Carlos Bacca till Milan är inte alls ologiskt

Av allt att döma kommer colombianen lämna den andalusiska staden för att pröva lyckan på en ny adress. Troligtvis AC Milan.

Det är en del som hört av sig och undrar “hur i helsike en spelare av Carlos Baccas kaliber, tillhörande en klubb som ska in i Champions League i höst, ens kan överväga att byta till ett Milan som inte spelar i Europa”.

Jag förstår argumentet – men jag delar det inte riktigt. Även om det är fullt korrekt i sak och kan tyckas märkligt att som snart 29-åring välja bort spel i Champions League (en turnering Bacca aldrig fått chansen att visa upp sig i, och som han flertalet gånger påpekat vore en dröm) för ett Milan som sett halvdåsigt (då är jag ändå snäll) ut de senaste åren.

Men ibland måste man tänka ett eller två varv till. Jag förstår, till hundra procent, varför Carlos Bacca skulle acceptera spel i AC Milan. Klubben vill tillbaka till toppen, har bättre förutsättningar än föregående säsong, och kan med rätt skärpa och lite marginaler på vägen vara tillbaka och skugga den italienska toppen illa kvickt. Det är vad jag tror. Och det är förmodligen det som Milan har sålt in till Bacca.

I Sevilla har colombianen redan vunnit två Europa League-titlar. Visst, han hade fått chansen att representera klubben i CL till hösten, men sen då? Sevilla kommer inte kriga om någon ligatitel i Spanien. Gå långt i det inhemska cupspelet i bästa fall. Rent sportsligt kommer inte Carlos Bacca mycket längre i Sevilla. Med Atléticos framgångsera och Valencias nyrikedom växer sig de fyra klubbarna som både sportsligt och ekonomiskt är störst i Spanien knappast sig svagare. Inte ens Monchis fingertoppskänsla eller Baccas mål kommer ta Sevilla mycket närmare toppen.

I Milan är förutsättningarna däremot annorlunda. Och vi får inte heller underskatta varumärket AC Milan. Det osar storklubb så långt det går när man säger namnet. En av Europas största rent historiskt. Varför skulle inte Carlos Bacca vilja gå dit? Vara med på resan att kriga sig tillbaka uppåt? Nu när bättre förutsättningar faktiskt existerar.

För Sevillas del är ett tapp av Carlos Bacca givetvis tragiskt. En spelare full av lojalitet och arbetsmoral uppskattas enormt av fansen. Och formen har varit jämn – och väldigt bra – under i stort sett hela hans sejour i den spanska klubben.

Kan Milan få alla, eller åtminstone tillräckligt många, pusselbitar på plats den kommande säsongen – varav en av bitarna heter Carlos Bacca – är det långt ifrån omöjligt att klubben spelar Champions League säsongen 2016/17.

Jag hoppas åtminstone att han får chansen att uppfylla en av sina fotbollsdrömmar en vacker dag – oavsett om det blir i Milan eller någon annanstans.

***

Först Rafael van der Vaart, nu Miroslav Klose?

Vad är det för pensionärsgäng ni vill snickra ihop, Betis?

Måste ändå säga att jag gillar tanken av tysken i Real Betis. Jävligt fel – hans känns väldigt otypisk i La Liga på något sätt – men samtidigt rätt. Han hade garanterat hängt en del kassar. Och säkerligen sålt ett gäng tröjor.

***

För två år sedan körde Spanien över Italien i finalen av U21-EM. Thiago Alcântara, Isco, Álvaro Morata & David de Gea var några som fanns i laget – spelare som i dag representerar några av världens främsta klubbar. På andra sidan fanns bland annat Marco Verratti.

Till årets U21-EM kvalade inte ens Spanien in. Och Italien slogs ut i gruppspelet.

Nu är det lilla Sverige, en joker i sammanhanget, som ställs mot den utpekade favoriten Portugal i final. John Guidetti, Oscar Lewicki, Ludvig Augustinsson & kompani har redan skrivit in sig i historieböckerna för gott. Förhoppningsvis kan de nå den där sista liten biten som är kvar för att kröna hela den här fantastiska resan med ett guld också.

Och om spelarna ska följa i sina föregångares fotspår är det idel toppligor som väntar för svenskarnas del framöver. Låt oss bara hoppas att deras entusiasm och engagemang bibehålls och att talangen finslipas ännu mer. Det finns så mycket potential hos det här svenska U21-laget och jag hoppas – och tror – att vi tittar på stommen till ett svenskt a-landslag inom en väldigt snar framtid.

Själv spontanbokade jag precis flygbiljetten som först ska ta mig och två vänner till Tyskland, och därifrån vidare till Prag.

Tog även tillfället i akt och snicksnackade med min gode kamrat Daniel Larsson om hela U21-landslagets frammarsch under turneringen. Lyssna gärna här, om ni är intresserade. Och jag hoppas vi alla syns i Prag!

Som en blixt från klarblå himmel har det börjat pratas rejält om en potentiell flytt från den spanska huvudstaden för Sergio Ramos.

Enligt Ramos bror tillika agent har han “inte blivit tillräckligt värderad av Real Madrid”. Och även om spelaren i fråga är multimiljonär, har vunnit allt som går att vinna och egentligen inte behöver särskilt mycket att klaga på, finns där ändå ett argument att köpa. Vi vet ju alla hur det funkar. Det är knappast så att Sergio Ramos behöver några extra slantar för att hålla svälten utanför dörren. Men det handlar om prestige. Ska Sergio Ramos – vicekapten, ikon och en spelare som många personifierar med Real Madrid – tjäna tre miljoner euro mindre än Gareth Bale om året?

Nu handlar allt inte heller om pengar utan garanterat många andra småsaker. Och jag tror säkerligen att det finns någon orsak som gjort att det hela blossat upp – men i grund och botten känns det här som ett klassiskt agenttrick för att förvandla Ramos kontrakt till en betydligt bättre variant.

Spanjoren sitter just nu på ett kontrakt som sträcker sig två år framåt, till juni 2017. Det börjar bli läge för Real Madrid att sätta sig ned och diskutera framtiden med Ramos.

Och skulle Sergio Ramos framtid inte vara i Real Madrid de närmsta åren hade åtminstone jag blivit väldigt förvånad. Att han poserar framför Madrid-klubbens emblem och säger “jag har aldrig varit lyckligare och tänkte aldrig på att lämna” efter att ha signerat ett nytt femårskontrakt med superlön än ingen högoddsare.

***

Ett urval av Atlético de Madrids anfallare den senaste tioårsperioden: Fernando Torres, Diego Forlán, Sergio Agüero, Radamel Falcao, Diego Costa, David Villa, Antoine Griezmann & Mario Mandzukic.

Det är ganska saftiga namn.

Trots att anfallare på anfallare lämnat klubben har ledningen gång efter annan visat fingertoppskänsla genom att hitta nya anfallsprofiler som skördar framgångar på Vicente Calderón.

Det finns förstås undantag som bekräftar regeln. Som Mario Mandzukic. Bra spelare som alltid gjort mycket mål – en hel del även i Atleti, även om våren var urusel – men som aldrig riktigt funkade i Diego Simeones spelsystem. Alldeles för centrerad och beroende att att få serverade bollar in i boxen och alldeles för undermålig i djupledsspelet.

Därför är det ingen överraskning eller tillfällighet att Atlético redan gjort sig av med Mandzukic (klar för Juventus) och tittat åt andra håll.

Om ingenting oförutsett sker så kommer Atlético offentliggöra värvningarna av Jackson Martínez (Porto) och Luciano Vietto (Villarreal) inom kort. Två spelare som på förhand passar perfekt in i Simeones offensiva mall.

Kompletterade av Antoine Griezmann (om han inte drastiskt ändrar sig och väljer att byta klubbadress i sommar) och Fernando Torres skulle jag nästan dra det så långt och säga att det här kan bli Altéticos, på pappret, bästa anfallsuppsättning någonsin. Med två världsspelare i Griezmann och Jackson, en rutinerad klubbikon i Torres och en ungtupp i Vietto som redan vet hur det är att näta i La Liga känns mixen i snudd på perfektion.

Och även om Atlético ur ett historiskt perspektiv aldrig går att lita på har vi i alla fall vant oss vid att klubbens anfallare alltid producerar. Det lär inte bli någon ändring till hösten.

***

Celta Vigo har värvat Danmarks motsvarighet till Gareth Bale.

Ja, kanske inte till spelartyp eller utseende, men deras väg från ytterback till offensiv mittfältare är snarlik.

Daniel Wass har gjort ett par riktigt fina säsonger i Évian, och är i grund och botten ytterback. Hans offensiva kvalitéer lös dock igenom alltför mycket i ett lag som Évian, och han flyttades tämligen kvickt uppåt i planen. Den gångna säsongen har han dessutom testat rollen som “tia”, precis som fallet var med Bale under sista säsongen i Tottenham.

Det blir intressant att se vart Wass kommer användas i Celta Vigo. Hans ankomst kan både vara en intention på att någon ytterback lämnar – men också att han ska täcka upp för någon offensivare kraft (Nolito) drar från Vigo.

På förhand känns han ändå som en tämligen wass värvning (någon gång är det väl dags för er läsare att uppleva mina extremt dåliga, eller helt geniala, ordvisar som jag ständigt plågar mina kollegor på redaktionen med).

Storfavoriten Las Palmas tog ledningen i matchen. Supportrarna började osa La Liga-spel. När skylten med tilläggstid visade upp tre minuter hade supportrarna på Estadio Gran Canaria redan börjat hoppa ner från läktarplats och gjort sig redo att storma planen. Efter tolv års väntan var Las Palmas på väg att ta klivet tillbaka till Spaniens högstadivision.

Men så finns det där berömda kaklet som alla talar om, som man måste hela vägen in i. Las Palmas klarade av det i 90+9 minuter. Trots att bara tre minuter hade lagts på utöver ordinarie 90, förlängde domaren tiden allteftersom på grund av alla stökigheter runt om planen då supportrar redan höll på att inta planen.

Córdoba kvitterade i den tionde tilläggsminuten. Matchens sista spark. Kaos utbröt. Fansen var förtvivlade. Spelarna fattade ingenting.

– Jag har aldrig varit med om något liknande. Vi spelare behöll fokus, men festen var redan igång. Alla firade som om vi hade gått upp. Sedan förlorade vi platsen på ett ögonblick, har Nauzet Alemán berättat i efterhand.

Lilla Córdoba, som fick en plats in i play off-spelet på grund av att Barça B (som slutade trea) inte får avancera uppåt i seriesystemet, gjorde det ingen trodde var möjligt.

Därför var liknelserna slående när Las Palmas i dag, nästan exakt ett år senare, återigen klev in på Estadio Gran Canaria framför supportrarna inför en avgörande play off-match där en La Liga-plats till nästa säsong låg i potten. Återigen mot laget som knep den sista kvalplatsen, ett Real Zaragoza som under säsongen inte sett tillräckligt moget ut för att vara med i kampen om att nå hela vägen. Men det gjorde ju å andra sidan inte Córdoba i fjol heller.

Det handlar om att vara bäst när det gäller. Och att ha marginalerna på rätt sida.

Det här året skulle det gå Las Palmas väg.

Men på förhand såg det tufft ut. Zaragoza vann något överraskande första mötet hemma på La Romareda med urstarka 3-1. Tung uppförsbacke för Las Palmas – men kanske var det just det, att uppgiften var tämligen svår och klurig, som gjorde att laget enades mer än någonsin med fansen och lyckades skjuta ifrån.

När klockan stod på 80 spelade minuter var Real Zaragoza på väg mot La Liga. Las Palmas ledde förvisso, men bara med 1-0. Först när drygt fem minuter återstod kom det definitiva avgörandet. Sergio Araújo, lagets skyttekung och en av de mest framträdande spelarna i hela Segunda División den här säsongen, sträckte fram långa tån och satte dit 2-0.

En hel arena exploderade. En hel ö förmodligen.

Den här gången togs ingenting ut i förskott, utan först när alla tilläggsminuter hade spelats färdigt kunde supportrarna låta euforin tala och glädjen sprudla. Den här gången höll Las Palmas hela vägen in i det berömda kaklet. Nu är klubben tillbaka i La Liga.

[youtubeplay id=”hm-I7ik_7_c” size=”medium”]

***

Det finns givetvis många att glädjas med lite extra för Las Palmas. Fansen inte minst, som verkligen vet innebörden av att falla på målsnöret och år efter år varit med och krigat i toppen av Segundan, men inte nått hela vägen.

Vi får väl se hur många som orkar till jobbet i morgon.

En annan jag personligen gläds med är Juan Carlos Valerón. Veteranen fyllde 40 förra veckan och inledde sin seniorkarriär i Las Palmas med att vara delaktig i avancemanget från Segunda B till Segunda División 1995/96. Nu, 19 år senare, får han också vara med att skriva historia när klubben tar klivet upp till högstadivisionen.

Och för att sätta allt i sitt perspektiv. När Valerón debuterade för Las Palmas för drygt 20 år sedan, var Real Zaragozas lagkapten Jesús Vallejo inte ens född. 97-modellen är en av Spaniens mest lovande mittbackar och det bor underförstått en stor ledargestalt i unge Vallejo.

Medan han dansar vidare och får ta nya tag nästa säsong kommer Valerón göra ett sista ryck i La Liga. Las Palmas president, Miguel Ángel Ramírez, bekräftade precis efter avancemanget att ikonen fortsätter ytterligare en säsong. Minst. Man vet ju aldrig med Valerón. Han om någon lever efter mottot hela vägen in i kaklet.

Oavsett vilket. Det här inlägget handlar snarare, om vi pratar Real Madrid-värvningar, om någon annan. Klubben är på jakt efter en målvakt. Eller rättare sagt; klubben är på jakt efter David de Gea. Spanjor, Madrid-son, landslagets framtida keeper. Det är många flugor i en och samma smäll – även om grannarna från Atlético kommer hatstämpla de Gea den dagen han kritar på för ärkerivalen.

Från huvudstaden snackas det om att rundturen på Santiago Bernabéu har utesluten de kommande dagarna, något som vittnar om att saker och ting är i rullning. Någon typ av presentation lär äga rum på den gigantiska arenan inom kort. Men så mycket förberedelser för att bara presentera Danilo, som varit klar i över en månad?

David de Gea-följegången har pågått så pass länge nu, och frågan är inte om, utan när han blir presenterad. Känslan är att dagarna tills allt blir klart är få.

***

Till slut blev Rafael van der Vaart och Real Betis en sann historia. Spännande värvning av Sevilla-klubben som någonstans ändå visar sin styrka genom värvningen av holländaren, som redan varit i Spanien en vända då han representerade Real Madrid två säsonger, och har tagit sig förbi den mäktiga 100-gränsen vad gäller a-landskamper.

Jag tror den spanska fotbollen passar van der Vaart bra. Även om han fullt ut aldrig fick till det i Madrid kan han i en mindre klubb, med sämre förutsättningar och lägre krav, få en helt annan frihet. Men han behöver nog ändå kliva upp ett par nivåer jämfört med de senaste insatserna i Hamburg.

***

Real Zaragoza-Girona 0-3.

Ett på pappret helt omöjligt resultat att vända för Aragonien-klubben.

Girona-Real Zaragoza 1-4.

En av de största sensationerna, och genomklappningarna, i spansk fotbollshistoria är ett faktum.

Nu ska Zaragoza spela play off-final mot Las Palmas. Det är Gran Canaria-klubbens tur nu. Det måste vara. Fler motgångar blir ohyggligt jobbigt.

***

Det börjar fyllas på med den yngre generationen av spanska spelare i Premier League nu.

Alberto Moreno, Marc Muniesa, Ayoze Pérez, Bojan Krkic, Héctor Bellerín, Jordi Amat, ja listan kan göras lång. Juanmi ännu ett namn att lägga till. Fram tills den här våren har han länge stått och stampat utan att ta de där stora kliven från junior till senior, men nu tror jag genuint att han kan lyckas bra i Premier League.

***

Joan Laporta har offentliggjort att han ställer upp i FC Barcelonas presidentval. Att ex-presidenten vinner är ingen hödoddsare.

***

En av de spanska klubbarna som lär vara mest aktiva under sommaren när det gäller värvningsfronten är Villarreal. Klubben behöver framför allt rusta upp truppen offensivt då det behövs byggas om en del.

Och Villarreal är ju en klubb känd för att agera väldigt smart i transfersyfte och inte ta några dumdristiga beslut. Därför är det inte särskilt märkligt att man kikar åt solkusten där ett Málaga befinner sig i ekonomiskt trubbel och behöver sälja fler spelare är Juanmi. Fler än Villarreal har noterat Samu Castillejos och Samuel Garcías framfart i Málaga den senaste säsongen, och det är mycket möjligt att båda yttrarna byter himmelsblått mot helgult till hösten.

Förmodligen kliver Léo Baptistão i samma spår, som en del av Luciano Vietto-affären till Atlético de Madrid.

Det kommer hända mycket i sommar. Inte minst i Villarreal.

***

Tänk er vilket antiklimax om Real Madrid inte presenterar de Gea under de kommande dagarna.

Men som sagt. Det är oavsett vilket en fråga när, inte om, det kommer ske.

***

Efter två veckors jobb med fotbolls-VM (främst) och U21-EM (en liten del) stämplar jag nu ut från TV4:s mästerskapsredaktionen för den här sommaren. Det är möjligt att jag lyckas kuppa in mig i Axel Pilebys VM-soffa, annars blir det fötterna på bordet under resten av mästerskapen.

I Spanien har det förvisso varit väldigt tyst kring Caio, men i Brasilien har alla rapporterna varit eniga om att 21-åringen kommer krita på för Atlético de Madrid.

Därför kom det som en blixt från klar himmel när den brasilianska klubben gick ut med nyheten att Caio är såld till Valencia. I den spanska lokalpressen hade ingen fått nys om att en värvning var på gång – och frågan är hur det hela egentligen gick till?

Alla var överens om att Valencias prioritet när det gällde defensiv mittfältare var Gianelli Imbula (Olympique Marseille). Intresset fanns där, helt klart, och det jobbades för en överenskommelse.

Sedan dök nyheten om Rodrigo Caio upp. Det som är mest intressant i storyn är att han precis innan anslöt sig till… Jorge Mendes agentur. Ni vet, monsteragenten som äger halva fotbollsvärlden, är bästa polare med både Peter Lim (Valencias ägare) och Nuno Espirito Santo (tränare).

Det här är mer en Jorge Mendes-värvning än en Valencia-värvning. Det betyder för all del inte att det är en dålig värvning. Portugisens lilla projekt med Valencia i form av att knyta ihop “sitt” folk och “sina” spelare har hittills gått väldigt bra. Nuno sitter just nu tryggt på sin post, värvningarna som anslöt förra sommaren har i de allra flesta fallen varit lyckade sådana.

Ändå känns det helt klart relevant att undra och ställa frågan vem som egentligen styr mest i Valencia. Hur mycket – eller lite – har egentligen sportchef Rufete att säga till om när det gäller värvningar?

Oavsett vilket ska det bli oerhört intressant att följa Caios utveckling i Valencia. Han har stämplats som en försvarsklippa i Brasilien, och har en stor fördel av att också kunna spela som defensivt ankare på mittfältet.

***

Rafael van der Vaart och Real Betis. Vilken spännande kombination.

***

Världens kanske roligaste turnering, Copa América, är igång. Och sällan har det varit så stjärntätt som nu. Det finns favoriter, som alltid, men ändå en hel drös av lag som har kvalité nog att gå hela vägen.

Medan jag nu kliver in i mästerskapsbubblan på TV4 igen ska det bli högintressant att följa händelserna på andra sidan Atlanten med åtminstone ett halvt öga.

Ändå tänkte jag skriva mer om spelaren som enligt UEFA var bäst på planen i Champions League-finalen. Spelaren som tidigare avgjort en VM-final för Spanien. Spelaren som i lördags blev historisk genom att slå sin tredje assist i en CL-final.

Det är enkelt att glömma bort de pusselbitarna som inte producerar lika många mål och assist, som inte är i lika stort behov av att stå i centrum eller göra sig hörda. Först den dagen Andrés Iniesta lägger skorna på hyllan tror jag att han kommer kategoriseras som en av de allra största någonsin.

Han har aldrig varit en poängmaskin, kommer aldrig heller bli. Men han har en unik förmåga att alltid prestera på topp när det gäller som mest. Hur mycket vi svenskar än vill få det till att Henrik Larsson klev in och vände hela CL-finalen till Barças fördel 2006 är det lätt att glömma bort vilken impact Iniesta hade som byttes in i paus och tog tag i spelet på mittplan och inte tillät Arsenal låna bollen.

Han sköt Barça till Champions League-final med sitt mål på Stamford Bridge 2009. I finalen spelade han halvskadad med strikta order om att inte skjuta, och fick nöja sig med att spela fram Samuel Eto’o till 1-0-målet.

Han avgjorde VM-finalen mot Holland. Han vann EM-guld 2012 och blev utsedd till turneringens främste.

I lördags klev Andrés Iniesta ut på Olympiastadion i Berlin med kaptensbindeln runt armen. Det tog lite mer än tre minuter innan han hade lirkat fram bollen till Ivan Rakitics 1-0. Hans tredje assist i CL-finalsammanhang. En historisk notering.

Och efter att domaren blåst av 3-1-matchen – där Juventus väl störde Barça under långa stunder i andra halvlek – titulerades också Iniesta som den bäste spelaren.

Det är enkelt att fokusera på statistik, men klyschan “bäst när det gäller” passar väl in på Andrés Iniesta. Bara en assist i ligaspelet. Fem i Champions League. Varav en i finalen. Och det var i de tyngsta matcherna han var som bäst.

Nu är det Iniesta som ska ta det här Barcelona vidare då Xavi inte längre finns nära till hands. Avslutet kunde knappast blivit bättre för en av tidernas största mittfältsgeneraler. Xavi fick sin kvart och lyfte till slut bucklan.

Det är lätt att tro att den 25:e titeln var den mest rörande.

***

Herregud vilken högdramatisk slutomgång i Segunda División under söndagen. Allt hände. Och lite till.

Vi börjar i toppen. Förutsättningarna var glasklara. Girona de allt uppdukat för sig. Seger mot Lugo – eller poängtapp för Sporting Gijón på Benito Villamarín mot redan La Liga-klara Real Betis – hade säkrat avancemanget. Och länge såg allt ut att sluta upp i en stor segerfest i norra Katalonien, för ett lag som aldrig tidigare nått högstadivisionen.

Om matchen bara pågått i 90 minuter hade Girona spelat La Liga-fotboll i höst. Nu ledde man länge, släppte in kvitteringsmålet på tilläggstid, fick ett mål bortdömt strax därpå (korrekt bör sägas) och missade chansen till direktavancemang. Hemmafansen på Montilivi höll på att korka upp champagnen när 90 minuter närmade sig, och stämningen blev smått hatisk efter kalabaliken på tilläggstid. Efter att föremål kastats in mot en av de assisterande domarna stoppades matchen i 15 minuter – innan den återupptogs för att de 40 sista sekunderna skulle spelas klart. Det räckte inte för att Girona skulle hitta kraft att sätta dit en segermål.

I en helt annan del av Spanien hade Sporting Gijón krossat Betis med 3-0. När slutsignalen ljöd håll matchen i Girona fortfarande på – och Sporting-spelarna var inställda på att sluta trea och vidare play-off. Men bara fram till att supportrarna högt upp på Benito Villamarín började fira som om morgondagen inte existerade. Och lite hastigt och abrupt satte hjärtat i halsgropen när det kom rapporter om att Girona hade gjort 2-1 (som ju senare blev bortdömt).

Till slut kom det officiella beskedet att Sporting Gijón spelar La Liga-fotboll kommande säsong. Glädjen visste inga gränser. Nedanstående video får med allt.

[youtubeplay id=”CUlIXqTxLxs” size=”medium”]

***

Personligen ser jag fram emot att få se Sporting i La Liga igen. Precis som Betis är det ett av Spaniens största publiklag. Sådana behövs och sätter extra färg på hela ligan. Och laget är bra, och har varit så i flera säsonger, utan att nå hela vägen.

Även om derbyt mellan Real Oviedo och Sporting Gijón hade nått en helt nivå i Segundan så kommer det i slutändan, tror jag, gynna fotbollen i norra Spanien att Sporting åter är tillbaka i finrummet.

***

Samtidigt är det givetvis omöjligt att inte lida med Girona. Vi minns hur Las Palmas-familjen bröt sönder och samman när Córdoba avgjorde med matchens sista spark i kampen om den sista La Liga-platsen förra våren. Nu fick Girona känna på hur det är att vara så nära, men ändå inte nå hela vägen.

Skillnaden jämfört med Las Palmas är att Girona får en ny chans. Nu väntar play-off, där just Las Palmas också är inblandade och får min röst som favorit. De har ett ruskigt bra och välkomponerat lag på pappret. Mixen mellan äldre och erfarna spelare som Juan Carlos Valerón (främst inhoppare) & Nauzet Alemán (en av lagets bästa spelare), samt spelare som är på väg uppåt, inte minst Sergio Araújo & David Simon, är bra.

Valladolid och Real Zaragoza är övriga lag som slåss om den sista platsen till La Liga.

Kvalmatcherna brukar bli något utöver det vanliga, och jag förväntar mig inget undantag den här gången.

***

Som om det inte vore nog var det i snudd på lika dramatiskt även i bottenskiktet.

Antikklubbarna Racing Santander och Osasuna slogs för sin överlevnad. Bara en klubb skulle fixa nytt kontrakt.

På förhand hade Osasuna bäst utgångsläge, som klarade sig på ett oavgjort resultat borta mot Sabadell (redan klara för degradering). Men det är enklare sagt än gjort att spela på resultat i avgörande matcher. Sabadell gick snabbt ifrån till en 2-0-ledning, medan Racing gick upp i ledning i paus borta mot Albacete.

När knappa kvarten återstod i Sabadell hade Osasuna fortfarande två bollar upp. Läget såg hopplöst ut. Men efter galen hörnkavalkad lyckades Pamplona-laget inte bara reducera (78′) utan även kvittera (90′). 2-2-målet nickades in på Osasunas 18:e hörna i matchen, ett smått otroligt facit i sig.

Racing vann i Albacete, något som i slutändan inte spelade någon roll. Osasuna, efter oändliga problem hela säsongen som hade krävt en alldeles egen blogg för att djupa ner sig i det, fixade till slut nytt Segunda-kontrakt. Sköna plåster på såren för klubben.

Antalet officiella framträdanden kan bli 767. Antalet klubblagstitlar kan bli 25.

– Det har varit en ära att få representera mitt livs klubb under alla dessa år. Det var nära att jag lämnade förra sommaren, men Luis Enrique och Zubizarreta övertygade mig om att stanna. Hade jag inte tagit det beslutet vet jag inte vad jag hade tagit mig till i dag. Jag är så lycklig över att ha fortsatt få vara en del av den här klubben och det här laget. Nu har vi en final kvar och kan bli historiska. Manuskriptet är helt perfekt, sa Xavi på sin avtackning.

***

Xavi har alltid varit spelaren som gör alla träningsmoment mer noggrant än någon annan och som alltid kräver 100 procent fokus både från sig själv och sina medspelare. En naturbegåvning och träningsprodukt i ett.

När han kom fram genom La Masía spelade han som defensiv mittfältare i “Guardiola-rollen”. Han var en organisatör. Spelaren som styrde och ställde på planen.

Han målades tidigt upp som Guardiolas arvtagare – en liknelse han själv aldrig gillade.

– Guardiola var min idol, men jag ville inte bli någon annan. Jag ville bara vara Xavi.

Han blev aldrig en ny Guardiola. I mitten på 2000-talet flyttade Xavi uppåt ett hack i planen, och nådde helt andra höjder. Positionsbytet har Xavi helt och hållet Frank Rijkaard att tacka. Han såg det ingen annan hade sett. Det var skrivit i stjärnorna att Pep Guardiolas arvtagare hette Xavi Hernández. Alla pratade om det.

Därför ändrades mycket när Rijkaard en dag kom fram och gav ett förslag.

– Jag vill att du spelar högre upp i planen. Du måste närmare straffområdet. Där kommer du bidra ännu mer till laget med dina passningar. Och du måste våga skjuta, sa Rijkaard.

Xavi stretade länge emot. Han var osäker på om han verkligen klarade av en offensivare roll. Rijkaard gav sig inte, och fick till slut som han ville.

Resultatet blev en av världens främsta mittfältare. Passningsgeniet blomstrade i sin nya roll och har sedan dess skrivit in sig i historieböckerna för gott.

***

Det kommer alltid pratas om arvtagare och jämföras mellan spelare då och då. Det här är första säsongen på över ett decennium som inte Xavi har varit en del av startelvan i de viktigaste matcherna. Och Ivan Rakitic, som klivit in på mittfältet i stället, har långt ifrån en identisk löpstil. Mer löpstyrka, helt andra defensiva kvalitéer och ett betydligt mer direkt spel. Men även om han på planen inte har samma betydelse nu som förr, är det också en ledare och symbolspelare som ska lämna Barcelona.

35-åringen kommer lämna ett stort tomrum efter sig. Fråga bara Andrés Iniesta.

– Du är min kapten, min lagkamrat och min vän. Jag kommer alltid vara evigt tacksam allt du gett till fotbollen och allt du lärt oss, sa Iniesta till sin vän på avtackningen tidigare i veckan.

Manuskriptet är förberett och nu saknas bara att spela in slutscenen. I kväll vet vi om Xavi får avsluta karriären i Barcelona med att lyfta titel 25 i ordningen.

Det är omöjligt att inte slå paralleller med Fabio Capello, som tränade Madrid säsongen 2006/07. Han ledde klubben till första ligatiteln sedan 2003 – men fick ändå sparken. Förvisso gick det sämre i cupspelet där Champions League-uttåget redan i åttondelen var ett stort misslyckande (allt som inte resulterar i titlar är misslyckanden för Real Madrid, att åka ur i åttondelsfinal är mer än så).

Det talades om att Capellos lag inte spelade tillräckligt vackert. Det räcker inte med att vinna en ligatitel – man ska göra det på ett speciellt sätt också.

“Styrelsen har gjort en utförlig och genomgående utvärdering och kommit fram till det här beslutet. Vi tror inte Capello är rätt person att leda Real Madrid in i framtiden med tanke på vad den här klubben vill uppnå”, sa dåvarande sportchefen Predag Mijatovic.

De två föregående säsongerna hade inte Real Madrid heller nått längre än åttondelsfinal i Champions League. Och i ligaspelet var man steget efter Frank Rijkaards Barcelona.

Fabio Capello, en mästare ut i fingerspetsarna som vet hur man bygger lag och får en grupp att prestera tillsammans, klev in och guidade den första stora titeln till Santiago Bernabéu på fyra år. Ändå räckte det inte för att behålla jobbet.

Redan när det offentliggjordes att Carlo Ancelotti och Real Madrid är ett avslutat kapitel och Florentino Pérez avslöjade att “den kommande tränaren kan spanska” kunde uteslutningsmetoden ganska snabbt peka ut Rafa Benítez som storfavorit.

Och då känns det verkligen befogat att fråga om Rafa är rätt man att att leda Real Madrid in i framtiden? En defensivt skolad tränare som mer än gärna spelar med två sittande mittfältare inkluderad en utpräglad “städgumma”, som är en stark bollvinnare och bidrar mycket i det tysta. En profil som varken Toni Kroos eller Luka Modric passar in i.

Kommer han tillåtas forma sitt lag i Real Madrid? Snickra ihop truppen efter eget behag?

De senaste sju åren har klubben bara inkasserat en ligatitel – och desperationen efter att knipa en ny är stor. Därför är det också högst överraskande att valet på ny tränare faller på Rafa Benítez.

55-åringen har bara två stora ligatitel på meritlistan under hans långa karriär. Båda vann han förvisso i Spanien med Valencia, den senaste för elva år sedan. Sedan dess har hans största framgångar kommit i cupsammanhang.

Jag är övertygad om att Rafa Benítez kan guida Real Madrid till cupframgångar framöver – precis som han har gjort med Valencia (UEFA Cupen), Liverpool (Champions League/FA Cupen), Chelsea (Europa League) och senast Napoli (Coppa Italia). Men i en liga bestående av 38 omgångar tror jag att Carlo Ancelotti – och många andra – hade haft större förutsättningar att leda Madrid till tronen än vad Benítez har.

Det fullkomligt osar Fabio Capello över Real Madrids val att anställa Rafa Benítez. Frågan är om klubben är beredd att ge det tid eller om Rafa kommer få en säsong på sig att ro hem de tyngsta titlarna eller snällt få lämna sin post.

Ett annat alternativ är att han får lämna trots att han vinner för att det inte är tillräckligt vackert.

Och vi kan väl börja i den delen. Ett fullsmockat Camp Nou plus miljontals TV-tittare bevittnade Copa del Rey-finalen mellan Athletic och Barcelona. En speciell match på många sätt. Barça fick agera bortalag på sin egen hemmaplan (med andra ord inte använda sitt normala omklädningsrum). Athletic fyllde halva arenan med rödvita tillika högljudda supportrar. Det känns som att de alltid hörs mest. Fråga bara de 68 000 United-supportrarna som inte hördes mer än de 8 000 som hade gjort resan från Bilbao till Old Trafford för några år sedan.

Även den här kvällens hördes de mest. Men det räckte inte för att bära fram Athletic till den så efterlängtade titeln. 1984 var senast som klubbens supportrar fick fira en titel. Då vann man förvisso såväl ligan, cupen som supercupen i Spanien – något fansen kunde leva på väldigt länge. Sedan dess har det gått tyngre – även om klubben ur ett sportsligt perspektiv skördat finare framgångar än på länge de senaste säsongerna. Tre cupfinaler de senaste sex åren, en Europa League-final och spel i Champions League.

Athletic har frälst många fotbollshjärtan runt om i världen med sitt spel de senaste åren, inte minst under Marcelo Bielsas första – och enda vettiga – säsong som tränare. Men det har inte räckt hela vägen till någon titel. Så inte heller i lördags.

Även om Athletic gjort en fantastisk fin höst, åtminstone om man har höstens debacle i åtanke då det talades om kris och potentiell bottenstrid. Men mot ett formtoppat Barcelona med en anfallstrio som visat maken till harmoni och fotbollsglädje är det svårt att sätta emot. Speciellt inte om man som Athletic har en tydlig grundfilosofi under Ernesto Valverde att verkligen inte anpassa sig för mycket till motståndaren utan spela sitt spel och göra det till hundra procent. Ger man Leo Messi & kompani för mycket yta så smäller det.

Ja, uppenbarligen smäller det oavsett hur mycket yta man ger Leo Messi eller ej. Hans 1-0-mål kvalar definitivt in till ett av säsongens läckraste, och garanterat även ett av argentinarens snyggaste – i alla fall om man väger in betydelsen av målet.

Det var en klassisk match där Athletic krigade frenetiskt och ville så mycket, men i slutändan föll med ett 1-3 och hedern i behåll.

För övrigt tredje gången på sex år som just Athletic och Barça möts i cupfinal. Något som uppenbarligen passar det katalanska laget, eftersom det blivit tre titlar.

Bilbao-klubben föll ändå med flaggan i topp och avslutade en säsong som började uruselt med att fixa en Europa-plats och spela en titelmatch. För ett lag som bara innehåller basker och logiskt nog har begränsade förutsättningar är det i sig någonting otroligt beundransvärt. Och med de yngre förmågorna som har fått chansen under vårkanten – Iñaki Williams & Ager Aketxe allra främst – kan Valverde förhoppningsvis bygga en större trupp till nästa säsong så att det inte blir något bekymmer att slåss på flera fronter.

***

När Barcelona tog dubbeln 2004/05 gjorde Samuel Eto’o flest mål: 34 stycken.

Den här säsongen har Neymar, näst bäst målskytt i Barça, hittat rätt 38 gånger.

Det säger en del om lagets galna målskörd.

***

När Barcelona och Athletic möttes på Camp Nou tidigare under säsongen, den 13 september 2014 i ligaspelet, bar lagen katalanska respektive baskiska färger på matchtröjorna. Allt för att fira deras nationaldagar (elfte september i Katalonien, 25 oktober i Baskien). Båda regionerna kämpar för att bli självständiga och det var förstås ingen överraskning att det buades i lördags så fort någonting associerades med Spanien.

Speciellt inte med tanke på att Camp Nou ur ett rent historiskt perspektiv alltid varit platsen dit katalanerna gått och kunnat känt sig fria. Det är också därifrån sloganen “mes qué un club” (mer än en klubb) kommer.

Det har skrivits en del om att klubbarna kan bli straffade för att det buades under den spanska nationalsången inför matchen. Det finns ju alltid två sidor av myntet – men ingen hade kunnat vänta sig eller tro något annat än trubbel när två så starka sidor som Athletic och Barcelona med hela regioner i ryggen skulle mötas. Det är fullt logiskt, och fullt förståeligt.

***

Spansk fotboll på flera håll var det.

I Segundan fortsätter toppstriden i fulla drag. Uppstickaren Girona och klassiska Sporting Gijón slåss om den sista direktplatsen, något som avgörs kommande helg. Girona har allt i egna händer och möter dessutom Lugo på hemmaplan, medan Sporting åker till Benito Villamarín för att möta Real Betis.

Mycket talar för att ett tredje katalanskt lag spelar La Liga-fotboll nästa säsong.

***

På tal om katalanska lag. Gimnástic de Tarragona har avancerat upp till Segundan igen efter tre år i motsvarande tredjedivisionen.

Det andra laget som hittills är klart för uppflyttning är antiklaget Real Oviedo, efter tolv år i Segunda B. En klassisk storklubb som har en rejäl supporterskala och haft klart bäst publiksnitt i Segunda B och betydligt bättre snitt än flera La Liga-klubbar den här säsongen.

Klubben har länge stått vid ruinens ekonomiska brant och räddats av supportrarna – och genuina fotbollsälskare – som har köpt aktier i klubben vilket har räddat verksamheten. Att detta nu mynnar ut i ett avancemang uppåt i seriesystemet är förstås en knuff i rätt riktning för att Real Oviedo en vacker dag ska ta det stora klivet upp till Spaniens finrum igen.

***

Vicente del Bosque har plockat ut sin trupp inför EM-kvalmatchen mot Vitryssland och träningslandskampen mot Costa Rica. Inga större överraskningar – däremot har del Bosque tagit med fem reserver som kommer vara med och träna med truppen under samlingen.

José Luis Gayá (Valencia), Juanmi (Málaga), Jonny Castro (Celta Vigo), Rubén Duarte (Espanyol) & Saúl Ñíguez (Atlético) är de fem utvalda och det är givetvis inte bara för sakens skull utan tydliga signaler både till konkurrenterna men framför allt till dessa fem att en landslagsplats inte är några mil bort.

Jag har förvisso svårt att se Jonny eller Duarte ta en plats i EM-truppen nästa sommar, men efter generationsväxlingen i La Roja har det öppnats upp en hel del och truppen har färre självskrivna namn än på många år.

***

I dag blev Michael Krohn-Dehli, Skandinaviens egen Joan Román Riquelme, officiellt klar för Sevilla. Tvåårskontrakt med option på ett tredje. Ser framför mig hur Sevilla kommer bli ännu bättre på att styra matcher med dansken i laget – även om konkurrensen är stenhård. Svårt underskattat lag med Éver Banega och Krohn-Dehli på samma sida.

Lika intressant som det ska bli att följa Krohn-Dehli, lika intressant blir det att se vem som styr laget från sidlinjen till höst.