ilska efter Staffan Tappers straff mot Polen är starkast) och VM 1978 där jag tror jag såg varenda minut från matcherna i Argentina.
Thomas Sjöbergs tåfjutt mot Brasilien. Jublet i gillestugan. Konfettin. Skottlands bittra uttåg. Krankls filmning. Perus tröjor. Mario Kempes succé. Nederländerna tunga finalförlust. Där och då föll jag för fotboll och VM var min drog. På den tiden var EM inget man ens noterade.
Jag har verkligen älskat mästerskapen och kan knappast förlåta Lars “Laban” Arnesson för att han förstörde de åren när VM skulle varit som bäst blev utan Sverige. Jag var på kvalmatchern på vägen till Italien 1990 och såg 1-2, 1-2 och deppade. Jag var i USA 1994 och firade en hel sommar. Den resan i väst kommer aldrig att slås.
Efter det har jag följt VM som journalist. Från Frankrike 1998 fram till Qatar i dag. Olika länder, olika öden och olika typer av mästerskap. Ryssland 2018 var härligt ur sportslig synvinkel med ett svenskt landsLAG i kvartsfinal men jag kan skämmas lite för att vi inte ännu tydligare belyste problematiken med att spela VM i Vladimir Putins enorma sporttvätt.
Och nu är det Qatars sporttvätt som väntar för alla som följer mästerskapet och när vår mediabuss åkt en timme från Doha denna söndag i november. Plötsligt ligger den där. En arena som ser ut som ett beduintält. Omgiven av gröna och prunkande gräsmattor. Mitt i öknen. I stekande sol.
Det finns en tydlighet i hur Qatar sparkar i gång VM 2022 genom att möta Ecuador 35 kilometer norr om huvudstaden Doha. Pampiga Al-Bayt-stadion (ja, den är pampig) har kostat Qatar 847 miljoner dollar och ett antal människoliv i form av migrantarbetare. Hur många får vi aldrig veta. En skamlighet som inte bara hänger över arenan utan över hela mästerskapet.
Stadion invigdes för ett år sedan med en match i Arabiska mästerskapen och tar över 60 000 åskådare. Nu är den plattform för när Qatars dröm blir verklighet. Det den förre emiren, shejk Hamad drömde om, efter att han tagit makten via en statskupp 1995. Där han ringde upp sin pappa som befann sig i Schweiz och avsatte honom.
Shejk Hamad är den som format det moderna Qatar. Det som gjort avtryck i idrottsvärlden men även via allt från satsningar på diplomati, media, kultur och investeringar. Hans stora dröm var ett sommar-OS i Qatar, men fotbolls-VM är i paritet med det och under söndagen får han se det blir verklighet tillsammans med sonen, shejk Tamim som fick ta över tronen 2013.
Bredvid de herrarna lär Gianni Infantino sitta. Den nuvarande Fifa-presidenten var generalsekreterare i Uefa när Qatar vann rätten att arrangera VM 2022. När han tog över 2016 har han närmast odlat ännu tätare relationer med Qatar och även Saudiarabien. Under en pressträff på lördagen öppnade han både för Iran och Nordkorea som arrangörer. Nej, jag skämtar inte.
Det är så att Gianni Infantino har andra glasögon än många av oss andra. Åtminstone i Europa. I dag går det att undra var fotbollen är på väg. Nyligen var jag och pratade på Handels i Stockholm och blev ombedd att komma med något hoppfullt. Ledsen, men jag kunde inte. Jag är inte handelsresande i hopp och när jag tittar framåt ser jag mest ett mörker för en stor del av fotbollen.
Kanske är VM 2022 början på slutet? Att modellen som gällt i dryga 100 år kollapsar. Vilket kanske varit av godo även om man inte vet vad som väntar. Jag tror inte det. Gianni Infantino har ett stort stöd inom Fifa och inleder snart en ny fyraårsperiod. Det är svårt att se det ifrågasatta Europa i form av Uefa kan ta ledartröjan för världens fotboll.
Utanför Europa är det många som ogillar den kolonialismen som klubbarna och ligorna bedriver. Inte bara att man plockar in talanger och förädlar dem och behåller vinsten utan även att Premier League, Champions League, La Liga och andra stora ligor tar större delen av tv-intäkterna runt om i världen och lämnar smulor till den inhemska ligafotbollen.
Det är därför Fifa är populärt i många länder i Afrika, i Asien och i mindre länder på svagare marknader i andra världsdelar. De ser Infantino och Fifa som sina livräddare som är beredda att skicka in pengar. Att ledarna i nationsförbunden ovanpå det får åka på turneringar och smaka på lyxliv gör det inte svårare.
Klart att det hade varit skönare att kunna peka ut vart fotbollen är på väg. Men det går inte. Det går inte heller att definiera vem som äger fotbollen. Inte fullt ut. Det går knappt att bestämma vilket land som är fotbollens hemland. Var det kineserna? Aztekerna? Australien? Grekland? England?
Jag lägger mig inte i det men det är bara att inse att den ilskna reaktionen kring inhyrda supportrar i Qatar speglar en diskussion om vem som är supporter. Om en indier håller på England är det okej? Vi i Sverige har många som likt mig är marinerade i Tipsextra även om jag höll på Skottland som andralag för många från Leeds United.
Klart att det är trist med inhyrda supportrar men alla som firat och haft kul på bilderna är inte inhyrda. Vem bestämmer vad som är rätt supporterskap? Och vilket ägandeskap har egentligen supportrar till fotbollen? Spelare? Ledare? Barn? Ungdomar? Ja, det är inte helt lätt att definiera vem som äger rätten till fotbollen och hur den ska förändras.
Det är som om vi ibland tror att fotbollen stått helt still. Att vi glömmer bort hur utrustningen skiftat. Eller hur vi gått från noll avbytare till dagens fem avbytare. Fotbollen är i en konstant förändring vare sig vi gillar det eller ej och det finns bra och dåliga sidor av det.
På ett liknande sätt satte skiftena av engelsk ligafotboll och Europacupen för 30 år sedan fart på en utveckling få kunde förutspå. Triggade av en teknikutveckling och en globalisering blev klubbarna globala med en våldsam kraft och nu verkar ingen kunna hejda utvecklingen. Superliga eller ej? Antingen det eller mer till de redan rika.
Fotbollen befinner sig i en närmast omöjlig situation där olika parter slåss mot varandra och vill ha evig tillväxt utan hänsyn till andra. Spelare och ledare gnäller gärna på spelschemat men inte på lönerna som följer med. Vi i media hakar på i en jakt på intäkter och intresse för att överleva.
Återstår supportrarna? De som går på matcher och tittar på sändningarna. Kan de påverka? I teorin är det så, men ännu är det ingen riktig mättnad kring direktsänd fotboll. Visst kan vi se sättningar på vissa marknader och fluktuationer men den långsiktiga kurvan pekar fortsatt uppåt. Något som gör att det blir svårt med förändring.
För de stora ligorna och de stora mästerskapen är det fortsatt intresse på en global nivå. Om folk avstår att titta i stora skaror i Europa under VM i Qatar kanske Fifa lyfter på ögonbrynet och TV-bolag kanske tvekar, men redan är VM 2026 sålt. Återstår att se vilka länder som får 2030 och om det spelar någon roll då.
Önskar att det fanns ett hopp om en ljus framtid för fotbollen. Och att de som brinner mest fick vara med och påverka. Är rädd att det inte är så och att det inte heller hindrar folk att förälska sig i sporten. Det finns tioåringar som ser VM i Qatar och inte till fullo tar in problematiken. Ungefär som att det tog något eller några år för mig att förstå att juntan styrde VM:ets Argentina.
***
Det har onekligen varit fest på en stor del av de avspärrade gatorna i Doha under helgen. Konserter. Tivolin. Ja, det är ingen tvekan om att Qatar har satsat på att göra avtryck på fler sätt än bara med fotbollen. En del som var på marknadsplatsen Souq Waqif var lite oroliga över trycket när det vällde in människor och det var trångt och inte bara behagligt.
***
Fifa informerade nationsförbunden under söndagen om att VM i Qatar ger intäkter på närmare 80 miljarder kronor. Tio miljarder kronor mer än VM i Ryssland. Heja!
***
De som gör sig lustiga eller plockar poänger på att stoppad ölförsäljning knappast är Qatar-VM:s största problem borde ta ett steg tillbaka för att se att det handlar om ett tvärt skifte två dagar före VM. Som gör att man kan undra kring mer runt VM.
Det hade väl inte varit något problem om det kommunicerats från början att i ett muslimskt land kan vi inte sälja öl och Fifa hade dragit ner samarbetet med sin ölsponsor. Nu gjorde man tvärtom och sa att man skulle lösa det (75 miljoner dollar fanns i potten för Fifa) och meddelade i augusti att man skulle sälja öl.
Under fredagen skiftade man helt för att Qatars styrande emir shejk Tamim ändrat sig. Klart att det måste gå att ifrågasätta precis som när Qatar i augustit plötsligt ryckte loss sin match från måndagens premiär och lade den på söndagen. Vilket också skakade om för många involverade (supportrar, sponsorer, medier) som lagt planer för VM-start 21 november.
***
Trafiken är kaotisk. Inte konstigt att Qatars kungafamilj kommer med helikopter till premiärmatchen och på marken väntar limousiner. Heja!
***
Gillar att Danmark, England, Nederländerna och Tyskland struntar i Fifa och kör OneLove-bindlar. Heja!