Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Gör om, gör rätt, UEFA

Jag blev obeskrivligt less när jag såg Europa League-lottningen i går. Två spanska lag är kvar i turneringen, de lottades mot varandra. I åttondelsfinalen.

Villarreal-tränaren Marcelino förklarade allt väldigt bra efteråt.

– Det här är inte optimalt. Det som Europa-spelet handlar om är att spelarna blir extra motiverade för att möta spelare och lag från andra ligor.

Det går inte annat än att skriva under på vartenda ord. Villarreal-Sevilla kommer – precis som Fiorentina-Roma – bli mer som ett vanligt liga- eller cupmöte. Hade UEFA tänkt till hade det här inte varit något bekymmer.

Reglerna är precis som i Champions League: Två lag från samma land får varken i gruppspelet eller i första slutspelsrundan ställas öga mot öga. Förståeligt. Logiskt. Men det man måste ta med i hela ekvationen är att det finns en stor skillnad när vi pratar om Europa League. Fler lag deltar i turneringen, dubbelt så många går in för räkning i slutspelsfasen. Varför måste principen i sådana fall vara exakt likadan som i CL?

Just nu är 16 lag kvar i EL. Två av dessa är spanska. Och de ställs mot varandra i nästa runda. Det är ingen som tycker det är kul.

UEFA borde göra om och göra rätt. Ett system där två inhemska lag inte kan möta varandra förrän i kvartsfinalen hade gynnat alla parter.

***

Lottningen i sig? En nitlott, både för Sevilla och Villarreal. Det är på pappret två lag som de flesta hade velat undvika. Sevilla har en större och bredare trupp sett till kvalité än på många år. Villarreal har, åtminstone sett till potential, kanske den bästa truppen i klubbens historia. Båda lagen har imponerat på vägen fram till åttondelsfinalen, och har dessutom en historik av framgång i turneringen.

Sevilla är regerande mästare. Villarreal var i semifinal 2011. Det är uppdukat för en rysare, för ett dubbelmöte som kan innehålla allt och lite till. Tyvärr sker det redan i åttondelsfinalen.

Adam Pinthorp

Monchis guldfynd & Villarreals guldgossar

Superlativen haglar mot Víctor Machín i dag.

Sevillas yttermittfältare, mer känd under smeknamnet Vitolo, gjorde två otroligt fina mål borta mot Borussia Mönchengladbach i går. 4-2 totalt och Sevilla är vidare till åttondelsfinal.

Men låt oss stanna upp lite vid Vitolo. Yttermittfältaren som var ny i Sevilla inför förra säsongen är ytterligare en i raden av alla lyckade Monchi-värvningar. Klubbens sportchef har en beundransvärd förmåga att hitta fynden. Vitolo värvades, efter att ha gjort 15 mål under sin sista säsong i Las Palmas, för ynka tre miljoner euro.

Är det någon som gnuggar händerna och sitter med ett extra stort leende på läpparna i dag är det Monchi. Vitolo har betalat tillbaka och väl det.

Däremot har det funnits frågetecken kring 25-åringen. Offensivt är han inte lika frejdig som José Antonio Reyes eller Gerard Deulofeu och i vissa matcher får han väldigt lite uträttat. Däremot är det fullständigt logiskt att han startar en Europa League-retur på bortaplan. Av yttermittfältarna i truppen är Vitolo den taktiskt smartaste och den som är bäst defensivt. Bara av den anledningen går han före såväl Reyes som Deulofeu.

I går visade Vitolo även upp sina offensiva kvalitéer – som han i grunden värvades för – när han sänkte Mönchengladbach. Båda målen visade på stor individuell kvalité, och om han fortsätter springa i det spåret kommer han gjuta in sin plats i startelvan än mer.

***

Det som fortsätter tala starkt för att Sevilla förblir en guldkandidat i Europa League även den här våren är Unai Emerys stora trupp. Att varken Reyes, Deulo, Denis Suárez eller Iago Aspas spelade en minut i går talar sitt tydliga språk.

***

Luciano Vietto!

Framgångssagan fortsätter. Guldpojken har gjort sju mål och fem assist i Europa League-spelet (kvalet inkluderat) den här säsongen. I går var han direkt inblandad i Villarreals samtliga tre fullträffar när Red Bull Salzburg kastades ur turneringen.

***

Låt mig först och främst, innan jag börjar hyllningen, erkänna att jag har ett väldigt speciellt förhållande till Giovani dos Santos. Ända sedan han målades upp som en supertalang i La Masía och briljerade i U20-VM för Mexiko har jag följt hans steg i karriären. Från första seniorsäsongen i Barcelona, vidare till det fatala misslyckandet i Tottenham, ett par utlåningar här och där, och slutligen tillbaka permanent till Spanien och Mallorca 2012 där karriären på allvar fick en vändning.

Jag har alltid haft en stark tro på Giovani. Övertro, skulle nog många säga. Men sedan ankomsten till Villarreal sommaren 2013 kan ingen säga emot att mexikanen äntligen växlat upp och levt upp till sin potential.

Den här säsongen har Gio inte varit lika jämn som förra, främst på grund av att hösten förstördes av skador. Varken spelmässigt eller poängmässigt har han kommit upp till normal standard. Efter nyår har han dock trappat upp och inhoppet i går ger Ike Uche ordentligt flås i nacken. Snart måste Marcelino börja spela in Giovani bredvid Vietto på riktigt – hur högt han än må hålla Uche.

Bara drygt 20 minuter återstod när Giovani byttes in i går. Drygt tio minuter senare var matchen avgjord. Ett iskallt utnyttjat friläge, där mexikanen valde att vänta in Vietto och servera anfallskollegan öppet mål i stället för att avsluta själv, och ett distinkt avslut med högerfoten (!) några minuter senare.

När Giovani dos Santos är bra tillhör han en av La Ligas bästa offensiva spelare. Han har ett driv som ingen annan bemästrar att mäta sig med i Villarreal, och tillför saker rent tekniskt som inte går att ersätta. Mexikanen kan vara skillnaden mellan en kvartsfinalplats och en final i Europa League. Villarreal kan bara hoppas att han håller sig skadefri.

***

Släpper man in tre mål på hemmaplan i en retur, då man inte måste tokanfalla, förtjänar man inte heller att gå vidare.

Grattis Toro, ni gjorde det bra. Athletic kan nu satsa vidare mot att fixa en värdig placering i ligan och konstatera att Europa-spelet inte riktigt gått klubbens väg den här säsongen.

Adam Pinthorp

Tung och jobbig uppförsbacke, Atleti

En nästan lika dålig insats som i Vigo för en och en halv vecka sedan. Inget bortamål. Och Diego Godín och Tiago avstängda i returen.

Hur mycket Diego Simeone än säger att “det kunde varit värre” – vilket det kunde för Atlético – så kan han långt ifrån varit nöjd med det han såg på BayArena i går. Defensivt gjorde Atleti en okej match. Offensivlusten lös däremot med sin frånvaro. Få kontringar, få fasta situationer som utnyttjades som de brukar. Känslan var lite som matchen på Juventus Stadium i höstas, att Atleti gick in för att få med sig 0-0.

Nu är uppförsbacken riktigt tung, och Atlético kommer verkligen få bekänna färg i returen på Calderón. Som storfavorit till att gå vidare från det här mötet hade det klassats som ett fiasko – även om Simeone själv aldrig skulle erkänna det – att åka ur vid det här skedet. Det hade också inneburit att Atleti enbart hade ligan kvar att spela om, där man i dagsläget ligger sju poäng bakom serieledande Real Madrid och uppförsbacken redan är jobbig.

***

För ett par veckor sedan läste jag på Madrid-baserade AS att Filipe Luís hade berättat för sin landsman tillika gamle lagkamrat Miranda hur mycket han längtade tillbaka till Atlético. Att en bänkplats men ett större lönekuvert i Chelsea inte är mer värt än det han hade i Atleti.

Just i det här skedet – även om det är praktiskt omöjligt – skulle Simeone högst troligt gå över lik för att få tillbaka Filipe. I går bytte han ut Guilherme Siqueira efter en halvtimme. Brassen satte inte en fot rätt. Och det är inte första gången han blir utbytt som vänsterback sedan ankomsten till Atlético förra sommaren.

Tre grundpelare behövde ersättas i Atlético inför säsongen. Moyá och Mandzukic har – om än inte lika bra som sina föregångare – löst sina respektive uppdrag på ett klart godkänt sätt. Siqueira? Hans lägstanivå har varit på tok för låg. Och framför allt uppdagas den nivån i alldeles för många matcher.

***

Jag tror ändå Atleti har en väldigt bra chans i returen. Trots underläge, trots avsaknaden av ett hyperviktigt bortamål, och trots att Godín & Tiago är avstängda. På pluskontot får Simeone tillbaka Koke. Men framför allt får laget ett kokande Vicente Calderón.

***

“Han kan inte göra så här mot mig”, skrek Jesé Rodríguez mot Fernando Hierro på tränarbänken under Real Madrids bortamöte med Elche i helgen.

Ynglingen värmde upp, värmde upp och värmde upp längs sidlinjen på Martínez Valero. Sedan kallade Carlo Ancelotti fram Jesé när det återstod 25 sekunder av matchen.

Fly förbannad efter att ha värmt upp i 40 minuter röt Jesé till på Madrids assisterande tränare Hierro när han gjorde sig klar för att komma in i spel. 25 sekunder. Jesé hann inte ens röra bollen.

För ett år sedan konkurrerade supertalangen på allvar om en startplats, och upplevde sin bästa tid i karriären. Efter knäskadan som höll honom borta i åtta månader har speltiden blivit knapp, och i ligaspelet har han inte fått starta en enda gång.

Ancelotti håller starkt fast vid sin etablerade startelva. Så lite ändringar som möjligt, om det går. Helst inga alls. Det är italienarens melodi.

Rapporterna från Madrid gör ändå gällande att Ancelotti tagit ett snack med Jesé och “lovat” honom fler minuter framöver. Samtidigt har allt fler rykten vevats i gång om att klubben kommer låna ut 22-åringen nästa säsong.

Det är upp till Ancelotti – och givetvis Jesé själv – att bestämma hur framtiden ser ut för canteranon.

***

Jahaja. 54 dagar senare säger Quique Sánchez Flores tack & adjö till Getafe. Nyheten slog ned som en blixt från klar himmel under torsdagsförmiddagen.

Att Getafe sålt i väg Sammir – som gjort en stark säsong – till Kina bakom Sánchez Flores rygg lär vara den stora anledningen till beslutet. Han ställde krav, han ville se ambitioner. Vad han fick var en spelarförsäljning och pengar in till klubben som inte kan användas till ersättare förrän tidigast i sommar.

Ibland kan man ifrågasätta hur klubbledningar egentligen tänker. Jag har svårt att tänka mig att de får in någon lika kompetent tränare som Quique resten av säsongen, och att inte ha en öppen dialog med mannen som drar i trådarna och har huvudansvaret för seniorlaget är ett mysterium. Så får det inte gå till. Då slutar det så här.

Adam Pinthorp

Överlägset Barça med Messi, Piqué & Suárez i blickfånget

Skulle någon frågat Luis Enrique om han vore nöjd med ett 1-2-resultat på Etihad Stadium före matchen hade han svarat ja. Garanterat. Detsamma gäller förstås Lionel Messi. I går, strax efter slutsignalen, är jag övertygad om att känslan var annorlunda.

Luis Enrique valde att sätta Xavi på bänken för att med Ivan Rakitic få ett mer direkt spel. Det lyckades. Matchbilden blev helt annorlunda jämfört med senast Barça gästade Etihad. City kom undan med ett nödrop genom att bara vara i underläge med två bollar efter första halvlek. Det kunde, och kanske borde, stått minst 0-3.

Leo Messi var inblandad i båda Barças mål framåt. Han tappade bollen när City kvitterade. Och han brände straff i matchens fjärde tilläggsminut – och nickade dessutom utanför när han på returen hade öppet mål. Argentinaren var inblandad i allt. Offensivt var det inget snack om att han var Barcelonas bäste spelare. Navet i varenda anfall, allt som oftast den som la den avgörande passningen.

Men bilden från Etihad när slutsignalen ljöd sa det mesta. Messi låg kvar på marken och gömde ansiktet i gräset. Han kunde stängt dubbelmötet – och chansen till att göra det kunde knappast blivit bättre.

Framför allt lämnar det en frågeställning som även Luis Enrique bör fundera över: Ska Leo Messi verkligen slå straffsparkar? Av sina tio senaste har argentinaren missat fem. Han har också bränt hälften av sina strafförsök den här säsongen – tre av sex.

Utan att veva i gång någon Messi vs. Ronaldo-diskussion det enkelt att konstatera följande: Cristiano har missat 5/59 straffar i Real Madrid (8 %). Messi har bränt 13 av 59 (22 %). Felprocenten är alldeles för hög.

Även om Neymar missade när han fick chansen från elva meter för några veckor sedan, bör frågan ändå ställas om inte brassen vore ett bättre alternativ som förste straffskytt i Barcelona. På just den fronten är han bättre än Messi.

***

Gerard Piqué var bäst på plan i går. Barcelonas försvar har kritiserats under många års tid nu. Det har nästan blivit ett mode.

Men på det sättet som Piqué har spelat de senaste månaderna har Barças försvar vuxit sig enormt mycket starkare. Så lugn, säker och resolut i sitt agerande som han har varit den senaste tiden måste vi sträcka oss till säsongen 2010/11 för att minnas spanjoren.

Piqué har under långa perioder varit ifrågasatt. Med all rätt. Han har spelat nonchalant, ofokuserat och helt utan karisma i backlinjen. Om det är Luis Enriques direktiv, Javier Mascherano pådriv eller petningen borta mot Ajax som fått Piqué att tänka till har jag inget svar på, men att han har gjort det råder inga tvivel om.

***

Ibland kan man fråga sig om mål verkligen är allt?

Luis Suárez gjorde långt ifrån sin bästa match i Barcelona i går. Under första halvlek hade han betydligt fler fel än rätt på sitt samvete. Men han gjorde två mål. Två viktiga sådana – och det är det folk kommer minnas.

Det jag framför allt gillar med Suárez, och gjort sedan hans tid i Ajax, är glöden. Han kan ta ett avigt avslut från 30 meter, missa målet med ett par meter, för att i nästa läge försöka igen. Till slut sitter bollen. Till slut står han där som en vinnare.

Suárez tillhör också en av spelarna som ifrågasatts i Barcelona. Jag får många gånger frågan vad jag tycker om uruguayanens insatser i sin nya klubb. Ofta är svaret detsamma.

Han har varit bra sedan flytten från Liverpool, gett Barça en ny dimension i anfallsspelet med sitt spelsinne, sina djupledslöpningar och förmågan att kombinera sig fram på små ytor. Målmässigt? Det kunde varit bättre. Suárez har bränt betydligt mer än han gjorde i Liverpool.

Samtidigt har han gjort 18 poäng (nio mål och nio assist) på 23 matcher i Barcelona. Det är fullt godkänt.

***

Utvisningen? Jag är lika oförstående som Gaël Clichy.

***

I kväll går Atlético in i åttondelsfinalen av Champions League. Bayer Leverkusen på erkänt svåra BayArena står på agendan. Den stora frågan i Atletis läger är om Arda Turan kommer till spel eller ej, efter att ha tränat avsides från gruppen i början av veckan. De flesta rapporter lyder dock att Arda kommer starta matchen. När Koke redan saknas på grund av skada kommer turkens medverkan betyda A och O. Det är Simeone väl medveten om.

– När Arda spelas förändras allt. Han är vital för det här laget, sa tränaren på presskonferensen i veckan.

Adam Pinthorp

Bale-kapningen borde få Aarón avstängd resten av säsongen

Aarón Ñíguez brutala kapning av Gareth Bale i går var direkt vidrig. Jag förstår inte hur man kan gå in så vårdslöst in en duell. Satsningen hade kunnat förstört walesarens säsong, och mer därtill. Att han överhuvudtaget kunde spela vidare är ett under. Och att Aarón fick vara kvar på planen är ett ännu större under.

Elche-mittfältaren borde åkt ut med huvudet före inte få spela mer på hela säsongen. Sådana aktioner hör inte hemma på en fotbollsplan. Jag har sett benbrott och diverse märkliga skador inträffa på en fotbollsplan, men gårdagens kapning fick mig att på riktigt må dåligt.

***

Matchen i sig? Elche-supportrarna bjöd som vanligt på en fin inramning på Martínez Valero. Och hemmalaget höll tätt under första 45, om än med hjärtat i halsgropen vid ett par tillfällen.

Sedan gjorde Karim Benzema 1-0 efter en ganska snöplig situation, innan Cristiano Ronaldo en stund senare betydligt mer distinkt nickade in slutresultatet. Det var inte alltid så snyggt, men Real Madrid gjorde vad som förväntades och tog tre poäng.

Isco, återigen, helt fenomenal på mittfältet. Från att i höstas konkurrera om en plats i landslagstruppen bör han nu vara ett påtänkt namn för startelvan.

***

Matchminut 69: Marcelino byter in Luciano Vietto.
Matchminut 72: Luciano Vietto gör mål.

Fullträff nummer 16 i ordningen för argentinaren den här säsongen.

***

Omgångens galnaste match utspelade sig på Anoeta där Real Sociedad tog emot Sevilla. La Real tappade ledning två gånger, innan ikonen Xabi Prieto – som är inne på tolfte A-lagssäsongen – avgjorde i den sista ordinarie minuten.

Matchens mest signifikativa situation var när Alejandro Arribas självmålade fram till 3-3 några minuter från slutet. För en neutral åskådare var det här en match med stort underhållningsvärde. Men jag skulle ändå inte stämpla den som en bra offensiv fotbollsmatch. Det var snarare en tillställning där genomuselt försvarsspel praktiserades åt båda håll.

Av totalt sex segrar i ligan har Real Sociedad nu slagit Real Madrid, Barcelona, Atlético och Sevilla. De har också förlorat hemma på Anoeta mot Almería, Getafe och Rayo Vallecano. Säsongens La Real är ojämnhet definierad.

***

Här är helgens La Liga-svep, som jag och Rastadanne pusslade ihop under gårdagen. Har ni missat Anaitz Arbillas mål för Espanyol mot Getafe lovar jag att det är värt en titt.

Adam Pinthorp

Super-Málaga och ett underskattat derby

Ibland, eller rättare sagt ganska ofta, önskar jag att dygnet bestod av dubbelt så många timmar. Att man lyckades trycka in lite mer nöjen mellan jobbvarven. Alldeles för ofta räcker inte tiden till för att hinna med allt man egentligen vill göra. I går fick det galiciska derbyt mellan Deportivo La Coruña och Celta Vigo ta den stora smällen för min del.

Celta, stärkta efter 2-0-viktorian mot Atlético förra helgen, klev in på ett kokande Riazor och nollade Depor. Ledningsmålet inprickat av Charles var fotbollspoesi signerat Nolito och Fabián Orellana. Det går att argumentera för att nyss nämnda duon är den frejdigaste i hela ligan. 2-0 rullade Joaquín Larrivey in efter en försvarsmiss.

Med resultatet i åtanke minns jag tillbaka när jag i november träffade Joan, som jobbar på en bar i Barcelona som passande nog ligger på Don Joan Barbó. Han är född och uppvuxen i Vigo, spenderade varannan helg på Balaídos som ung och läser de galiciska tidningarna för att följa med i varenda liten detalj om sitt älskade Celta. Först då, under vårt samtal, insåg jag hur stort derbyt mellan Deportivo och Celta faktiskt är.

Det är många som rycker på axlarna och behandlar derbyt som vilken match som helst. När Joan visade bilder, filmer och berättade historier om hur infekterad relationen mellan supportrarna har varit i årtionden förstod jag hur stort det faktiskt är. Det betyder allt. Bokstavligen.

– Hade jag fått välja mellan att vinna säsongens matcher mot Depor men åka ur ligan hade jag valt det före att förlora derbyna och vinna ligan, berättade han.

På riktigt?

– Det är svårt att förstå när man inte har upplevt det. I Galicien betyder det allt. Där tycker vi, såväl Celta- som Depor-supportrar, att det är den största matchen i Spanien. Det är åtminstone den viktigaste.

Jag lider över att jag inte kunde se hela matchen i går. Kanske kan jag slänga ett öga på en repris medan jag och Rastadanne snickrar ihop La Liga-svepet till Fotbollskanalen Europa i kväll. Oavsett vilket så gläds jag med Joan. Senast jag träffade honom hade Celta precis vunnit på Camp Nou. Den segern betyder ingenting i jämförelse med gårdagens.

***

På tal om Camp Nou. I går inträffade helgens stora skräll på Barcelonas gigantiska arena. Málaga kom på besök, och gjorde precis som Celta Vigo den där novemberdagen: nollade Barça och gjorde matchens enda mål.

Jag har svårt att bestämma mig för vad som imponerar mest: att Málaga vinner på Camp Nou, eller att de gör det utan Nacho Camacho – kanske lagets bäste spelare den här säsongen – och offensive kreatören Nordin Amrabat. Javi Gracía skickade ut en startelva där majoriteten var orutinerade 90-talister. På mittfältet startade Sergi Darder (21 år), Recio (24), Samuel García (24), Ricardo Horta (20) & Samu Castillejo (20). Längst fram spelade Juanmi (21), som avgjorde tillställningen efter att ha utnyttjat en rejäl försvarsmiss av Dani Alves.

Många av Málagas ynglingar har tagit stormsteg den här säsongen. I går visade alla framfötterna. Själv är jag ofantligt svag för Samu Castillejo. 20-årignen verkar inte ha några nerver alls. Varenda gång han fick bollen gjorde han någonting vettigt med densamma. Han stressade inte upp sig, utan hade en tanke med allting. Tryggt, tålmodigt och väldigt moget – precis som hela Málaga.

Varför de vann matchen? Ett välorganiserat försvarsspel under 90 minuter och förmågan att såra Barcelona i omställningsspelet var nyckeln till framgång. Faktum är att det likväl hade kunnat trilla in en eller ett par bollar till bakom Claudio Bravo, om Málaga haft rätt skärpa i avslutningsmomenten.

För hemmalaget var det mycket som inte stämde. Ett närmast obefintligt mittfält där ingen lyckades ta tag i spelet i kombination med att Leo Messi och Neymar hade lämnat fantasin i omklädningsrummet gjorde att Barcelona aldrig var riktigt nära. Málaga vann klart välförtjänt.

Adam Pinthorp

Ett mål med många betydelser för Athletic

I går gjorde Iñaki Williams sitt första mål för Athletic Club. Anfallaren A-lagsdebuterade så sent som i december i fjol, och gjorde sina första minuter i Europa League när han spelade från start mot Torino.

Vad som gör det hela så speciellt? Iñaki Williams är den förste mörkhyade spelaren att göra mål för Athletic. Tidigare har klubben blivit kallad för rasistisk – en stämpel som successivt har suddats ut. Framför allt efter att Jonás Ramalho debuterade för Athletic i en ligamatch mot Sevilla 2011 som klubbens förste mörkhyade spelare.

Ramalho har en pappa från Angola och mamma från Baskien. Och att han har spelat sin fotboll i Athletic (han tillhör fortfarande klubben men är just nu utlånad till Girona) är inget konstigt överhuvudtaget. Han är född i Barakaldo, Baskien, och har fått sin fotbollfostran i regionen.

Ni som kan ert Athletic vet att det är en speciell klubb på många sätt. Framför allt på grund av klubbens policy att bara använda sig av baskiska spelare. Men kriterierna är inte skrivna i sten. Det finns inga nedskrivna regler som säger vad som är rätt eller fel. Men det finns vissa riktlinjer i policyn. Att som spelare vara född i Baskien är förstås det bästa. Det kan också räcka med att ha fått sin fotbollsutbildning i regionen. Jonás Ramalho uppfyller alltså båda.

Ett exempel på en spelare som inte är född i Baskien är Aymeric Laporte, som är en nyckelspelare i dagens Athletic. Laporte föddes i den lilla orten Agen i södra Frankrike. Han inledde karriären i en lokal klubb, och hade då inget med varken Baskien eller Athletic att göra. Vid 13-års ålder valde han dock att röra på sig. Laporte flyttade till den baskiska delen av Frankrike – som ligger allt närmare gränsen mot Spanien – och började spela i Aviron Bayonne. Det var där Athletic upptäckte honom, och lyckades locka honom över gränsen för spel i Bilbao-klubben.

Aymeric Laporte har däremot inte alltid haft det så enkelt i Athletic, och det tog tid för honom att vinna över fansen. Somliga tvivlade och tyckte inte att han uppfyllde tillräckligt med kriterier för att representera klubben. De tyckte helt enkelt att han inte var tillräckligt baskisk. Fotbollsuppfostran har ju till viss del skett i Baskien, om än i den franska delen, men bara från 13 års ålder. Laporte själv brukar argumentera för sig med att hans farföräldrars föräldrar minsann var från Baskien. Och de senaste åren har han varit så pass vital för Athletic att han vunnit över supportrarna på sin sida.

Det är inte helt enkelt att slå sig in i Athletic. Vem som helst drar inte på sig tröjan. Det är inte heller helt givet att bli accepterad.

Iñaki Williams historia är förstås också speciell. 20-åringens pappa är från Ghana och mamman från Liberia. Däremot är Iñaki dels född i Bilbao och har fått sin fotbollsfostran i Lezama – Athletics akademi – sedan han var 16 år.

Det är mycket som har hänt i fotbollsvärlden de senaste åren. Så även i Athletic. I takt med att invandringen ökat i Spanien har fler spelare med bakgrund både utanför Baskien, Spanien och Europas gränser tagit plats i Athletics ungdomsakademi. Och klubben har i mångt och mycket blivit av med stämpeln som främlingsfientlig.

I går blev alltså Iñaki Williams den förste mörkhyade spelaren att göra mål för Athletic. Ett mål som förstås betyder så mycket mer än bara ett viktigt sådant i en Europa League-match mot Torino.

***

Själva matchen i Turin? Den slutade 2-2. Ett kalasresultat för Athletic inför returen på San Mamés. Att överhuvudtaget göra två mål utan Aduriz på planen är ett stort steg framåt.

***

Denis Cheryshev är säsongens assistkung i Villarreal. Med sina nio målgivande passningar i ligaspelet är han trea i assistligan. Bara en argentinare och en portugis har spelat fram till fler mål. Om ni inte vet vilka kan ni säkerligen gissa er fram till svaret.

Men han kan ju mer än att lira fram sina medspelare, Cheryshev. Väldigt mycket mer. Faktum är att ryssen bara vuxit i sitt spel efter nyår och ser nu ut att vara i sitt livs bästa form. Framför allt bidrar han med något annorlunda i Villarreals trupp med sitt driv, sin fart och viljan att hela tiden söka straffområdet i stället för att vända tillbaka eller slå enkla passningar i sidled.

Hela aktionen som i slutändan gav det matchvinnande 2-1-målet mot Red Bull Salzburg i går osar klass rakt igenom.

Cheryshev tillhör fortfarande Real Madrid, men det känns tveksamt om han kommer få en ärlig chans i huvudstadsklubben. Jag tror det kommer bli en stenhård dragkamp om ryssens signatur till sommaren. Och den vill förstås Villarreal vara med och kriga om.

***

Sevilla spöade svensklaget Borussia Mönchengladbach med 1-0 hemma på Ramón Sánchez Pizjuán. Det kunde gått lite hur som helst, därför är resultatet väldigt bra för Sevilla inför returen.

En uddamålsseger må vara skör, men en uddamålsseger på hemmaplan utan att ha släppt in mål bör inte underskattas. Sevilla-mål i Tyskland och Mönchengladbach måste framåt och göra tre baljor. Det är något som talar starkt för Sevilla.

Adam Pinthorp

En intelligent Toni Kroos som var fundamental

Var det någon gång Schalke 04 verkligen hade chansen att såra Real Madrid så var det nu. När huvudstadsklubben reste till Tyskland utan James Rodríguez, Luka Modric, Sergio Ramos och Sami Khedira. Med småskavanker här och där. Med en orutinerad Lucas Silva som gick rakt in i startelvan för första gången sedan flytten från Cruzeiro.

Det var därför matchen slutade 0-2.

När Madrid senast besökte Veltins-Arena i Gelsenkirchen – vilket var i fjol i samma turnering – blev det 1-6. Schalke hade lärt sig lite av läxan. Men ett skadedrabbat Real Madrid hade inga som helst problem att promenera hem ett tillräckligt bra resultat för att redan boka in kvartsfinaldatumen i kalendern.

***

När Isco blandade viss finess med en del enkla bolltapp och Lucas Silva helt mänskligt visade nervositet var Toni Kroos tryggheten i hela Real Madrids spel. Tysken var fundamental på mittfältet både för den defensiva balansen och vad gäller spelet framåt.

Ancelotti blev tillfrågad på presskonferensen tidigare i veckan hur Toni Kroos beskrivs på bästa sätt.

“Intelligent”, svarade italienaren.

Det var precis det Kroos var mot Schalke. Intelligent. Smartare än resten på planen. Ett-två steg före vid varje aktion. Och så har han ju en förmåga att få bollen precis dit han vill.

Intelligent, var ordet. Precis som han har varit hela säsongen, den gode tysken.

***

En hyfsad comeback efter skada från Marcelo. Till och med Ancelotti själv berättade efter matchen hur överraskad han var över att se brassen slå till med ett sådant drömmål – med högerfoten.

***

I kväll går tre spanska lag in i slutspelsfasen av Europa League. Jag har en stark tro om att alla tre kan gå långt. Såväl Sevilla, Athletic som Villarreal har nått minst semifinal i turneringen sedan 2011. Sevilla har vunnit en final – Athletic har förlorat en.

Nu, med en Champions League-biljett i potten, lär det inte sparas på krutet. Det gäller förstås även för konkurrenterna. För många lag blir Europa League den stora vägen in i klubblagsfotbollens finrum.

Athletic har det på pappret enklaste motståndet i sextondelsfinalen, Torino, men är i klart sämst form av de spanska lagen. Och minst stabila. Bättre blir det förstås inte att man reser till Italien utan Aritz Aduriz, som enligt Valverde lämnats i Bilbao av “taktiska skäl”.

Både Sevilla (som möter Borussia Mönchengladbach) och Villarreal (ställs mot Red Bull Salzburg) har fått tuffa lottingar, men jag håller båda lagen som favoriter och tror de kan blanda sig in i slutstriden. Sevilla har rutin från sammanhanget, en bred trupp och tillräckligt med spets för att upprepa fjolårets succé.

I Villarreal finns framför allt en offensiv kraft som kommer kunna slå ut vilket lag som helst. Dessutom finns ett sparkapital i Giovani dos Santos som inte alls nått upp i förra säsongens standard. Det största problemet för Marcelino att ta tag i de kommande veckorna är hur skadade Bruno Soriano ska ersättas på mittfältet. Det gick sådär utan kaptenen mot Rayo. Och Red Bull Salzburg är inget lag man springer omkull utan att vara på topp.

Adam Pinthorp

Jonathas är mer värdefull än Messi & Ronaldo

Inte Leo Messi, inte Cristiano Ronaldo. La Ligas mest värdefulla spelare för sitt lag – rent statistiskt – är Jonathas. Men skulle någon fråga mig även bortsett från allt siffror hade jag ändå svarat Elche-anfallarens namn på samma fråga.

Jonathas har varit direkt inblandad i 67 % av Elches 21 ligamål den här säsongen. Nio mål och fem assist. Det kan jämföras med Leo Messi som varit direkt inblandad i 39 av 67 ligamål (58 %) och Cristiano Ronaldo som varit direkt inblandad i 38 av 72 ligamål (53 %).

Det nionde målet gjorde Jonathas i går, när “Los Franjiverdes” åkte till Eibar och vann med uddamålet. Bara brassens fullträffar har inneburit 12 poäng till Elche. Utan dem hade laget haft 11 pinnar nu, varit klar tabelljumbo och haft sju poäng upp till närmaste konkurrent. Nu är Elche fyra poäng ovanför nedflyttningsstrecket – fem före Córdoba som ligger sist.

Jonathas är en lightversion av Diego Costa. Utöver alla mål och framspelningar gillar han att vara i hetluften även på andra sätt. Det vittnar om inte annat sex gula kort och en utvisning om.

Jag har svårt att placera in Jonathas i ett fack. Han är bra på mycket, men inte bäst på någonting. Ungefär som Diego Costa. Båda delar en ursinnig vinnarskalle inombords och har en inställning som räcker och blir över.

Ända sedan han lämnade brasilianska Cruzeiro för utlandsäventyr 2008 har karriären varit krokig och tagit flera oanade vändningar. Sedan förra säsongen har dock formkurvan pekat uppåt. Då gjorde han 15 mål på 37 matcher i Serie B för Latina.

Nu har Jonathas kommit till en plats där han är skyhögt värderad och är lagets stora stjärna. Det syntes att brassen skulle ta på sig den rollen redan i premiären borta mot Barcelona. Det blev definitivt när han sänkte Rayo Vallecano ett par omgångar senare och fixade säsongens första seger för Elche.

Ibland svänger det fort inom fotbollen. Om ett år kan Jonathas mycket väl befinna sig i en betydligt större klubb än Elche.

Adam Pinthorp

Atlético kan säga kyss och god natt till ligatiteln

Celta Vigo är tillsammans med Real Sociedad säsongens mest oberäkneliga lag. La Real har vunnit ynka fem matcher under säsongen. Men man är det enda laget som har spöat topptrion i form av Real Madrid, Barcelona och Atlético – dessutom med tre olika tränare vid sidlinjen. Redan där tappas logiken i marken och går i spillror.

Celta inledde säsongen strålande och Eduardo Berizzo såg ut att inte bara tagit över arvet efter Luis Enrique utan även utvecklat spelet ett par dimensioner till det bättre. När laget vann borta mot Barcelona med 1-0 var harmonin total.

Efter det hände något. Till och med hemma på Balaídos fick inte Vigo-klubben spelet att stämma. Poängtapp mot Granada och uddamålsförluster mot såväl Eibar som Almería. Sedan viktorian på Camp Nou i november hade Celta bara vunnit en match – 1-0 mot Córdoba – inför gårdagens möte med Atlético.

Då klev Berizzos manskap ut, visade noll respekt och fullständigt körde över Atleti. Celta hade 70 % bollinnehav efter första halvlek. Ändå lät målen vänta på sig.

Jag satt och var tvärsäker på att Cholo Simeone skulle skälla ut sitt lag i paus – vilket han säkerligen gjorde – och att ett byte skulle förändra matchbilden helt. Och även om det såg bättre ut för bortalaget i halvlek nummer två, lyckades Celta vara effektiva när lägena dök upp.

Två av matchens giganter, Nolito och Fabián Orellana, fick bli matchvinnare med varsitt mål. Nolito nätade för tredje matchen i följd – matcher där Celta tagit sju av maximalt nio poäng. Det är det som har saknats i Celta under den jobbiga perioden. Joaquín Larrivey har dippat formmässigt och inte gjort mål sen den där Barça-matchen. Orellana har även han blandat och gett. Lyckas Berizzo få igång alla tre igen kommer Celta Vigo bli sylvassa hela våren.

***

För Atlético är det kyss och god natt till ligatiteln. Det är min spontana känsla. Sju poäng bakom Madrid, sex bakom Barça, och ett tufft kvarstående spelschema.

Derbykrossen gav Atleti en fribiljett in i guldstriden igen – en biljett man kastade i sjön uppe i Galicien i går. Även om det finns en mirakelman vid sidlinjen så tror jag det här är omöjligt uppdrag. Atlético är helt enkelt för långt efter.

Jag vet att el Clásico väntar, att Atleti möter Barça på Vicente Calderón och att många månader kvarstår. Men med enklare spelschema och ett så pass stort försprång kan jag inte se framför mig att både Madrid och Barça ska kollapsa fullständigt.

***

Snacka om att Arda Turan och Koke saknades mot Celta. Framför allt den förstnämnde. Turken är inte den mest produktiva spelaren, men han har egenskaper och kvalitéer som ingen annan i Atlético bemästrar. Framför allt när det gäller att hålla i bollen. Den spelaren hade inte Atleti i går.

Tiago spelade fel, Gabi slarvade och Saúl var övertänd och gjorde enkla misstag. Det fanns ingen som tog tag i spelet på mittplan. Det fanns ingen spelare att spela upp bollen på som kunde hålla i.

Senaste ligamatchen som Atlético saknade både Arda och Koke var på El Sadar mot Osasuna i fjol. Vad matchen slutade? 3-0 till Osasuna.

***

Så här skrev jag efter Barças 5-2-kross på San Mamés förra omgången.

För det var han, med tian på ryggen, som ordnade tre poäng åt Barça. ”Drömtrion” har det snackats om både hit och dit. Neymar har haft en enastående säsong både spelmässigt och målmässigt. Han är en stjärna. En av världens främsta. Luis Suárez har en bit kvar, men är fortfarande bra.

Texten passar ganska bra in även i det här skedet. För visst var det han, den där lille store liraren med tröja nummer tio, som hade ett finger med i näst intill allt när Barcelona krossade Levante.

Just nu är Leo Messi ett par nivåer över både motståndare och medspelare. Tre nya mål och en målgivande passning innebär 14 mål och sju assist under 2015. Han har gjort lika många mål sedan nyår som Granada har gjort under hela ligasäsongen. Det råder inga tvivel om att Messi är i sin bästa form på väldigt, väldigt länge. Detsamma gäller förstås Barcelona.

***

I går snickrade jag och redigerare Stefan Johansson snickrade ihop ett La Liga-svep med helgens alla mål. Så om ni har missat någon match eller något mål – eller bara vill se allt igen – finns det här nedanför.

@pinthorp

Adam Pinthorp

Espanyol är säsongens stora överraskning

Medan FC Barcelona har hittat storformen är det en annan klubb från samma stad som blivit bortglömd i förbifarten: Espanyol.

När Javier Aguirre och klubben gick skilda vägar efter förra säsongen valde Espanyol att satsa på det enklaste och billigaste alternativet på tränarbänken: Sergio González. 38-årige Sergio – som är yngste tränaren i La Liga – spelade själv professionell fotboll fram till 2011, då han la skorna på hyllan efter en säsong i Levante. Därefter har han återvänt till Espanyol, där han gjorde sex säsonger som spelare, och inlett sin tränarkarriär. Och utan att överdriva är det bara konstatera att allting gått raketfort för González.

Förra säsongen tog han över huvudansvaret för reservlaget. Nu sitter han bakom spakarna i Spaniens största överraskningslag den här säsongen.

Trots att klubben befinner sig i en tuff ekonomisk sits lyckades man behålla ryggraden i laget. Jag skulle framför allt peka ut fyra spelare som extra viktiga för Espanyol vad gäller trygghet och kvalité: Landslagsmålvakten Kiko Casilla, djupt underskattade mittförsvararen Héctor Moreno, Víctor Sánchez på det centrala mittfältet och storstjärnan Sergio García som är navet i anfallsspelet.

Sergio har byggt laget kring sin ryggrad, och har fått ut maximalt av en trupp som inte är präglad av särskilt mycket stjärnglans. Klubben har också lyckats enastående med sina värvningar. Den kreativa yttern Lucas Vázquez lånades in från Real Madrid Castilla och har varit en av säsongens behållningar. Högerbacken Aritz Arbilla har visat en ännu högre nivå i Espanyol än i Rayo. Och bonusvärvningarna Álvaro González och Paco Montañés – båda från Zaragoza – har gjort sitt för att bredda kvalitén i truppen.

Tidigare i veckan lyckades Espanyol få med sig 1-1 från San Mamés i första semifinalmötet i Copa del Rey. Ett superresultat inför returen på Cornellà-El Prat i början av mars. Skulle det bli en finalplats i slutändan hade det sannerligen gjort Espanyols säsong guldkantad.

I går stack Barcelona-laget söder ut och vann med 2-0 på La Rosaleda. Málaga hade bara förlorat två matcher på hemmagräs under säsongen, vilket säger en del om vilken form och harmoni som råder i Espanyol just nu.

***

Diego Colotto kan knappast vänta sig en plats i omgångens lag. Argentinaren byttes in för att täta till försvaret när Espanyol ledde med uddamålet, men hann bara vara på planen i ett par minuter innan han fick lämna densamma.

Och det klart, leker man målvakt på “Luis Suárez á la VM 2010”-vis kan man inte vänta sig något annat. Lyckligtvis, för Colottos del, räddade Kiko Casilla straffen från Nordin Amrabat. På tilläggstid kontrade Sergio García in 2-0 för Espanyol.

***

Celso Borges-effekten i form av trepoängare fortsätter inte för Deportivo La Coruña. Däremot gjorde laget, inte minst Borges, en pigg insats på Santiago Bernabéu. Individuell skicklighet blev till slut avgörande för Real Madrids, och som många gånger under säsongen var Iscos finess tungan på vågen.

22-åringen gav Madrid ledning i första halvlek, en ledning som Karim Benzema dubbade i andra. I en ganska slätstruken match som förvisso innehåll en hel del chanser, men där hemmalaget aldrig nådde upp i närheten av sin högsta kapacitet, var annars det mest spännande att få se Lucas Silva göra debut. Brassevärvningen från Cruzeiro tog emot Bernabéus applåder när han byttes in i andra halvlek, men det behövs mer än några minuter mot Depor för en längre och mer uttömande analys.

***

Jag skulle ha kommenterat Monaco-Montpellier i franska Ligue 1 i går, var det tänkt. Men planen på Stade Louis II var helt dränkt i vatten och snabbt togs ett beslut att matchen skulle skjutas upp. Med elva minuters förberedelsetid fick jag i stället kliva in i båset och göra Lille-Nice. Ett Nice som jag hade hyfsad koll på, ett Lille som jag inte hade sett tidigare under säsongen.

Det var en pers och pulsen låg på en nivå betydligt högre än tidigare matcher jag har kommenterat. Men förmodligen lärde jag mig ett och annat på vägen och tog mig åtminstone i mål med en rejäl erfarenhet rikare i bagaget.

I båset bredvid satt Perlskog och dubbel-Anders och gjorde lördagskaramellen Granada-Athletic. Den slutade 0-0. Precis som “min” match. Jag klandrar ingen som stängde av i paus.

Adam Pinthorp

LISTA: La Ligas tio bästa U21-spelare

Jag han knappt svara “ja, självklart” på frågan om jag ville ratta Spanienbloggen här på sajten innan chefen var på mig att “då kan du köra en del listor, det är alltid kul”.

Som tur är gillar jag också listor. Framför allt när det framhäver spelare som inte alltid är vana att stå i rampljuset, men som förtjänar uppmärksamhet.

Här nedan har jag listat vilka tio talanger som jag tycker är La Ligas bästa U21-spelare. Och det finns egentligen bara två kriterier. För att kvalificera sig måste spelaren vara född 1994 eller senare, och dessutom spelat minst åtta matcher i ligan den här säsongen.

***

10. Emiliano Velázquez, Uruguay (Getafe)
Mittback – född 1994 – 15 ligamatcher (15 starter)

En värvning som Atlético gjorde lite i skymundan förra sommaren. Den talangfulle mittförsvararen lånades per omgående ut till Getafe för att få tillräckligt med speltid. Och det har han fått.

Snabbt klev Velázquez in och tog ett stort ansvar i Getafes backlinje. Han har redan hunnit landslagsdebutera för Uruguay och var en viktig kugge i det lag som tog silver i U20-VM 2013.

Det är mycket möjligt att Atlético kommer ha tre landsmän som konkurrerar i mittförsvaret nästa säsong: Diego Godín, José María Giménez och Emiliano Velázquez.

9. Moi Gómez, Spanien (Villarreal)
Yttermittfältare – född 1994 – 18 ligamatcher (10 starter)

Undertecknad håller Nahuel Leiva som en betydligt större talang än Moi Gómez. Nahuel, som är två år yngre, spelar också i Villarreal men har inte gjort en minut i La Liga den här säsongen (däremot spelat i cupen och Europa League-kvalet) och faller därför inte innanför ramen.

Men det utesluter förstås inte att Gómez också är en talangfull spelare. 20-åringen är ytterligare en i raden spelare som kommit fram via Villarreals framgångsrika ungdomsakademi de senaste åren. Han kom till klubben 2010 från Alicante, och har i snabbt tempo vandrat från juniorlag till a-lag. Redan när klubben tog sig tillbaka till La Liga från Segundan för ett par år sedan var Moi Gómez ett regelbundet inslag i laget.

Nu när både Javi Espinosa och Cani snackat sig bort från Villarreal öppnar det ännu större portar för yttermittfältaren. Det är upp till spelaren själv att ta vara på möjligheterna framöver.

8. Jonny Castro, Spanien (Celta Vigo)
Ytterback – född 1994 – 20 ligamatcher (16 starter)

Har trots sina blott 20 år redan gjort närmare 50 La Liga-matcher för Celta Vigo. Slog igenom som högerback, men har under såväl Luis Enrique som Eduardo Berizzos tid som tränare i Celta använts mycket till vänster i backlinjen.

Kvick, en god passningsspelare och inte rädd för att trampa i väg på långa löpningar i offensiven. En redan duktig ytterback som med ännu mer kött på benen och rutin i bagaget kan bli riktigt bra.

7. Samu Castillejo, Spanien (Málaga)
Yttermittfältare – född 1995 – 20 ligamatcher (16 starter)

Han har inte bara La Ligas coolaste namn, han har varit en av säsongens största sensationer också. Samu Castillejo dök upp från i stort sett ingenstans i början av säsongen och klistrade sig fast i Málagas startuppställning efter flera bländande insatser.

För en del uppstickare som får raketfart på karriären går det lite tyngre efter några månader. För Castillejos del har det varit tvärtom. Ju längre in på säsongen vi har kommit, desto mer har han utvecklats och imponerat.

6. Denis Suárez, Spanien (Sevilla)
Offensiv mittfältare – född 1994 – 19 ligamatcher (11 starter)

Via Celta Vigo, Manchester City och Barcelona hamnade Denis Suárez i Sevilla inför säsongen (han tillför fortfarande Barça). Under sin första säsong i La Liga har den offensive mittfältaren bevisat vilken hög nivå han besitter.

Med sitt driv och sin känsliga högerfot är Denis Suárez en klassisk mediapunta. Gillar att ligga strax bakom en eller ett par anfallare och servera genomskärare eller gå på egna genombrott. Med lite finputsning kan Denis vara en landslagsmässig mittfältare inom några år.

5. Saúl Ñíguez, Spanien (Atlético de Madrid)
Mittfältare – född 1994 – 12 ligamatcher (4 från start)

Om ni slog på TV:n förra lördagen och såg Saúl Ñíguez för första gången i aktion förstår jag att ni har ett intryck som säger att det är en bollskicklig spelare med akrobatiska konstnummer i registret.

Det är förstås inget felaktigt intryck i sig, men i första hand är det andra egenskaper som har tagit Saúl dit han är i dag.

Ofta har han stått i skuggan av jämnårige Óliver Torres i Atlético de Madrid. Han har aldrig ansetts vara en lika stor talang. Mindre bollskicklig, sämre speluppfattning, inte lika frejdig att kolla på.

Men Saúl har också spetsegenskaper som Óliver inte har. Spelet utan boll allra främst, samt den taktiska och fysiska biten. Just därför är det ingen tillfällighet att det är Óliver som fortfarande är utlånad (och förvisso gör det exceptionellt bra i Porto för tillfället), medan Saúl har återvänt till Atlético (spenderade förra säsongen i Rayo) och dessutom fått en hel del speltid.

Under sin första riktiga säsong i Atléticos seniortrupp har Saúl redan hunnit med att starta nyckelmatcher som mot Juventus i Champions League, Sevilla och Athletic i ligaspelet och inte minst spelat fyra derbyn mot Real Madrid (varav två från start).

Saúl är en typisk Cholo Simeone-spelare, som vet vad det innebär att “gå in och ta jobbet” i tuffa matcher. Att han är lagkapten i det spanska U21-landslaget är förstås ingen slump. Det är inte omöjligt att han sätter bindeln på armen även i klubblaget en vacker dag.

4. José María Giménez, Uruguay (Atlético de Madrid)
Mittback – född 1995 – 10 ligamatcher (10 starter)

Förra säsongen spelade José María Giménez blott två tävlingsmatcher för Atlético. Cholo Simeone och hans tränarstab ville låta uruguayanen acklimatisera sig till fotbollen i Spanien i lugn och ro, och det primära var inte att spela match varje vecka.

Trots den minimala speltiden under sin debutsäsong i Atlético tog Giménez en ordinarie plats i Uruguays landslag, och spelade bland annat tre matcher från start i VM. I somras var den unge mittbacken på väg att lånas ut, men när Toby Alderweireld valde att lämna Atleti tog Simeone beslutet att satsa på Giménez som tredje mittback i stället för att värva en ersättare.

Just nu är jag ganska övertygad om att Cholo inte har ångrat sig. När João Miranda skadade sig i höstas klev nämligen Giménez in med en sällan skådad attityd och tog för sig som om det vore den enklaste saken i världen. Giménez är en karaktär av hårt virke, ganska snarlik sin landsman Diego Godín. Han är helt orädd på fotbollsplanen, skulle aldrig ge mindre än hundra procent och trycker gärna till sina motståndare lite extra i duellspelet.

En spelartyp man hatar att möta själv, men älskar att ha i sitt eget lag.

José María Giménez definierar stenhårt jobb, en stark vilja och en övertygelse om att allting är möjligt. För ett år sedan var det få som överhuvudtaget visste vem uruguayanen var. Sedan dess har han vunnit ligan med Atleti, spelat VM i Brasilien och på allvar tagit upp kampen med Miranda om en plats i mittförsvaret bredvid Godín.

3. José Luis Gayá, Spanien (Valencia)
Vänsterback – född 1995 – 21 ligamatcher (19 starter)

Jag hittar till min förtvivlan inte ett skvatt om Valencia i “Guinness Rekordbok”. För inte kan det finnas någon klubb i världen som är bättre på att hitta nya vänsterbackar?

När Jordi Alba såldes till Barcelona skolades Juan Bernat om från ytter till vänsterback, precis som fallet var med Alba ett par år tidigare. När Bernat förra sommaren stack till Bayern var José Luis Gayá näste man i ledet.

Gayá är två år yngre än Bernat, men flera nivåer bättre än sin föregångare var vid samma ålder. Den högstanivån som Gayá redan nu besitter, vid 19-års ålder, var Bernat aldrig i närheten av i Valencia. Snabb som vinden, vill gärna utmana, har ett bra passningsspel och är trygg i sin defensiv.

José Luis Gayá är urtypen av en modern ytterback. Det är inga konstigheter att hans namn finns på Real Madrids önskelista till sommaren. Nu gäller det för Valencia att spänna sina ekonomiska muskler och binda upp Gayá på ett långtidskontrakt.

I annat fall lär väl 19-årige Salva Ruiz växa ut till en av La Ligas bästa ytterbackar. Det är ju så Valencia jobbar.

2. Gerard Deulofeu, Spanien (Sevilla)
Ytteranfallare – född 1994 – 14 ligamatcher (9 starter)

Han var snabbare och skickligare än både medspelare och motståndare. Under juniortiden i FC Barcelona var Gerard Deulofeu flera nivåer över alla andra. Hans enda problem var att han passade bollen för sällan.

En dag tog Óscar García, som var juniortränare i Barcelona mellan 2010-2012, in Deulofeu på sitt kontor. Han skällde inte ut honom, han var inte arg. García visade bara upp en film innehållandes mängder av situationer där Deulofeu dribblade, dribblade och dribblade. Situationer där det togs felbeslut efter felbeslut. Ynglingen lämnade rummet gråtandes, men lärde sig säkerligen något på väg därifrån.

När det gäller talang har Gerard Deulofeu allt som krävs för att bli en världsstjärna. Drivet, tekniken, visionen – och numera även förmågan att spela fram sina medspelare till bra lägen.

Hans största problem just nu den svaga defensiven. Det var därför han lånades ut från Barcelona till Everton förra säsongen, för att utveckla försvarsspelet och förbättra sin fysik. Det var också därför som Luis Enrique föredrog Munir El Haddadi framför Deulofeu inför den här säsongen, varpå han i stället lånades ut till Sevilla.

Gerard Deulofeu har vuxit som fotbollsspelare både i Everton och Sevilla. Han har lärt sig stå på egna ben och blivit en mer komplett spelare. Bara en person kan stå i vägen för Deulofeu om han ska misslyckas att nå till toppen – han själv.

1. Aymeric Laporte, Frankrike (Athletic Club)
Mittback – född 1994 – 20 ligamatcher (20 starter)

Genom historien har två fransmän representerat Athletic Club. Den förste var Bixente Lizarazu (det namnet tröttnat man aldrig på) som gjorde en säsong på 90-talet innan han drog vidare till Bayern München. Den andre heter Aymeric Laporte, och är klubbens just nu mest lovande spelare.

Mittbacken slog igenom under Marcelo Bielsas sista säsong. Efter debuten i en Europa League-match hösten 2012 har Laporte aldrig tittat bakåt. Med sin självsäkerhet, vilja och resoluta spelstil tog han snabbt en ordinarie plats i mittförsvaret. Nu är han en av La Ligas främsta försvarare, och jagas av i stort sett alla toppklubbar ute i Europa.

Athletic såg tidigt att det var något speciellt med Laporte. Redan som 17-åring, efter bara ett år i klubben, gjorde han sina första a-lagsträningar under ledning av Joaquín Caparrós. Debuten lät vänta på sig, men kom också tidigare än många hade väntat sig. Utvecklingen därefter har varit sensationell. De senaste två säsongerna har fransmannen varit en stor nyckelfigur i Athletic.

I maj fyller Aymeric Laporte 21 år. Han sitter på ett långt kontrakt och en utköpsklausul på 42 miljoner euro – vilket gör att Bilbao-klubben, när stunden väl är inne, kommer få bra betalt för sin diamant. Athletic är inte slutmålet för Laporte – men det är en perfekt klubb att formas i på vägen dit.

Adam Pinthorp

Luis Enriques taktik bär frukt – men Suárez gör sig impopulär

Barcelona fortsätter att ånga på och har ena benet i Copa del Rey-finalen. 3-1-segern mot Villarreal innebar lagets tionde raka viktorian. Sedan plumpen på Anoeta där Luis Enrique bänkade såväl Leo Messi som Neymar och fick resa hem med noll poäng i bagaget, har Barça både hunnit skaka av sig en krisstämpel och hittat in på vinnarspåret.

Det ser ut som att Luis Enrique vunnit spelarnas förtroende igen. Hans taktiska förändringar sedan nyår har verkligen burit frukt. Messi spelade till och från med utgångsposition till höger i anfallet redan i höstas. Den senaste månaden har han gjort det uteslutande, och med stor framgång.

En spelare som inte fått särskilt stort förtroende sedan förlusten mot Real Sociedad den fjärde januari är Xavi. Faktum är att den matchen var senast 35-åringen gjorde 90 minuter. På Barças senaste tio har Xavi bara startat två, men blivit utbytt i båda. Resultatet av att Luis Enrique föredragit Ivan Rakitic och Rafinha är ett betydligt mer rakt och direkt spelande Barcelona. Och även om det kanske innebär ett större blottande bakåt, innebär det å andra sidan mer ytor för trion längst fram. Än så länge har det gått Luis Enriques väg.

***

Luis Suárez erbjuder mycket till dagens Barcelona: löpningar i djupled, rörlighet, bra kombinationsspel och även en hel del poäng. Men hans ständiga försök till att fuska till sig fördelar med filmningar är något som är direkt motbjudande.

Med sin bakgrund borde Suárez ha lite is i magen och bara låta fotbollskunskaperna tala. Just nu gör han sig bara impopulär.

***

Mateo Musacchio hade inte sin bästa kväll på Camp Nou. Misslyckad chansbrytning vid Barças 1-0, bortspelad vid 2-1, hängde inte med Gerard Piqué i markeringsspelet vid 3-1 och orsakade därtill lite klantigt en straff.

Det tar väl tid för argentinaren – som förra säsongen fick fansens pris som Villarreals bäste spelare – att åter hitta toppformen efter höstens skadeproblem.

***

En som fick skadebekymmer i går var Bruno Soriano. Villarreals lagkapten bars ut redan efter en halvtimmes spel. Nu gjorde förvisso ersättaren Manu Trigueros inte bort sig, men ett Villarreal utan Bruno är långt ifrån detsamma.

Han är inte bara en skicklig fotbollsspelare med en känslig vänsterfot och en fin blick för spelet. Han är den självklare ledaren både på och utanför planen. Få lagkaptener styr sitt lag med samma entusiasm och känsla som Bruno.

Rapporterna säger att det blir två månaders rehabilitering. I höstas fick Marcelino klara sig utan Musacchio och Giovani under stora delar. Nu väntar ett ännu större test, för vem ska gå in och vikariera för Bruno?

***

För mig är det obegripligt varför inte Gerard Moreno fick speltid mot Barça. Jag köper helt och hållet att han inte petar varken Luciano Vietto eller Giovani dos Santos i en startuppställning. Men i underläge? Bör man inte kasta in lagets överlägset effektivaste spelare då?

Så här ser statistiken ut för anfallarna i Villareal, samtliga turneringar inräknade:

Gerard Moreno: 21 matcher/12 mål.
Luciano Vietto: 31 matcher/15 mål.
Ike Uche: 26 matcher/6 mål.
Giovani dos Santos: 25 matcher/3 mål.

***

Seger och finalvittring var förmodligen det Aritz Aduriz önskade sig mest i födelsedagspresent. Och allting började ju ypperligt för basken, numera 34 enligt passet, som med en sagolik chipp såg till att ge sitt Athletic i ledningen mot Espanyol.

Men alla födelsedagar slutar ju inte i glädje. Och är den någon som vet hur man sänker Athletic Club med drömmål, så är det Víctor Sánchez. Han gjorde det förra säsongen, nu slog han till med en ny pärla.

1-1-resultatet på San Mamés ger Espanyol ett superbt utgångsläge inför returen. Just nu är det inga höga odds på att det blir ett Barcelona-derby i cupfinalen.

Adam Pinthorp

100 000 såg Ødegaards debut – i Norge

100 000 såg Martin Ødegaards debut i Real Madrid Castilla. Ja, säkert fler ändå. Men nu talar jag enbart om TV-tittare i underbarnets hemland Norge. Hundratusen. För att se en 16-åring spela 20 minuter i spanska tredjedivisionen.

Det är ofattbart egentligen, men förstås inget konstigt. Martin Ødegaard är det största som har hänt norsk fotboll på en evighet. Han var jagad av alla, och Real Madrid vann till slut underskriften. Pressen är stor, förväntningarna enorma.

Redan i sin första träningsmatch med Castilla visade Ødegaard vilken bolltalang han är. Förstatouchen, blicken, förståelsen – allt i ett.

I helgen spelade “den norska pärlan”, som han kallas i Madrid, 20 minuter med reservlaget. I dag genomförde han en hel träning med a-truppen. Det är så det är bestämt, att Ødegaard kommer spela matcher med Castilla men träna kontinuerligt under Carlo Ancelotti hela våren. Däremot är det inte omöjligt att a-lagsdebuten är närmare än vad många trodde på förhand.

I går blev nämligen skadesmällen ännu hårdare för Real Madrid. James Rodríguez och Luka Modric återfinns sedan tidigare på skadelistan – i går fick de sällskap av Sami Khedira. Tysken väntas bli borta ungefär tre veckor.

I dagsläget lämnar det Ancelotti med blott fyra tillgängliga mittfältare: Asier Illarramendi, Toni Kroos, Isco och januarivärvningen Lucas Silva. Den sistnämnde har en superb möjlighet att verkligen slå sig in i laget. Men det öppnar givetvis också dörrar underifrån.

I nuläget lär Álvaro Medrán stå före Martin Ødegaard i kön. 20-åringen har tränat med a-laget hela säsongen, gjort en handfull matcher, hunnit näta i Champions League och även vunnit en plats i det spanska U21-landslaget. Ancelotti har gång efter annan berättat hur mycket han tror på Medrán som en spelare för framtiden.

Jag tror fortfarande vi får vänta ett tag på Ødegaards “riktiga” debut i Real Madrid. Han har precis landat i klubben. Precis gjort sina första 20 tävlingsminuter för Castilla. Det är en helt annan verklighet att skickas in i en brinnande viktig liga- eller Champions League-match – två turneringar där Madrid inte har råd att riskera någonting.

Men det klart, med tre mittfältare på skadelistan ändras givetvis den minimala chansen till en makabert större möjlighet. Och man undrar ju hur många som skulle bänka sig i Norge för att se 16-åringen springa in sida vid sida med Cristiano Ronaldo om 100 000 såg honom göra debut i tredjedivisionen.

***

Ska man göra sitt första mål för säsongen kan man lika gärna göra det snyggt. Elche tog en blytung trea hemma mot Rayo i går, och klev därmed också över nedflyttningsstrecket.

Matchens fyra höjdpunkter var Damián Suárez helt sanslösa fullträff, samt de tre efterföljande repriserna på målet.

Adam Pinthorp

Han med tian på ryggen fixade tre poäng åt Barça

I lördags kunde vi se ett Atlético visa upp hur man spelar som ett kollektiv precis enligt skolboken.

I går, på San Mamés, fick vi se raka motsatsen. Både från Athletic och Barcelona. Sett till vilka ytor som fanns och vad som skapades kunde matchen lika väl slutat 4-8. Nu stannade målkalaset vid 2-5.

Jag tänker inte ge mig in på någon närmare analys än att snarare konstatera vilket genomdåligt försvarsspel som praktiserades. I Athletic var det som om man helt plötsligt spelade utan Aymeric Laporte i mittförsvaret. Som om Mikel Rico inte tog en enda defensiv löpning. Och som om Ernesto Valverde helt hade glömt bort att ytan mellan mittfält och försvar är den klart viktigaste att försvara sig mot när man möter Barcelonas nummer tio.

För det var han, med tian på ryggen, som ordnade tre poäng åt Barça. “Drömtrion” har det snackats om både hit och dit. Neymar har haft en enastående säsong både spelmässigt och målmässigt. Han är en stjärna. En av världens främsta. Luis Suárez har en bit kvar, men är fortfarande bra.

I går handlade dock allt om Leo Messi. Hans anfallskollegor – även Pedro för den delen – gjorde samtliga mål, men det var Messi som la upp bollen på straffpunkten och knöt skorna åt dem. Argentinaren spelade fram till två mål, gjorde ett själv (snudd på två) och stod för en “hockeyassist”. Direkt inblandad i fem av fem mål.

Sedan den påstådda sprickan mellan Luis Enrique och Leo Messi har den sistnämnde börjat spela sin bästa fotboll det senaste året. Även glöden är tillbaka hos argentinaren. Inställningen.

Trots att Barcelona fortfarande har en del att jobba på när det gäller den defensiva balansen (inte minst på mittfältet) går ju fotboll trots allt ut på att göra flest mål och vinna matcher. Har man en spelare som är direkt inblandad i fem mål räcker det ganska långt. Även om man släpper in två.

***

Jag sitter fortfarande och funderar hur Unai Emery tänker. Som vanligt kommer jag inte till klarhet med det.

Den 4-4-2-liknande uppställningen han kastade ut mot Getafe saknar motstycke. Emery slog sitt eget rekord vad gäller märkliga uttagningar.

Ett 4-4-2 med fyra centrala mittfältare? Där tre normalt sett främst är defensivt inriktade? På pappret kändes det som att planen var ungefär: “Vi bommar igen defensivt och skickar upp bollen till Aspas och Bacca. Eventuellt kanske Banega hakar på i anfallen – om han orkar. Och någon av ytterbackarna”.

Det klassiska Sevilla som många av oss säkerligen minns från mitten av 2000-talet spelade inget 4-4-2 med fyra centrala mittfältare. Då fanns två starka pjäser centralt i banan, medan det var fart och fläkt på kanterna. Där fanns speed, energi och stor lungkapacitet.

Unai Emery vill förstås skriva sin historia och skapa sitt unika Sevilla, vilket gått rätt så bra hittills. Men han är väldigt ofta svårtolkad. Det som kan tyckas märkligt är att han sitter inne på en handfull skickliga yttermittfältare i truppen men i stället väljer att spela ett 4-4-2 med fyra centrala mittfältare.

Det blev förlust för Sevilla mot Getafe. Pedro León kysste klubbmärket efter att han vräkt sig fram och stött in segermålet med fem minuter kvar att spela. Frågan är om poängtappet för Sevilla i slutändan kommer innebära kyss och god natt gällande den så åtråvärda fjärdeplatsen.

Just nu är det för mycket experiment och för mycket oklarheter kring Sevilla. Det gäller förvisso även Valencia, som är huvudutmanaren till fjärdeplatsen, med den stora skillnaden att de bara har ligaspelet att tänka på under våren.

***

Gerard Moreno!

Europas bäste fjärdeanfallare har slagit till igen. Villarreal-anfallaren gjorde mot Granada sitt tolfte mål för säsongen. Fortfarande Marcelinos fjärdeval som anfallare.

Bara för att skicka ytterligare en passning till Marcelino passade han på att leverera en assist i 2-0-segern också.

***

José Luis Gayá var överallt i går. Målframspelare, målräddare, matchvinnare. Det är inte konstigt att han är så eftertraktad.

***

Det krävdes tre fasta situationer för att en spanjor skulle göra hattrick den här säsongen. Men David Barral? Högoddsarnas högoddsare.

När Barral lämnade en redan ganska medioker fotbollskarriär i Spanien bakom sig för att flytta till Turkiet för ett par år sedan trodde jag aldrig att han skulle komma tillbaka. Nu har han gjort det, och faktiskt spelat sin bästa fotboll på år och dagar. Det är bara att gratulera Levante.

@pinthorp

Adam Pinthorp

Döp om arenan till Estadio Cholo Simeone

Det som i sedvanlig ordning symboliserar Diego Simeones Atlético var framgångsreceptet även i lördagens derby: Effektivt presspel, hög intensitet och förmågan att alltid jobba som ett kollektiv. Laget före jaget. Jobba för varandra, jobba tillsammans. Även i spelet med boll var Atlético klart bättre än Real Madrid. Mindre slarv, mer eftertanke.

Något annat som imponerande sannerligen starkt på mig var hemmalagets energi genom hela matchen. Jämfört med säsongens tidigare derbyn på Calderón, och även cupmötet hemma mot Barcelona, syntes rejäla skillnader i lagets sätt att agera vid ledning. I stället för att falla tillbaka i sina positioner i försök att försvara ledning trampade de rödvita ännu hårdare på gaspedalen. Tidig ledning? Då gick de för att dubbla. 3-0 i mitten av andra? Då gick de för fyran.

Atlético visade upp sig från sin bästa sida och genomförde en match som inte bara kommer gå till derbyhistorien. Få lag har pulveriserat Real Madrid på det sättet som Atleti gjorde under lördagskvällen.

Hela vägen från Moyá mellan stolparna, det stabila försvaret, kompakta mittfältet och till två anfallare som både är referenser i offensiven och nyckelspelare i försvarsspelet. Kollektivet vann.

***

Det finns förstås individualister i det kollektiva Atlético som också tål att nämnas. Antoine Griezmann är en sådan. Fransmannen inledde säsongen med väldigt blandade prestationer, för att de senaste två månaderna ha varit fullkomligt bländande. Utan en hel försäsong med laget har det tagit sin tid att nå toppformen. Bit för bit har Griezmann formats under Simeones vingar och nu har han börjat få ut den potential han besitter. Förutom de offensiva egenskaperna har han dessutom utvecklat sitt defensiva spel enormt, och är en viktig tillgång i försvarsspelet. Det är just på grund av sin förbättrade defensiv som han varit ett alltmer återkommande namn i startelvan den senaste tiden.

Griezmann utsågs välförtjänt till januaris bäste spelare i La Liga. Formen verkar han tagit med sig in i februari.

***

Raúl García, som hade startat samtliga derbyn tidigare under säsongen, fick snällt sitta kvar på bänken när Koke klev av planen skadad redan efter tio minuter. Simeone skickade i stället in Saúl Ñíguez. Lyckat byte, skulle det visa sig. 20-åringen cykelsparkade in ett drömmål efter bara några minuter på planen (ett anfall han dessutom var med och byggde upp) och nickade elegant fram Griezmann till 3-0 i andra halvlek. Spelet överlag? Helt lysande. Saúl gjorde jobbet precis som Simeone ville att han skulle göra – det var Atlético-tränaren ganska tydlig med efteråt också.

– Han utvecklas hela tiden. Det var ingen tillfällighet att han kom in och gjorde mål och assist, men han måste samtidigt behålla lugnet och ha tålamod, sa Simeone på presskonferensen.

U21-landslagsmannen Saúl bad själv om att få lämna sitt Atleti både under sommaren och nu i januarifönstret. Båda gångerna för att han var osäker på om han verkligen skulle få tillräckligt mycket speltid för att utvecklas i rätt takt. Simeone var klar över sin sak, och vägrade släppa mittfältaren på lån.

Saúl har trots sparsamt med speltid under vissa perioder gjort en stark säsong och startat viktiga matcher mot Real Madrid, Juventus och Sevilla – men gårdagens derby var kanske säsongs bästa prestation från 20-åringen. Det han framför allt har som Simeone uppskattar är karaktär. Han nöjer sig inte med att bara stå vid sidan. Han vill vara där det händer. Bidra, agera, vinna. Han har redan visat att han klarar av att axla ansvaret i nyckelmatcher. Mer viktigt än ett derby och en livlina för att hålla sig kvar i titelstriden kan det knappast bli.

***

Diego Godín skadade sig precis som Koke i ett tidigt skede av matchen. Men trots bruten näsa (!) krigade uruguayanen på i de 80 minuter som återstod av matchen. Vilken jävla vinnarskalle.

Godín är nu för övrigt också den uruguayan med flest ligamatcher i Atlético-tröjan – 142 stycken. I och med gårdagens match klev han förbi Petete Correa på 141 matcher. En annan uruguayan som många förknippar med Atleti, Diego Forlán, gjorde 134 ligamatcher för klubben.

***

Oavsett hur mycket jag hyllar Griezmann, Saúl, Godín eller någon annan spelare slutar allting ändå med en tydlig koppling: Diego Simeone. Ni kanske tycker att det börjar bli tjatigt. Ända sedan argentinaren tog över Atlético och laget har präglats av framgång har han hyllats till skyarna.

Men gårdagens derbyseger var inte Griezmanns förtjänst. Inte Saúls förtjänst. Det var Diego Simeones förtjänst. Det är han som har byggt det här laget från grunden. Och när nyckelspelare efter nyckelspelare lämnat har han tvingats strukturera om en gnutta. Samma grundidé, men hela tiden förmågan att skifta spelsystem beroende på vilka som spelar.

Simeone är unik. Döp om Vicente Calderón till Estadio Cholo Simeone. Sätt upp en guldstaty av argentinaren utanför arenan. Gör någonting.

Det han har uträttat går inte hyllas tillräckligt och att han ena gången efter den andra överträffar sina tidigare prestationer med Atleti är obeskrivligt imponerande. Både spelmässigt och resultatmässigt var lördagens seger den största Simeones Atlético tagit mot sin lokalrival.

Anfallsglada Real Madrid har gjort mål i 34 av 37 tävlingsmatcher den här säsongen. Det är på samma arena de ännu inte lyckats göra mål. Ni får själva lista ut vilken. Och vem som är anledningen till det.

***

Real Madrid då? Nej, det var inte mycket som stämde. Iker Casillas borde inte ha släppt in 1-0-målet, Varane-Nacho var inte synkade överhuvudtaget, trion på mittfältet förlorade kampen så det skrek om det och offensivt hände inte mycket. Det saknades en ledare. Någon som tog tag i det.

Cristiano Ronaldo var tillbaka efter avstängning utan att det märktes av nämnvärt. Portugisen fick förvisso inte många bollar att jobba med, och kroppsspråket visade upp en tydlig uppgivenhet.

Carlo Ancelotti ställde ut elva individer som inte var i närheten lika motiverade som Atlético. Det var en fråga om attityd och engagemang. En fråga Diego Simeones manskap vet hur man besvarar på bästa sätt.

Adam Pinthorp

Det är dags att vakna nu, Valencia

Paco Alcácer är redan klar. Nytt kontrakt till 2020, superlön och en utköpsklausul på 80 miljoner euro. Paco är både nuet och framtiden för Valencia. Det vet klubben om. Som canterano och stjärna fanns det aldrig på världskartan att släppa ifrån sig 21-åringen i det här skedet.

Men Paco är bara en del i det som Valencia måste säkra upp. Nu måste klubben jobba hårt – och det finns anledning för supportrarna att oroa sig. Framför allt kan man undra vad som händer med Dani Parejos kontrakt.

När den nu 25-årige mittfältaren kom till Valencia 2011 var han tredjevalet som offensiv innermittfältare efter Éver Banega och Tino Costa. Under de första åren målades han upp som en fiaskovärvning. För bra för Getafe, för dålig för Valencia. Men Parejo gav inte upp. I stället för att gnälla visade han lojalitet, tog sig i kragen och fortsatte jobba hårt. Till slut kom chanserna, och i slutändan också framgångarna.

I dag är Dani Parejo lagkapten för Valencia. Han bär tröja nummer tio, är en ledare på och utanför planen och ett affischnamn. Han har utvecklats till en stjärna på Mestalla och har i ligaspelet gjort lika många mål från sin mittfältsposition som Alcácer och Negredo gjort tillsammans. Ändå sitter han fortfarande kvar på samma kontrakt som han skrev under när han kom till klubben 2011.

Avtalet sträcker sig till sommaren 2016. Fortfarande samma villkor – trots ett helt annat ansvar nu än då. Det är dags för Valencia att vakna. Det är inte läge att säga “han begär mer än vi är villiga att ge honom” just nu.

Att signa Enzo Pérez och Álvaro Negredo räcker inte för att allt ska vara frid och fröjd, för att ta sig tillbaka till toppen. Än viktigare är det att behålla ryggraden och tryggheten i laget.

Valencia vill förstås förnya med Dani Parejo, men då måste klubben också visa den uppskattning som mittfältaren förtjänar. Just nu ligger ett annat ärende överst på sportchef Rufetes prioriteringsbord: förlänga med José Luis Gayá. Och det klart, efter att ha tappat såväl Jordi Alba som Juan Bernat de senaste åren vill klubben hålla hårt i sin diamant. 19-åringen har varit La Ligas klart bäste vänsterback den här säsongen och sedan en vecka tillbaka har det från Madrid-håll rapporterats att han är överst på Real Madrids önskelista inför sommaren. Inte David de Gea, inte Marco Reus – José Luis Gayá.

Valencia har inte råd att tappa nyckelspelare. De har inte råd att förlora Nicolás Otamendi till Manchester United, eller att tappa klubbens största talang till det som anses vara en direkt konkurrent. Men framför allt kan de inte riskera att tappa spelaren som springer runt med tian, kaptensbindeln och bär ett enormt ansvar för det nya Valencia.

Dani Parejo kommer förmodligen aldrig bli lika högt ansedd på sin position som José Luis Gayá har potential att bli på sin. Men detta handlar om något helt annat. Ska Valencia vandra i en riktning framåt måste någon leda dem. Någon måste visa vägen. Parejo har den här säsongen visat att han är rätt person. Och sådana växer inte på träd.

Valencia har redan spenderat pengar, visat vilja och ambition. Nu gäller det att spänna musklerna på alla plan, annars är risken stor att gapet till konkurrenterna bara blir större.

***

I morgon är det dags för säsongens sjätte derbi Madrileño. Atlético har ett rejält övertag på Real Madrid och har fortfarande inte förlorat mot antagonisten den här säsongen. Dessutom har Diego Simeones manskap gått segrande ur tre av matcherna.

Atlético har lärt sig att spela mot Madrid, som Tiago antydde på presskonferensen i veckan. Just till morgondagens match vilar dock mer press på de rödvitrandiga än tidigare. Ett oavgjort resultat vore som en seger för Real Madrid. Det skulle visserligen kunna göra att Barcelona knappar in, men håller också Atleti på samma avstånd som tidigare.

Morgondagens match är vital för fortsättningen i La Liga-toppstriden. Åtminstone sett ur Atléticos perspektiv. Seger och laget är fortfarande med i kampen. Oavgjort eller förlust och det vill till ett mirakel för att Atleti står som ligasegrare i vår.

Nu är ju Diego Simeone känd för att utföra mirakel med sitt Atlético – men jag tvivlar på att ens han lyckas bära laget till en ny ligatitel om det blir förlust i morgon. Det återstår att se hur den pressen kommer påverka matchbilden.

@pinthorp

Adam Pinthorp

Två Rodríguez i fokus – James & Jesé

Real Madrid slog i går kväll Sevilla hemma på Santiago Bernabéu. Hängmatchen som släpat efter med anledning av Madrids medverkan i klubblags-VM gör att samtliga lag i ligan nu står på 21 spelade matcher.

I toppskiktet gjorde Madrid ett litet ryck ifrån Barcelona och Atlético. Försprånget är nu fyra respektive sju poäng.

Men gårdagens 2-1-seger satt sannerligen hårt inne – och eftersmaken var allt annat är ljuv för huvudstadsklubben. James Rodríguez, som slängde sig fram och tidigt nickade in 1-0, fick lämna planen redan i mitten av den första halvleken. Anledningen? En fraktur i foten. Colombianen har nu ett par månader av rehabilitering framför sig. En blytung nyhet för Real Madrid – och inte minst som James själv.

23-åringen har imponerat rejält sedan flytten från Ligue 1 i somras. Jag såg inte majoriteten av Monacos matcher förra säsongen, men väl tillräckligt för hinna bilda en uppfattning. Och den är att James var väldigt ojämn. Blandade extrema formtoppar med ganska svajiga matcher. Den sidan har han ännu inte visat upp i Real Madrid.

Redan från starten, inte minst i supercupmötet mot Atlético, har James visat framfötterna. Colombianens mål i går innebar det åttonde i ligan. Lägg där på sju assist.

Att han dessutom erbjuder en helt annan dimension i “possession”-spelet gör hans frånvaro framöver till ett problem för Real Madrid. Jämfört med Ángel di María, som var betydligt mer direkt i sitt spel förra säsongen, tappar James betydligt färre bollar i prekära lägen. Han är också en nivå bättre i passningsspelet.

Skadefrånvaron skapar samtidigt mindre huvudbry för Carlo Ancelotti. Även när Luka Modric är tillbaka behöver italienaren inte oroa sig hur Isco ska få plats i startelvan – åtminstone inte på två månader. För i den form Isco befinner sig just nu vore det obegripligt att knuffa undan honom ur elvan.

Som om James skada inte vore nog för Real Madrid blir även Sergio Ramos borta tre veckor på grund av en muskelskada. Det är med andra ord ett rejält skadeskjutet lag som tar sig an Atlético i derbyt på Calderón om ett par dagar. Framför allt är problemen stora i försvaret. Som det ser ut nu kan det mycket väl bli en backlinje bestående av Carvajal, Varane, Nacho & Arbeloa.

***

Jesé Rodríguez!

Supertalangen fick ett litet genombrott förra säsongen – men när formen var som bäst drabbades han av en allvarlig knäskada. Åtta månader senare klev Jesé ut på fotbollsplanen igen, och i comebacken nätade han i Copa del Rey-matchen mot Cornellà. Därefter har 21-åringen matchats in successivt, och i går var det han som klev in för en skadad James redan efter 27 minuter.

Det var första gången sedan skadan som Jesé spelade över en timme. Och insatsen gav minst sagt mersmak. Han har fortfarande en bra bit kvar till toppformen, det är tydligt både i drivet och skärpan, men att få hoppa in i en sådan viktig match och dessutom sätta dit ett matchavgörande mål måste få ynglingens självförtroende att skjuta i höjden.

93-modellen har allt för att växa ut till en superstjärna. Med James på skadelistan två månader framåt i tiden lär chanserna till mer speltid öka radikalt för Jesé. Nu är det upp till ynglingen att ta vara på varje möjlighet.

***

Sevilla gav många positiva besked i går. Framför allt kändes det som att laget verkligen trodde på framgång. De gick ut på Santiago Bernabéu, spelade anfallsfotboll som aldrig förr, och trodde på det. Hade bara någon annan än Vicente Iborra fått de främsta chanserna hade laget också gjort betydligt fler än ett mål.

Iago Aspas hoppade in alldeles för sent. Anfallaren uträttade betydligt mer under sina minuter på planen än vad Carlos Bacca gjorde de 67 minuter han spelade. Och med nätrassel två matcher i följd bör Aspas aktier stigit rejält. Till och med Bacca lär känna flåset i nacken.

Apropå Sevilla kom besked glada nyheter från klubben i går. I radioprogrammet “Al Primer Toque” på Onda Cero bekräftade nämligen presidenten Pepe Castro att Barcelona-lånet Denis Suárez kommer vara kvar i Sevilla även nästa säsong. Det är med andra ord precis enligt det grundliga låneavtalet på två säsonger – men spekulationerna har varit många och intensiva gällande att Barça vill försöka få tillbaka Denis till Katalonien i sommar. Detta dels på grund av hans fina insatser i Sevilla, men framför allt med tanke på att klubben inte får värva.

***

I dag fyller för övrigt Cristiano Ronaldo och Neymar år, 30 respektive 23. Tvivlar dock på att de firar tillsammans.

@pinthorp

Adam Pinthorp

Vinterns hetaste La Liga-värvningar

Jag hade tänkt att skriva om de tio hetaste La Liga-värvningarna i vinter, men efter 2 767 tecken om bara Fernando Torres och Martin Ødegaard tvingades jag tänka om och slopa min grundidé.

Det fick bli sju av tio i stället.

Bryan Ruiz (från Fulham till Levante), Joel Campbell (från Arsenal till Villarreal) & Javi Espinosa (från Villarreal till Almería) får snällt nöja sig med ett kärt omnämnande. Jag lär säkert få anledning att återkomma till alla fyra.

Noterbart är att detta inte är en lista. Med andra ord ingen hierarkisk ordning på vilka värvningar jag tycker är bäst.

***

Fernando Torres (från Milan till Atlético de Madrid)
Bästa värvningen? Kanske inte, även om det börjat bra. Hetaste värvningen? Utan tvekan.

Jag var själv på plats när Fernando Torres gjorde comeback på Vicente Calderón mot Real Madrid, och energikicken som fyllde upp hela arenan när han bara nuddade gräsmattan på uppvärmningen är svår att beskriva. För att inte tala om jublet som steg när Torres namn ropades upp under presentationen. Obeskrivlig ljudvolym. För en spelare.

När Cesc Fàbregas återvände till Barcelona från Arsenal hade drygt 35 000 åskådare tagit sig till Camp Nou för hans presentation. Då var han en stjärna. En förlorad son som återvände dit han hade sina rötter. En spelare som många trodde på sikt skulle ta över efter Xavi.

När Fernando Torres klev in på Vicente Calderón för sin presentation kom det 45 000 människor. Alla klädda i rött och vitt. Alla elektriska, uppumpade till max. Då var Torres en spelare som precis kom från ett misslyckande i AC Milan. Som inte hade levererat på en hög nivå kontinuerligt sedan Liverpool-tiden.

I Atlético spelar det ingen roll. I huvudstadsklubben är, och kommer, han alltid vara älskad. När han dök upp i början av 2000-talet var han ljuset i det dåvarande mörkret. Då spelade Atleti i Segundan och befann sig i en helt annan situation än nu. När han lämnade för spel i Liverpool 2007 var han lagets nummer ett. Nu är han långt ifrån en garanterad startplats – men har likväl inneburit en rejäl energiboost för hela klubben.

Enzo Pérez (från Benfica till Valencia)
Följetongen inleddes för närmare ett år sedan, och till slut blev Enzo Pérez klar för Valencia. Kanske inte det flashigaste namnet som får Valencias tröjförsäljning runt om i världen att explodera. Men väl en spelare som haft en nyckelroll i Benfica de senaste åren, som spelade VM-final för Argentina och som gjorde en riktigt stark debut när han klev in som defensiv mittfältare mot Real Madrid.

Framför allt är värvningen av Enzo Pérez, för omkring 24 miljoner euro, en tydlig signal från Peter Lim och Valencia till resten av fotbollsvärlden. Klubben menar allvar. De tänker satsa stort och är inte rädda för att spendera. De vill upp till toppen igen och vet att det kommer krävas stort kapital för att nå dit.

För supportrarna betyder Enzo-värvningen tro och hopp. Jag bevittnade mittfältarens debut från Mestallas branta läktare och redan då började Curva Nord sjunga om argentinaren.

Enzo Pérez är bara en pusselbit på vägen mot ett färdigt Valencia-bygge. Men han är en viktig sådan.

Martin Ødegaard (från Strömsgodset till Real Madrid)
Jag hade kunnat skriva spaltmeter efter spaltmeter om den här övergången. Men det tar vi en annan gång.

I stället konstaterar jag att Europas största talang är klar för världens största klubb. Jag förstår honom till hundra procent.

Hade min agent – om jag nu hade någon – ringt mig och sagt “du får träna med Ronaldo & Isco varje vecka, bo i lyxvilla i ett fint kvarter i Madrid och tjäna 20 miljoner om året” hade jag också sagt ja.

Och tänker man ett varv till, som Ødegaard garanterat har gjort, är Real Madrid också ett smart val på längre sikt. Det är långt ifrån säkert att han kommer slå igenom och bli en världsstjärna hos CL-mästaren. Klubben har ingen historia av att släppa fram särskilt många spelare från b-laget – men ingen kan ta ifrån Real Madrid att de är utomordentliga på att utbilda fotbollsspelare.

Tittar vi både inhemskt och ut över Europa hittar vi många som spelat fotboll i Real Madrid Castilla. Juan Mata (Manchester United), José Callejón (Napoli), Juanfran Torres (Atlético), Álvaro Negredo (Valencia), Borja Valero (Fiorentina), Álvaro Morata (Juventus) & Kiko Casilla (Espanyol) är spelare som lyckats ganska bra i sina respektive karriärer.

Martin Ødegaard kommer, om han håller huvudet kallt, också att lyckas. Om det blir i Real Madrid återstår att se. Men bra fotbollsutbildning, det kommer han definitivt att få.

Rubén Cani (från Villarreal till Atlético de Madrid)
När jag för några veckor sedan vandrade längs Manzanaresfloden med riktning mot Vicente Calderón och cupmötet Atlético-Real Madrid slog nyheten ner som en blixt från klar himmel: Cani är klar för Atlético.

Det hade redan viskats om att trotjänaren som representerat Villarreal sedan 2006 hamnat i onåd med tränaren Marcelino. Helt plötsligt var han borta. Helt plötsligt var han i Atlético. Madrid-klubben hade, som så många gånger de senaste åren, rott i hamn värvningen i absolut tystnad.

Villarreal hade å sin sida inte mycket till val. De kunde inte sparka Marcelino efter succéhösten. Och i den klubben går alltid laget före jaget. Det spelar ingen roll om man heter Cani och har gjort 259 ligamatcher för klubben.

Nu kommer 33-åringen till Atlético för att bredda truppen. Precis på samma sätt som Diego Ribas och José Sosa gjorde vid samma tidpunkt förra säsongen. Och ser man honom som en ersättare till Cebolla Rodríguez – som har lämnat för Parma – är det en markant uppgradering.

Celso Borges (från AIK till Deportivo La Coruña)
Tänka sig, vad ett par lyckade straffar i ett VM-slutspel kan leda till. Och då syftar jag inte på att det var Borges straffar i Brasilien som öppnade Deportivo La Coruñas ögon för mittfältaren. Snarare att de låter costaricanen gå rakt in i debuten och skjuta en sanslöst viktig straffspark borta mot Rayo vid ställningen 1-1.

Det var förstås inget misstag. Borges nätade – hans andra mål i debuten – och Depor tog tre pinnar.

Nu när ingen svensk finns att följa i La Liga (även om Daniel Larsson med en ligamatch för Granada inte varit mycket att följa) ska det bli extra kul att se vad Borges kan hitta på i fortsättningen. Han har satt ribban högt.

Eric Bailly (från Espanyol till Villarreal)
Villarreal kan ha gjort vinterns absolut smartaste affär – både ekonomiskt och sportsligt. Att släppa Gabriel Paulista för en stor summa är en seger på alla plan. Brassen har gjort det bra i Mateo Musacchios skadefrånvaro – men hade långt ifrån varit en given startspelare i Villarreal med både Musacchio och Víctor Ruiz friska och krya.

I stället plockar klubben in Eric Bailly, som gjorde ligadebut för Espanyol under hösten. Den 20-årige ivorianen har imponerat å det grövsta och efter bara ett par matcher fick såväl Manchester City som Juventus upp ögonen för mittbacken. Det blev till slut Villarreal, som sålde en okej mittback för ett högt pris, och fick in en betydligt mer lovande spelare för en lägre summa.

Lucas Silva (från Cruzeiro till Real Madrid)
I Madrid har många målat upp Lucas Silva som spelaren som kommer ta över rodret på det defensiva mittfältet. Klubben har scoutat honom länge och verkar tro på honom till max.

Jag ska villigt erkänna att jag aldrig sett Silva spela fotboll – bortsett från otaliga YouTube-klipp. Senast en defensiv mittfältare från Sydamerika skrev på för Real Madrid som jag aldrig hade sett i aktion var Fernando Gago 2007. YouTube-klippen sa att han skulle bli världens främste mittfältare, verkligheten sa något helt annat.

Det krävs något alldeles extra för att lyckas i Real Madrid. Och min känsla är att Lucas Silva har det där lilla extra, och att han således inte kommer bli en ny Fernando Gago. För en relativt billig peng – med Real Madrid-mått mätt – får klubben en defensiv mittfältare som man kan forma och i bästa fall bygga ett lag runt i ett decennium framåt.

Det känns som planen är tydlig. Ska vi säga Lucas Silva strax bakom James Rodríguez, Martin Ødegaard & Isco på ett Real Madrid-mittfält om några år?

***

Nej nej, jag glömmer förstås inte bort Ángel Correa mitt i allt det här. Supertalangen som skulle bli klar för Atlético de Madrid redan under sommarens transferfönster, men som i stället har fått kämpa mot ett hjärtproblem det senaste halvåret, är nu hundra procent Rojiblanco. Däremot kommer han inte få spela någonting i Atleti den här våren, då han inte har skrivits in i LFP. Anledningen varför är enkel: Atleti har redan fyllt de tre platser vad gäller spelare som inte har EU-pass i form av José María Giménez, João Miranda och Raúl Jiménez.

Correa kommer ändå vara kvar i Atlético för att formas som fotbollsspelare under Diego Simeones ledning. Och det behöver inte vara något negativt – snarare tvärtom. Ett levande exempel på det är just José María Giménez. En debutsäsong med blott två matcher i Atlético-tröjan har nu, när han acklimatiserat sig, följts upp av en alldeles bländande säsong där han på allvar konkurrerar med Miranda om en plats bredvid Godín i mittförsvaret.

Ángel Correa är en jättetalang. Han har enormt högt anseende hemma i Argentina och i San Lorenzo var han en stjärna. I sydamerikanska U20-mästerskapet, som avslutas med drömmatchen Argentina-Uruguay på lördag, har Correa varit fullkomligt briljant. Utöver de tre fullträffar som han själv stått för han har spelat fram Giovani Simeone (just precis, Diego Simeones son) till en hel drös av sina sju. Trots att både medspelare och konkurrenter har spelat fotboll som vanligt det senaste året håller Correa inte bara jämna steg. Han är bättre än de allra flesta.

19-åringen är speciell, och sannerligen definitionen på spännande spelare. Men det kommer dröja innan han får chansen att äntra Vicente Calderóns gräsmatta för första gången på riktigt. Av det jag har sett kommer det vara värt väntan. Och då är det mer än bara YouTube-klipp.

Adam Pinthorp

Premiärinlägg – nu kör vi!

Pablo Aimars finurlighet, Ronaldinhos dribblingar, Zinedine Zidanes tvåfotare och ett Deportivo La Coruña som vände 1-4 borta mot Milan till 4-0 på hemmaplan i Champions League. För min del var det omöjligt att inte fastna för den spanska fotbollen i början av 2000-talet.

Framöver är det mig ni kommer få dras med här på Spanienbloggen. En del har jag säkert stött på i ett eller annat sammanhang tidigare, en del är säkerligen helt nya bekantskaper.

Innan jag trycker gasen i botten tänkte jag kort berätta om vem som sitter och knappar bakom tangenterna. Mitt namn är Adam Pinthorp, jag närmar mig 22 jordsnurr och har ett smått osunt intresse för spansk fotboll. Juan Román Riquelme – som vi alla bör hålla en tyst minut för efter hans pensionering – är ytterligare en i raden av spelare som gjorde att mitt intresse växte till en närmare besatthet.

Min bakgrund inom journalistiken sträcker sig ungefär tre år bakåt i tiden, då jag dels började jobba inom den lokala tidningsbranschen i främst Falköping och Skövde, men samtidigt fick jobb på Sportbladet. Jag skrev om spansk fotboll för Sportbladet i lite mer än två år. I december 2013 fick sedan jag jobb på TV4. Ni hör bland annat min röst i La Liga-svepen på söndagarna i Fotbollskanalen Europa, och då och då även under Ligue 1- och Serie A-matcher på våra kanaler.

Nog pladdrat. Om en stund kommer några av mina tankar kring de hetaste La Liga-värvningarna under vinterns transferfönster.

Jag är otroligt laddad för det här. Hoppas ni hänger med!

Adam Pinthorp

Senaste tweets