Som tur är gillar jag också listor. Framför allt när det framhäver spelare som inte alltid är vana att stå i rampljuset, men som förtjänar uppmärksamhet.
Här nedan har jag listat vilka tio talanger som jag tycker är La Ligas bästa U21-spelare. Och det finns egentligen bara två kriterier. För att kvalificera sig måste spelaren vara född 1994 eller senare, och dessutom spelat minst åtta matcher i ligan den här säsongen.
***
10. Emiliano Velázquez, Uruguay (Getafe)
Mittback – född 1994 – 15 ligamatcher (15 starter)
En värvning som Atlético gjorde lite i skymundan förra sommaren. Den talangfulle mittförsvararen lånades per omgående ut till Getafe för att få tillräckligt med speltid. Och det har han fått.
Snabbt klev Velázquez in och tog ett stort ansvar i Getafes backlinje. Han har redan hunnit landslagsdebutera för Uruguay och var en viktig kugge i det lag som tog silver i U20-VM 2013.
Det är mycket möjligt att Atlético kommer ha tre landsmän som konkurrerar i mittförsvaret nästa säsong: Diego Godín, José María Giménez och Emiliano Velázquez.
9. Moi Gómez, Spanien (Villarreal)
Yttermittfältare – född 1994 – 18 ligamatcher (10 starter)
Undertecknad håller Nahuel Leiva som en betydligt större talang än Moi Gómez. Nahuel, som är två år yngre, spelar också i Villarreal men har inte gjort en minut i La Liga den här säsongen (däremot spelat i cupen och Europa League-kvalet) och faller därför inte innanför ramen.
Men det utesluter förstås inte att Gómez också är en talangfull spelare. 20-åringen är ytterligare en i raden spelare som kommit fram via Villarreals framgångsrika ungdomsakademi de senaste åren. Han kom till klubben 2010 från Alicante, och har i snabbt tempo vandrat från juniorlag till a-lag. Redan när klubben tog sig tillbaka till La Liga från Segundan för ett par år sedan var Moi Gómez ett regelbundet inslag i laget.
Nu när både Javi Espinosa och Cani snackat sig bort från Villarreal öppnar det ännu större portar för yttermittfältaren. Det är upp till spelaren själv att ta vara på möjligheterna framöver.
8. Jonny Castro, Spanien (Celta Vigo)
Ytterback – född 1994 – 20 ligamatcher (16 starter)
Har trots sina blott 20 år redan gjort närmare 50 La Liga-matcher för Celta Vigo. Slog igenom som högerback, men har under såväl Luis Enrique som Eduardo Berizzos tid som tränare i Celta använts mycket till vänster i backlinjen.
Kvick, en god passningsspelare och inte rädd för att trampa i väg på långa löpningar i offensiven. En redan duktig ytterback som med ännu mer kött på benen och rutin i bagaget kan bli riktigt bra.
7. Samu Castillejo, Spanien (Málaga)
Yttermittfältare – född 1995 – 20 ligamatcher (16 starter)
Han har inte bara La Ligas coolaste namn, han har varit en av säsongens största sensationer också. Samu Castillejo dök upp från i stort sett ingenstans i början av säsongen och klistrade sig fast i Málagas startuppställning efter flera bländande insatser.
För en del uppstickare som får raketfart på karriären går det lite tyngre efter några månader. För Castillejos del har det varit tvärtom. Ju längre in på säsongen vi har kommit, desto mer har han utvecklats och imponerat.
6. Denis Suárez, Spanien (Sevilla)
Offensiv mittfältare – född 1994 – 19 ligamatcher (11 starter)
Via Celta Vigo, Manchester City och Barcelona hamnade Denis Suárez i Sevilla inför säsongen (han tillför fortfarande Barça). Under sin första säsong i La Liga har den offensive mittfältaren bevisat vilken hög nivå han besitter.
Med sitt driv och sin känsliga högerfot är Denis Suárez en klassisk mediapunta. Gillar att ligga strax bakom en eller ett par anfallare och servera genomskärare eller gå på egna genombrott. Med lite finputsning kan Denis vara en landslagsmässig mittfältare inom några år.
5. Saúl Ñíguez, Spanien (Atlético de Madrid)
Mittfältare – född 1994 – 12 ligamatcher (4 från start)
Om ni slog på TV:n förra lördagen och såg Saúl Ñíguez för första gången i aktion förstår jag att ni har ett intryck som säger att det är en bollskicklig spelare med akrobatiska konstnummer i registret.
Det är förstås inget felaktigt intryck i sig, men i första hand är det andra egenskaper som har tagit Saúl dit han är i dag.
Ofta har han stått i skuggan av jämnårige Óliver Torres i Atlético de Madrid. Han har aldrig ansetts vara en lika stor talang. Mindre bollskicklig, sämre speluppfattning, inte lika frejdig att kolla på.
Men Saúl har också spetsegenskaper som Óliver inte har. Spelet utan boll allra främst, samt den taktiska och fysiska biten. Just därför är det ingen tillfällighet att det är Óliver som fortfarande är utlånad (och förvisso gör det exceptionellt bra i Porto för tillfället), medan Saúl har återvänt till Atlético (spenderade förra säsongen i Rayo) och dessutom fått en hel del speltid.
Under sin första riktiga säsong i Atléticos seniortrupp har Saúl redan hunnit med att starta nyckelmatcher som mot Juventus i Champions League, Sevilla och Athletic i ligaspelet och inte minst spelat fyra derbyn mot Real Madrid (varav två från start).
Saúl är en typisk Cholo Simeone-spelare, som vet vad det innebär att “gå in och ta jobbet” i tuffa matcher. Att han är lagkapten i det spanska U21-landslaget är förstås ingen slump. Det är inte omöjligt att han sätter bindeln på armen även i klubblaget en vacker dag.
4. José María Giménez, Uruguay (Atlético de Madrid)
Mittback – född 1995 – 10 ligamatcher (10 starter)
Förra säsongen spelade José María Giménez blott två tävlingsmatcher för Atlético. Cholo Simeone och hans tränarstab ville låta uruguayanen acklimatisera sig till fotbollen i Spanien i lugn och ro, och det primära var inte att spela match varje vecka.
Trots den minimala speltiden under sin debutsäsong i Atlético tog Giménez en ordinarie plats i Uruguays landslag, och spelade bland annat tre matcher från start i VM. I somras var den unge mittbacken på väg att lånas ut, men när Toby Alderweireld valde att lämna Atleti tog Simeone beslutet att satsa på Giménez som tredje mittback i stället för att värva en ersättare.
Just nu är jag ganska övertygad om att Cholo inte har ångrat sig. När João Miranda skadade sig i höstas klev nämligen Giménez in med en sällan skådad attityd och tog för sig som om det vore den enklaste saken i världen. Giménez är en karaktär av hårt virke, ganska snarlik sin landsman Diego Godín. Han är helt orädd på fotbollsplanen, skulle aldrig ge mindre än hundra procent och trycker gärna till sina motståndare lite extra i duellspelet.
En spelartyp man hatar att möta själv, men älskar att ha i sitt eget lag.
José María Giménez definierar stenhårt jobb, en stark vilja och en övertygelse om att allting är möjligt. För ett år sedan var det få som överhuvudtaget visste vem uruguayanen var. Sedan dess har han vunnit ligan med Atleti, spelat VM i Brasilien och på allvar tagit upp kampen med Miranda om en plats i mittförsvaret bredvid Godín.
3. José Luis Gayá, Spanien (Valencia)
Vänsterback – född 1995 – 21 ligamatcher (19 starter)
Jag hittar till min förtvivlan inte ett skvatt om Valencia i “Guinness Rekordbok”. För inte kan det finnas någon klubb i världen som är bättre på att hitta nya vänsterbackar?
När Jordi Alba såldes till Barcelona skolades Juan Bernat om från ytter till vänsterback, precis som fallet var med Alba ett par år tidigare. När Bernat förra sommaren stack till Bayern var José Luis Gayá näste man i ledet.
Gayá är två år yngre än Bernat, men flera nivåer bättre än sin föregångare var vid samma ålder. Den högstanivån som Gayá redan nu besitter, vid 19-års ålder, var Bernat aldrig i närheten av i Valencia. Snabb som vinden, vill gärna utmana, har ett bra passningsspel och är trygg i sin defensiv.
José Luis Gayá är urtypen av en modern ytterback. Det är inga konstigheter att hans namn finns på Real Madrids önskelista till sommaren. Nu gäller det för Valencia att spänna sina ekonomiska muskler och binda upp Gayá på ett långtidskontrakt.
I annat fall lär väl 19-årige Salva Ruiz växa ut till en av La Ligas bästa ytterbackar. Det är ju så Valencia jobbar.
2. Gerard Deulofeu, Spanien (Sevilla)
Ytteranfallare – född 1994 – 14 ligamatcher (9 starter)
Han var snabbare och skickligare än både medspelare och motståndare. Under juniortiden i FC Barcelona var Gerard Deulofeu flera nivåer över alla andra. Hans enda problem var att han passade bollen för sällan.
En dag tog Óscar García, som var juniortränare i Barcelona mellan 2010-2012, in Deulofeu på sitt kontor. Han skällde inte ut honom, han var inte arg. García visade bara upp en film innehållandes mängder av situationer där Deulofeu dribblade, dribblade och dribblade. Situationer där det togs felbeslut efter felbeslut. Ynglingen lämnade rummet gråtandes, men lärde sig säkerligen något på väg därifrån.
När det gäller talang har Gerard Deulofeu allt som krävs för att bli en världsstjärna. Drivet, tekniken, visionen – och numera även förmågan att spela fram sina medspelare till bra lägen.
Hans största problem just nu den svaga defensiven. Det var därför han lånades ut från Barcelona till Everton förra säsongen, för att utveckla försvarsspelet och förbättra sin fysik. Det var också därför som Luis Enrique föredrog Munir El Haddadi framför Deulofeu inför den här säsongen, varpå han i stället lånades ut till Sevilla.
Gerard Deulofeu har vuxit som fotbollsspelare både i Everton och Sevilla. Han har lärt sig stå på egna ben och blivit en mer komplett spelare. Bara en person kan stå i vägen för Deulofeu om han ska misslyckas att nå till toppen – han själv.
1. Aymeric Laporte, Frankrike (Athletic Club)
Mittback – född 1994 – 20 ligamatcher (20 starter)
Genom historien har två fransmän representerat Athletic Club. Den förste var Bixente Lizarazu (det namnet tröttnat man aldrig på) som gjorde en säsong på 90-talet innan han drog vidare till Bayern München. Den andre heter Aymeric Laporte, och är klubbens just nu mest lovande spelare.
Mittbacken slog igenom under Marcelo Bielsas sista säsong. Efter debuten i en Europa League-match hösten 2012 har Laporte aldrig tittat bakåt. Med sin självsäkerhet, vilja och resoluta spelstil tog han snabbt en ordinarie plats i mittförsvaret. Nu är han en av La Ligas främsta försvarare, och jagas av i stort sett alla toppklubbar ute i Europa.
Athletic såg tidigt att det var något speciellt med Laporte. Redan som 17-åring, efter bara ett år i klubben, gjorde han sina första a-lagsträningar under ledning av Joaquín Caparrós. Debuten lät vänta på sig, men kom också tidigare än många hade väntat sig. Utvecklingen därefter har varit sensationell. De senaste två säsongerna har fransmannen varit en stor nyckelfigur i Athletic.
I maj fyller Aymeric Laporte 21 år. Han sitter på ett långt kontrakt och en utköpsklausul på 42 miljoner euro – vilket gör att Bilbao-klubben, när stunden väl är inne, kommer få bra betalt för sin diamant. Athletic är inte slutmålet för Laporte – men det är en perfekt klubb att formas i på vägen dit.