Det fick bli sju av tio i stället.
Bryan Ruiz (från Fulham till Levante), Joel Campbell (från Arsenal till Villarreal) & Javi Espinosa (från Villarreal till Almería) får snällt nöja sig med ett kärt omnämnande. Jag lär säkert få anledning att återkomma till alla fyra.
Noterbart är att detta inte är en lista. Med andra ord ingen hierarkisk ordning på vilka värvningar jag tycker är bäst.
***
Fernando Torres (från Milan till Atlético de Madrid)
Bästa värvningen? Kanske inte, även om det börjat bra. Hetaste värvningen? Utan tvekan.
Jag var själv på plats när Fernando Torres gjorde comeback på Vicente Calderón mot Real Madrid, och energikicken som fyllde upp hela arenan när han bara nuddade gräsmattan på uppvärmningen är svår att beskriva. För att inte tala om jublet som steg när Torres namn ropades upp under presentationen. Obeskrivlig ljudvolym. För en spelare.
När Cesc Fàbregas återvände till Barcelona från Arsenal hade drygt 35 000 åskådare tagit sig till Camp Nou för hans presentation. Då var han en stjärna. En förlorad son som återvände dit han hade sina rötter. En spelare som många trodde på sikt skulle ta över efter Xavi.
När Fernando Torres klev in på Vicente Calderón för sin presentation kom det 45 000 människor. Alla klädda i rött och vitt. Alla elektriska, uppumpade till max. Då var Torres en spelare som precis kom från ett misslyckande i AC Milan. Som inte hade levererat på en hög nivå kontinuerligt sedan Liverpool-tiden.
I Atlético spelar det ingen roll. I huvudstadsklubben är, och kommer, han alltid vara älskad. När han dök upp i början av 2000-talet var han ljuset i det dåvarande mörkret. Då spelade Atleti i Segundan och befann sig i en helt annan situation än nu. När han lämnade för spel i Liverpool 2007 var han lagets nummer ett. Nu är han långt ifrån en garanterad startplats – men har likväl inneburit en rejäl energiboost för hela klubben.
Enzo Pérez (från Benfica till Valencia)
Följetongen inleddes för närmare ett år sedan, och till slut blev Enzo Pérez klar för Valencia. Kanske inte det flashigaste namnet som får Valencias tröjförsäljning runt om i världen att explodera. Men väl en spelare som haft en nyckelroll i Benfica de senaste åren, som spelade VM-final för Argentina och som gjorde en riktigt stark debut när han klev in som defensiv mittfältare mot Real Madrid.
Framför allt är värvningen av Enzo Pérez, för omkring 24 miljoner euro, en tydlig signal från Peter Lim och Valencia till resten av fotbollsvärlden. Klubben menar allvar. De tänker satsa stort och är inte rädda för att spendera. De vill upp till toppen igen och vet att det kommer krävas stort kapital för att nå dit.
För supportrarna betyder Enzo-värvningen tro och hopp. Jag bevittnade mittfältarens debut från Mestallas branta läktare och redan då började Curva Nord sjunga om argentinaren.
Enzo Pérez är bara en pusselbit på vägen mot ett färdigt Valencia-bygge. Men han är en viktig sådan.
Martin Ødegaard (från Strömsgodset till Real Madrid)
Jag hade kunnat skriva spaltmeter efter spaltmeter om den här övergången. Men det tar vi en annan gång.
I stället konstaterar jag att Europas största talang är klar för världens största klubb. Jag förstår honom till hundra procent.
Hade min agent – om jag nu hade någon – ringt mig och sagt “du får träna med Ronaldo & Isco varje vecka, bo i lyxvilla i ett fint kvarter i Madrid och tjäna 20 miljoner om året” hade jag också sagt ja.
Och tänker man ett varv till, som Ødegaard garanterat har gjort, är Real Madrid också ett smart val på längre sikt. Det är långt ifrån säkert att han kommer slå igenom och bli en världsstjärna hos CL-mästaren. Klubben har ingen historia av att släppa fram särskilt många spelare från b-laget – men ingen kan ta ifrån Real Madrid att de är utomordentliga på att utbilda fotbollsspelare.
Tittar vi både inhemskt och ut över Europa hittar vi många som spelat fotboll i Real Madrid Castilla. Juan Mata (Manchester United), José Callejón (Napoli), Juanfran Torres (Atlético), Álvaro Negredo (Valencia), Borja Valero (Fiorentina), Álvaro Morata (Juventus) & Kiko Casilla (Espanyol) är spelare som lyckats ganska bra i sina respektive karriärer.
Martin Ødegaard kommer, om han håller huvudet kallt, också att lyckas. Om det blir i Real Madrid återstår att se. Men bra fotbollsutbildning, det kommer han definitivt att få.
Rubén Cani (från Villarreal till Atlético de Madrid)
När jag för några veckor sedan vandrade längs Manzanaresfloden med riktning mot Vicente Calderón och cupmötet Atlético-Real Madrid slog nyheten ner som en blixt från klar himmel: Cani är klar för Atlético.
Det hade redan viskats om att trotjänaren som representerat Villarreal sedan 2006 hamnat i onåd med tränaren Marcelino. Helt plötsligt var han borta. Helt plötsligt var han i Atlético. Madrid-klubben hade, som så många gånger de senaste åren, rott i hamn värvningen i absolut tystnad.
Villarreal hade å sin sida inte mycket till val. De kunde inte sparka Marcelino efter succéhösten. Och i den klubben går alltid laget före jaget. Det spelar ingen roll om man heter Cani och har gjort 259 ligamatcher för klubben.
Nu kommer 33-åringen till Atlético för att bredda truppen. Precis på samma sätt som Diego Ribas och José Sosa gjorde vid samma tidpunkt förra säsongen. Och ser man honom som en ersättare till Cebolla Rodríguez – som har lämnat för Parma – är det en markant uppgradering.
Celso Borges (från AIK till Deportivo La Coruña)
Tänka sig, vad ett par lyckade straffar i ett VM-slutspel kan leda till. Och då syftar jag inte på att det var Borges straffar i Brasilien som öppnade Deportivo La Coruñas ögon för mittfältaren. Snarare att de låter costaricanen gå rakt in i debuten och skjuta en sanslöst viktig straffspark borta mot Rayo vid ställningen 1-1.
Det var förstås inget misstag. Borges nätade – hans andra mål i debuten – och Depor tog tre pinnar.
Nu när ingen svensk finns att följa i La Liga (även om Daniel Larsson med en ligamatch för Granada inte varit mycket att följa) ska det bli extra kul att se vad Borges kan hitta på i fortsättningen. Han har satt ribban högt.
Eric Bailly (från Espanyol till Villarreal)
Villarreal kan ha gjort vinterns absolut smartaste affär – både ekonomiskt och sportsligt. Att släppa Gabriel Paulista för en stor summa är en seger på alla plan. Brassen har gjort det bra i Mateo Musacchios skadefrånvaro – men hade långt ifrån varit en given startspelare i Villarreal med både Musacchio och Víctor Ruiz friska och krya.
I stället plockar klubben in Eric Bailly, som gjorde ligadebut för Espanyol under hösten. Den 20-årige ivorianen har imponerat å det grövsta och efter bara ett par matcher fick såväl Manchester City som Juventus upp ögonen för mittbacken. Det blev till slut Villarreal, som sålde en okej mittback för ett högt pris, och fick in en betydligt mer lovande spelare för en lägre summa.
Lucas Silva (från Cruzeiro till Real Madrid)
I Madrid har många målat upp Lucas Silva som spelaren som kommer ta över rodret på det defensiva mittfältet. Klubben har scoutat honom länge och verkar tro på honom till max.
Jag ska villigt erkänna att jag aldrig sett Silva spela fotboll – bortsett från otaliga YouTube-klipp. Senast en defensiv mittfältare från Sydamerika skrev på för Real Madrid som jag aldrig hade sett i aktion var Fernando Gago 2007. YouTube-klippen sa att han skulle bli världens främste mittfältare, verkligheten sa något helt annat.
Det krävs något alldeles extra för att lyckas i Real Madrid. Och min känsla är att Lucas Silva har det där lilla extra, och att han således inte kommer bli en ny Fernando Gago. För en relativt billig peng – med Real Madrid-mått mätt – får klubben en defensiv mittfältare som man kan forma och i bästa fall bygga ett lag runt i ett decennium framåt.
Det känns som planen är tydlig. Ska vi säga Lucas Silva strax bakom James Rodríguez, Martin Ødegaard & Isco på ett Real Madrid-mittfält om några år?
***
Nej nej, jag glömmer förstås inte bort Ángel Correa mitt i allt det här. Supertalangen som skulle bli klar för Atlético de Madrid redan under sommarens transferfönster, men som i stället har fått kämpa mot ett hjärtproblem det senaste halvåret, är nu hundra procent Rojiblanco. Däremot kommer han inte få spela någonting i Atleti den här våren, då han inte har skrivits in i LFP. Anledningen varför är enkel: Atleti har redan fyllt de tre platser vad gäller spelare som inte har EU-pass i form av José María Giménez, João Miranda och Raúl Jiménez.
Correa kommer ändå vara kvar i Atlético för att formas som fotbollsspelare under Diego Simeones ledning. Och det behöver inte vara något negativt – snarare tvärtom. Ett levande exempel på det är just José María Giménez. En debutsäsong med blott två matcher i Atlético-tröjan har nu, när han acklimatiserat sig, följts upp av en alldeles bländande säsong där han på allvar konkurrerar med Miranda om en plats bredvid Godín i mittförsvaret.
Ángel Correa är en jättetalang. Han har enormt högt anseende hemma i Argentina och i San Lorenzo var han en stjärna. I sydamerikanska U20-mästerskapet, som avslutas med drömmatchen Argentina-Uruguay på lördag, har Correa varit fullkomligt briljant. Utöver de tre fullträffar som han själv stått för han har spelat fram Giovani Simeone (just precis, Diego Simeones son) till en hel drös av sina sju. Trots att både medspelare och konkurrenter har spelat fotboll som vanligt det senaste året håller Correa inte bara jämna steg. Han är bättre än de allra flesta.
19-åringen är speciell, och sannerligen definitionen på spännande spelare. Men det kommer dröja innan han får chansen att äntra Vicente Calderóns gräsmatta för första gången på riktigt. Av det jag har sett kommer det vara värt väntan. Och då är det mer än bara YouTube-klipp.