“Jag kan omöjligt matcha tolv spelare samtidigt. Den som inte är helt på topp kommer få stå åt sidan”.
Orden är Carlo Ancelottis efter Real Madrids 9-1-seger mot Granada förra helgen. I den matchen behövde han aldrig göra något val. Då var Isco redan avstängd.
Men i går, och framöver, är han tvingad till val. Om vi cyniskt betraktar Cristiano, Benzema, Kroos och Modric som givna offensiva pjäser återstår två platser att slåss om. Platser som Bale, James och Isco vill åt.
Rent politiskt är det inget snack. Då startar, precis som under säsongsinledningen och precis som i går, James på mittfältet och Bale i anfallstrion. Det är det mest troliga om alla är tillgängliga. Carlo Ancelotti har sitt givna lag, sina soldater som han kastar ut i krig. Ju färre ändringar desto bättre, har varit italienarens melodi varit.
Problemet, om än ett lyxproblem, är att Isco har varit en av Real Madrids bästa och framför allt jämnaste spelare sett över hela säsongen. Sällan dålig, ofta väldigt bra.
Kan man peta en spelare som klivit in och tagit chansen till fullo när han fått den i såväl Modric som James skadefrånvaro? I takt med att speltiden ökat i Madrid har Isco dessutom etablerat sig i det spanska landslaget. Den platsen vill han inte se glida ur händerna.
Skulle Isco ledsna över trytande förtroende kan det få sina konsekvenser. Hur lockar Real Madrid kvar honom om han gång efter annan fått bevisat för sig att förtroendet inte helt och hållet finns där? Isco är tillräckligt bra för att spela och vara ledande i ett av världens bästa lag. Han ska inte sitta på bänken.
Nästa säsong kommer de europeiska spelarna ha ett EM i tankarna. Isco vill förstås inte riskera att tappa sin givna plats i landslaget. Nu ser han förstås sin chans att inte bara etablera sig i truppen utan även gjuta sig fast som en startspelare under Vicente del Bosque.
Den här texten är fortfarande bara hypotetisk. Isco kanske startar till helgen, Madrid-derbyt i CL nästa vecka och fem matcher i följd efter det. Men som det har sett ut när Carlo Ancelotti har haft sina offensiva pjäser tillgängliga har Isco varit den som ständigt fått kliva åt sidan. Jag är frågande över hur länge 22-åringen orkar ha det så om det fortsätter.
***
Om tur och otur existerar så har Córdoba åtminstone inte det förstnämnda. Jag vet hur många gånger de har ramlat på målsnöret när det handlar om att antingen kriga till sig en poäng eller tappa en ledning.
Brist på rutin? Visst.
Oförmåga att hålla huvudet kallt? Det köper jag.
Men i många fall har Córdoba också haft marginalerna emot sig. Som i går, i ödesmatchen på Riazor.
Superfina Florin Andone, som gjort så viktiga mål för Córdoba under våren, krigade sig loss och tryckte in ledningsmålet i andra halvlek. När fem minuter återstod såg tre poäng ut att ros i hamn för andalusierna. Men icke. En Deportivo-hörna i minut 87 styrdes i eget mål av mannen som tidigare såg ut att ge Córdoba tre poäng: Florin Andone.
Córdoba har nu åtta poäng upp till säker mark. Det känns åtminstone som ett par-tre för många. Laget hade behövt en trea från Riazor. Men slutet på matchen symboliserade hela Córdobas säsong på bästa möjliga sätt. Det går helt enkelt vägen.