Diego Simeone är Atléticos Sir Alex Ferguson

För utan att varken jämföra Simeone och Ferguson med varandra som personer eller deras fotbollsvisioner finns det tydliga likheter i deras sätt att dedikera allt till fotbollen, och inte minst att få ett lag att lyfta till oanade höjder.

Manchester United har länge varit en maktfaktor i fotbollsvärlden. En klubb som andra ser upp till, som har världsstjärnor i truppen och som på löpande band fyllt på i troféskåpet. Så har det inte alltid varit.
När Alex Ferguson gjorde entré i klubben på 80-talet var titlar ingenting som skedde till vanligheten. Faktum är att den då senaste ligatiteln inkasserades 1967, den sjunde i ordningen. Efter Sir Alex intåg har 13 ligatitlar fyllts på – och därtill ett par Champions League-pokaler och en mängd inhemska cuptitlar.

Det var Ferguson som byggde upp Manchester United till en tungviktare. Trots att hans spelarmaterial kunde skilja sig otroligt mycket lyckades han alltid plocka fram ett vinnande koncept. Han var en vinnare. Han skapade vinnare.

För tillfället tragglar Man United främst spelmässigt, och har haft svårt att hitta en ny identitet efter Sir Alex pensionering. Men det råder för den sakens skull inga tvivel om att klubben fortsätter vara en av de globalt sett största, och det är ett arv som Ferguson lämnat efter sig.

Diego Simeones historia med Atlético de Madrid har tagit andra vägar, men är inte helt olik. Åtminstone inte så här långt. Visserligen har argentinaren en bakgrund som spelare i klubben, vilket underlättade hans process när han tog över som tränare (Sir Alex fick kämpa hårdare). Simeone hade förtroende både från ledningen och supportrarna direkt. Alla trodde Cholo skulle uträtta bra saker. Ingen kunde ana vilka underverk han faktiskt skulle framkalla.

Likt Sir Alex tog Simeone över ett lag som inte var bortskämt med guldhattar och segerchampagne. Någon framgång här och där på 2000-talet, som annars främst hade handlat om att repa sig – både mentalt och ekonomiskt – efter degraderingen till Segunda División.

Utan samma förutsättningar som många av konkurrenterna trummade Simeone igång maskineriet tämligen omgående. Han började med defensiven och lärde spelarna grunder i försvarsspelet som ingen annan hade lärt dem, och fick alla att se samma saker, sträva mot samma mål. Allt handlade om att vinna.

Framgångarna lät inte vänta på sig. Detsamma gällde förstås efterfrågan på Simeones nyckelspelare. Radamel Falcao, Filipe Luís, Diego Costa och Thibaut Courtois. En efter en försvann.

Men det har hittills inte spelat någon roll. Trots sämre förutsättningar än många av toppkonkurrenterna i Europa har Simeones Atlético fortsatt på vinnarspåret. På lite drygt fyra år har Atleti vunnit allt utom Champions League (och klubblags-VM, men det krävs ju först och främst att man vinner CL för att kvalificera sig för den turneringen).

För några dagar sedan offentliggjorde Atlético de Madrid att Diego Simeone förlänger sitt kontrakt med klubben till 2020. Som vi har lärt känna Atleti under de senaste åren kommer det inte spela någon roll om Koke, Arda Turan eller någon annan nyckelspelare lämnar klubben i sommar – den stora pusselbiten sitter stadigt kvar och det är det överlägset viktigaste.

Det bästa och mest tydliga exemplet på hur viktig en tränare är stavas givetvis Sir Alex Ferguson. Han kom till en klubb som letade efter en tydlig identitet och som längtade efter framgång. Han fixade identiteten och radade upp titlar. I dag står Manchester United och stampar som ett frågetecken utan att veta vilken väg de ska vandra. Utan en klar identitet, och utan stora titlar sedan Sir Alex tackade för sig.

Att Diego Simeone kritar på ett nytt kontrakt med Atlético är det bästa som kunde hända klubben. Han har fixat identiteten och radat upp titlar. Han är Atléticos svar på Sir Alex Ferguson. Och med tanke på hans genuina kärlek till Madrid-klubben finns all anledning att tro att han blir kvar i väldigt många år.

Det var en match med många olika skepnader. Avvaktande inledning, en bättre Barça-period i mitten på första halvlek, men klar Real Madrid-dominans efter 1-1-målet. I andra halvlek var det Barcelona-Manchester City 2.0 med mängder av klara målchanser som brändes, brändes och brändes. Skärpan finns inte riktigt där hos Barças fronttrio – men laget har ändå klivit ut till en ny vecka som vinnare.

En stor skillnad på hemmalaget i andra halvlek var att Leo Messi deltog mer i spelet. Argentinaren lämnade sin utgångsposition ute till höger och klev in centralt i banan. Om det var på eget initiativ eller efter tydliga direktiv från Luis Enrique låter jag vara osagt. Men det var ett genidrag.

I takt med att Real Madrid var tvunget att få framåt för en kvitteringsboll i slutet av matchen fick Messi tillräckligt med yta för att göra det han är allra bäst på – skapa måchanser. Hade bara lagkamraterna, och Messi själv för den delen, utnyttjat lägena på bästa sätt hade hemmapubliken inte behövt sätta hjärtat i halsgropen när Real Madrid tog sats mot offensivt straffområde i den tredje tilläggsminuten.

Ett försprång på fyra poäng innebär med stor sannolikhet att titeln hamnar i Katalonien. Den favör som Real Madrid har är inbördes el Clásico-statistik under säsongen – och skulle lagen hamnar på samma poäng vår allt summeras i maj kommer titeln hamna i huvudstaden. Men just nu känns fyra poäng som ett par för mycket, och när Barcelonas anfallstrio dessutom börjar göra mål ser jag inget lag som kommer sätta stopp för lagets frammarsch mot ligatiteln.

***

Redaktionens två största stjärnor i går var tveklöst Sam och Berry. Supportrarna som tog sig till TV4-huset för att kommentera el Clásico utifrån deras perspektiv, och reagera helt utan begränsningar. Jag gissar att resultatet innebär en framtida klassiker.

Missade ni reaktionerna får ni ett smakprov här, när Berry skriker ut sin glädje över Luis Suárez 2-1-balja.

***

Efter sju jobbpass på fem dagar (och ett hyfsat försök att hålla bloggen i någorlunda liv) stämplar jag nu ut från redaktionen för några dagar. I morgon reser jag i riktning mot Los Angeles och kommer bev. Vi får se om vi hörs därifrån, i annat fall när saker och ting är på sin plats igen.

Nu väntar landslagsuppehåll (med Vitolo, förstås, i den spanska landslagstruppen), och ett gäng dagar utan klubblagsfotboll. Skönt på sitt sätt, men jag vet hur det brukar vara. Fråga mig på fredag så kommer längtan vara stor igen. Det är så det funkar. Å andra sidan kan det vara värt att längta lite extra när vi efter landslagsuppehållet går in på slutspurten.

Det pratas om Leo Messi, Cristiano Ronaldo, Luis Suárez, Karim Benzema, Neymar och Gareth Bale. Stjärnornas krig. Och framför allt kampen mellan världens odiskutabelt två bästa fotbollsspelare de senaste åren. Vem är herren på täppan den här gången? Vem kliver fram? Bär sitt lag till seger när det som mest behövs?

I min värld handlar el Clásico ingenting om det individuella slaget som pågår mellan Messi och Ronaldo – ett slag som tveklöst motiverar och triggar båda till att nå närmast omänskligt höga höjer, men som också är en duell som media har förstorat upp rejält. Ingen vill bli jämförd med den andre – ändå har de varit beroende av varandras existens och fotbollsbegåvning för att leverera fantastiska resultat och siffror under årens lopp. Men skulle vi fråga såväl Messi som Ronaldo inför kvällens match vad de helst av allt vill; vinna matchen utan att göra mål, eller göra tre mål och förlora matchen, hade svaren varit samma från båda håll.

Leo Messi och Cristiano Ronaldo är individualister ut i fingerspetsarna. De vill förstås ha alla russinen ur kakan. Inte bara vinna Champions League eller en ny ligatitel. De vill vinna allt – och därtill göra flest mål, flest assist och helt enkelt vara bäst. Men ingenting är viktigare än att vinna. Det är vad som räknas mest av allt.

För att göra det är både Messi och Ronaldo i stort behov av sina talangfulla medspelare. Vissa mer än andra. Därför tänkte jag i den här texten fokusera mest på den matchen i matchen som jag tror kan få en avgörande betydelse i kväll. Den mellan två landsmän med närmast identiska positioner på planen, men som ändå har väldigt olika roller och spetsegenskaper. Jag syftar på mittfältsduellen mellan Ivan Rakitic och Luka Modric.

Kroaterna känner varandra väl sedan tiden i landslaget, där de kamperat ihop sedan 2007. I VM förra sommaren spelade de tillsammans på det defensiva mittfältet i Niko Kovacs 4-2-3-1-liknande uppställning. Både Rakitic och Modric är vana att ha en, ibland två, spelare bakom eller bredvid sig på mittfältet av mer defensiv karaktär, men klarar av att spela i den defensiva rollen på mittfältet. De är, för att plocka in en spansk fotbollsterm, “todocampistas”. De kan spela överallt.

För den sakens skull är de inte helt lika varandra som spelare. Luka Modric är en organisatör. En spelare som styr tempot, och som redan innan han får bollen har tänkt tre-fyra steg framåt. Modric mår som allra bäst när Real Madrid kontrollerar en match. När han kan hålla i taktpinnen, bestämma farten och sätta igång anfallen. En klok och eftertänksam spelare. Eftersom han är en av världens bästa på det han gör, har han också gett Real Madrid en dimension i sitt spel när det gäller att vårda matcher och kontrollera bollinnehavet. Och när Carlo Ancelottis lag har tragglat både spelmässigt och resultatmässigt är Modric comeback efter skadefrånvaron skickat som ett lyckobrev med posten.

En av Barças styrkor är det aggressiva och höga presspelet. För att Real Madrid ska klara av att spela sig ur pressen och kontrollera händelserna lär Luka Modrics roll bli högst avgörande.

Landsmannen Ivan Rakitic behöver inte ha bollen vid sina fötter lika ofta för att må bra. Som fotbollsspelare är han mer spelartypen som vill titta upp och gå mot mål. Hellre en avgörande passning bakom backlinjen än en simpel sidledspassning. Det var så han fick spela i Schalke och Sevilla, det var där han blev en av världens främsta i den kategorin.

Men i Barça har Rakitic tvingats lära sig att kombinera kortpassningsspelet med den avgörande bollen i djupled. Inskolningsprocessen har kanske tagit lite längre tid än väntat, men sakta men säkert har kroaten funnit sin roll i laget. Ivan Rakitic personifierar dagens Barcelona som inte alls styr spelet på samma sätt som tidigare år. Färre sidledspassningar, mer raka bollar på djupet. Mindre kontroll, fler målchanser.

Luka Modric hade också en inskolningsperiod i Real Madrid. Under sin första höst i klubben blandade han och gav. Till slut växte kroaten in i rollen – samtidigt som Real Madrid lärde sig utnyttja Modrics egenskaper. På samma sätt är det i dagens Barcelona. Det tog en höst för Ivan Rakitic att lära sig balansera sitt spel och komma in i en ny filosofi – precis som det tog tid för Barça att lära sig utnyttja Rakitics styrkor. Nu har han skolats in, etablerat sig – och i kväll startar han med allra största sannolikhet sitt första el Clásico någonsin. På andra sidan ställs han mot sin landsman som är mer kontrollerad och mindre risktagande.

I timmar, dagar, veckor och månader har det pratats om duellen mellan världens två bästa spelare, men den kanske viktigaste och mest avgörande matchen i matchen i kväll är den på mittfältet mellan Ivan Rakitic och Luka Modric.

***

20:20 drar uppsnacket inför matchen igång i TV12. Och vill ni parallellt med införsnacket från Camp Nou, eller bara inte tappa fokus i pauserna, hoppas jag att ni klickar er in här på fotbollskanalen.se och följer mitt och Martin Åslunds uppsnack.

Martin har lovat att ta med sig en taktiktavla och till skillnad från hans gästinhopp i Fotbollskanalen Europa under säsongen, där han ständigt spräcker tidsgränsen, kommer han i kväll få hur mycket utrymme som helst (nåja) att vidga sina åsikter och synpunkter. Vi får väl se om jag får någon syl i vädret också. Kul ska det bli oavsett. Vill ni vara med och ställa frågor eller snacka med oss gör ni det via hashtag #superlive på twitter.

När jag och herr Åslund väl lämnar våra platser strax före avspark kommer det i stället bli fankommentering här på sajten. Det innebär att en hängiven Barcelona- respektive Real Madrid-supporter – utvalda av en stenhård jury – kommer leverera matchen ur deras perspektiv som supportrar. Tanken är att de ska reagera, leva sig in i matchen och visa känslor.

El Clásico-feber? Jo, man tackar.

@pinthorp

City-målvakten var det närmaste en levande vägg som satt sin fot på Camp Nou sedan Javi Varas stängde igen butiken för Sevilla. Och för oss som undrar, och inte ser Manchester City varje vecka, fick vi ett ganska tydligt knytnäve-i-ansiktet-svar på frågan varför Willy Caballero inte får fler chanser. Den forne Málaga-målvakten är bra. Men det Joe Hart visade upp på Camp Nou i går var extraordinärt. Garanterat Champions League-säsongens främsta målvaktsinsats.

På andra sidan planen stod en tysk U21-landslagsman och frös. Han behövde inte ingripa särskilt många gånger, ter Stegen. Men när han väl ställdes öga mot öga med Sergio Agüero från elva meter vann han den mentala kampen och räddade Barcelona till en 1-0-seger. Sett till spelövertag och målchanser kunde matchen likväl ha slutat 6-1. Borde, rent av.

Med världens just nu mest fruktade anfallstrio är det en prestation i sig att inte göra mer än ett mål framåt sett till den otroliga mängd möjligheter som skapades. Ändå är det omöjligt att inte imponeras till den högsta grad av det sätt som Barcelonas spelar fotboll på just nu. Aggressivt presspel, ständig rörelse, kvicka kombinationer och inte minst ett otroligt uppoffringsspel. Suárez är förmodligen världens mest begåvade nummer nio-spelare, och tar löpningar som öppnar upp enormt för medspelarna. Neymar gjorde detsamma när han gav Ivan Rakitic fullt spelutrymme för att helt fri lobba in matchens enda mål. Och Messi var delvis högerback, högerytter och central offensiv mittfältare.

När Luis Enrique samlade sitt manskap på dagens träning tror jag varken Messi, Suárez eller Neymar visade några negativa miner eller uppgivna uttryck. Alla gick mållösa, men Barça demonstrerade en fotboll av yppersta världsklass – bortsett från detaljen som kallas målskytte. Just i går spelade det mindre roll. Det såg ter Stegen till, och Barcelona utförde grunduppdraget och är vidare till kvartsfinal efter totalt 3-1 mot City.

Luis Enriques vägvinnande melodi spelar vidare. Det nya, mer direkt spelande Barcelona behöver inte äga lika mycket boll som tidigare år för att skapa fler målchanser. Men ska laget gå hela vägen i Champions League har man inte råd att träffa virket eller motståndarmålvakt lika många gånger som i går.

***

I dag vände Barça blad, precis som Real Madrid gjorde redan efter 2-0-segern mot Levante i helgen, och riktade allt fokus och alla blickar till det som händer på söndag. Stjärnorna är samlade, en poäng skiljer. 21:00 sparkas el Clásico i gång.

Sett till matchplan och hur allting utfördes av Atlético i praktiken kan Simeone inte vara hundra procent nöjd. Fasta situationer utnyttjades inte till fullo, presspelet fungerade stundtals men knappast genomgående och spelet längs marken lämnade en hel del att kräva. De frågetecken som fanns inför matchen har knappast blivit utropstecken.

Men oavsett vilket är Atlético vidare till kvartsfinal i Champions League. 1-0 i returmötet räckte för förlängning, och efter en mållös sådan avgjordes allt i ett nervkittlande straffavgörande. Det här var inget möte där ena sidan var klart dominant och spelmässigt satt i förarsätet. Det här var ett dubbelmöte där Bayer Leverkusen var bättre i Tyskland, och där Atlético var bättre i Spanien. Ett oavgjort resultat efter 210 minuter var fullt rättvist. Vad som sedan händer i en straffsparksläggning tror jag aldrig kan förklaras genom logik, rättvisa eller form. Där handlar det om att besegra ett mentalt spöke och stänga ute allt annat.

Nu är Diego Simeone och hans manskap vidare till kvartsfinal för andra året i följd. Den här gången med hjärtat i halsgropen och svetten konstant rinnandes. Atlético levde inte upp till favoritskapet rent spelmässigt, men trots dålig form, ett par tunga avstängningar och en smärre anfallskris där ingen tycks kunna göra mål lyckas laget ändå vända en negativ trend och vinna såväl matchen som dubbelmötet. Det är en styrka i sig, och det kommer bli viktigt för Atleti att bära med sig in till nästa slutspelsrunda.

Det är just i sådana här situationer, i sådana här matcher, som Simeones Atlético visar sin verkliga styrka. Spelare saknas, formen är dålig, frågetecknen är både många och stora. Någonstans finns ändå ett grundspel som fungerar. En defensiv stabilitet som hela laget präglas av och är byggt runt.

Under Simeones tid i Atlético har laget spelat tio hemmamatcher i Champions League. Atleti har vunnit nio och spelat en oavgjord. Den totala målskillnaden är 25-2. Vicente Calderón är ett rödvitt fort som tillsammans med Atléticos grundspel kan ta laget precis hur långt som helst – oavsett form eller spelaravbräck. Det är en styrka som Atleti alltid kan falla tillbaka på. Och det funkade den här tisdagskvällen.

***

Vem som ler störst i Madrid just nu? Jag skulle nog ändå tippa på Fernando Torres.

Ni känner alla till historien. Atlético-sonen dök upp som ljuset i mörkret i början av 2000-talet och var fullkomligt magisk under sina första seniorsäsonger i klubben. Han tog över kaptensbindel som 19-åring, för att några år senare tacka för sig och sticka till den brittiska övärlden och närmare bestämt Liverpool. En succé följt av misslyckande i såväl Chelsea (sett till prislapp, inte vunna titlar) som Milan och slutligen vände Torres hem till Madrid och Vicente Calderón igen.

Det såg länge ut som att Torres inte skulle få någon roll alls i returmötet med Bayer Leverkusen. I början av andra förberedde Simeone sitt tredje och sista byte då kapten Gabi var på väg in i spel. Någonting fick argentinaren att ändra sig, och i slutskedet av matchen äntrade i stället Torres planen till förmån för Mandzukic.

Utseendemässigt vore det enkelt att tro att Torres fortfarande är 19 år ung, men i steget, tajming och flyt har har många nivåer upp till den han en gång i tiden höll i Atlético. Han gjorde inget större väsen av sig under matchen – men i straffsparsläggningen klev han fram för att slå den femte straffen för Atleti. Ställningen var 2-2, pressen enorm. Torres bredsidade in bollen i mål, och efter att Stefan Kiesslings replik missade målramen kunde Atlético-sonen sträcka armarna i skyn och titluera sig vinnare.

***

För en månad sedan konkurrerade Atlético på tre fronter. Nu är Copa del Rey borta ur bilden och spelet i ligan har hackat rejält. Den enda chansen till en stor titel är Champions League.

Men för Atlético betyder CL-avancemanget framför allt en säkrad ekonomi och en bibehållen plats som ett av Europas åtta bästa lag.

Jag tror det här kommer bli ett mellanår för Atlético. Det finns både fortsatt utvecklingspotential och sparkapital i Simeones lagbygge. Men det viktigaste har varit att behålla sin plats och status som ett av Europas främsta klubblag. Det har man lyckats med. Nu finns bara allt att vinna.

Just nu är dock känslan att så länge Luis Enrique inte väljer att vila Lionel Messi kommer Barcelona fortsätta vinna fotbollsmatcher. Så bra är han just nu. Så överlägsen är han just nu.

Barça vann matchen på Ipurúa med 2-0. Messi gjorde båda målen, och argentinaren har nu nätat på 32 olika arenor i La Liga under sin karriär. Rekordet har Raúl González, som har gjort mål på 33.

Samma antal arenor som Messi hittat nätmaskorna på i La Liga, samma antal mål har han gjort i säsongens ligaspel. Med sina två nya noteringar är Messi uppe på 32 fullträffar, vilket därmed betyder ensam skytteligaledning, två baljor före Cristiano Ronaldo. Rekordet på flest ligamål någonsin har Messi själv, det är 18 upp dit. Just nu känns det inte som en omöjlighet.

Leo Messi dansar fram på fotbollsplanen och varken motståndare eller medspelare hänger med för tillfället. Flera gånger under gårdagens match såg det ut som att argentinaren mötte ett lokalt juniorlag. Det säger jag inte för att nedvärdera Eibar – utan snarare för att hylla Messi. Och ibland är känslan att hans spelförståelse är alldeles för bra för att lagkamraterna ska hänga med i tankebanorna.

Att han slängde sig och nickade in en hörna säger det mesta om form, självförtroende och överlägsenhet just nu.

***

När Xavi Hernández byttes in under andra halvlek mot Eibar gjorde han sitt 750:e framträdande i Barcelonas tröja. Det förtjänas givetvis att hylla. En av modern tids absolut största fotbollsspelare, och en levande och fortsatt spelande ikon i FC Barcelona.

***

En annan herre som är i helt overkligt bra form är Alberto Bueno.

Spanjoren har gjort sju mål på tre matcher för Rayo Vallecano. I går vände han på egen hand underläge till seger när Granada besegrades i Vallecas. Hans två nya mål innebar inte bara tre poäng – utan också att han skrev in sig i historieböckerna. Ingen annan har nämligen gjort fler mål i La Liga för Rayo än Bueno, 26 stycken.

Alberto har stått för 47 % av Rayos totala målskörd i ligaspelet den här säsongen, och han ligger totalt fyra i skytteligan.

Dags för landslaget? Tja, han borde rimligen vara med i snacket. Men utöver ganska givna Diego Costa och Pedro Rodríguez lär Álvaro Morata (som gör det fantastiskt bra i Juventus) och Paco Alcácer (baserat på höstens insatser i landslaget) ligga närmare till hands än Bueno.

***

Skön revansch för Kiko Casilla, för övrigt. Efter dundertavlan mot Real Sociedad förra helgen, där han gav bort tre poäng, fick han i går kliva fram som en hjälte för Espanyol och räddade en pinne mot Atlético.

Anders: “Sjukaste händelsen på Mestalla i går”.
Jag: “Vadå?”
Anders: “Utöver att det var riktigt grym stämning så flög det omkring en riktig fladdermus där vi satt. Otroligt”.

***

Valencia spöade Deportivo La Coruña med 2-0 på Mestalla i går. Det var i underkant så det står härliga till. Hemmalaget skulle vunnit med fyra-fem bollar sett till chanser.

Álvaro Negredo hade fyra, ja kanske till och med fem, riktigt bra lägen. I toppform sätter han minst två. Och med tanke på att majoriteten var nicklägen borde han ha satt minst två. Det är hans främsta vapen. Det borde vara Valencias främsta vapen också.

Jag ska inte kasta för mycket skit på Negredo. Han kom till Valencia helt utan en vettig försäsong, var skadad halva höstsäsongen och hade stor press på sina axlar. Det är inte helt enkelt att bara kliva in, i en ny klubb, en någorlunda ny miljö och bara leverera.

På den positiva sidan kommer Negredo åtminstone till målchanser. Han deltar i spelet, krigar för laget och skapar möjligheter. Det är bara den där sista lilla tredjedelen som saknas, vilket förvisso råkar vara det som spanjoren egentligen värvades för.

Jag minns det så väl hur Valencia otroligt förnöjt gick ut med Negredo-värvningen på klubbens hemsida.

“Valencia CF är mycket glada över att ha tecknat en anfallare av världsklass som ska komplettera en helspansk anfallslinje tillsammans med Rodrigo och Paco Álcácer – en trio full av alternativ, mångsidighet och potential”.

Allt stämde – mycket stämmer fortfarande. Just nu är Álvaro Negredo ingen världsklassanfallare. Med tanke på hur kollegorna runt om i Europa smäller dit bollar till höger och vänster måste Negredo upp och snitta 20 mål per säsong för att överhuvudtaget hamna i det facket igen. Men han tillför en enorm mångsidighet till Valencia, och bidrar med saker som varken Rodrigo, Paco eller någon annan för den delen gör. Och det finns förstås en outnyttjad potential.

Lyckligtvis, för Valencia, är laget inte fullt beroende av Negredo, Rodrigo eller Paco – anfallstrion som skulle (och kanske kommer) lyfta hela Valencia till nästa nivå.

På de sex senaste omgångarna har laget bara tappat två poäng – det var förra helgen borta mot Atlético de Madrid. Álvaro Negredo har gjort ett mål under den här perioden (på straff), Rodrigo har gått helt poänglös och Paco har missat fyra matcher på grund av skada.

I går gjorde den sistnämnde comeback, och såg efter bara några sekunder på planen till att stänga butiken mot Depor med sitt 2-0-mål. En balja av den enklare skolan, men en balja som möjligen kan få Alcácer att komma tillbaka till den fina form han hade i början av säsongen.

***

Oavsett vilket kan man säga att fladdermössen lever på Mestalla. Bokstavligen talat.

I skrivande ligger är Valencia tabelltrea – bara fyra poäng bakom Real Madrid, och fem bakom Barça. I skymundan har Nuno Espírito Santos manskap närmat sig toppen.

Laget har inte haft någon utpräglad målskytt den här säsongen. Det spelar ingen roll. Defensivt är det stabilare än på många år, och jag skulle argumentera för att Nicolás Otamendi (välförtjänt landslagsuttagning i Argentina, för övrigt) varit hela ligans bäste mittback den här säsongen. På mittfältet finns dynamik, stor lungkapacitet och inte minst väldigt mycket bollskicklighet. Framför allt gör även mittfältarna fler mål än tidigare, och då spelar det mindre roll att bäste målskytt av anfallarna (Paco) bara gjort sex ligamål.

Hela Valencia andas och lever fotboll. Och nu har fladdermössen på Mestalla vaknat till på allvar. Det kommer kanske inte bära till en tredjeplats i slutändan, men Valencia har närmat sig konkurrenterna markant. Det har gått snabbare än väntat – och då har den helspanska anfallstrion full av mångsidighet och potential inte ens börjat leva upp till hälften av sin kapacitet.

Fotnot: Valencia CF kallas för fladdermössen.

Villarreal är den spanska fotbollens motsvarighet. Den dagen de gula ubåtarna slutar spela passningsorienterad fotboll baserat på kombinationer, finess och fantasi kommer supportrarna göra uppror. Det är vad som definierar Villarreal, som gör laget lite extra spännande att följa. Och som gör att dosen underhållning allt som oftast är hög, men i resultatväg egentligen kan bjuda på vad som helst.

Det är också ett Villarreal som blint vägrar ge upp sin filosofi som gör att klubbens prisskåp fortfarande står tomt på prestigefyllda pokaler. Det går givetvis finna likheter med Barcelonas framgångsrika spel under det senaste årtiondet, men den jämförelsen är ändå orättvis. Spelare som Barça kan locka till sig existerar inte i Villarreals verklighet.

I den lilla klubben från Vila-Real fostras eller värvas spelare in billigt, förädlas, för att sedan säljas vidare för en större summa. Santi Cazorla, Borja Valero och senaste exemplet Gabriel Paulista är bara tre spelare som gått den vägen.

Om vi blandar in fotboll och sport i klyschornas värld brukar det ofta heta att “offensiv vinner matcher, defensiv vinner titlar”. En ganska genomgående korrekt beskrivning av gårdagens Europa League-match mellan Villarreal och Sevilla.

Villarreal, förvisso utan två av nyckelspelarna i form av Bruno Soriano och Gio dos Santos, ställde som vanligt upp med ett frejdigt lag på pappret.

Unai Emery å sin sida kastade ut en elva som signalerade motsatsen. När Éver Banega är på toppen av sin formhöjd – vilket han förvisso inte är särskilt ofta numera – är han offensivt en mittfältare som alla dagar i veckan bör ta plats på Sevillas centrala fält. Det struntade förstås Emery fullständigt i.

Teknik och finess? Äh.
En mediapunta? Behövs ej.
Tre defensiva krigare på centrala mittfältet? Ja tack.

Medan Villarreal tror helhjärtat på sin filosofi, är Sevilla ett av de bättre lagen i hela Europa när det gäller att skifta taktik i såväl uppställning som genomförande. Vill Emery ha ett 4-4-2 med kvicka yttrar, spelskickliga mittfältare centralt och två djupledslöpande anfallare har han den möjligheten, och använder sig också av den emellanåt. Vill han däremot få med sig ett bra resultat från El Madrigal i första åttondelsfinalmötet med Villarreal väljer han ett 4-3-2-1 (som mycket väl kan liknas ett 4-5-1) med två defensiva yttrar och tre (!) defensiva mittfältare centralt i banan.

Sevillas fysik och taktiska skicklighet gjorde att laget har en 3-1-fördel inför returen på hemmaplan. Jag kan sätta allt jag äger på att inte ens Unai Emery trodde på det resultatet med tanke på den defensiva startelvan han skickade ut. Men han visade, som så många gånger förr, att han har fingertoppskänsla.

Eller som en kompis skrev till mig under matchen: Just nu räcker det att Sevilla har Vitolo. Makalös form.

***

13 sekunder: 1-0 Sevilla, Vitolo.
1.28: Ribbträff Villarreal, Luciano Vietto.

Det är små marginaler i fotbollen. Sevilla gjorde mål sitt första anfall, Villarreal träffade ribban i sitt första anfall. Det var inte många centimeter ifrån ett helt annat resultat, och ett helt annat utgångsläge inför returen.

***

Grzegorz Krychowiak är en av de som konkurrerar med just Vietto om titeln säsongens nykomling i Spanien. Mittfältaren har inte på något sätt revolutionerat Sevillas spel, men definitivt kommit in och bidragit med ännu mer stabilitet.

Trots att laget har drabbats av en hel del skador i backlinjen under säsongen har det aldrig märkts av på resultaten. Mycket har Sevilla att tacka Krychowiak, och övriga på det defensiva mittfältet, för det.

***

En annan som säkerligen fick en klapp på axeln efter matchen i Sevilla-lägret är Sergio Rico. Inte ens påtänkt a-lagsmålvakt inför säsongen – nu en av matchvinnarna i Europa League.

21-åringen har fått kliva in mellan stolparna när både Beto och Mariano Barbosa varit skadade, men även när den sistnämnde nu kommit tillbaka har Rico fått fortsatt förtroende. I sextondelsfinalen mot Mönchengladbach stod han för ett ganska instabilt intryck. I går var det annorlunda, och dubbelräddningen i slutminuten gör att det vill till ett smärre mirakel för att Sevilla inte ska greja avancemanget.

***

Sevilla har allt för att upprepa det som hände i mitten av 2000-talet – det vill säga ta två raka Europa League-titlar (då hette det UEFA Cupen). I fjol bar det hela vägen. Nu är laget sånär klart för kvartsfinal.

Efter en stund orkar han inte mer. Men Iker Casillas tvingar kvar Ronaldo på planen. Han tvingar kvar medspelare för att mottaga all besvikelse från supportrarna. De nita näsdukarna är framme, förstås. Busvisslingarna ljuder.

Efter 3-4 på hemmaplan mot Schalke får spelarna stå på innerplan och skämmas framför fansen.

***

Det går att argumentera för att Real Madrid var hela Europas bästa lag i höstas. Men efter segern i klubblags-VM och ett jul- och nyårsuppehåll som knappt blev ett uppehåll utan snarare präglades av matcher på olika kontinenter och noll träningskontinuitet har Real Madrid ramlat samman. Skadorna har duggat tätt, det tuffa spelschemat har sårat laget.

Kollektivet som Carlo Ancelotti hade fått ihop så fint har utvecklats till ett sargat lag där ingen tar tag i det. Var är de uppoffrande löpningarna? Var är energin? Var är glädjen? Vad är det positiva kroppsspråket?

Det går att skylla på skador och tufft spelschema. Det går också skylla på Carlo Ancelottis oförmåga att rotera, vilket känns ännu mer befogat. Ingen spelare kan stappla in på Real Madrids mittfält och rakt av ersätta Luka Modric. Men Ancelotti förfogar över en trupp där både kvaliteten och kvantiteten är ofantligt stor. Få lag har lika bra utfyllnadsspelare som Real Madrid har.

Isco var inte ens ordinarie när säsongen drog i gång. Raphaël Varane sitter normalt sett på bänken. Keylor Navas likaså. Och Jesé Rodríguez har inte fått starta en enda match sedan han kom tillbaka från skada.

Jag hävdar inte att Toni Kroos, Gareth Bale eller Karim Benzema bör bänkas för att de är sämre fotbollsspelare. Men om Real Madrid ska få ut maximalt av sin spelartrupp gynnar det ingen att låta samma lirare alltid spela. Det mynnar i slutändan inte bara ut i att spelarna på bänken tröttnar, utan medför också slitage på de som alltid spelar.

***

Jag gav Gareth Bale en avhyvling för ett tag sedan. Han har gått många veckor utan att leverera på den nivån han tidigare gjort. I mina ögon har han spelmässigt aldrig varit någon stor hit i Real Madrid. Men han har alltid gjort poäng, och därför kommit undan med det. Fram tills nu. Senaste poängen walesaren gjorde var i slutet av januari, då han spelade fram till ett mål mot Real Sociedad. Det har gått åtta matcher sedan dess. Bale har spelat 90 minuter i samtliga.

När Madrid-baserade tidningen AS ställde frågan till sina läsare tidigare i veckan om Real Madrid borde spela 4-4-2 och sätta Gareth Bale på bänken svarade 92 % ja.

Det är fortfarande mycket politik kring Bale. Man sätter helt enkelt inte en spelare värvad för en dryg miljard på bänken. Det är inte så det ska gå till.

***

Real Madrid har nu tre raka matcher utan seger. Utan att veta svarat frågar jag mig om det tidigare har hänt under Carlo Ancelottis tid i klubben. Jag är tveksam.

Nu kommer kritiken hårdna och intensifieras. Spelare kommer hängas ut, spelare kommer be om ursäkt. Personen som borde få flest kängor och tankeställare är trots allt Carlo Ancelotti. Om Real Madrid ska utmana om titlar när det drar ihop sig i maj-juni kan han inte ha en sliten trupp utan harmoni.

Frågan är om det är för sent. Matcherna blir allt mer betydelsefulla, säsongen närmar sig slutspurten allt snabbare. Det är nu Ancelotti behöver toppa sitt lag, inte lufta truppen.

Tur för italienaren att skadeläget börjar ljusna. Gårdagens bästa Real Madrid-nyhet var att Luka Modric gjorde comeback.

***

Cristiano Ronaldo har fått kritik för sina insatser den senaste tiden. Fullt befogat. Mot Schalke svarade dock portugisen med att göra två mål. Snygga sådana, viktiga sådana.

Men när Cristiano står kvar och stirrar ut över Santiago Bernabéus gigantiska läktare är han långt ifrån nöjd. Real Madrid är vidare till kvartsfinal i Champions League, men förlorade returmötet med 4-3. På hemmaplan. Och förtjänade att göra det.

Allt var öppet för Atlético att ta sig tillbaka in i kampen. Men när fribiljetten fanns tillgänglig backade laget och visade inga mästartakter. Försvaret är fortfarande klass, men inte alls lika kompakt och sammansvetsat som i fjol. Akilleshälen förblir alltjämt vänsterkanten.

På mittfältet ser Gabi ruskigt sliten ut. Lagkaptenen har inte kommit upp i samma nivå vad gäller det aggressiva presspelet som personifierade såväl honom som Atlético förra säsongen, vilket har försvagat hela laget avsevärt.

Men jämför vi ligamästaren 2013/14 med säsongens upplaga av Atleti är den tydligaste skillnaden, som jag ser det, anfallsspelet. Det finns ingen Diego Costa som tar djupledslöpningarna, tar sig förbi ett par motståndare på ren vilja och trycker in bollen i bortre. Han gjorde mål på egen hand. Han var en matchvinnare.

Mario Mandzukic är en vass målskytt, men alldeles för statisk. Atlético de Madrid kan inte spela omställningsfotboll med Mandzukic och uppnå samma resultat som med Diego Costa. Och att kroaten varit petad på slutet stärker bara min tes, som jag hade redan inför säsongen, att det här blir hans första och sista i Madrid-klubben.

Om Manduzkic får tack och adjö av Atleti i sommar vore det en rimlig tanke att klubben går stenhårt för Luciano Vietto. Han seniordebuterade hemma i argentinska ligan under ledning av, just det, Cholo Simeone.

Och att han klev in och sänkte Atlético på Vicente Calderón tidigare under säsongen lär säkert också kunna vara en faktor som gör att klubben håller ögonen vidöppna kring allt som händer argentinaren.

***

Valencia är förstås nöjda med att få med sig ett oavgjort resultat från Calderón. Utan något utpräglat anfallsspel är 1-1-resultatet som en seger. Och även om tre poäng hade gjort att laget klivit förbi Atlético i tabellen och bara varit fem poäng bakom Real Madrid, är Valencia inte redo att utmana allra högst upp än.

Klubben har tagit sig en bra bit på väg. Och spelet ser tillräckligt bra ut för att det utan bekymmer bör leda till en fjärdeplats.

***

Álvaro Negredo konkurrerar om titeln säsongens flopp.

Han har varit fullkomligt genomusel i Valencia? Nej.
Men sett till förväntningarna när han anlände till klubben sista transferdagen i somras har han inte ens uppfyllt 20 % av de krav som ställdes. Han värvades inte bara för att sälja tröjor och agera bollmottagare. Han värvades för att göra mål.

Jag var inte ensam om att måla upp Valencias anfall som det ett av ligans mest spännande inför säsongen. Rodrigo och Paco är, tror jag, en stor del av spansk landslagsfotbolls framtid. Men ingen av spelarna har levererat på den nivån de har potential att göra.

Och Negredo, som kom in som den redan färdiga stjärnan, som skulle göra sina 15 ligamål och ha Rodrigo eller Paco bredvid sig – fortsatt lite på tillväxt – har varit ännu sämre. Inte bara målmässigt. Även spelmässigt undermålig.

När Valencia får bättre ordning på anfallsspelet kommer laget tveklöst kunna lyfta en nivå till.

***

Det är lätt att undra hur såväl Atlético och Valencia känner sig när det gäller Luciano Vietto. Atleti har varit nära att knyta argentinaren till sig två somrar i rad. Och Valencia nobbade 21-åringen inför säsongen.

Nu är priset betydligt högre.

***

Anfallstema på bloggen i dag. Och eftersom min bevakning av Segunda División varit blygsam så här långt tänkte jag ändra på det.

Rubén Castro gjorde nämligen hattrick mot Valladolid i helgen. Vad som är extra speciellt är att det var anfallarens mål nummer 100, 101 och 102 för Real Betis. En klubbikon. Och en spelare som är alldeles för bra för att inte spela i Spaniens högstadivision.

Men fortsätter han göra hattrick mot toppkonkurrenterna lär Real Betis behålla sin direktplats till La Liga som just nu är fallet.

Las Palmas leder serien, men har samma antal poäng som Betis. Mer om fina Las Palmas, som kryssade i helgens andra toppmöte mot nuvarande trean Sporting Gijón, kan vi ta vid ett annat tillfälle.

***

Här nedan finns helgens La Liga-svep som jag och Stefan Johansson (han gillar också att bli kallad Steph Jay) klippte och klistrade ihop i går.

Kennedy Bakircioglü visade återigen, precis som en gång i tiden gjorde i Racing Santander, vilken begåvad fotbollsspelare han är. Smart, finurlig och en fullständigt otrolig högerfot. Den är få förunnad.

När derbyknäcket till TV4-Sportens 19-sändning var så gott som klart kom redaktör Pierre Matteoni inrusande och vrålade: “Har du sett Real? Torsk i Bilbao. Det är ju sjukt”.

Sett till tabelläge och form kanske det är lite oväntat. Men att förlora en match i Bilbao är aldrig någonsin sjukt. Inget lag åker till San Mamés och plockar enkla poäng. Det är en stor kokande gryta där varenda person på läktarplats engagerar sig och lever sig med. Där finns ingen stor och utpräglad klackverksamhet som håller låda matchen igenom. I stället är alla med och sjunger, poängterar och gestikulerar när det är befogat.

Tyvärr såg jag inte dagens match, och kan inte göra någon vidare analys av det som hände. Det enda jag blint kan konstatera är att det aldrig är sjukt att förlora i Bilbao. Real Madrid har tappat otaliga poäng där genom åren. Även förra säsongen.

Och ett Athletic, i form eller ej, bör aldrig underskattas. Även om laget blandat och gett under säsongen har spelarna dessutom stärkts avsevärt av cupframgången där en final väntar senare i vår. Det innebär förstås en rejäl skjuts när det gäller självförtroendet.

***

Apropå formmässigt. Aritz Aduriz. Igen.

Just nu är 34-åringen riktigt, riktigt bra. Vicente del Bosque hade nog övervägt att ge Aduriz en vettig chans i landslaget – om han vore fyra år yngre. Nu känns det mer tveksamt.

***

Sju mål på Riazor under dagen. Det är inte heller sjukt, sett till Deportivo La Coruñas försvar.

Och Vitolo fortsätter surfa på sin framgångsväg. Det, däremot, är en spelare som verkligen bör få en chans i den spanska landslagstruppen snart.

***

Precis när jag sitter och snickrar på det här inlägget gör Jonathas en “Ronaldinho-fint”, som jag kallar det, mot Almería. Nu har jag snart sett allt. Wow.

Copa del Rey har varit klubbens stora chans att åter ta sig ut i Europa nästa säsong. Men efter 1-1 hemma mot på San Mamés i första semifinalmötet med Espanyol såg det i stället ut som att fiaskostämpeln skulle fullbordas. Sedan klev han fram, Aritz Aduriz, och frälste Athletic som så många gånger förr.

Anfallarens 1-0-mål på Cornellà-El Prat i går gav inte bara Athletic andrum och ro, utan stressade inte minst upp Espanyol som helt plötsligt blev jagande lag. Systematiskt och metodiskt nötte Athletic ner Espanyol, precis enligt Ernesto Valverdes plan. Efter 2-0 (3-1 totalt) är nu Bilbao-klubben i cupfinal igen.

Säsongen är räddad. Europa-biljetten till hösten likaså. Och det råder inga som helst tvivel om vem som är den store hjälten.

– Om Aduriz gör ett par mål i finalen kommer jag resa hans staty vid San Mamés på egen hand, sa Mikel Rico efter matchen.

Aduriz har varit vital för Athletic genom säsongens cupäventyr. Två mål i åttondelen mot Celta Vigo. Kvartsfinalmötets enda balja mot Málaga. Och två av Athletics tre mål mot Espanyol.

Det blir ingen derbyfinal och en tillhörande nostalgitripp till Olympiastadion i Barcelona (det har spekulerats i att Espanyols gamla hemmaarena skulle vara finalarena om båda stadslagen nådde dit).

I stället blir det på nytt en cupfinal mellan klubbarna som har flest cuptitlar i Spanien – Barcelona och Athletic. Lagen möttes i final såväl 2009 som 2012.

Kanske är det här 34-årige Aritz Aduriz sista chans att få vinna en titel. Och skulle han se till att Athletic får lyfta en stor trofé för första gången sedan mitten av 80-talet, då lär fler än Mikel Rico hjälpa till att lyfta Aduriz-statyn vid San Mamés.

***

Neymar har kanske inte varit lika vital för Barça som Aduriz var för Athletic i Copa del Rey, men brassen har målmässigt varit en maskin vars mål blivit extremt betydelsefulla. Två baljor i första mötet med Elche, två mål i returen mot Atlético de Madrid och två mål i går, när Barcelona knöt ihop 6-2-säcken mot Villarreal och avancerade till final.

Och om det är Aduriz kanske sista chans att vinna en stor titel så är det för Neymar en ypperlig möjlighet att plocka hem den första med Barcelona. Bortsett från segern i spanska supercupen precis när brassen anlände till klubben har han inte fått lyfta någon trofé mot skyn.

***

Sergio Busquets säsong kunde varit över. Men skräckskadan var lindrigare än först befarat. Nu väntar tre-fyra veckor av rehabilitering för mittfältaren, och det kommer bli en kamp mot klockan för att hinna tillbaka till el Clásico den 22 mars.

***

Tomás Pina kunde fått rött kort vid fler än ett tillfälle i går. Återigen mot ett kvalificerat motstånd bevisar Villarreal-mittfältaren att han inte hänger med vare sig i det fysiska tempot eller i tanken.

För att Villarreal skulle haft en bra möjlighet att gå vidare hade de behövt Bruno Soriano. Han går inte ersätta.

Pablo Piattis väg till framgång har inte alltid varit spikrak. Långtifrån. Yttermittfältaren slog som tonåring igenom i hemlandet när han kom fram i Estudiantes. Snabbt bar det av vidare till Europa, och Almería blev ny klubbadress 2008. Tre lysande säsonger senare och Piatti skulle – utöver att bli jämförd med Messi och Maradona – både hinna landslagsdebutera och jagas av de flesta storklubbar.

2011 gick flyttlasset till Valencia, som betalade drygt 70 miljoner för argentinaren. Ett kap, enligt många. Efter en bländande 2010/11-säsong i Almería med åtta ligamål på 35 matcher (ett bra facit för en ytter, speciellt i ett sådant lag) hade han enorma förväntningar på sig. Han målades upp som en ny argentinsk superstjärna på väg att blomma. Efter Mario Kempes på 70- och 80-talet, Claudio “Piojo” López på 90-talet och Pablo Aimar på 2000-talet var Valencia redo för en ny offensiv argentinsk superstjärna.

Pressen var, minst sagt, stor på Piatti. Under debutsäsongen levde han inte ens i närheten upp till förväntningarna. Och inte hade han över en natt blivit en mycket sämre fotbollsspelare. Spekulationerna kring yttermittfältaren var många. Fick han spela i fel roll? Trivdes han inte med det sociala livet i staden? Var pressen helt enkelt för tuff att handskas med?

Många frågor, få svar. Och säsong två blev inte bättre. Piatti spelade bara 14 matcher i ligaspelet, och sjönk allt djupare in i frysboxen. Sommaren 2013 var han högst oönskad i Valencia. Det gick så långt att klubben gav bort Piattis nummer elva till nyförvärvet Dorlán Pabón – trots att argentinaren fortfarande var kvar i truppen. Valencia trodde, och hoppades, att Piatti bara var ett vagt minne blott, och att han skulle lämna under transferfönstrets slutskede. En skada bara dagarna innan fönstret stängde satte dock käppar i hjulen för Piatti att hitta en ny arbetsgivare.

163 centimeter Piatti blev kvar. Han tilldelades tröja nummer två, och under Miroslav Djukic ledning hösten 2013 spelade argentinaren blott tre ligamatcher.

De flesta hade blivit knäckta. Fallit till marken och aldrig kunnat resa sig. Men inte Piatti. Han valde att frivilligt gå ner i lön och accepterade en mindre roll i laget. Till slut betalade sig lojaliteten och det hårda slitet tillbaka i form av förtroende på fotbollsplanen. Inte minst när Juan Antonio Pizzi klev in på tränarbänken inför våren 2014.

Sedan dess har historien om Pablo Piatti fått en, åtminstone sett till hans inledande prestationer i Valencia, drastisk vändning. Det senaste året har argentinaren spelat sin bästa fotboll i karriären. Vi har börjat känna igen den spelare som med sin snabbhet och fina vänsterfot lockade scouter från alla Europas håll och kanter till Almería 2011.

Mot Real Sociedad den gångna helgen startade Piatti för 18:e gången i ligaspelet den här säsongen. Han gjorde matchens två mål och blev stor matchhjälte. Med totalt sju fullträffar och fem assist har han gjort flest poäng av alla i Valencia. Lika många som stjärnvärvningarna Álvaro Negredo och Rodrigo Moreno gjort tillsammans om vi pratar ligaspel.

I dag kan vi konstatera att 7,5 miljoner euro var välinvesterade pengar för Pablo Piatti. Det tog tid, men nu har han mognat som spelare, kämpat sig igenom en karriärsmässig kris, och klivit ut på andra sidan som en vinnare. När Valencia är närmare förstaplatsen i La Liga än man varit på väldigt många år (åtta poäng till Real Madrid jämfört med 28 upp till förstaplatsen vid samma tidpunkt i fjol) är Piatti en nyckelspelare.

Och han springer förstås runt med nummer elva på ryggen igen.

Villarreal var bra redan innan Vietto klev in i handlingen på Santiago Bernabéu under söndagskvällen, men det var som om hela laget höjde sig och pumpades fulla med energi när argentinaren gjorde entré. Han var inblandad i kvitteringsmålet, var en halkning ifrån att avsluta ett friläge, och hade en nick som tvingade Iker Casillas till en fantastisk räddning.

Luciano uträttade mer på sin halvtimme än majoriteten av hans lagkamrater gjorde på hela matchen.

Frågan har väl egentligen aldrig varit om Vietto kommer lämna Villarreal, utan snarare när. Han har varit så pass bra sedan han lämnade hemlandet för spel i La Liga att dragkampen kommer börjas på allvar redan i sommar. Ja, den är förmodligen redan igång. Villarreal kommer få slita blod, svett och tårar för att behålla sin guldklimp nästa säsong. Men känner jag klubben rätt kommer de se till att få ut en rejäl bunt med stålar. Och det är han förstås värd, så outstanding som han har varit.

***

Gerard Moreno, ja. När Marcelino vilade en klar majoritet av sin ordinarie startelva inför cupreturen mot Barcleona i veckan var Moreno en av de som fick chansen. Och han är ju, som jag varit tydlig med att påpeka tidigare, Europas hetaste fjärdeanfallare.

Mål nummer 13 i ordning den här säsongen prickade Gerard in i andra halvlek på Bernabéu. Det gav Villarreal en poäng, men frågan är om det gav Marcelino en tankeställare. Tränaren har hela säsongen valt Moreno efter Vietto, Uche & Giovani (i den ordningen) trots att han levererat varenda gång han fått chansen. För mig ter det sig ganska obegripligt.

***

Real Madrid? Serieledaren kommer förmodligen bli sågad till fotknölarna på flera håll och kanter. Och det klart, inget poängtapp hemma på Bernabéu i ligaspelet sedan derbyt mot Atlético den 13 september och ställas mot ett slitet och reservbetonad Villarreal ska i normala fall innebära tre poäng.

Samtidigt har större under skett. Sergio Asenjo stod för en jätteinsats mellan stolparna, och förtjänas också att lyftas fram som en given poängräddare för Villarreal.

En syndabock för Real Madrid? Ska jag gissa får inte Gareth Bale något toppbetyg i tidningarna i morgon. Han var, för att tala klarspråk, helt usel. I min värld, och då tänker jag bortom alla politiska aspekter, bör Bale sitta på bänken när Carlo Ancelotti förfogar över en frisk och hel trupp. Real Madrid vinner mer med ytterligare en spelskicklig mittfältare än en slarvig walesare som mest slår bort bollar.

***

Två poäng skiljer nu Madrid från Barça i tabelltoppen. Och el Clásico är bara några veckor bort i tiden. Allt är upplagt för en seriefinal.

***

Muy Bueno, Alberto.

Fyra mål inom loppet av en kvart. Jag lyfter på hatten, Alberto. Muy Bueno.

***

Kommenterade Nantes-Guingamp under söndagseftermiddagen. Nej, det var ingen höjdare. Bjöd mest på brutala kapningar och kortviftning.

Men Sevilla-Atlético var inte mycket bättre. Och ska vi vara ärliga syntes det redan på Cholo Simeones laguppställning hurdan matchbilden skulle bli. För det är sällan, eller rättare sagt aldrig, som det blir särskilt sexigt när Tiago, Gabi och Mario Suárez spelar samtidigt. Det kunde inte ens en formtoppad Vitolo och en dribblingssugen Éver Banega ändra på.

***

Málagas ynglingar fortsätter briljera. Javi Gracía har de rutinerade fältherrarna längst bak, och låter ungdomarna sköta offensiven. Och gatan vad bra det har funkat så här långt.

Juanmi, Sergi Darder och Ricardo Horta (med god hjälp från Samu Castillejo) gjorde varsitt urläckert mål i helgen. Här nedan kan ni se alla tre, och en hel del andra godbitar i La Liga-svepet.