Segrar kan betyda något – även när de formellt är betydelselösa

År 2022 var prövande och plågsamt för herrlandslaget i fotboll. Platsen i VM i Qatar tog Polen efter vinst mot Sverige i den sista playoff-matchen. Nations League slutade med en förnedrande nerflyttning till C-divisionen efter att ha hamnat sist i en grupp med Serbien, Norge och Slovenien.

Janne Anderssons värde dalade snabbt och det är givet att man måste kunna ifrågasätta en förbundskapten. Är hans spelidé rätt sett till det svenska spelarmaterialet? Hur länge ska man ha jobbet? Vilket ansvar ligger på Andersson kontra på svensk talangutveckling? Är han offensiv nog kring spelare med dubbla nationaliteter eller unga talanger?

Debatten är rätt given när det går tyngre. Klart att det fanns förklaringar i skador, formfall och ny spelidé som påverkade resultaten, inte minst i Nations League. Men grunden till 2022 var också en besvikelse som hängde kvar efter 2021 med respasset mot Ukraina i EM-åttondelen och en del svaga VM-kval: Grekland och Georgien borta.

Diskussionerna och besvikelsen mynnade inte ut i så mycket mer än att den tidigare populäre förbundskapten blev betydligt mer ifrågasatt. Främst i sociala medier men även i traditionella medier. Ja, det är givetvis jobbigt att behöva brottas med, men det hänger ihop med uppdraget, men det har varit märkbart att den långa smekmånaden med medierna var om inte över så i varje fall pausad.

Förbundet står bakom Andersson och nu väntar ett EM-kval till Tyskland 2024 och blir det inget EM för svensk del är tiden över för Janne Andersson. Han har ett kontrakt som sträcker sig över EM i Tyskland, men om kvalet misslyckas är det slut i november och då får man utvärdera om vägen fram. Men först ska EM-kvalet spelas och för förbundskapten Andersson handlar det om att hitta vägen fram till hopp, tro och arbetsro.

Det är därför det varit viktiga tio dagar i Portugal där Janne Andersson och Peter Wettergren fått basa över oerfarna och en hel del unga men motiverade spelare. Kan de på kort tid för över landslagets spelidé? Få dem att tro på den och utföra den? Och se resultaten? Klart att det är en svajig grund att helt luta turnébetyget på två landskamper mot Finland och Island som också är på plats i Portugal och testar spelare.

I träningsmatcher är resultat oviktiga, brukar det heta. Det handlar snarare om prestationerna. Eller? I det här läget för Janne Anderssons och hans stab är det uppenbart att vinsterna i träningsmatcherna i november: 2-1 mot Mexiko och 2-0 mot Algeriet, gett en viss arbetsro. Likadant med att Sverige i måndags gjorde en stark insats mot Finland och vann matchen med 2-0 innan man i torsdags vände och vann mot Island med 2-1.

Utan att Jacob Widell Zetterström briljerat under första halvlek mot Island hade inte hoppet om en vändning ens levt. Djurgårdens målvakt visade att formen från klubblaget hänger i och det höll ett rörigt och osäkert svenskt landslag i matchen. Utöver kantspelarna Jacob Ondrejka och Sebastian Nanasi var det inte många som utmärkte sig.

Ett fysiskt Island som utmanade Sverige genom att trycka ner svenskarna och påverka uppspelen negativt var en betydligt tuffare uppgift än det finländska landslaget. Lägg till att det svenska landslaget saknade en rutinerad stomme som i första matchen och de delarna samverkade till isländskt 1-0 i halvtid och med bud på mer.

Under andra halvleken fick byten nödvändig effekt och inhopp av Bilal Hussien, Omar Faraj och Samuel Gustafsson gav stadga parallellt med att även Island gjorde skiften. Det gav Sverige möjligheter och Elias Andersson, som hade en tung landslagsdebut, skickade vackert in 1-1 på frispark och han stod även för hörnan som Gustaf Lagerbielke nickade på mål och där Ondrejka stötte in returen.

Inramningen var klassisk januariturné med mellan 100 och 200 på läktarna – bland annat damlandslaget som också är i Algarve – men glädjen bland matchhjältarna och de som gjort avtryck var naturligtvis oavsett det stor. Man kan inte mer än göra det bra mot det motstånd som finns och ta vara på de möjligheter man bjuds. Vem vet när man får chansen nästa gång?

Sverige har nu plötsligt vunnit fyra raka matcher. Jag fattar givetvis skillnaden på träningsmatcher och tävlingsmatcher samt på riktiga landslaget och januariturnén, men det här landslaget och dess ledarstab är i behov av framgång. Oavsett om den är liten och kanske tillfällig. Det handlar om att skapa en tro.

Det har varit uppenbart att det lättat när man följt landslaget på nära håll vid Algarve. Stämningen har varit helt annorlunda än under 2022 och i viss mån 2021. Vinsterna i november gjorde sitt. Ett EM-kval väntar, men det är några månader bort. Nu finns den där känslan av att man kan börja på nytt och att segrar trots allt ger en tro. Sprider ett självförtroende.

Janne Andersson har varit närmare den mediala förbundskapten han var före EM-premiären mot Spanien. En 0-0 match med kritik som satt sig hos honom. Det har gått att småprata med Peter Wettergren och en del av de andra ledarna. Harmoni har rått och det påminner lite om en klubbs försäsong där allt fortfarande är möjligt.

Klart att det är kul för en majoritet av spelarna att komma hit och att få en möjlighet att representera Sverige. Alla bär de på drömmen om att få spela för landslaget och helst för det riktiga landslaget. Då är det en möjlighet att gå den här vägen. Lära känna ledare, spelidé, rutiner och så vidare. Kan låta tråkigt, men en majoritet i landslaget går den vägen.

Om vi kan slå fast att vägen till det riktiga landslaget ofta går via vinterturnén kan vi också med lätthet konstatera att de flesta som gör en eller två turnéer aldrig når högst upp. Från gänget i Portugal är det framför allt Samuel Gustafsson som stärkt sin position samt att Hjalmar Ekdal skuggar, men de har varit med förr.

Ändå är det givetvis en boost för spelarna att under tio dagar träna och spela matcher med de bästa svenska spelarna i främst allsvenskan men även en del hämtade från Danmark eller Norge. Man får mäta sig med de främsta och visa upp sig för Janne Andersson och även debutera för landslaget.

I det här läget var det nog lika viktigt för Andersson och Wettergren att ta emot motiverade spelare där de flesta förberett sig noga för att vara i bra slag. Och känna att spelarna är med på tankarna och att de försöker ta med dem in på planen. Inte blev det sämre av att Sverige vann mot både Finland och Island och framför allt insatsen mot det finska landslaget var vass.

Få av spelarna som varit med i Portugal kommer vara inblandade i EM-kvalpremiären mot Belgien 24 mars. Däremot har de med sina insatser på träningar och matcher bidragit till att ge ett visst lugn inför omstarten av tävlingsmatcherna för svensk del. Framför allt till de ansvariga ledarna och det är en viktig del.

Om det räcker? Det hänger mer på hur det går för en del av de svenska utlandsproffsen fram till uttagningen och hur Janne Andersson klarar av att skruva tillbaka spelidén från experimenten i juni och promenaden tillbaka under hösten. EM i Tyskland är fortfarande långt borta för svensk del men efter ett i stora delar bedrövligt 2022 finns det åtminstone lite arbetsro. I varje fall till mars.

****

Fotbollskanalen On Tour har kört på dagligen. Senaste avsnittet här. Vi lär vara tillbaka när det är EM-kval.

****

En aning sorgligt att se den gamla EM-arenan i Faro och hur den förfallit. Slitet. Sprucket. Och deppigt. Ungefär samma känsla som när Sverige spelade på Atens Olympiastadion. Bägge var i toppslag 2004 då Portugal anordnade EM och Aten hade sommar-OS. Underhållet har därefter varit begränsat, vilket givetvis går att förstå, och IOK och Uefa drog med sina vinster.

****

Tänk att Armin Gigovic och Ondrejka ett tag spelade i samma pojklag i Landskrona Bois.