Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Atlético har alltid ett grundspel att falla tillbaka på

Efter matchen Diego Simeone trampar fram mot Roger Schmidt. Han tackar, säger några ord, och vänder sig om. Jag kan inte tyda vad det är han säger, men kroppsspråket antyder mer lättnad än tillfredsställelse.

Sett till matchplan och hur allting utfördes av Atlético i praktiken kan Simeone inte vara hundra procent nöjd. Fasta situationer utnyttjades inte till fullo, presspelet fungerade stundtals men knappast genomgående och spelet längs marken lämnade en hel del att kräva. De frågetecken som fanns inför matchen har knappast blivit utropstecken.

Men oavsett vilket är Atlético vidare till kvartsfinal i Champions League. 1-0 i returmötet räckte för förlängning, och efter en mållös sådan avgjordes allt i ett nervkittlande straffavgörande. Det här var inget möte där ena sidan var klart dominant och spelmässigt satt i förarsätet. Det här var ett dubbelmöte där Bayer Leverkusen var bättre i Tyskland, och där Atlético var bättre i Spanien. Ett oavgjort resultat efter 210 minuter var fullt rättvist. Vad som sedan händer i en straffsparksläggning tror jag aldrig kan förklaras genom logik, rättvisa eller form. Där handlar det om att besegra ett mentalt spöke och stänga ute allt annat.

Nu är Diego Simeone och hans manskap vidare till kvartsfinal för andra året i följd. Den här gången med hjärtat i halsgropen och svetten konstant rinnandes. Atlético levde inte upp till favoritskapet rent spelmässigt, men trots dålig form, ett par tunga avstängningar och en smärre anfallskris där ingen tycks kunna göra mål lyckas laget ändå vända en negativ trend och vinna såväl matchen som dubbelmötet. Det är en styrka i sig, och det kommer bli viktigt för Atleti att bära med sig in till nästa slutspelsrunda.

Det är just i sådana här situationer, i sådana här matcher, som Simeones Atlético visar sin verkliga styrka. Spelare saknas, formen är dålig, frågetecknen är både många och stora. Någonstans finns ändå ett grundspel som fungerar. En defensiv stabilitet som hela laget präglas av och är byggt runt.

Under Simeones tid i Atlético har laget spelat tio hemmamatcher i Champions League. Atleti har vunnit nio och spelat en oavgjord. Den totala målskillnaden är 25-2. Vicente Calderón är ett rödvitt fort som tillsammans med Atléticos grundspel kan ta laget precis hur långt som helst – oavsett form eller spelaravbräck. Det är en styrka som Atleti alltid kan falla tillbaka på. Och det funkade den här tisdagskvällen.

***

Vem som ler störst i Madrid just nu? Jag skulle nog ändå tippa på Fernando Torres.

Ni känner alla till historien. Atlético-sonen dök upp som ljuset i mörkret i början av 2000-talet och var fullkomligt magisk under sina första seniorsäsonger i klubben. Han tog över kaptensbindel som 19-åring, för att några år senare tacka för sig och sticka till den brittiska övärlden och närmare bestämt Liverpool. En succé följt av misslyckande i såväl Chelsea (sett till prislapp, inte vunna titlar) som Milan och slutligen vände Torres hem till Madrid och Vicente Calderón igen.

Det såg länge ut som att Torres inte skulle få någon roll alls i returmötet med Bayer Leverkusen. I början av andra förberedde Simeone sitt tredje och sista byte då kapten Gabi var på väg in i spel. Någonting fick argentinaren att ändra sig, och i slutskedet av matchen äntrade i stället Torres planen till förmån för Mandzukic.

Utseendemässigt vore det enkelt att tro att Torres fortfarande är 19 år ung, men i steget, tajming och flyt har har många nivåer upp till den han en gång i tiden höll i Atlético. Han gjorde inget större väsen av sig under matchen – men i straffsparsläggningen klev han fram för att slå den femte straffen för Atleti. Ställningen var 2-2, pressen enorm. Torres bredsidade in bollen i mål, och efter att Stefan Kiesslings replik missade målramen kunde Atlético-sonen sträcka armarna i skyn och titluera sig vinnare.

***

För en månad sedan konkurrerade Atlético på tre fronter. Nu är Copa del Rey borta ur bilden och spelet i ligan har hackat rejält. Den enda chansen till en stor titel är Champions League.

Men för Atlético betyder CL-avancemanget framför allt en säkrad ekonomi och en bibehållen plats som ett av Europas åtta bästa lag.

Jag tror det här kommer bli ett mellanår för Atlético. Det finns både fortsatt utvecklingspotential och sparkapital i Simeones lagbygge. Men det viktigaste har varit att behålla sin plats och status som ett av Europas främsta klubblag. Det har man lyckats med. Nu finns bara allt att vinna.

Publicerad 2015-03-18 kl 09:24

Senaste tweets

Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER