Hur svårt ska det vara att göra mål?

Underhållande matcher, men i snålaste laget när det gäller mål för min del. Och i Spanien brukar det aldrig vara något större problem.

Det kanske blir bättre ordning på den fronten när – eller kanske snarare om – någon köper TV-rättigheterna till La Liga i Sverige.

***

Det har förmodligen aldrig fulstreamats så mycket i vårt avlånga land som den gångna helgen. Sämre bild, mer passion. Allt ont för ju alltid något gott med sig.

Själv tyckte jag att jag såg extremt mycket fotboll, men det var egentligen bara två jag – av olika anledningar – lyckades titta på fokuserat i 90 minuter.

En var fredagspremiären Málaga-Sevilla. Mycket nerver, hög intensitet, men ingen fullfjädrad skärpa – varken på streamen eller lagens anfallsspel. Av allt att döma kommer det ändå vara två spelande lag som kommer bjuda på trevlig fotboll under säsongen.

Den andra var mötet på Vicente Calderón mellan Atlético och Las Palmas. Här kommer en hel drös reflektioner:
– Vackert att se Óliver Torres tillbaka i Atleti och ta nummer tio. Och en sak står klart: när Óliver spelar är det via honom som mycket av uppbyggnaden i anfallsspelet kommer kretsa. Det var tydligt att medspelarna letade efter Óliver i första hand.
– Jan Oblak bevisade återigen vilken supermålvakt han är.
– Jag tippade Las Palmas ganska högt i tabellen – och insatsen på Calderón försämrade knappast det utgångstipset. Gran Canaria-klubben visade enormt mycket hjärta och mod, och med lite tur och en annan målvakt att försöka passera hade man mycket väl kunnat få med sig ett kryss.
– Antoine Griezmann gjorde bara två mål på de inledande 15 ligamatcherna förra säsongen. Nu tog det lite mer än 15 minuter innan han hade gjort första. Jag tror han slutar runt 30-strecket när allt summeras i vår.

***

Jag tippade – även om jag fortfarande är väldigt kluven – Barcelona som segrare inför säsongen och pekade på att hösten kommer bli väldigt avgörande. Klarar den tunna och sköra truppen av alla tuffa bortamatcher som stundar kommer Barça bli en svår nöt att knäcka. Och efter 4-0-förlusten på San Mamés i supercupen för bara ett par veckor sedan åkte Barça till samma arena, med en nykomponerad backlinje och ett svajigt självförtroende, och plockade fram det som krävdes för att packa ner en 1-0-viktoria i bagaget. Spelmässigt föga imponerande, resultatmässigt extremt imponerande.

Blickar redan fram emot Atlético-Barcelona på Calderón precis efter landslagsuppehållet nu i början på september. Kan ge en fingervisning vart båda lagen står den här säsongen.

Övriga förväntade topplag? Nja, sisådär va. Real Madrid och Valencia lyckades varken vinna eller göra mål.

Real Madrids mållösa premiär på El Molinón var ungefär vad man kunde vänta sig. Kanske inte det mållösa faktumet, utan snarare att ett heltaggat Sporting skulle störa Madrid tillräckligt mycket för att rycka åt sig en poäng.

Det kommer bli ett test i sig för Rafa Benítez att leda El Real till segrar i sådana här typer av bortamatcher framöver.

***

Real Betis guldklimp Dani Ceballos sattes på bänken mot Villarreal. Under normala omständigheter är han givetvis en av de spelarna som Pepe Mel tar ut först i startelvan, men som tränaren själv sa efter matchen så får man inte mer än man förtjänar. Tränar man inte hundraprocentigt, har tankarna på annat håll och agerar nonchalant – då kan man inte förvänta sig guld och gröna skogar. Åtminstone inte av Real Betis.

Det blir en intressant sista vecka av transferfönstret. Från att vara tämligen övertygad om att Ceballos och Real Betis skulle hitta en lösning om förnyat kontrakt, att spelaren skulle ta tian och leda laget till en tabellplacering i La Liga-comebacken, har jag nu svajat över åt andra hållet.

Just nu tror jag Ceballos hamnar i Real Madrid innan augusti svängt över till september. Och att han hittar guldet i huvudstaden råder förstås inga tvivel om, då lönekuvertet som Florentino Pérez kan erbjuda inte är i närheten av det i Betis. Ska han däremot hitta några gröna skogar behöver han spela i en klubb där han är garanterat speltid den här säsongen.

Och det vore extrem slöseri med talang och underhållning om inte Dani Ceballos får spela fotboll kontinuerligt den här säsongen.

***

20 minuter för John Guidetti i premiären. Inte mycket att skriva hem om insatsen överlag – men viktig start på säsongen för Celta som vann med 2-1 mot Levante.

En bra poängmässig start på säsongen öppnar för att Eduardo Berizzo vågar spela alltmer offensivt och använda Iago Aspas och John Guidetti – precis som under sista delen av matchen – tillsammans i anfallet.

***

“Illarra vuelve a casa”.

Asier Illarramendi tillbaka i Real Sociedad och har skrivit på ett sexårskontrakt. Jag har inte läst om någon bekräftad övergångssumma men det är förmodligen mindre än hälften av vad han såldes för till Real Madrid för ett par år sedan (40 miljoner euro) – och summa summarum en jävligt bra affär för San Sebastián-klubben givetvis.

Vilket lag David Moyes förfogar över för tillfället. Otroligt spännande trupp. Missar La Real Europa-plats är det fiasko av hög kaliber.

***

Eibar i tabelltopp och på flest antal gjorda mål efter premiäromgången. Jovars. Åtminstone ett lag som har slipat på målgörardetaljen i sommar.

***

Fem spanska lag i Champions League. FEM!

Tur att det i alla fall finns svenska TV-rättigheter för mästarturneringen.

Så, vad väntar egentligen Guidetti i Celta Vigo? Jag tänkte dyka ner och berätta om Vigo-klubben som numera har en svensk i anfallet.

Snabbfakta
Grundades: 1923.
Tröjfärg: Himmelsblått (hemmaställ), grönt (bortaställ).
Säsonger i La Liga: 20.
Placering förra säsongen: 8.
Hemmaplan: Balaídos (plats för 31 800 åskådare).
Smeknamn: Los Célticos/Los Celestes.
Största framgång: Åttondelsfinal i Champions League 2003/04 (utslaget av Arsenal)

Målvakter
Jag tänkte att vi helt sonika börjar bakifrån med målvaktsposten. Förra säsongen var Sergio Álvarez given mellan stolparna och imponerade. Till premiären är han avstängd vilket öppnar för spanske U21-landslagsmålvakten Rubén Blanco, född 1995. Celta har två bra målvakter att förfoga över.

Försvar
Celta utövar ingen fotboll där “tjongbollar” existerar i någon större utsträckning. Helst ingen alls, om vi frågar tränaren Eduardo Berizzo. Till höger håller egenfostrade och väldigt underskattade Hugo Mallo till, en av ligans bästa på sin position. Centralt finns en tuff konkurrenssituation där Barcelona-produkten Andréu Fontás – som nyligen förlängt med klubben – är mest gjuten. Bredvid honom slåss främst Gustavo Gabral och Sergi Gómez om en plats, där den förstnämnde sitter i förarsätet. Till vänster har 21-årige Jonny Castro – i grunden högerback – utvecklats enormt de senaste säsongerna och lyckats hålla Carles Planas utanför laget. Celta har ett väldigt spelskickligt försvar där bollen rullas via backen och många är duktiga i uppspelsfasen. Ytterbackarna tillhör toppskiktet av La Liga.

Mittfält
Tappet av Michael Krohn-Dehli är verkligen blytungt. Dansken gjorde en magisk förra säsong och briljerade på Celtas mittfält både med sin vision och förmåga att låsa upp försvar från ingenstans. Nu vilar ett större ansvar på den argentinske VM-silvermedaljören Augusto Fernández, samtidigt som Pablo Hernández och Nemanja Radoja lär få större utrymme. Och eftersom en dansk lämnat öppnades platsen för en annan – nämligen Daniel Wass. Den tidigare Évian-spelaren började som ytterback i Ligue 1 men var alldeles för bra i offensiven och har de senaste säsongerna mer agerat offensiv fältare. Han besitter inte samma egenskaper som Krohn-Dehli men bidrar med fler valmöjligheter för Berizzo. Oavsett vilka som spelar kommer Celta ha ett mittfält som gillar att hålla i bollen och styra spelet.

Anfall
Rätt och slätt räknar jag in storstjärnorna Nolito och Fabian Orellana som anfallarna. Yttrarna var båda otroligt bra förra säsongen – även om de också hade sina dippar – och måste leverera på en hög nivå om Celta Vigo åter ska placera sig bland de åtta främsta i ligan. Joaquín Larrivey var lagets näst bäste målskytt förra säsongen (efter Nolito, 13 mål) med sina elva fullträffar. Den gänglige argentinaren har nu lämnat, precis som Charles, och det har öppnat upp för en efterlängtad återkomst av Iago Aspas och givetvis också John Guidetti. Om Berizzo fortsätter på det inslagna spåret med en 4-3-3-uppställning kommer Iago Aspas vara förstavalet som central anfallare.

Tränaren
45-årige Eduardo Berizzo kliver nu in på sin andra säsong i Celta Vigo. Han kom närmast från O’Higgins förra sommaren (varifrån han också plockade med sig mittfältaren Pablo Hernández), som var hans blott andra uppdrag som huvudtränare. Dessförinnan hade han haft Estudiantes under en period. Efter att ha avslutat spelarkarriären 2006 i spanska Cádiz (Berizzo spelade själv i Celta Vigo mellan 2001-05 och var med under de gyllene åren då klubben som bäst slutade fyra) fick Berizzo jobbet som assisterande tränare i Chile. Huvudtränare där och då var ingen mindre än Marcelo Bielsa, och av logiska skäl har Berizzo hämtat mycket inspiration från Bielsa. Han förespråkar en offensivt inriktad fotboll med mycket passningsspel, rörelse och dynamik. Att han förra säsongen emellanåt använde sig av en mittfältstrio där ingen i grund och botten var särskilt defensivt inriktad säger en del om hans sätt att – liksom Bielsa – se på fotboll.

Spelsätt
Berizzo använde sig, precis som sin företrädare Luis Enrique, mestadels av ett 4-3-3-system under sin första säsong. Mycket av spelet gick i fjol via Krohn-Dehli och Augusto centralt i planen, innan Nolito och Orellana var de som i första hand skulle knäcka försvarskoderna från sina respektive kanter. Den sistnämnda duon har stora friheter i offensiven och lär fortsätta ha så – något som också talar för att Berizzo vill fortsätta med en 4-3-3-uppställning. Ett annat alternativ om han inte klarar av att hålla Guidetti utanför startelvan är att låta Iago Aspas droppa ner i en nummer tio-roll och använda Guidetti som spjutspets i ett form av 4-2-3-1-system. Allt handlar om att ta vara på chanserna som ges.

I kväll ger sig Celta Vigo in i La Liga-äventyret den här säsongen. Levante står på andra sidan – ett motstånd som är svårt att klå på bortaplan.

John Guidetti har inte kunnat träna för fullt hela veckan men ska enligt uppgifter vara helt frisk för att kunna spela. Troligt är dock att han inleder på bänken, och att Berizzo skickar ut följande premiärelva:

Rubén Blanco
Hugo Mallo – Gustavo Cabral – Andreu Fontás – Jonny Castro
Daniel Wass/Nemanja Radoja – Augusto Fernández – Pablo Hernández
Fabien Orellana – Iago Aspas – Nolito

Det kommer bli ett sevärt Celta Vigo den här säsongen – precis som tidigare.

Hur som helst kommer mitt tipp för säsongens La Liga och motiveringar för varje lag här nedan.

***

20. Eibar
Klubben levde i ovisshet några veckor under sommaren där Elches ekonomitrubbel till slut gav Eibar en gratisplats i La Liga – trots att vårens kollaps innebar att man slutade under nedflyttningsstrecket.

Den märkliga sommaren har också satt sina spår. Mirakelmannen Gaizka Garitano är inte längre kvar på tränarbänken och många spelare har lämnat. Eibar har en trupp som jag har väldigt svårt att se ska räcka till för att fixa ett nytt kontrakt.

19. Granada
Granada har förvisso plockat in kvalitetsmålvakten Andrés Fernández från Porto (redan väl prövad i ligan efter tiden i Osasuna) och förlängt vårens succélån Robert Ibañez från Valencia. Men redan i fjol hade laget stora bekymmer – och defensivt viktiga kuggar som Manuel Iturra, Jeison Murillo och Allan Nyom blir svåra att ersätta.

18. Levante
Levante har verkligen stabiliserat sig som La Liga-klubb de senaste åren. Med sjätteplatsen och Europa-spel 2012 som höjdpunkten under den här sejouren i Spaniens högstadivision har laget verkligen överträffat förväntningarna.

Förra säsongen gick det dock lite sämre och 14:e placeringen var en fingervisning av vad som komma skall. Nabil Ghilas är en potentiell kanonvärvning och med bättre omgivning än den han hade i Córdoba ska han kunna kliva över tvåsiffrigt målantal utan några större problem. Ändå tror jag inte det kommer räcka hela vägen för att hålla Levante ovanför vattenytan ytterligare en gång.

17. Sporting Gijón
Oj, som klubben, staden och fansen har väntat på det här. Några av Spaniens mest trogna supportrar får äntligen bevittna La Liga-fotboll på El Molinón igen.

I första hand har Sporting kämpat med näbbar och klor för att behålla laget som fixade avancemanget förra säsongen. Och det har man till stor del lyckats med. Det kommer bli en kamp i botten av tabellen, men i hemmaborgen kommer man ta tillräckligt med poäng för att förnya La Liga-kontraktet.

16. Getafe
Har rustat upp rejält jämfört med förra säsongen, där Álvaro Medrán (Real Madrid), Víctor Rodríguez (Elche) & Moi Gómez (Villarreal) är tre friska fläktar som kommer kunna erbjuda mycket till offensiven. Getafe har ett på pappret alldeles för bra lag för att ramla ur – men det stora problemet kvarstår alltjämt: Vem ska göra målen?

15. Espanyol
Gjorde en lysande förra säsong vilket slutade med en plats på övre halvan. Men nu, utan Sergio García, Kiko Casilla, Héctor Moreno, Lucas Vázquez och Diego Colotto? Det är alldeles för många viktiga tapp i paritet till vilka ersättare som har värvats in. Det kommer bli en tuff säsong för Espanyol.

14. Las Palmas
Tog sista La Liga-platsen efter kvalseger mot Real Zaragoza i juni. Ändå tror jag Las Palmas kommer klara kontraktet med hyfsat god marginal. Spelar med ett liknande lag som i fjol där storstjärnorna Sergio Araújo och Jonathan Viera har köpts loss på permanent basis. Duon har enormt mycket fotboll i sig och kan leda det här Las Palmas långt.

13. Deportivo La Coruña
På förhand en stor vinnare under sommarens övergångsfönster. Med Cani och Fernando Navarros stora dos av rutin blandat med Fede Cartabias talang och Luis Albertos entusiasm har Deportivo hittat en bra mix av spelare. Dessutom har vårlånet Oriol Riera plockats in permanent från Wigan samtidigt som klubben trollat fram de slantar som fanns i klubbkassan för att köpa loss Lucas Pérez från PAOK.

Kort och gott: Depor har gjort ett alldeles lysande transferfönster. Nu ska allt bara klaffa på planen också. Då kommer det bli ett steg i rätt riktning.

12. Real Betis
Mycket under sommaren har handlat om Dani Ceballos vara eller icke vara. Den 19-årige mittfältsstjärnan – som slog igenom förra säsongen och var en av U19-EM:s främsta spelare i sommar när Spanien tog guld – har vacklat fram och tillbaka vad gäller förhandlingarna om ett nytt kontrakt med Betis. Varje tillfälle alla parter närmat sig en fullständig överenskommelse har det framförts nya krav från spelarens håll.

Både sportchefen Eduardo Maciá och tränaren Pepe Mel sägs ha tröttnat rejält på fasonerna och kräver svar inför säsongen, både för att ha möjlighet att plocka in en duglig ersättare, men också för att i lugn och ro kunna fokusera på de uppgifter som väntar utan onödiga störningsmoment. De senaste dagarna verkar det hela luckrats upp till det positiva och alla inblandade har dragit åt samma håll.

Om Ceballos stannar i Betis förfogar klubben över en av de mest talangfulla spelarna i ligan. Oavsett vilket är det grönvita laget tillbaka med en som vanligt väldigt slagkraftig trupp. Av nyförvärven sticker förstås Rafael van der Vaart (Hamburg) och Juan Manuel Vargas (Fiorentina) ut.

11. Málaga
Visst ser det tunnare ut i offensiven jämfört med förra säsongen, då Juanmi, Samu Castillejo och Samuel García nu har lämnat för spel på annat håll.

Däremot känns defensiven minst lika stark som i fjol och kan Raúl Albentosa komma upp i den nivån han höll i Eibar förra hösten har Málaga ytterligare en duktig mittback och helt plötsligt ett lyxproblem när det gäller att välja startelva. Att den för balansen viktigaste spelaren av alla – Nacho Camacho – dessutom blir kvar betyder mycket.

10. Rayo Vallecano
Han må vara strulig, emellanåt nonchalant och vägrar demonstrativt att lära sig spanska – men ingen kan prata bort Patrick Eberts fina kvalitéer som fotbollsspelare. Sättet han stundtals kunde dominera på i Real Valladolid för ett par år sedan var en fröjd för ögat, och även om jag ska erkänna att jag inte haft särskilt bra koll på honom i Spartak Moskva, har jag svårt att tänka mig att han blivit nämnvärt sämre.

Nu är det givetvis inte enbart Eberts entré i Rayo inför säsongen som jag grundar mitt tipp på. Paco Jémez är den största anledningen. Bara Atlético har haft större kontinuitet vad gäller tränare, och nu kliver Paco in på fjärde säsongen i Rayo. År efter år har laget med små medel och en knaper spelartrupp åstadkommit stora saker. Och när nu Paco Jémez har ett väldigt fint lag att tillgå finns alla förutsättningar för att hamna på övre halvan.

9. Celta Vigo
Det kommer bli svårt för Celta Vigo att överträffa förra säsongens fina åttondeplats. Speciellt om Nolito – som annars kommer bära ett ännu tyngre offensivt ansvar efter att Michael Krohn-Dehli stuckit till Sevilla – tar vägen till Barcelona.

Celta har ändå ett väldigt starkt lag som definitivt inte bör slåss i de nedre regionerna av tabellen. Och tittar vi allra längst fram i banan var det många många år sedan klubben hade den nyttiga konkurrensen och bredden som Iago Aspas och John Guidetti erbjuder.

8. Real Sociedad
Också en vinnare på förhand under sommaren – och saker och ting förblir som de är. Inte nog med att fenomenale Gerónimo Rulli stannar ytterligare en säsong, Bruma lånas in från Galatasaray och att supertalangen David Concha plockats in från Racing så har klubben, hör och häpna, lyckats jobba in mittbackar. Porto-lånet Diego Reyes känns på förhand som den hetaste kandidaten att ackompanjera Iñigo Martínez under säsongsinledningen – sedan får Raúl Navas vänta på sin chans.

Det starkaste tillskottet måste ändå pekas ut som Jonathas. Som en lightversion av Diego Costa gjorde han “kaos” med många La Liga-försvar när han i fjol tillhörde Elche. Real Sociedad har länge saknat en vass nia som nitar dit sina baljor. Kommer Jonathas upp i samma form som förra säsongen ser också offensiven starkare ut.

7. Athletic Club
Har av förståeliga skäl inte ändrat om särskilt mycket i truppen – men bredden både defensivt och offensivt har blivit något större. Det kommer krävas en underprestation av den högre skolan för att laget ska göra en sämre säsongsinledning än förra hösten, och då slutade det ändå med en sjundeplats till sist.

Athletic är fortfarande starkt beroende av Aritz Aduriz målproduktion, men med tanke på insatsen i supercupen lär det inte vara någonting som oroar.

6. Villarreal
Har behållit strukturen och de främsta stöttepelarna från förra säsongen. Marcelino García Toral sitter bekvämt kvar på tränarbänken, kapten Bruno Soriano är återställd efter sin skada som höll honom borta stora delar av våren och även Mateo Musacchio är på väg tillbaka.

Där det hänt mest är i de offensiva lagdelarna. De tre anfallare som spelade mest förra säsongen – Giovani dos Santos, Gerard Moreno & Ike Uche – har samtliga lämnat klubben. På pappret ser det ändå spännande ut. Kan Roberto Soldado få en nytändning efter det fatala misslyckandet i Tottenham har Villarreal en målskytt. Léo Baptistão har blandat och gett i Rayo och lyckades aldrig ta en plats i Atlético – men i rätt omgivning är han en frejdig spelare med många kvalitéer.

Det som känns allra mest lovande är Málaga-värvningarna Samu Castillejo och Samuel García. Båda yttermittfältarna gjorde fantastiska säsonger i fjol och kommer bidra med både fart, teknik och tillföra fler överraskningsmoment när Villarreal anfaller den här säsongen. Truppen är så pass bra att allt utom en Europa-plats är grovt underkänt.

5. Sevilla
Med geniet Monchi till sportchef behöver man aldrig oroa sig nämnvärt för Sevilla. Klubben har tappat Carlos Bacca, Aleix Vidal och Stéphane M’Bia som samtliga satt inne på stora nycklar i fjol. Men det är förstås inget ovanligt. Sevilla har löst kniviga situationer och renoverat trupper till det bättre år efter år.

Steven N’Zonzi (Stoke), Michael Krohn-Dehli (Celta) och Yehven Konoplyanka (Dnipro) känns så mycket Monchi-värvningar som det kan bli. Och det skulle inte förvåna om Ciro Immobile fick fart under fötterna efter sisådär-säsongen i Dortmund.

Unai Emery – som stannade trots flera attraktiva anbud – förfogar återigen över en bred och kvalitativ trupp. Kanske inte lika spetsig som förra säsongen, men med väldigt mycket potential. Nu blir den stora utmaningen att hålla i ligaspelet och Champions League.

4. Valencia
Att förra säsongens främste mittback i La Liga lämnar Valencia är förstås blytungt. Det finns ingen självklar ersättare att bara plocka in som kommer fyller skorna helt och hållet.

Däremot, sett till truppen överlag, är det ett bredare och starkare Valencia än förra säsongen. Framför allt offensivt. Inte nog med att Santi Mina och Zakaria Bakkali anslutit så har de yngre spelarna som tillhört klubben längre blivit ett år äldre (André Gomes, Paco Alcácer & Rodrigo de Paul allra främst), och fortsätter deras utvecklingskurva peka uppåt har Valencia en stor spelarkvot att bygga vidare på.

Lyckas klubben ersätta Otamendi på ett dugligt sätt samtidigt som någon gör över 15 ligamål ser jag inget lag som kan utmana Valencia underifrån.

3. Atlético de Madrid
Europas bästa defensiv? Åtminstone en kandidat.

Vänsterkanten svajade en aning förra säsongen och nu har den positionen tätnats till i och med Filipe Luís återkomst från Chelsea. Offensivt ser Atlético, i ärlighetens namn, bättre ut än någonsin. Jag tror aldrig klubben förfogat över en så pass kvalitativ mix av spelare. Antoine Griezmann och Jackson Martínez är världsklass, med olika typer av egenskaper. Fernando Torres, med allt vad han betyder, har rutinen, och Luciano Vietto besitter talangen.

Vi ska heller inte glömma bort 95-modellen Ángel Correa som missade hela förra säsongen på grund av hjärtproblem men nu är tillbaka och verkligen tagit för sig å det grövsta under försäsongen. Diego Simeone har lyxproblem i anfallet – och mängder med alternativ. Det enda minuset är mittfältet, som är tunnare och alltmer skört för skador jämfört med tidigare.

Summa summarum tror jag Atlético blir ett lag att räkna med på alla fronter den här säsongen. Om de yngre spelarna på mittfältet håller måttet och de mer rutinerade figurerna kommer undan skador kan det mycket väl bli en högre slutplacering för Atleti.

2. Real Madrid
Real Madrid har egentligen inte tappat någon spelare de inte ersatt till det bättre. Möjligen att det går att diskutera den defensiva mittfältspositionen, där Sami Khedira försvunnit och Casemiro återvänt från Porto-lånet, men överlag är det ett starkare Real Madrid-lag än i fjol.

Rafa Benítez har kommit in som ersättare till Carlo Ancelotti. Förmodligen blir det mer fokus på defensiven än tidigare, och det kan säkerligen ge resultat i längden. Däremot har Benítez inte vunnit en ligatitel sedan han lyckades ro hem La Liga-pokalen till Mestalla 2004. Och då har han knappast varit i några blåbärsklubbar därefter.

Jag sätter ett litet frågetecken om Benítez är rätt man att bryta Real Madrids negativa trend i ligan som bara visar en titel på de senaste sju åren.

1. Barcelona
Att sia om ligasegrare har sannerligen inte varit enkelt. Svårare än på många, många år.

Det klart att Barcelona, som tog trippeln så sent som i våras, är favorit. Men det är inte utan en del frågetecken som finns kring laget och klubben.

Två extremt viktiga truppspelare, både på och utanför planen, har lämnat i form av Xavi och Pedro. Ersättare har värvats, men varken Arda Turan eller Aleix Vidal kan användas förrän i januari.

Barcelona borde klara sig ändå? Jo, möjligen. Startelvan är den bästa i hela Europa. Men bredden långt ifrån lika förstklassig. Det är skillnad på Pedro Rodríguez och Sandro Ramírez. För att inte tala om Xavi Hernández kontra Rafinha eller Sergi Roberto.

Och just under den här perioden då laget är inte har råd med för många skador väntar egentligen alla på förhand tuffaste bortamatcher: Athletic Club (omgång 1), Atlético (omgång 3), Sevilla (omgång 7), Real Madrid (omgång 12) & Valencia (omgång 14).

Om Barça klarar sig ur hösten på ett någorlunda bra sätt och är med i toppstriden, tror jag det blir vårfirande i Katalonien igen. Om inte? Då gör Madrid-klubbarna – som båda har ett betydligt mer gynnsamt spelschema under hösten, inte minst Atlético – upp om titeln.

***

I ett lite enklare format:

1. Barcelona
2. Real Madrid
3. Atlético 
4. Valencia
5. Sevilla 
6. Villarreal
7. Athletic
8. Real Sociedad 
9. Celta Vigo
10. Rayo Vallecano
11. Málaga 
12. Deportivo La Coruña
13. Las Palmas 
14. Real Betis
15. Espanyol
16. Getafe
17. Sporting Gijón
18. Levante
19. Granada

***

Och nu – låt kommentarerna HAGLA! Jag vet att ni sitter inne på mycket information, ännu mer tankar och ännu mer spekulationer. Dela allt, men håll det på en sund nivå – oavsett hur fel ni må tycka jag har.

Det är ingen ligatitel, ingen Copa del Rey-trofé eller för all del en europeisk pokal. Spelar det någon roll? Äh, just nu är jag ganska övertygad om att Aduriz, och hela Athletic Club, värderar en 5-1-triumf mot Barcelona i den spanska supercupen precis som vilken annan tung titel som helst.

Speciellt eftersom klubben senast firade en titel när Aduriz var tre år gammal. Bara tre spelare (Iraizoz & Gurpegui övriga) var överhuvudtaget födda den där våren 1984, då Athletic jobbade hem en inhemsk trippel. Sedan dess har laget fortsatt behållit sin plats i La Liga (det är ju bara ligans två stora giganter som kan stoltsera med samma bedrift – att aldrig åkt ur högstadivisionen) – men aldrig lyckats gå hela vägen i kampen om en titel.

Därför betyder det här mer än en “vanlig” supercup. Och för en ålderdomlig Aritz Aduriz – för övrigt förste spelare att göra fyra mål i spanska supercupen – kan jag bara ge mig på ett försök till att gissa vilken enorm lycka som måste susa igenom kroppen.

Få anfallare, egentligen ingen, borde stå före Aduriz i landslagskön för tillfället. Och nästa sommar är det förmodligen sista chansen för basken att vara med och kämpa för en titel i La Rojas färger.

***

Vem är så korkad att snacka till sig ett rött kort när laget behöver tre mål för att ordna fram en förlängning?

Gerard Piqué, uppenbarligen.

Undra hur läromästaren Carles Puyol hade reagerat om han hade varit på planen. Eller Luis Enrique – knappast känd för att hålla igen – hanterade det hela efteråt.

***

I en annan del av Spanien har Nicolás Otamendi fullkomligt raserat relationen med Valencia och inte minst med klubbens supportrar. Argentinaren verkar fast besluten om att göra allt i sin makt för att lämna den spanska östkusten i sommar och ta sig till den brittiska övärlden.

Om det blir Manchester United eller City? Tja, tiden får utvisa svaret. Han lär inte fortsätta spela sin fotboll i Valencia och för hans egen skull hoppas jag att det inte skiter sig fullständigt med någon av Manchester-klubbarna. I Valencia har han bara vuxit sig alltmer impopulär de senaste veckorna.

Just nu tvivlar jag på att ens någon supporter vill se Otamendi bära tröjan igen – även om alla förstås vet om att en likvärdig spelare inte finns att tillgå ute på marknaden.

Det var en sådan kväll för Aduriz. Det var en sådan kväll för Athletic.

En match som inträffar en gång på hundra, kanske. En match där Gorka Iraizoz sprattlar till – som han ju gör ibland – och är ett monster mellan stolparna. En match där han räddas av virket när han inte lyckas bistå själv. En match där Aritz Aduriz gör tre mål.

Athletic krossade FC Barcelona med 4-0. Smaka på det. 4-0.

I skrivande stund sitter jag på ett tåg med alldeles för dålig uppkoppling för att göra det värt mödan att kolla upp när Barça senast föll så stort – men det var inte i går.

Även om en supercup-titel inte väger lika högt som en Copa del Rey-trofé hade det betytt någonting enormt i Bilbao. Stadens folk suktar efter framgång efter alla titellösa år och inte minst efter fyra finalförluster sedan 2009.

Fyra-noll. Nä, det finns inte en möjlighet att Athletic kollapsar och tappar det på Camp Nou. Och snacka om revansch efter att ha förlorat tre Copa del Rey-finaler mot Barcelona de senaste sex åren. Bara av den anledningen hade en titel, att det är just Barcelona på andra sidan, kryddat det hela ännu mer.

Fyra-noll. Det var över 30 år sedan klubben firade en titel senast. Nu är det nära.

***

Försvarsspelet var en gigantiskt stor komponent till att Barcelona tog hem trippeln förra säsongen. Och på de två inledande matcherna den här säsongen har Marc-André ter Stegen redan fått vaska åtta bollar ut närmaskorna. Det är ett sisådär bra facit. Rent ut sagt genomuselt.

Ni som läst eller följt mig de senaste åren vet om att jag gång efter annan hyllat Marc Bartra för att vara en framtidsman både i Barcelona men framför allt spanska landslaget. Det tar jag givetvis inte tillbaka – och jag tror fortfarande han har en framtid i det sistnämnda. Om han däremot inte minimerar sina misstag lär Barça inte vara sena med att kasta ut honom på transfermarknaden.

***

Vicente del Bosque har varit ute och surnat till i media. Ja, har är småirriterad över att spelschemat för La Liga-säsongen gjorts om och att hela säsongen avslutas en vecka senare än först planerat. Något som givetvis påverkar landslaget inför EM (om Spanien går dit, vilket han också var tydlig med att poängtera).

Låt oss i alla fall hoppas att han kan glädjas åt Aritz Aduriz målform. Anfallaren har unika egenskaper jämfört med övriga aktuella landslagskonkurrenter (Fernando Llorente undantaget, men jag är kluven om han verkligen kan räknas som aktuell med tanke på hans dunkla form det senaste) och satte dit 18 bollar förra säsongen.

Det är tjänstefel om Aduriz inte finns med till nästa samling. Inte ens del Bosque kan blunda längre.

***

Javier Eraso, ett av sommarens stora fynd?

Mittfältaren blev bortskickad av Athletic för ett par år sedan och testade då lyckan i Leganés. Ett par succéartade år senare är han tillbaka i Bilbao-klubben – och har fått en helt sensationellt bra start.

I debuten mot Inter Baku i Europa League-kvalet gjorde Eraso båda målen för Athletic. Och efter ytterligare ett par matcher kan han mycket väl ha cementerat nummer tio-rollen i laget. Det har varit en lucka som ingen lyckats fylla på ett tillräckligt bra sätt sedan Ander Herrera lämnade förra sommaren.

***

Mikel San Josés sanslösa fullträff kommer nog leva med som en kandidat till säsongens mål. Wow.

***

Roberto Soldado är tillbaka i den spanska fotbollen. Efter två undermåliga säsonger i Tottenham ska han nu håva in kassar för Villarreal. Och mig förvånar det inte ett dugg om han landar kring 15-strecket när vi summerar hela kalaset i vår.

Barcelona-Sevilla 5-4.

Även om det var en europeisk supercup kan man väl säga att det också var startskottet på den spanska fotbollssäsongen.

Däremot vet jag inte hur snabba vi ska vara med att dra slutsatser baserat på lagens insatser. Även om ett gäng av målen var rena och skära individuella prestationer fanns där också en del vilsenhet i båda försvaren. Ändå känner sig Unai Emery och Luis Enrique garanterat nöjda på olika sätt såhär i efterhand, men det finns en del att jobba på framöver.

Och visst känner man med Sevilla som hämtade upp 1-4-underläge till 4-4. På mindre än en halvlek. När Yehven Konoplyanka (vilket fynd han kan bli) stötte in kvitteringen strax före full tid och ordnade fram en förlängning var det odiskutabelt att Sevilla hade skakat om Barça ordentligt.

Sedan kastades han in, 28-åringen som gjort mål i fem tidigare finaler, och precis som i den europeiska supercupen 2009 frälste han sitt blåröda lag i matchminut 115. Det kändes så ingjutet i sten att just Pedro skulle få sista ordet. Efter att ha ryktats till Manchester United stora delar av sommaren, och kommit allt närmare en flytt, uppgav de spanska medierna att Barcelona “blockerade” flytten inför supercupen för att Neymar nyligen skadat sig.

Personligen blir jag ändå inte förvånad om det var Pedros sista match i klubben. Ska jag lita på de spanska källorna – vilket jag i det här fallet gör eftersom de flesta mer eller mindre uppger samma sak – vill Pedro söka efter en ny utmaning. Han har kommit överens med Manchester United – det enda som kan sätta krokben för att affären spelas hela vägen in i mål är att klubbarna sinsemellan inte kommer överens om priset.

I slutändan, även om det sker i morgon eller om två veckor, tror jag Pedros saga i Barcelona börjar lida mot sitt absoluta slutskede. Och efter att ha vunnit allt som går att vinna på klubblagsnivå, inklusive tre Champions League-titlar och fem ligatitlar, finns det väl inget bättre sätt för anfallaren att avsluta på än att trycka dit ett finalmål för klubben för sjätte gången i ordningen.

***

Fan vad han roterar, snurrar, vrider och vänder, den gode Unai Emery. Jag hade velat bevaka basken på nära håll under en vecka (en dag kanske räcker) för att få en inblick i hans tankesätt.

Det är omöjligt att pricka rätt vilka som spelar. Ny startelva varje match.

***

Han påstås ju vara familjens mest talangfulle fotbollsspelare, Rafinha. Och då har han en VM-guldmedaljör till farsa och en Bayern-Thiago till storebror. Även en Valencia-Rodrigo till kusin, om vi ska hårdra det hela.

Nåväl. Ska Rafinha ta nästa kliv och lyckas bli en stöttepelare för lång tid framöver i Barcelona kommer den här hösten vara vital. Han är odiskutabel trea på det offensiva mittfältet efter Xavis exit, och försvinner även Pedro öppnas dessutom en möjlighet som fjärdeanfallare.

Det gäller att han gör det bra och stärker sina aktier under de kommande månaderna. Efter nyår finns både Arda Turan och Aleix Vidal knackandes på dörren. Ja, kanske även Nolito.

***

Det ska för övrigt bli intressant att följa den franska klanen i Sevilla det kommande året. Trémoulinas, Kolo och Gameiro är kvar sedan förra säsongen och väl ingjutna i laget. Rami, Kakuta och N’Zonzi har anslutit – där de två sistnämnda känns så mycket Monchi-värvningar det kan bli.

***

Allting pekar på att Sergio Ramos stannar i Real Madrid och får sitt nya monsterkontrakt han hela tiden velat ha. Ett kontrakt innehållandes en lön på 10 miljoner euro om året.

Det hela känns rakt igenom som ett partytrick från grunden där huvudpersonens intention aldrig var att lämna huvudstadsklubben, där han nu dessutom tagit över kaptensbindeln, utan snarare pressa fram ett fetare kontrakt.

Smart.

Och hade jag suttit på någon form av makt i Real Madrid hade jag också gått med på villkoren. Klubben behöver Sergio Ramos. Inte bara för att han är en fotbollsspelare i yppersta världsklass. Han är i nuläget den ende helt självklare ledaren i truppen. Sådant är ovärderligt.

Ja, det var så jag avslutade här på bloggen innan jag trampade iväg på lite sommarledighet. Som bekant blev så aldrig fallet – även om det under en period spekulerades i att såväl Sevilla som lokalrivalen Real Betis varit seriöst intresserade av John – men jag är inte mindre glad för det.

John Guidetti kommer likväl spela sin fotboll i Spanien den kommande säsongen. Det var ju egentligen det, och inte något specifikt klubbval, som jag innerligt hoppades på.

I Sevilla hade konkurrensen varit stentuff. I Celta Vigo är John Guidetti en statusspelare. Han ligger i toppskiktet lönemässigt, tog över tröja nummer elva och fick slå straff i sin blott andra match för klubben. Och nätade, förstås. Precis som han gjorde några sekunder in i sin debut.

Det påminner lite om starten han fick i Feyenoord för ett antal år sedan. Låt oss hoppas att han nu kan bibehålla och bygga vidare på den här formen och etablera sig som en högt ansedd anfallare i La Liga.

***

Eftersom jag befunnit mig på andra sidan Atlanten under i princip hela min semester trodde jag på förhand att det skulle vara som ett blankt papper när jag kom tillbaka till verkligheten. Men faktum är att fotboll, eller soccer som amerikanerna envisas med att kalla det, vuxit sig ganska stort de senaste åren. Både den inhemska ligan vars stora profiler gör sitt till att locka nya tittare, men framför allt den europeiska fotbollen blir allt större.

Den spanska topptrion de senaste åren – Barcelona, Real Madrid & Atlético – bevakades precis som övriga europeiska storklubbar ganska hårt borta i staterna. Därför var det åtminstone inga svårigheter att hålla koll på nyss nämnda tre under respektives försäsong.

Men nånstans är det ju också bara försäsong. Hur mycket ska man ta resultaten på allvar? Arsenal spelade skjortan av Lyon häromveckan men förlorade sin Premier League-premiär hemma mot West Ham i dag. Och när jag kliver in och kommenterar Lyon-Lorient i den franska ligapremiären några timmar framåt i tiden skulle det inte förvåna mig om Lyon studsar tillbaka och vinner med ett par bollar – trots urusel form under försäsongen.

Nu tror jag inte det kommer inträffa för den spanska topptrion, då samtliga visat ganska god form under försäsongen. Inte minst Rafa Benítez Real Madrid. I alla fall resultatmässigt. Däremot tror jag det blir mer av “två högerbackar på planen samtidigt”-varan framöver, och att Benítez – när det väl gäller – kommer högprioritera defensiven och inte våga spela med ett alltför offensivt mittfält.

***

Det pratas alltid om två lag i första hand när det kommer till spansk fotboll. Barcelona och Real Madrid. Real Madrid och Barcelona. Resten kommer i tredje eller fjärde hand – i bästa fall.

Och ofta dominerar också duon såväl på som utanför planen. Men inte alltid.

Atlético vann ligan 2013/14 – och har på allvar etablerat sig som en stormakt i Europa.
Och nu har vi även ett Valencia som kan spänna musklerna med de största rent ekonomiskt.

Faktum är att just Atlético och Valencia är de spanska klubbar som spenderat överlägset mest pengar i sommar. Inte Barcelona. Inte Real Madrid.

Någonstans indikerar det att det är på väg åt ett håll med en jämnare toppstrid, men en mindre jämn liga överlag. Det finns all anledning att tro att den här kvartetten kommer gjutas fast i toppen över de kommande åren och stångas mot varandra – medan övriga lag får svårt att hänga med över längre tid.

Jag kommer gå in mer och djupare på såväl Valencias som Atléticos sommar och vad vi kan vänta oss av båda lagen den kommande säsongen. Klart är att konstatera att båda klubbarna förfogar över rejält mycket starkare trupper jämfört med förra säsongen – något som gör att förväntningarna inför hösten är skyhöga.

***

En klubb jag är tämligen imponerad av så här långt den här sommaren är Deportivo La Coruña. Och då tänker jag helt och hållet transfermässigt.

La Liga-veteraner som Cani och Fernando Navarro kommer spela sin fotboll i A Coruña den kommande säsongen. Krydda det med en permanent övergång av Lucas Pérez (en av lagets bästa spelare förra säsongen, och tveklöst den med mest hjärta) och ynglingarna Fede Cartabia (lån, Valencia) och Luis Alberto (lån, Liverpool) så ser Depors lagbygge ut att faktiskt kunna undvika en bottenstrid och ta sikte högre upp i tabellen.

***

Det har varit kaos i Elche i sommar. Ekonomiska problem gjorde att klubben blev av med La Liga-platsen – och var på håret att även degraderas till motsvarande tredjedivisionen. Med en ny president vid rodret lyckades Elche behålla platsen i Segunda División inför den kommande säsongen, och i La Liga fick i stället Eibar en gratisplats.

Nu har lilla Eibar fått bygga ihop ett “paniklag” (förutsättningarna var långt ifrån de bästa när de fick beskedet om La Liga-platsen) och framför allt får man klara sig utan Gaizka Garitano på tränarbänken. Han har rullat vidare och tagit nästa steg i karriären, och gör han det bra i Getafe lär betydligt större klubbar vara och knacka på dörren inom kort.

Jag tror Eibar ryker den här säsongen också. Och det är tveksamt om det dyker upp ett nytt Elche som tvångsdegraderas och håller kvar Eibar.

***

Jag tror att Celta Vigo är ett bättre klubbval än vad exempelvis Sevilla hade varit för John Guidetti. I Celta kommer svensken in direkt med status och ansvar och kommer få större trygghet.

I Sevilla hade konkurrensen varit rejält mycket kraftigare och pressen att hela tiden leverera och ta chansen varit ohyggligt mycket större.

Celta är ett perfekt steg för John om han ska etablera sig i La Liga. Med Nolito och Fabian Orellana på flankerna kommer han serveras lägen – det är bara upp till honom själv att ta vara på dem. Gör han det känns en målsättning på tvåsiffrigt antal fullträffar inte alls vara en omöjlighet. Och det hade varit fullt godkänt första säsongen.

Monchi fixade inte John Guidetti. Miguel Torrecilla gjorde det. Och för John och La Liga-Sverige var det förmodligen det bästa som kunde hända.

Omåttligt laddad på att allt ska dra igång nu.