Ibland, eller rättare sagt ganska ofta, önskar jag att dygnet bestod av dubbelt så många timmar. Att man lyckades trycka in lite mer nöjen mellan jobbvarven. Alldeles för ofta räcker inte tiden till för att hinna med allt man egentligen vill göra. I går fick det galiciska derbyt mellan Deportivo La Coruña och Celta Vigo ta den stora smällen för min del.
Celta, stärkta efter 2-0-viktorian mot Atlético förra helgen, klev in på ett kokande Riazor och nollade Depor. Ledningsmålet inprickat av Charles var fotbollspoesi signerat Nolito och Fabián Orellana. Det går att argumentera för att nyss nämnda duon är den frejdigaste i hela ligan. 2-0 rullade Joaquín Larrivey in efter en försvarsmiss.
Med resultatet i åtanke minns jag tillbaka när jag i november träffade Joan, som jobbar på en bar i Barcelona som passande nog ligger på Don Joan Barbó. Han är född och uppvuxen i Vigo, spenderade varannan helg på Balaídos som ung och läser de galiciska tidningarna för att följa med i varenda liten detalj om sitt älskade Celta. Först då, under vårt samtal, insåg jag hur stort derbyt mellan Deportivo och Celta faktiskt är.
Det är många som rycker på axlarna och behandlar derbyt som vilken match som helst. När Joan visade bilder, filmer och berättade historier om hur infekterad relationen mellan supportrarna har varit i årtionden förstod jag hur stort det faktiskt är. Det betyder allt. Bokstavligen.
– Hade jag fått välja mellan att vinna säsongens matcher mot Depor men åka ur ligan hade jag valt det före att förlora derbyna och vinna ligan, berättade han.
På riktigt?
– Det är svårt att förstå när man inte har upplevt det. I Galicien betyder det allt. Där tycker vi, såväl Celta- som Depor-supportrar, att det är den största matchen i Spanien. Det är åtminstone den viktigaste.
Jag lider över att jag inte kunde se hela matchen i går. Kanske kan jag slänga ett öga på en repris medan jag och Rastadanne snickrar ihop La Liga-svepet till Fotbollskanalen Europa i kväll. Oavsett vilket så gläds jag med Joan. Senast jag träffade honom hade Celta precis vunnit på Camp Nou. Den segern betyder ingenting i jämförelse med gårdagens.
***
På tal om Camp Nou. I går inträffade helgens stora skräll på Barcelonas gigantiska arena. Málaga kom på besök, och gjorde precis som Celta Vigo den där novemberdagen: nollade Barça och gjorde matchens enda mål.
Jag har svårt att bestämma mig för vad som imponerar mest: att Málaga vinner på Camp Nou, eller att de gör det utan Nacho Camacho – kanske lagets bäste spelare den här säsongen – och offensive kreatören Nordin Amrabat. Javi Gracía skickade ut en startelva där majoriteten var orutinerade 90-talister. På mittfältet startade Sergi Darder (21 år), Recio (24), Samuel García (24), Ricardo Horta (20) & Samu Castillejo (20). Längst fram spelade Juanmi (21), som avgjorde tillställningen efter att ha utnyttjat en rejäl försvarsmiss av Dani Alves.
Många av Málagas ynglingar har tagit stormsteg den här säsongen. I går visade alla framfötterna. Själv är jag ofantligt svag för Samu Castillejo. 20-årignen verkar inte ha några nerver alls. Varenda gång han fick bollen gjorde han någonting vettigt med densamma. Han stressade inte upp sig, utan hade en tanke med allting. Tryggt, tålmodigt och väldigt moget – precis som hela Málaga.
Varför de vann matchen? Ett välorganiserat försvarsspel under 90 minuter och förmågan att såra Barcelona i omställningsspelet var nyckeln till framgång. Faktum är att det likväl hade kunnat trilla in en eller ett par bollar till bakom Claudio Bravo, om Málaga haft rätt skärpa i avslutningsmomenten.
För hemmalaget var det mycket som inte stämde. Ett närmast obefintligt mittfält där ingen lyckades ta tag i spelet i kombination med att Leo Messi och Neymar hade lämnat fantasin i omklädningsrummet gjorde att Barcelona aldrig var riktigt nära. Málaga vann klart välförtjänt.