Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Gammal god Torres, VM-James & ett riskerande värvningsförbud

Fernando Torres visade gammal Atlético-form vid sitt segermål på El Madrigal i går. Sprinten, kylan, självklarheten.

Det osade mycket Torres anno 2006 över det målet.

Det gav också Atlético tre svåra poäng mot ett förvisso helt vansinnigt formsvagt tillika skadedrabbat Villarreal. Med fyra omgångar kvar är Atleti storfavorit att knipa tredjeplatsen. Allt annat vore med klubbens numera mått mätt ett stort misslyckande. Valencia måste svara mot Rayo i kväll.

***

Läckra mål och form, ja. Jag ska villigt erkänna att jag var tveksam till James Rodríguez i början. Är han verkligen Colombia-bra över en hel säsong? Sätter vänsterskotten som i VM? Passar hans spelstil in i Real Madrid?

Tja, även om han kanske inte är lika framstående och kretsande kring spelet som i Colombia är han är nyckelspelare i Madrid. Skotten sitter – i går dunkade han in en ny pärla. Och James Rodríguez är, både spelmässigt och profilmässigt, så mycket Real Madrid det går att bli. Han är en frejdig fotbollsspelare, gör mycket poäng, och har ett namn som säljer kopiöst mycket tröjor.

Tänka sig att det i nuläget känns som Madrid någonstans gjorde rätt i att sälja en nu ganska kylig Ángel di María för att få in VM:s skyttekung som ändå var relativt oprövad på den högsta nivån. Lyckat, så här långt.

***

Apropå de stora Madrid-klubbarna. Har ni hängt med ryktesvägen de senaste dagarna har ni säkerligen läst om att båda undersöks av FIFA och riskerar värvningsförbud. Cadena SER är det som i grunden har rapporterat om allt, och det är, lite i likhet med Barcelonas fall, undersökningar om klubbarna har brutit mot regler när det handlar om övergångar för minderåriga spelare.

Barcelona har redan värvningsförbud 2016. Det skulle förstås drabba hela ligan om övriga två ur topptrion skulle drabbas av samma sak. Ska vi tro Vicente Temprado finns dock ingenting att oroa sig över.

– FIFA jobbar med en undersökning, men det finns ingen anledning att straffa någon av klubbarna. Allt är berättigat, har han sagt till Madrid-tidningen Marca.

Fortsättning lär följa i ärendet. Att det hela slutar med att Spaniens tre främsta lag inte får värva spelare under den kommande sommaren ser jag som en väldigt minimal chans.

***

Jag lider med Sergio Asenjo. Villarreal-målvakten drog mot Atlético på sig en ny knäskada. I skrivande stund är ingenting bekräftat, men med tanke på hans skadehistorik i Valladolid, Málaga och just Atlético finns det anledning att vara orolig för att ett halvår på skadelistan väntar. Minst.

Och då kan man fråga sig om Asenjo, både fysiskt och mentalt, klarar ytterligare en tuff skada och tillhörande rehabiliteringsperiod? Det sliter enormt på psyket.

Jag hoppas att det är lindrigare än befarat. Asenjo, som gjort sin bästa säsong i karriären, blev uttagen i landslaget förra samlingen och är definitivt ett tänkbart namn till EM-truppen nästa säsong. Det är åtminstone någonting som kan motivera honom att komma tillbaka, om det nu är värsta tänkbara scenario.

***

Elche-Deportivo La Coruña 4-0.

Ka-boom. Vilken demolering.

Det här var en nyckelmatch för båda lagen. Nu skiljer åtta poäng mellan Depor, som är under strecket, och Elche på plats 13.

***

Valborg, kvällsledigt och hem till rötterna i Skaraborg. Skön kombo.

Och även om jag sitter på ett – med mina mått mätt – väldigt tidigt tåg kan jag åtminstone sitta rakryggad att jag inte fegade ur och smet från gårdagens AW med TV4 Sport. Presschef Martin Nersing drog efter ett bara par timmar för att något flyg till Prag och hockey-VM väntade några timmar därpå. Förbryllande.

Ni har förmodligen fullt upp med annat än fotboll i kväll, men som tips på slötittande mitt i alla festligheter kan Rayo-Valencia vara värt sina minuter. Två spelade gäng som ofta bjuder upp till dans. Passande i kväll, kanske.

Adam Pinthorp

Los tres mejores amigos

Säsongen 2008/09 vann FC Barcelona trippeln. Med andra ord Champions League, ligan och cupen. I Pep Guardiolas 4-3-3-system bildade Leo Messi, Samuel Eto’o och Thierry Henry en fruktad anfallslinje. Trion öste in mål och nådde tillsammans den magiska 100-gränsen.

Som om tre titlar under samma vår inte var nog så smakade det nog lite extra gott för Messi, Eto’o och Henry att vara en del av ett nytt klubbrekord också. Ingen annan anfallstrio hade producerat så många mål genom historien som de lyckades med.

Rekordet, om vi enbart räknar anfallstrior, stod sig närmare sex år. Bortser vi från begreppet anfallstrio lyckades Leo Messi, med viss hjälp av Cesc Fàbregas och Alexis Sánchez (15 mål vardera) nå upp till makalösa 102 mål 2011/12. Messi gjorde själv 72.

Den här säsongen har argentinaren fått större hjälp än så. Tillsammans med Luis Suárez och Neymar har Messi hittat två lekkamrater som inte bara passar honom perfekt utan som även kan göra mål på egen hand. Mot Getafe hade alla tre fullständig lekstuga, och med viss assistans av Xavi hittade samtliga rätt i den första halvleken. Suárez till och med två gånger.

Inför matchen hade firma Messi-Suárez-Neymar stått för 97 mål tillsammans under säsongen. Nu står de, efter att ha producerat fem av sex baljor mot El Geta, på 102 mål. Rekordet i hamn. Ja, åtminstone om vi pratar anfallstrio. Men de lär väl bräcka en hel del andra murar innan säsongen är över, så varken Cesc eller Alexis lär sitta i London och bita på naglarna.

Att tre spelare tillsammans gör över 100 mål under en säsong på den här nivån är värt att höja ögonbrynen för och hylla lite extra. Därför är det än mer anmärkningsvärt och imponerande att Luis Suárez inte spelade de första månaderna på grund av avstängning – och att det återstår många chanser att fylla på målkontot innan säsongen summeras.

Om vi även bortser från statistiken är det svårt att blunda för hur bra Barças anfallstrio spelar fotboll just nu. Fantasifullt, helhjärtat och vägvisande. De struntar i vem som gör mål och firar allt tillsammans.

Jag ställer mig frågande om fotbollsvärlden någonsin sett en sådan dynamisk, välspelande och massproducerande anfallstrio?

Los tres amigos är just nu los tres mejores amigos.

***

Det är uppenbarligen inte bara anfallsvännerna som mår bra i Barcelona just nu. Till och med Luis Enrique, som har fått en och annan känga under säsongen, kan dra på smilbanden och skämta till det.

Mot Getafe fanns det stunder som publiken skanderade tränarens namn. När han fick en fråga om det på presskonferensen efteråt svarade han gladeligen.

Jag är van, det är alltid 100-150 personer som gör det. Det är jag som har betalat dem.

***

Baskderby i går också. Och en stor jäkla krigareloge till Real Sociedad som trots en man mindre och underläge lyckades resa sig, kvittera, och slutligen åka ifrån San Mamés med en pinne och en stor dos av heder i bagaget.

Athletics poängtapp öppnar i sin tur dörren för Málaga att rycka ifrån lite i kampen om sjundeplatsen – som i slutändan faktiskt kan leda hela vägen ut i Europa. Viktiga stålar står på spel, både för Málaga och för Athletic.

Och Celta Vigo ska definitivt inte räknas bort i sammanhanget. Vinst hemma mot Málaga i kväll är avståndet upp bara två poäng.

Spänningen lever på alla håll och kanter. Allt är som vanligt i La Liga.

Adam Pinthorp

Mentala problem och skadebekymmer – nu står Deulofeu & Jesé och stampar

För tre år sedan var Gerard Deulofeu och Jesé Rodríguez Spaniens mest uppsnackade talanger. En spelade för Barcelona, en för Real Madrid.
Och tillsammans i de spanska ungdomslandslagen körde de över allt som kom i deras väg.

Den där sommaren 2012 sprang Spanien hem U19-EM i Estland. Julen Lopetegui, i dag i Porto, var mannen som drog i trådarna på tränarbänken. Gerard Deulofeu blev utsedd till turneringens främste spelare, Jesé Rodríguez gjorde flest mål. Tillsammans dominerade de.

I Barcelona-lägret var de flesta övertygade om att Deulofeu med lite mognad skulle bli ytterligare en i mängden La Masía-produkter som till slut etablerade sig i a-truppen.

I Real Madrid-lägret var de flesta övertygade om att Jesé var talangen med stort t, som inte bara skulle skeppas vidare utan stanna i huvudstaden och lyckas ta plats bland alla inköpta stjärnor.

***

Just i dag slog det mig på allvar vad som hänt, eller snarare inte hänt, när jag först såg Gerard Deulofeu göra comeback för Sevilla efter ett par månader i frysboxen, och därefter Jesé Rodríguez hoppa in för Real Madrid när blott fem minuter återstod av matchen.

Medan många andra från det där U19-mästerskapet i Estland etablerat sig som stjärnor i stora klubbar ute i Europa har varken Deulofeu eller Jesé gått den väg till mötes som de själva och många andra trodde. Paul Pogba dominerar i Juventus, Harry Kane öser in mål i Premier League och André Gómes har tagit en gjuten plats i ett storsatsande Valencia. Alla spelade U19-EM 2012 – ingen var lika framstående som Deulofeu eller Jesé.

Vad är det egentligen som har hänt?

Ska vi tala klarspråk kring Deulofeu verkar alla hans tränare genom åren vara inne på samma linje. Han har talang som få andra – men saknar rätt attityd och inställning. Jag vet inte om det handlar om mognad, lathet, egoism eller vad som kan ligga till grund för problemet. Glasklart är dock att någonting saknas för att Deulofeu ska kliva ur det valpiga träsket och på allvar få fart på sin fotbollskarriär.

Efter U19-EM 2012 gjorde ytteranfallaren 18 mål på 33 ligamatcher för Barça B i Segunda División. Han utsågs till hela seriens bästa spelare och fick som grädden på moset lira fyra matcher i a-laget. Säsongen därpå lånades han ut till Everton för att, åtminstone vad som kommunicerades utåt, bättra på sin fysik.

En utlåning till Premier League var knappast någonting som blev verklighet för varken Leo Messi eller Andrés Iniesta, som inte heller var särskilt fysiskt starka vid samma ålder som Deulofeu. Det var ganska uppenbart att Gerard behövde växa upp och lära sig att stå på egna ben.

25 PL-matcher och ett gäng youtube-klipp senare återvände Deulofeu till Barcelona för att etablera sig i a-truppen. Han genomförde försäsongen med laget och spelade matcher, men bara ett par veckor innan övergångsfönstret stängde lånades han som en blixt från klar himmel ut till Sevilla. Luis Enrique litade mer på ett år yngre Munir El Haddadi – som säsongen innan mestadels spelat juniorfotboll – när det handlade om det taktiska.

Upp på brädan och ut i lånesvängen igen. Och utifrån de första månaderna i Sevilla hade jag personligen kunnat svära på att den nu 21-årige ytteranfallare skulle vara helt given i Unai Emerys startelva vid det här laget. Men det är inte så enkelt i fotboll. Talang och spetskvalitéer betyder inte allt. Man måste lära sig att samarbeta och ta det hårda jobbet också.

Efter en fin start på sejouren i Sevilla har Deulofeu successivt fallit allt längre ifrån startelvan. I går spelade han sina första minuter sedan februari, och då handlar det inte om idel skadebekymmer utan rena petningar. Och som han spelade under sin halvtimme mot Rayo Vallecano lär han inte stärkt sina aktier om mer speltid framöver.

För ett år sedan gjorde Gerard Deulofeu spansk a-landslagsdebut och var inställd på att kriga om en plats bland några av världens främsta anfallare i Barcelona. De senaste veckorna har han i stället upplevt en vardag på läktarplats eller på Sevillas bänk.

Det enda som kan stå i vägen för Deulofeus framgång är hans eget spöke. Talangmässigt har han allt som krävs. Om han bara hade haft den mentala delen hade han högst troligt delat omklädningsrum med Leo Messi redan nu.

“Vad som inte dödar gör dig starkare”, twittrade Deulo ut efter att ha blivit ratad i Europa League-mötet med Zenit.

“Sevillas består av mästare, men man lyckas inte utan ödmjukhet och hårt arbete”, twittrade Unai Emery efter matchen.

***

Jesé Rodríguez då? Handlar det också om inställning och attitydproblem? Nja, inte alls på samma sätt – även om det på senare tid har börjat tryta för 22-åringen.

Las Palmas-sonen har representerat Real Madrid sedan 2007. Han dominerade i ungdomslagen, var med och förde Castilla upp till Segunda División, och bildade väl där en hypergiftig anfallsduo tillsammans med Álvaro Morata.

Jesé var den större talangen jämfört med Morata. Ett år yngre, mer spetsegenskaper, och mer flexibel att kunna spela på i stort sett varje offensiv position.

Förra säsongen gjorde Jesé sin första riktiga säsong i a-truppen. Efter en höst utan överdrivet mycket speltid dök den stora chansen upp när Gareth Bale gick sönder. Frågan var: Jesé Rodríguez eller Álvaro Morata?

Carlo Ancelotti satsade på Jesé, och han satsade rätt. Under början av 2014 var Jesé en av Real Madrids bästa spelare. Många var överens om att Bale skulle få slita blod för att återta sin plats i startelvan. Det skulle han aldrig behöva.

I en Champions League-match mot Schalke 04 i mars skadade Jesé knät. Det var illa. Riktigt illa. Anfallaren missade resten av säsongen och var inte tillbaka på Santiago Bernabéu förrän början på december i fjol. Mer än åtta månader utan fotboll sätter sina spår, inte minst mentalt.

När Jesé blev skadad hotade han om en startplats. Det har han inte varit i närheten av den här säsongen. Ancelotti har matchat Rodríguez väldigt sparsamt – och till slut brast det.

I bortamötet med Elche fick Jesé värma upp i hela andra halvlek, för att till slut hoppa in när en och en halv minut återstod.

“Han kan inte göra så här mot mig”, skrek Jesé till Fernando Hierro, den gamle ikonen som i dag är assisterande tränare.

Bara en match har Jesé fått starta den här säsongen (då gjorde han dessutom mål). För en spelare som förra säsongen nätade mot Barcelona, Atlético & Valencia och snuddade vid en startplats under våren är ett åttaminuters inhopp mot Celta Vigo inte tillräckligt.

Jesé Rodríguez är 22 år. Han måste spela regelbundet och en tillräckligt stor mängd för att utvecklas på rätt sätt. I nuläget gör han inte det.

***

Tre år efter den där sommaren 2012 när Deulofeu och Jesé lekte fotboll tillsammans står båda och stampar.

Jag tror fortfarande att vi en dag kommer få se båda dra på sig landslagströjan och tillsammans bära Spanien långt i ett mästerskap. Men fram tills dess måste de hitta rätt i vardagen och kontinuerligt få spela fotboll.

Som det ser ut just nu lär det inte bli i varken Barcelona eller Real Madrid.

Adam Pinthorp

Det är inte Simeone supportrarna ska vara besvikna på

När jag i dag surfar runt på olika forum och diverse hemsidor och läser spaltmeter där rojiblancos hänger ut Diego Simeone för gårdagens derbyförlust blir jag förvånad. Jag menar inte att det på något sätt är fel att våga sticka ut hakan och kritisera en tränare – även om han heter Simeone och har fört en historiskt sett helt opålitlig jojo-klubb till det europeiska toppskiktet – utan ställer mig snarare frågan varför.

“Hur kan man ens överväga att byta ut en formtoppad Antoine Griezmann?”

Det må vara en befogad frågeställning med fransmannens poängskörd i ligaspelet i åtanke. I Champions League har han dock inte surfat på i närheten av samma framgångsvåg, utan snarare haft idel problem att hitta rätt i anfallsspelet. Vi ska komma ihåg att Griezmann bara startade en match i gruppspelet i höstas – hemma mot Malmö FF.             Simeone och hans ledarstab har steg för steg utvecklat 24-åringen till en defensivt välskolad anfallare som blivit bättre i både press- och positionsspel. Men i matcher där Atleti äger 30 % av bollinnehavet och Griezmann endast kan anfalla med en statisk Mario Mandzukic kommer han ingenvart. Han blir för ensam. Och ensam är i det här fallet inte stark.

Jag förstår varför Simeone bytte ut Griezmann. Han ville ha in ytterligare en huvudstark spelare som kunde gå in och stångas med Real Madrids mittförsvarare. När spelaren i fråga dessutom heter Raúl García och har haft för vana att kliva fram i avgörande lägen stärker det bytet än mer.

Vad gäller Mandzukic är han väldigt underskattad i Atléticos spel. Offensivt är han inte alls vad Diego Costa var, men defensivt uppfyller han många kriterier vilket gör det svårt för Simeone att plocka av honom när det står så mycket på spel. Inte minst hans ansvar på fasta situationer.

Hade Real Madrid åkt ur Champions League mot Atlético i det här läget hade det varit krisstämpel. För Atleti, med sin bakgrund och historia, är det med lite distans ändå helt okej. Kan klubben summera en säsong med CL-kvartsfinal och en tredjeplats i ligan har de nått sitt primära mål. Då ramlar pengarna in, och då kan Diego Simeone fortsätta bygga vidare och justera sitt lag i hopp om att till slut nå perfektion i framtiden.

Efter hur allting artade sig på Santiago Bernabéu i går är det inte Diego Simeone som Atlético-supportrarna bör vara besvikna på. Inte när lagets kanske viktigaste spelare offensivt vänder sulan uppåt i ett helt onödigt läge och drar på sig ett andra gult kort. Arda Turans utvisning gav Real Madrid den där sista energin som behövdes för en slutforcering. Jag är tveksam om Atleti hade orkat stå emot med tio man i en förlängning, men Real Madrid lät inte chansen uppstå.

Sett över 180 minuter är Real Madrid vidare klart välförtjänt. Att Carlo Ancelottis gubbar inte spräckte nollan redan på Vicente Calderón är ett smärre under. I returmötet skapade Madrid 23 målchanser att jämföra med Atléticos ynka sex. Ändå tog det 87 minuter och lite därtill för att hitta rätt. Atléticos ramstarka defensiv höll sånär över två möten, men framför allt var det en storspelande Jan Oblak som Atleti kan tacka att det bara blev ett insläppt mål i slutändan.

Real Madrid vågade gå framåt trots vetskapen om att ett baklängesmål kan bli ödesdigert. Till slut bar det frukt, och nu är man i semifinal för femte året i följd.

***

Vilar det en 2.48-förbannelse över Atlético?

I Lissabon 2014: 90:00 + 2:48 = Sergio Ramos nickar in 1-1 för Real Madrid i CL-finalen mot Atlético.

I Madrid 2015: 90:00 – 2:48 = Javier Hernández sätter segermålet för Real Madrid och skickar ut Atlético i CL-kvarten.

***

Sänder även en tanke till Jesé Rodríguez. Inte ens när Benzema och Bale är skadade fick han chansen från start. Och när han väl skulle in i spel för första gången då tre minuter återstod av ordinarie tid, fick han snällt vända tillbaka till bänken eftersom Madrid momentet senare gjorde 1-0.

När Chicharito drabbades av kramp fick till slut Jesé hoppa in. Men är det någon som lär ägna ett par tankar åt sin framtid resterande veckorna av säsongen är det garanterat Jesé. För att utvecklas och bli så bra som han har potential att bli måste han spela mer regelbundet.

***

Neymar var den av ”los tres amigos” som klev fram mot PSG i tisdags. Ändå var det Andrés Iniesta som snodde åt sig flest rubriker i efterhand.

”Är du tillbaka nu?”, frågade en journalist i mixade zonen.

”Jag har aldrig lämnat”, svarade Iniesta.

Han brukar ju välja sina tillfällen att kliva fram även vad gäller mål och assist, den lille vampyren. En CL-semifinal mot Chelsea, en VM-final mot Holland. I tisdags snurrade han upp ett gäng PSG-spelare och serverade Neymar till 1-0-målet, något som definitivt stängde dubbelmötet.

Och med en Andrés Iniesta i storform får Barcelona ytterligare en matchvinnare i slutspurten av säsongen.

***

Det känns som det var längesen en topptrio var så cementerad i fotbollseuropa som nu. Två spanska giganter och Bayern München kan man snart räkna in till semifinalerna i Champions League på förhand.

***

Måste för övrigt slå ett slag för Thiago Alcântara. Sådan bollbegåvning, sådan blick för spelet, sådan matchvinnare. Han har kommit tillbaka in i Bayern efter lång skadefrånvaro som om ingenting har hänt. Ett unikum.

Får Thiago bara vara skadefri under en längre period kommer han ta hela världen med storm.

Adam Pinthorp

La Ligas mest värdefulla spelare är en outsider

Det pratas och diskuteras alltid i ofantliga mängder om vilken spelare som är bäst. Men det behöver inte alltid vara spelaren som är bäst i ett lag, i en liga, eller i hela världen, som är mest värdefull.

För att uttrycka det enkelt: Elche skulle bli betydligt mer lidande utan Jonathas än vad Barcelona hade blivit utan Leo Messi. Tungt tapp? Jo, visst. Men har man spelare som Neymar och Luis Suárez att täcka upp med är det ändå en anfallsuppsättning som få andra lag mäktar med att bemästra.

I Elche är fallet annorlunda. Det är kretsar allt kring Jonathas. Kapet från Serie B har gjort storslagen succé i den grönvita klubben och är – om vi ska se till statistiken – den mest värdefulla spelaren för sitt lag i La Liga. I alla fall om vi bara räknar mål, och det är ju trots allt en ganska vital del i den här sporten.

Utan Jonathas hade Elche delat jumboplatsen i tabellen tillsammans med Córdoba på 20 poäng. Brassens målproduktion har totalt inneburit 14 poäng för laget, vilket i dagsläget gör att det ser väldigt bra ut inför slutspurten med hela sex poäng ned till Deportivo La Coruña som ligger under nedflyttningsstrecket.

Igår vann Elche hemma på Martínez Valero mot Real Sociedad. Matchens enda mål gjorde Jonathas i den första halvleken. Det betydde fullträff nummer tio i ordningen den här ligasäsongen.

Och faktum är att ingen spelare i toppduon Barcelona och Real Madrid är riktigt i närheten av Jonathas facit vad gäller poänggivande mål. Tvåa på listan är Antoine Griezmann, vars 20 baljor gett Atlético tolv poäng. Hela topp fem:

1. Jonathas (Elche) – 10 mål, 14 poäng
2. Antoine Griezmann (Atlético) – 20 mål, 12 poäng
3. Aritz Aduriz (Athletic) – 14 mål, 12 poäng
4. Nolito (Celta Vigo) – 9 mål, 11 poäng
5. David Barral (Levante) – 9 mål, 10 poäng

***

Jag skrev häromdagen om Michael Krohn-Dehli, denne Laudrup-inspirerade magiker som gör sanslös succé i Celta Vigo. Mycket talar för att han tar en ny väg i karriären och drar på sig Sevillas ställ från och med nästa säsong. En annan spelare som enligt ryktesvägen kan välja samma spår är just Jonathas.

Tio mål i ett lag som Elche, och därtill ett halvt dussin assist, är ingenting man kan blunda för. Sevilla riskerar att tappa storstjärnan Carlos Bacca i sommar, och Jonathas vore ett bra komplement till Kevin Gameiro. Åtminstone på förhand.

***

Missade ni något mål från den spanska omgången i helgen? Här kommer La Liga-svepet som jag och Micke Engman snickrade ihop med hammare och spik.

Adam Pinthorp

Den anonyma skandinaven som förtrollar La Liga

Valencias första halvlek på Camp Nou var en av lagets främsta under hela säsongen. Ja, allt förutom när det kom till avgörande moment. Gör man inte mål på så många chanser förtjänar man inte att vinna. Men att pressa Barcelona så högt och skapa så mycket är otroligt positiva Valencia-signaler.

Jag har för övrigt aldrig gillat Dani Parejo som straffskytt. Han är inte tillräckligt distinkt och alldeles för nonchalant i sådana situationer. Och även om jag generellt sett inte gillar att anfallare måste slå straffar, som ofta är fallet i många lag, så är det något som borde införas i Valencia just nu. Det hade skjutit in lite mer självförtroende i Paco & kompani och i slutändan kanske resulterat i fler mål framåt. Det är ju trots allt vitalt i fotboll, oavsett om man spelar på Camp Nou eller ej.

***

På onsdag 20:45 står Spanien stilla. Real Madrid mot Atlético. Stadsderby, hatmöte och en plats i semifinal och en stor dos av prestige i potten. 0-0 slutade första mötet på Vicente Calderón. Ett okej resultat för Real Madrid som bortalag, men också ett respektabelt resultat för Atlético som inte släppte in något mål.

Mycket kommer hända de kommande dagarna inför matchen. Det kommer pratas, spekuleras och psykas. Något vi däremot redan nu kan konstatera är att förutsättningarna ändrats över en natt för Real Madrid. Luka Modric, som bara för några veckor sedan kom tillbaka från flera månaders skadefrånvaro, fick en smäll mot knät och blir borta i fem-sex veckor. Ett otroligt tungt avbräck, speciellt med tanke på att Real Madrids maskineri verkligen trimmats upp ett par snäpp sedan Modric comeback.

Som om det inte vore nog klev Gareth Bale av redan efter några minuter mot Málaga och även om det inte är lika illa missar han definitivt matchen mot Atlético. Därför finns det en del för Carlo Ancelotti att fundera både en och två gånger över inför mötet. Vem ersätter Modric? Han har inte mycket över för Sami Khedira just nu, Asier Illarramendi har haft svårt mot kvalificerat motstånd och Lucas Silva är väldigt färsk i sammanhanget. Ett svårt val väntar. Kanske kastar han in Pepe på ett centralt mittfält för att grisa mot Atletis slitvargar.

Vill han utesluta det helt kan han välja att spela Isco som en av tre mittfältare, och i stället plocka in ytterligare anfallare från start, exempelvis Jesé Rodríguez. Men då gäller dessutom att Karim Benzema, som vilades i helgen, är helt redo för att starta.

Frågetecknen är många, svaren desto färre. Min gissning är ändå ett 4-4-2 för att få större kontroll på spelet med boll.

***

Antoine Griezmann!

Gatan, vilket form han är i. Och gatan, vilket mål på Riazor.

Det var mycket Real Sociedad-vibbar över den Griezmann-träffen.

***

Efter att Daniel Larsson försvunnit ifrån Spanien och Granada finns ingen svensk kvar i La Liga. En skandinav som däremot är kvar och tillika fullkomligt briljant är Michael Krohn-Dehli. Det pratas alldeles för lite om dansken. Den offensive mittfältaren är en klassisk “mediapunta” med otrolig bollbehandling och en spelvision som få andra i ligan bemästrar. Hade han bara gjort lite fler poäng hade han fått större uppmärksamhet.

Nu har han i alla fall varit tillräckligt bra för att locka fram Monchis intresse. Sevillas sportchef sägs vara en del i pusslet som förmodligen kommer leda till att Krohn-Dehli gör sin sista säsong i Celta Vigo och nästa säsong kommer flytta till Andalusien. Han må fylla 32 i sommar och kanske inte har särskilt många år kvar på den absoluta toppnivån, men han har en spelstil som inte gör honom lika beroende av snabbhet som många andra, vilket talar till hans fördel. Skulle Sevilla knyta åt sig Krohn-Dehli hade det på förhand varit en helt lysande värvning. Och det skulle ge laget ännu större variationsmöjligheter.

Adam Pinthorp

Suárez på tapeten i dubbel bemärkelse

Minns ni Luis Suárez första månader i Barcelona? Ja, kanske inte de allra första, som inte innebar något aktivt matchande mer än ett par extrainsatta träningsmatcher med klubbens reserver, utan hans första månader efter debuten mot Real Madrid. Det fanns de som vred på sig och dömde ut uruguayaren som inte fick målskyttet att lossna under sina inledande matcher.

Men spelmässigt har Luis Suárez, i mitt tycke redan från starten, fungerat mer än väl i Barcelona. Han har erbjudit löpningar och en rörlighet som Barça saknat sedan Samuel Eto’os glansdagar i klubben. Suárez ger en helt annan dimension i spelet med sin offervilja att både ge sig själv och andra utrymme i offensiven, och han har en unik förmåga att skapa målchanser ur lägen som på förhand inte ser ut att vara så mycket för världen.

På Suárez tio första matcher i Barcelona producerade han bara två mål framåt. Lätt att glömma är att han därtill gjorde sex assist.

Nu, efter ett halvår av matchande, är läget betydligt annorlunda. Nu är uruguayaren ett betydligt mer frekvent namn i målprotokollet, och på 33 matcher har Suárez prickat rätt vid 18 tillfällen. Ett helt okej facit för en anfallare. Lägg till ett dussin assist och helt plötsligt talar statistiken för ett väl godkänt betyg.

Framför allt har han de senaste månaderna dessutom klivit fram i de allra mest betydelsefulla lägena. Dubbel målskytt borta mot Manchester City, hjälte i el Clásico och i onsdags två nya fantastiska mål i Barças 3-1-seger på Parc de Princes.

Gjort sig värd pengarna? Svårt att svara på – om någon ens kan vara värd så mycket pengar. Men vi kan i alla fall konstatera att Luis Suárez inte bara varit nyttig i spelet, utan även börjat göra det han i grund och botten värvades för: många mål och viktiga sådana.

***

Suárez på tapeten, minst sagt. När Sevilla febrilt jagade mål hemma mot Zenit i Europa League i går gjorde Unai Emery först ett dubbelbyte i paus. Stéphane M’Bia klev in och stångades och erbjöd tyngd i anfallsspelet, Denis Suárez bidrog med fart och kreativitet. Den sistnämnde har haft ett par tuffa månader i bagaget och inte alls haft den utvecklingen man kunde tro efter den finfina starten på sejouren i Sevilla. Precis som Gerard Deulofeu har han fått nöta väldigt mycket bänk – ja, ibland inte ens det – men i går tog han verkligen chansen när den öppnade sig.

Och för Emerys del, snacka om att ge svar på tal. Han läser väl förvisso knappast mina rader här på bloggen, och en vändning hemma mot Zenit behöver inte betyda särskilt mycket, men ingen kan prata bort tränarens fingertoppskänsla som ledde fram till Sevillas 2-1-seger i slutändan. Över 20 hörnor (måste vara säsongsrekord i Europa League) och ett massivt bollinnehav – men för all del få till antalet klara målchanser. Faktum är att Sevillas första skott på mål kom när Carlos Bacca – en annan inhoppare – nickade in kvitteringen en bit in i andra halvlek.

Den andra halvleken var superb från Sevillas sida, en av de främsta det här året. Spelarna vred upp tempot, var aggressiva i presspelet, spelade med mycket hjärta och skapade till slut också en del målchanser. Tungan på vågen var till slut inhopparna. Carlos Bacca på rätt plats vid rätt tidpunkt, 1-1. Denis Suárez med en individuell volleyprestation, 2-1.

En coachseger för Unai Emery, och en personlig seger för Denis Suárez. Nu har Sevilla ett förhållandevis bra utgångsläge inför returen nästa vecka.

Adam Pinthorp

Nu är Jan Oblak precis där han ska vara

Bäst på plan, Atléticos räddare och en personlig revansch utan dess like.

Jag minns tillbaka på hur allting började för Jan Oblak i Atlético de Madrid. Sisådär, för att uttrycka det milt. Efter att ha slitit sig loss från Benfica med alla möjliga medel landade till slut Oblak i den spanska huvudstaden, och Atlético fick skjuta in närmare hundra miljoner för slovenens underskrift.

93-modellen ansågs vara en av världens största målvaktstalanger – och kom för att ersätta en annan ung målvakt som hade blomstrat rejält i Atlético, nämligen Thibaut Courtois.

Men det dröjde inte många veckor innan olyckan var framme. En skada på försäsongen förstörde Oblaks chanser att vakta målet i säsongspremiären mot Real Madrid i spanska supercupen. 22-åringen hann förvisso bli skadefri lagom till premiären, men han ingen matchning i kroppen, varpå det föll sig naturligt att Miguel Ángel Moyá – förra säsongen i Getafe – trampade in mellan stolparna. Spanjoren visade upp sig från sin bästa sida när han bara släppte in ett mål på hela dubbelmötet mot antagonisten, och Diego Simeone kunde inte gärna peta honom inför ligapremiären.

Oblak fick i stället snällt vänta på sin chans, men den kom snabbare än väntat. Redan i första gruppspelsmatchen i Champions League, borta mot Olympiacos, annonserade Simeone tidigt ut att Oblak vaktar målet. Sagt och gjort, men tre baklängesmål senare hade ynglingen knappast stärkt sina aktier för att ta rollen som lagets primära målvakt.

Efter den dagen har Moyá varit förstavalet både i ligaspelet och Champions League. Och kanske har det rent av varit nyttigt för Oblak att i lugn och ro, helt utan press, få acklimatisera sig i en ny klubb i ett nytt land med allt vad det innebär. Han har stått i cupspelet och verkligen visat framfötterna – inte minst i hemmamötet med Real Madrid, där han höll nollan.

Till slut kom så den stora chansen när Moyá tvingades utgå skadad i CL-returen hemma mot Bayer Leverkusen. Med gott självförtroende och ett stort lugn klev Oblak in i mitten på första halvlek och höll nollan resten av ordinarie speltid, under hela förlängningen och blev en av hjältarna i straffavgörandet.

Sedan dess har Jan Oblak stått fem raka matcher. Han har gjort drömräddning på drömräddning, och bara släppt två bollar förbi sig (ett självmål inprickat av Fernando Torres och ett friläge, båda mot Málaga).

De senaste två matcherna har Miguel Ángel Moyá varit helt återställd igen, men Simeone har valt att inte flytta på Oblak. I grund och botten är han en mycket bättre målvakt än Moyá. Han behövde bara lite mer tid.

Nu är 22-åringen precis där han ska vara. Och framför allt precis där han vill vara. Thibaut Courtois ersättare har till slut hittat rätt.

Det här var Jan Oblaks stora revansch.

***

Jag minns också när jag tog ett snack Jan Oblak på hans 22-årsdag tidigare i år, precis efter hans första Madrid-derby. Ödmjuk, lugn och trygg men samtidigt väldigt målmedveten.

Trots att han kämpade med klor för att komma ifrån Benfica – vilket även hänt i tidigare klubbar – fick jag ett väldigt positivt intryck. Ingen renodlad diva, utan snarare en ambitiös person som visste att det krävdes mycket för att nå hela vägen fram.

Min personliga känsla är att han har gjort det bästa av situationen i Atlético, även under svåra tider utan speltid. Det tar tid att komma in i en ny miljö, i en klubb med annan filosofi, annan historia och andra målsättningar. Nu har han landat och slagit sig in på allvar.

Ni kan läsa min intervju med Oblak från januari HÄR.

Adam Pinthorp

Revanschernas derby

24 maj 2014. Atlético de Madrid var sekunder ifrån att göra det omöjliga. Sedan dundrade Sergio Ramos fram och knoppade in 1-1-bollen på tilläggstid. Ett mål som tog luften ur Atleti, och samtidigt gav Real Madrid kraft och energi för att i slutändan bärga “La Décima” – den tionde stora Europa-titeln i klubbens historia.

Men mycket har hänt med El derbi Madrileño de senaste åren. Fram till 2013 hade lillebror Atleti inte vunnit på 14 år mot stora och mäktiga Real. Allt förändrades när Diego Simeone kom till rodret, och i Copa del Rey-finalen på Santiago Bernabéu – Real Madrids hemmaborg – kulminerade allt för Atleti som besegrade ett spöke som förföljt dem i över ett decennium.

Efter cupfinalen har det svängt över till Atléticos fördel. På elva matcher under de två senaste säsongerna har Atleti vunnit fem, Real tre och resterande har slutat oavgjort. Den här säsongen har de rödvit-randiga fortfarande inte förlorat mot Real Madrid. Fyra segrar och två oavgjorda oavgjorda, och ett hemmafacit på totalt 7-0.

Real Madrid kräver revansch, och efter snart elva månader utan seger mot Atleti finns det inget bättre tillfälle att knäppa stadsrivalen på näsan än att göra det i Champions League.

För det var ju i mästarturneringen som Real senast lyckades vinna ett derby. I den där finalen, som länge såg ut att seglas i hamn av Atleti, men som i slutändan blev 4-1 till Madrid efter förlängning.

– Vi vann den viktigaste matchen, sa Sergio Ramos då.

Därför är det stundande Champions League-mötet minst lika mycket en chans till revansch för Atlético som för Real. Simeones mannar vill ha upprättelse efter finalförlusten i fjol. Det går att prata om sex raka derbymatcher utan förlust – men ramlar man ur den tyngsta och mest prestigefyllda turneringen av alla är det snarare det som kommer vara det största samtalsämnet.

Nu väntar en 180 minuter (minst) lång kamp mellan två stora antagonister vars historia skiljer sig enormt. Men en sak delar båda – revanschlustan.

***

Att Carlo Ancelotti inte avslöjar någon startelva brukar inte göra så mycket. Förmodligen kan vi lista ut den redan här och nu. Sergio Ramos är frisk – han går in bredvid Pepe i försvaret. Isco petas till förmån för James på mittfältet, och Gareth Bale spelar, som brukligt, i anfallstrion. Övriga startpelare är ganska solklara.

Vad gäller Atlético är det inte lika enkelt – men Simeone har redan visat upp två av pusselbitarna. Jan Oblak kommer – trots att Miguel Ángel Moyá är skadefri – vakta målet. Och det helt välförtjänt, ska sägas. Den unge målvakten har varit otroligt vass sedan Moyá skadade sig mot Leverkusen och nu har han på allvar chansen att gjuta fast sin plats mellan stolparna.

Dessutom är Mario Mandzukic redo för spel, och kommer därför givetvis starta matchen. Fernando Torres var bedrövlig mot Málaga – han passade dessutom på att göra ett självmål – och egentligen vore det bara märkligt om han fick en bänkplats före Raúl Jiménez, som i sin tur hoppade in och assisterade Griezmann till 2-2-målet på La Rosaleda.

Överlag kan vi ändå konstatera att det är två helt friska och krya trupper som båda tränarna förfogar över. Och det har varit väldigt sällsynt, både för Real Madrid och Atlético, tidigare under säsongen.

***

Jag och Johanna Garå passade på att snacka lite kring det kommande derbymötet häromdagen. Ni kan se det här nedanför.

Fotnot: Simeone bekräftade efter vi hade spelat in att såväl Oblak som Mandzukic kommer starta.

Adam Pinthorp

Berizzo placerade ut en mina – Rayo klev rakt på den

19-årige Santi Mina har gått lite samma väg som Juanmi gjort i Málaga. Vigo-sonen fick tidigt en stämpel som supertalang, har gått igenom Celtas alla led och gjorde a-lagsdebut redan som 17-åring. Men utvecklingen därefter har inte varit spikrak. Mina har inte tagit de där stora kliven som många hade trott. Det har tagit tid, det har gått långsamt men säkert, och kanske är vi nu på väg att uppleva en ny spansk skyttekung på väg att blomstra på allvar.

Rayo Vallecano lät åtminstone inte glömma bort hans namn. I går stod Santi Mina för fyra (!) fullträffar i 6-1-segern mot Vallecas-laget. Den yngste att göra fyra mål i La Liga någonsin. Och den förste att hitta rätt fyra gånger i Celta-tröjan på över 35 år.

Eduardo Berizzo placerade ut en mina på Balaídos. Rayo klev rakt på den.

***

Sevilla-Barcelona 2-2. En skräll? Egentligen inte alls.

Men sett till att Barcelona under första 45 kanske gjorde sin bästa halvlek under säsongen och hade en 2-0-ledning efter en halvtimme är det ett resultat som förvånar.

Sevilla var underlägsna stora delar av matchen. Det såg länge ut att bli som vanligt när Unai Emerys lag ställs mot riktigt kvalificerat motstånd. Sevilla har gjort en exceptionellt bra säsong, bättre än jag och garanterat många med mig hade räknat med, men har haft svårt att prestera i det inhemska spelet när topplagen stått på andra sidan. Och det var vanligt förekommande även när Emery tränade Valencia. Ofta bra, stabilt över en hel säsong, men svårt att nå högstanivån när det som mest gällde.

I går nådde inte Sevilla den högstanivån. Sett till hela matchen borde man ha förlorat med ett par bollar. Men i andra halvlek visade laget en genuin arbetskraft och vilja att tillsammans åstadkomma något. Éver Banegas reducering gav vittring. Publiken gjorde att Gerard Piqué och Jérémy Mathieu inte ens hörde varandra om de stod två meter isär.

Det pratas ofta om den tolfte spelaren. Publiken som ger laget extra energi, några extra procentenheter att orka gå framåt. I går var det den tolfte spelaren som lyfte Sevilla till att ta det där sista klivet och till slut jobba i kapp Barcelona.

24 raka matcher i La Liga på Ramón Sánchez Pizjuán utan att förlora. Sevilla har gjort sin hemmaborg till ett fort där få lag kommer ut på andra sidan med något i bagaget.

Ändå är jag ytterst tveksam till hur mycket längre Unai Emery kan ta det här Sevilla. Jag har ungefär samma känsla som hans sista två säsonger i Valencia. Han gör det bra och får med sig fina resultat. Men kan han verkligen ta det där stora klivet? Leda Sevilla till framgångar i Champions League? Ännu närmare toppen i Spanien? Jag är tveksam. Trots att Sevilla har en tolfte spelare som skjutsar fram laget.

***

José Antonio Reyes, vilket geni. Aktionen han gör som i slutändan leder fram till Sevillas 2-2-mål är världsklass.

***

Snacka om kontraster. Ett sanslöst harmoniskt och spelglatt Barcelona i den första halvleken, jämfört med en betydligt mer grinig andra part. Neymar blev utbytt och visade tydligt vad han tyckte om det.

”Med Xavi ville jag få mer kontroll”, sa Luis Enrique på presskonferensen efteråt angående bytet.

Det blev inte helt lyckat.

Nu skiljer två (!) poäng Barcelona och Madrid i tabelltoppen. Sju omgångar återstår. Och i näst sista väntar Atlético-Barcelona på Vicente Calderón.

Det här kommer bli en rysare. Igen.

***

Såg ni Mateo Musacchio skada mot Getafe för en stund sedan? Jag varnar direkt känsliga tittare.

Och just Musacchio, efter skadefrånvaro stora delar av hösten, och äntligen börjat hitta formen igen. Nu kan han tyvärr glömma Copa América i sommar. Synd för en så bra spelare.

Adam Pinthorp

Naivt av Real Madrid att överklaga Ronaldos gula kort

I dag pratas om offsidemål hit och ett upphävt gult kort dit.

Offsidemålet som gav Athletic en poäng på San Mamés i går. Men framför allt stal det två otroligt viktiga poäng från Valencia – som glider allt längre ifrån den där tredjeplatsen som man la beslag på för ett par omgångar sedan.

Och som jag varit inne på otaliga gånger den senaste tiden lyser Valencias problem i anfallet igenom. Vem ska göra målen? Vem ska stå för de avgörande aktionerna?

Álvaro Negredo var värvad som en frälsare. Han startar inte ens längre.
Paco Alcácer skulle upp mot 15-20 mål den här säsongen. Han har stått och stampat efter superstarten med fyra mål och fyra assist på de inledande sju matcherna.
Rodrigo Moreno såg, baserat på hans insatser i Benfica i fjol och försäsongen i Valencia, ut att vara redo att ta nästa stora kliv. Han har inte fått det att lossna.

Ändå är Valencia längre fram i byggnadsprocessen än vad många hade trott, åtminstone längre fram än vad jag hade trott. De har redan tagit fler poäng än säsongen 2011/12 – vilket slutade med en tredjeplats. Toppskiktet i La Liga, åtminstone lagen bakom Barça och Real Madrid, har blivit markant bättre. Det är inte lika enkelt att bli trea längre. Eller fyra för den delen. Framför allt inte om man saknar en målskytt i form och har ett sanslöst starkt Sevilla som skaver i hälarna.

Utan en spelare som gör sina minst 15 ligamål per säsong åker man till San Mamés, kanske gör ett mål, men kanske släpper in en kvitteringsboll på slutet. Nu råkade det vara offside den här gången, vilket kan bli väldigt ödesdigert för Valencia i slutändan. Men lagets grundproblem att för lite mål produceras av rätt spelare kvarstår.

För Athletic betydde poängen moraliskt mycket, men överlag var den långt ifrån livsnödvändig. Laget har rest sig från debaclet i höstas och har parkerat som tabellåtta. Det blir inget Europa-spel nästa säsong, men man slipper oroa sig över någon bottenstrid.

***

En annan snackis är förstås Cristiano Ronaldos upphävda gula kort. Enligt domaren slängde han sig och filmade i hopp om att få straffspark mot Rayo i tisdags. I alla andras ögon borde hann fått straff.

Det gula kortet överklagades och förbundet har nu upphävt varningen, vilket gör att Cristiano är tillgänglig för spel mot Eibar till helgen. Hade samma sak hänt om en Eibar-spelare hade fått den varningen? Kanske inte.
Samtidigt tänker jag inte ge mig in i en diskussion om hur korrupt systemet och de som styr och ställer inom den spanska fotbollen är. Den här varningen var felaktig. Jag tycker resultatet blev rättvist.

Däremot tycker jag det är väldigt märkligt agerat och något naivt av Real Madrid att överklaga domslutet från första början. Cristiano vill spela fotboll och slå målrekord, visst. Men bara åtta omgångar återstår i La Liga. I morgon möter Madrid ett extremt formsvagt Eibar på Santiago Bernabéu. Förvisso redan utan Gareth Bale, men nog borde laget ha klara sig utan även Cristiano i just den matchen.

Med Ronaldos temperament är sannolikheten ganska stor att han i stället drar på sig ett gult kort i någon av de avslutande matcherna, och i sådana fall riskerar att bli avstängt mot exempelvis Celta Vigo, Sevilla eller Espanyol på bortaplan. Eller för all del Valencia hemma. Då kanske inte Real Madrid har råd att vara utan sin storstjärna. Mot Eibar hade man, med största sannolikhet, klarat sig ganska bra med reserverna som finns tillgängliga.

Adam Pinthorp

"Jag kan omöjligt matcha tolv" – sedan petades Isco igen

“Jag kan omöjligt matcha tolv spelare samtidigt. Den som inte är helt på topp kommer få stå åt sidan”.

Orden är Carlo Ancelottis efter Real Madrids 9-1-seger mot Granada förra helgen. I den matchen behövde han aldrig göra något val. Då var Isco redan avstängd.

Men i går, och framöver, är han tvingad till val. Om vi cyniskt betraktar Cristiano, Benzema, Kroos och Modric som givna offensiva pjäser återstår två platser att slåss om. Platser som Bale, James och Isco vill åt.

Rent politiskt är det inget snack. Då startar, precis som under säsongsinledningen och precis som i går, James på mittfältet och Bale i anfallstrion. Det är det mest troliga om alla är tillgängliga. Carlo Ancelotti har sitt givna lag, sina soldater som han kastar ut i krig. Ju färre ändringar desto bättre, har varit italienarens melodi varit.

Problemet, om än ett lyxproblem, är att Isco har varit en av Real Madrids bästa och framför allt jämnaste spelare sett över hela säsongen. Sällan dålig, ofta väldigt bra.

Kan man peta en spelare som klivit in och tagit chansen till fullo när han fått den i såväl Modric som James skadefrånvaro? I takt med att speltiden ökat i Madrid har Isco dessutom etablerat sig i det spanska landslaget. Den platsen vill han inte se glida ur händerna.

Skulle Isco ledsna över trytande förtroende kan det få sina konsekvenser. Hur lockar Real Madrid kvar honom om han gång efter annan fått bevisat för sig att förtroendet inte helt och hållet finns där? Isco är tillräckligt bra för att spela och vara ledande i ett av världens bästa lag. Han ska inte sitta på bänken.

Nästa säsong kommer de europeiska spelarna ha ett EM i tankarna. Isco vill förstås inte riskera att tappa sin givna plats i landslaget. Nu ser han förstås sin chans att inte bara etablera sig i truppen utan även gjuta sig fast som en startspelare under Vicente del Bosque.

Den här texten är fortfarande bara hypotetisk. Isco kanske startar till helgen, Madrid-derbyt i CL nästa vecka och fem matcher i följd efter det. Men som det har sett ut när Carlo Ancelotti har haft sina offensiva pjäser tillgängliga har Isco varit den som ständigt fått kliva åt sidan. Jag är frågande över hur länge 22-åringen orkar ha det så om det fortsätter.

***

Om tur och otur existerar så har Córdoba åtminstone inte det förstnämnda. Jag vet hur många gånger de har ramlat på målsnöret när det handlar om att antingen kriga till sig en poäng eller tappa en ledning.

Brist på rutin? Visst.
Oförmåga att hålla huvudet kallt? Det köper jag.

Men i många fall har Córdoba också haft marginalerna emot sig. Som i går, i ödesmatchen på Riazor.

Superfina Florin Andone, som gjort så viktiga mål för Córdoba under våren, krigade sig loss och tryckte in ledningsmålet i andra halvlek. När fem minuter återstod såg tre poäng ut att ros i hamn för andalusierna. Men icke. En Deportivo-hörna i minut 87 styrdes i eget mål av mannen som tidigare såg ut att ge Córdoba tre poäng: Florin Andone.

Córdoba har nu åtta poäng upp till säker mark. Det känns åtminstone som ett par-tre för många. Laget hade behövt en trea från Riazor. Men slutet på matchen symboliserade hela Córdobas säsong på bästa möjliga sätt. Det går helt enkelt vägen.

Adam Pinthorp

Hatten av för första femlingen, Cristiano

Det känns inte som det var så längesen, men det har hunnit gå tre år sedan Lionel Messi stänkte in fem bollar i Champions League mot Bayer Leverkusen. Det dröjde inte många dagar efteråt innan journalisterna ställde Cristiano Ronaldo mot väggen.

“När kommer du göra fem mål i en och samma match?”

Både Messi och Ronaldo har tagit målskyttet till en helt annan nivå under de senaste åren. De har triggat varandra, nått oanade höjder och slagit rekord på rekord. Men fem mål i en och samma match hör inte till vanligheten.

I går var det dock dags för Ronaldo att nå milstolpen. Hans första femling i karriären.

Granada hängde med bra, eller rättare sagt okej, första 20. Sedan hamrade Gareth Bale hål på det andalusiska skeppet, vilket bara var början på ett sjunkande Granada och ett lyftande Real Madrid. Och det mesta handlade därefter om en viss portugis.

Han placerade in 2-0, tryckte in 3-0, dunkade in 4-0 och gjorde sina två sista mål med skallen. Det finns ingen spelare i världen som kan avsluta, och göra det så bra, på så många olika sätt som Cristiano Ronaldo. Och med lite mer marginaler hade han mycket väl kunnat gjort fler mål.

Till och med för en portugis vars målsnitt i Real Madrid är över en balja per match är fem mål i en och samma match unikt. Jag ska knappt gå på den här nivån.

Hatten av, Cristiano.

***

Vet ni vem som senast gjorde fem baljor i en La Liga-match?

Svaret: Radamel Falcao, 2012. Nätade fem gånger om i Atléticos 6-0-seger mot Deportivo La Coruña.

Man kan undra om han saknar sina sånger från Vicente Calderón-publiken när han numera upplever en vardag som utbuad på Old Trafford.

***

Apropå Atlético och målskyttar. Saúl Ñíguez var tillbaka efter sex veckors skadefrånvaro och klev rakt in i Diego Simeones startelva mot Córdoba. Han svarade med att näta för fjärde gången i ligaspelet den här säsongen – i blott sjunde starten.

Saúl hade kanske inte fått lika mycket speltid (har trots startat matcher mot såväl Real Madrid, Sevilla, Juventus & Leverkusen under säsongen) i en jämbördig klubb i en annan liga. Men i Atlético passar hans egenskaper som handen i handsken. Han har fysiken, är extremt skicklig i spelet utan boll och har framför allt karaktär och den mentala biten på sin sida. Jag tror 94-modellen kan gå precis hur långt som helst.

***

David Barral har gjort hattrick igen. Jag är, uppenbarligen till skillnad från Barral, helt mållös.

***

Jag har babblat på mycket om Alberto Bueno nu. Men dra mig i grus, han verkar mena allvar. Jag trodde han skulle surfa på sin framgångsvåg i några omgångar, men spanjoren har visat upp en extraordinär form i tillräckligt många månader för att det inte längre bara ska handla om tillfälligheter.

Det är nog dags att se Bueno som en rejäl utmanare om en landslagsplats nu.

***

Jérémy Mathieu, av alla, återigen hjälte för Barcelona. Snacka om att kliva fram när det behövs.

– Ibland måste man vinna utan att spela snyggt. Det är sådana segrar som ger laget extra styrka, sa Luis Enrique efter sin återkomst till Balaídos.

***

Tyvärr inget helgsvep från La Liga den här omgången, då vi inte spelade in något Fotbollskanalen Europa i går. Som plåster på såren kan vi alla glädja oss med att det är veckoomgång i La Liga, med start i morgon.

Adam Pinthorp

Manu Trigueros kombinerar lärarlivet med fotbollen

Son till ett två lärare, ett “läshuvud” i grund och botten. För Manu Trigueros, 23, var det en självklarhet att ge sig på att studera till lärare. Att han redan var ett välbetalt fotbollsproffs spelade ingen som helst roll.

Trigueros är en av de mest tongivande spelarna i säsongens Villarreal, och har startat 18 La Liga-matcher. För ett lag som i princip spelat två matcher i veckan sedan augusti månad har det varit en hård, tuff och slitsam säsong. Och för att maximera tiden helt och hållet pluggar alltså Trigueros till lärare vid sidan om fotbollen. Just nu är han inne på tredje året på universitetet San Pablo CEU i Castellón, och har sin praktik i Vila-Real. En avancerad och svårkombinerad livsstil – som kräver en hel del självdisciplin.

– Jag har alltid velat bli lärare, det har varit en självklarhet för mig. Det kan vara svårt att kombinera, men om du är organiserad funkar det, säger han till Marca.

Det är framför allt i de yngre åldrarna Manu Trigueros vill lära ut sin kunskap. För en del lär säkerligen fotbollshistorierna vara lika intressanta som skolämnena när Manu har ordet.

– Varje gång jag träffar unga elever blir jag glad. Alla är oförutsägbara och fulla av överraskningar.

Det är inte ovanligt att spelare, mer eller mindre kända, studerar vid sidan om fotbollen. Men det är ovanligt att en 23-årig lirare som är given i Spaniens sjätte bästa lag håller studierna vid fullt liv. För Trigueros är det viktigt. Något som ger honom ro och ett avbräck från fotbollen, vilket kan vara nyttigt.

Men om några timmar kommer varken Manu eller någon annan i Villarreal ha tankarna på något annat än fotboll. Det vankas derby i Valencia-regionen. Lilla underdogen Villarreal ska åka till stora Mestalla och möta mäktiga Valencia. Ett möte som för tio-tolv år sedan inte var mycket för världen, men som nu eskalerat och vuxit år för år. I Spanien är det redan en modern klassiker. Presitgemässigt betyder det enormt mycket för båda klubbarna. Inte minst efter att Villarreal på flera plan har börjat utmana Valaneica, och i vissa fall dessutom sprungit förbi. Inte minst vad gäller deras ungdomsakademi.

Unga spelare vet om att Villarreal har en klubbfilosofi där man satsar ungt och ofta ger chansen till egna produkter. Manu Trigueros är ett bra exempel på det. Samma sak existerar inte på samma sätt i Valencia, där policyn är mer resultatinriktad. I dagsläget är det inte självklart att en ung och lovande spelare från Elche, Alicante, eller för all del stadskärnan i Valencia, väljer att gå till regionens överlägset största klubb. Villarreal har börjat utmana på det planet, och det senaste decenniet även hållit alltmer jämna steg rent sportsligt.

Jag var själv på plats när Villarreal förra säsongen, med en helt förtjusande bra Giovani dos Santos i spetsen, krossade Valencia med 4-1 hemma på El Madrigal.

När lagen gjorde upp på samma arena i höstas slog nyrika Valencia tillbaka med 3-1. Manu Trigueros spelade en stor huvudroll i den matchen. Han brände tidigt ett jätteläge, för att bara några sekunder senare ta en lång defensiv löpning och oturligt stöta in bollen i eget nät. Det var inte Trigueros bästa match, och även om han fick en liten personlig revansch i slutet med ett tröstmål, tog Valencia tre poäng.

– Den matchen har fastnat som ett jobbigt minne. Det skulle vara speciellt att få vinna. Vi har i många matcher bevisat att vi håller en mycket hög nivå, inte minst på Santiago Bernabéu mot Madrid, och om vi lyckas vinna betyder det att vi har spelat en väldigt bra match, säger 23-åringen.

Det återstår att se om läraren Manu Trigueros tagit någon lärdom från det senaste derbyt, och hur han tillsammans med sina lagkamrater klarar sig i Spaniens snabbast växande derby.

17:00 på Mestalla, Valencia-Villarreal.

Adam Pinthorp

Florentino Pérez bara ler över Barças panik

31,5 miljoner euro spenderar Real Madrid på Danilo för att få loss brassen från Porto. Högerbacken har varit ett namn högst på många klubbars önskelistor under det senaste året – inte minst Madrids stora antagonist Barcelona. Just därför är den här värvningen extra intressant.

Real Madrid ser givetvis till sina egna intressen först och främst. Álvaro Arbeloa är gammal och alldeles för undermålig för att spela i huvudstadsklubben. Dani Carvajal kan behöva en nytändning, en större kraftmätare att konkurrera med om en plats som högerback.

Men samtidigt har det förstås inte gått förbi Real Madrids väggar att Barcelona letar högerback och det med alla ögon som finns. Dani Alves kontrakt går ut i sommar, Douglas Santos har visat sig vara för dålig och Martín Montoya har inget vidare förtroende från Luis Enrique. Och därtill får Barça inte värva förrän 2016.

Ett stort problem för den katalanska klubben redan som det är. Ett ännu större problem nu, när den utpekade huvudfavoriten att ersätta Alves i stället väljer att skriva på för rivalen. Real Madrid lägger förstås inte drygt 300 miljoner på en spelare de inte tror på. Men Florentino Pérez är väl medveten om hur paniken långsamt smyger sig på i Barcelonas styrelserum just nu.

Huvudpersonen själv vill helt logiskt ta chansen att gå vidare så fort som möjligt. Baserat på det senaste året är Danilo redan en av Europas främsta högerbackar.

Det går däremot sätta sig lite frågande till varför Real Madrid väljer att spendera så pass stora summor på en högerback, när ett år yngre och akademifostrade landslagsmannen Dani Carvajal finns i truppen.

Det kommer bli en märkbart tuff konkurrenssituation om vem som ska ta positionen till höger i backlinjen nästa säsong. Dani Carvajal har vuxit enormt de senaste två-tre säsongerna, och har redan få övermän sett till ytterbackar i Europa.

Personligen tror jag Danilo-värvningen ändå kan bli en nyttigt tillskott i Real Madrid. Jag har följt Porto en del under de senaste åren och brassen är en ytterback av modern rang, och kommer bidra med mycket kvalité i Real Madrids trupp. Han har otroliga lungor, fin teknik och inte minst en riktigt vass högerfot. Lyckas han inte lägga beslag på en ordinarie tröja kommer han åtminstone ge Carvajal en kamp, och om inte annat pressa sin kommande konkurrent till en helt ny nivå.

Och mitt i allt sitter Florentino Pérez och småler över paniken i Barcelona. Det här mår han bra av, på så många plan.

Adam Pinthorp

Senaste tweets