La Liga är över för den här gången – men det pågår hög dramatik på andra håll i Spanien. Inte minst i de lägre divisionerna. Och så har det hunnits spela en cupfinal i helgen också.
Och vi kan väl börja i den delen. Ett fullsmockat Camp Nou plus miljontals TV-tittare bevittnade Copa del Rey-finalen mellan Athletic och Barcelona. En speciell match på många sätt. Barça fick agera bortalag på sin egen hemmaplan (med andra ord inte använda sitt normala omklädningsrum). Athletic fyllde halva arenan med rödvita tillika högljudda supportrar. Det känns som att de alltid hörs mest. Fråga bara de 68 000 United-supportrarna som inte hördes mer än de 8 000 som hade gjort resan från Bilbao till Old Trafford för några år sedan.
Även den här kvällens hördes de mest. Men det räckte inte för att bära fram Athletic till den så efterlängtade titeln. 1984 var senast som klubbens supportrar fick fira en titel. Då vann man förvisso såväl ligan, cupen som supercupen i Spanien – något fansen kunde leva på väldigt länge. Sedan dess har det gått tyngre – även om klubben ur ett sportsligt perspektiv skördat finare framgångar än på länge de senaste säsongerna. Tre cupfinaler de senaste sex åren, en Europa League-final och spel i Champions League.
Athletic har frälst många fotbollshjärtan runt om i världen med sitt spel de senaste åren, inte minst under Marcelo Bielsas första – och enda vettiga – säsong som tränare. Men det har inte räckt hela vägen till någon titel. Så inte heller i lördags.
Även om Athletic gjort en fantastisk fin höst, åtminstone om man har höstens debacle i åtanke då det talades om kris och potentiell bottenstrid. Men mot ett formtoppat Barcelona med en anfallstrio som visat maken till harmoni och fotbollsglädje är det svårt att sätta emot. Speciellt inte om man som Athletic har en tydlig grundfilosofi under Ernesto Valverde att verkligen inte anpassa sig för mycket till motståndaren utan spela sitt spel och göra det till hundra procent. Ger man Leo Messi & kompani för mycket yta så smäller det.
Ja, uppenbarligen smäller det oavsett hur mycket yta man ger Leo Messi eller ej. Hans 1-0-mål kvalar definitivt in till ett av säsongens läckraste, och garanterat även ett av argentinarens snyggaste – i alla fall om man väger in betydelsen av målet.
Det var en klassisk match där Athletic krigade frenetiskt och ville så mycket, men i slutändan föll med ett 1-3 och hedern i behåll.
För övrigt tredje gången på sex år som just Athletic och Barça möts i cupfinal. Något som uppenbarligen passar det katalanska laget, eftersom det blivit tre titlar.
Bilbao-klubben föll ändå med flaggan i topp och avslutade en säsong som började uruselt med att fixa en Europa-plats och spela en titelmatch. För ett lag som bara innehåller basker och logiskt nog har begränsade förutsättningar är det i sig någonting otroligt beundransvärt. Och med de yngre förmågorna som har fått chansen under vårkanten – Iñaki Williams & Ager Aketxe allra främst – kan Valverde förhoppningsvis bygga en större trupp till nästa säsong så att det inte blir något bekymmer att slåss på flera fronter.
***
När Barcelona tog dubbeln 2004/05 gjorde Samuel Eto’o flest mål: 34 stycken.
Den här säsongen har Neymar, näst bäst målskytt i Barça, hittat rätt 38 gånger.
Det säger en del om lagets galna målskörd.
***
När Barcelona och Athletic möttes på Camp Nou tidigare under säsongen, den 13 september 2014 i ligaspelet, bar lagen katalanska respektive baskiska färger på matchtröjorna. Allt för att fira deras nationaldagar (elfte september i Katalonien, 25 oktober i Baskien). Båda regionerna kämpar för att bli självständiga och det var förstås ingen överraskning att det buades i lördags så fort någonting associerades med Spanien.
Speciellt inte med tanke på att Camp Nou ur ett rent historiskt perspektiv alltid varit platsen dit katalanerna gått och kunnat känt sig fria. Det är också därifrån sloganen “mes qué un club” (mer än en klubb) kommer.
Det har skrivits en del om att klubbarna kan bli straffade för att det buades under den spanska nationalsången inför matchen. Det finns ju alltid två sidor av myntet – men ingen hade kunnat vänta sig eller tro något annat än trubbel när två så starka sidor som Athletic och Barcelona med hela regioner i ryggen skulle mötas. Det är fullt logiskt, och fullt förståeligt.
***
Spansk fotboll på flera håll var det.
I Segundan fortsätter toppstriden i fulla drag. Uppstickaren Girona och klassiska Sporting Gijón slåss om den sista direktplatsen, något som avgörs kommande helg. Girona har allt i egna händer och möter dessutom Lugo på hemmaplan, medan Sporting åker till Benito Villamarín för att möta Real Betis.
Mycket talar för att ett tredje katalanskt lag spelar La Liga-fotboll nästa säsong.
***
På tal om katalanska lag. Gimnástic de Tarragona har avancerat upp till Segundan igen efter tre år i motsvarande tredjedivisionen.
Det andra laget som hittills är klart för uppflyttning är antiklaget Real Oviedo, efter tolv år i Segunda B. En klassisk storklubb som har en rejäl supporterskala och haft klart bäst publiksnitt i Segunda B och betydligt bättre snitt än flera La Liga-klubbar den här säsongen.
Klubben har länge stått vid ruinens ekonomiska brant och räddats av supportrarna – och genuina fotbollsälskare – som har köpt aktier i klubben vilket har räddat verksamheten. Att detta nu mynnar ut i ett avancemang uppåt i seriesystemet är förstås en knuff i rätt riktning för att Real Oviedo en vacker dag ska ta det stora klivet upp till Spaniens finrum igen.
***
Vicente del Bosque har plockat ut sin trupp inför EM-kvalmatchen mot Vitryssland och träningslandskampen mot Costa Rica. Inga större överraskningar – däremot har del Bosque tagit med fem reserver som kommer vara med och träna med truppen under samlingen.
José Luis Gayá (Valencia), Juanmi (Málaga), Jonny Castro (Celta Vigo), Rubén Duarte (Espanyol) & Saúl Ñíguez (Atlético) är de fem utvalda och det är givetvis inte bara för sakens skull utan tydliga signaler både till konkurrenterna men framför allt till dessa fem att en landslagsplats inte är några mil bort.
Jag har förvisso svårt att se Jonny eller Duarte ta en plats i EM-truppen nästa sommar, men efter generationsväxlingen i La Roja har det öppnats upp en hel del och truppen har färre självskrivna namn än på många år.
***
I dag blev Michael Krohn-Dehli, Skandinaviens egen Joan Román Riquelme, officiellt klar för Sevilla. Tvåårskontrakt med option på ett tredje. Ser framför mig hur Sevilla kommer bli ännu bättre på att styra matcher med dansken i laget – även om konkurrensen är stenhård. Svårt underskattat lag med Éver Banega och Krohn-Dehli på samma sida.
Lika intressant som det ska bli att följa Krohn-Dehli, lika intressant blir det att se vem som styr laget från sidlinjen till höst.