Trots att en av lagets största stjärnor, Santi Cazorla, något överraskande såldes till Málaga förfogade Juan Carlos Garrido över en stark trupp. Guiseppe Rossi var kvar. Liksom Nilmar, Borja Valero och Bruno Soriano. Villarreal hade ett starkt lag, och med nytillskott som Cristián Zapata (Udinese) och Jonathan de Guzmán (Mallorca) fanns förhoppningar om att succésäsongen 2010/11 skulle upprepas.
Klubbens budget var en av de största i Spanien. Mannen bakom succén, affärsmannen Fernando Roig, hade lyckats åstadkomma vidunder med lilla Villarreal det senaste decenniet. Och mycket vill ha mer. Satsningen på att sätta Villarreal på världskartan och etablera klubben som en av de främsta i landet fortsatte.
Men ibland är det enklare sagt än gjort. Ibland går nyckelspelare sönder, nyförvärv floppar och tränare blir oönskade. Ibland kan en dålig start på säsongen sätta avtryck för en hel framtid.
Det mesta gick fel för Villarreal säsongen 2011/12. Laget kvalade förvisso in till Champions League – men fick lämna gruppspelet med huvudet före. I ligaspelet blev det bara en seger på de nio inledande omgångarna – en negativ trend som trots flera tränarbyten aldrig lyckades vändas.
Inför sista ligaomgången låg Villarreal på plats 16 i tabellen och hade allt i egna händer för att fixa nytt kontrakt. Atlético de Madrid väntade hemma på El Madrigal. Radamel Falcao gjorde matchens enda mål och såg till att huvudstadsklubben säkrade tre poäng. Samtidigt vann såväl Rayo Vallecano mot Granada som Zaragoza mot Getafe och klev förbi Villarreal i tabellen.
När säsongen summerades fanns Villarreal på plats 18. Nedflyttning. Praktfiasko.
Medan spelare, ledare och supportrar gömde ansiktet i händerna var det en person som agerade direkt: Fernando Roig. För en klubb som Villarreal, som är väldigt färsk på den absoluta toppnivån och spenderade sin första säsong i La Liga på slutet av 90-talet, var risken stor att ett sådant här bakslag skulle få häpnadsväckande konsekvenser.
Där stod ett Villarreal med en alldeles för bra tillika dyr spelartrupp för att degraderas, med en budget som knappast räknade bort La Liga-spel utan snarare en topplacering och tillhörande Europa-kvalificering.
– Har vi två gånger lyckats ta oss upp till La Liga två gånger (klubben åkte ur under första sejouren i högstadivisionen 1998/99 men gick upp igen året därpå) ska vi klara av att göra det en tredje också. Nu har vi mycket jobb att ta tag i, sa Fernando Roig efter degraderingen.
Jag har svårt att inte inspireras av sådana människor. Som inte lägger sig på platta på marken och vill sjunka igenom densamma när det kommer en motgång utan snarare blir triggade av att ta tag i konsekvenserna. Precis som Fernando Roig.
Som den framgångsrike affärsmannen han är har han alltid haft många järn i elden. Han är bland annat delägare i supermarket-kedjan Mercadona, där hans bror Juan Roig äger den största delen. När Villarreal degraderades beslutade sig Fernando för att sälja av 2,4% av sina aktier i familjeföretaget – allt för att säkra upp för klubbens skulder.
Medan en del av storstjärnorna var tvungna att lämna av ekonomiska skäl lyckades Villarreal ändå behålla en rejäl stomme av laget. Ledarfigurerna Marcos Senna, Bruno Soriano, Cani & Mateo Musacchio var samtliga kvar i truppen. Därtill adderades en stor dos av rutin i och med Javier Farinós och Olof Mellbergs inträde i truppen, liksom Javi Ventas återkomst.
Och med tanke på att Villarreal B under 2011/12 huserade i Segunda División (men givetvis tvångsdegraderades därefter då två klubbar inte kan ha två lag i samma serie) blev det en enkel väg för klubben att plocka in spelare i den nya A-lagstruppen som redan var vana vid klimatet i Segundan. Ett par av dem – Manu Trigueros och Jaume Costa – är i dag vitala spelare för Villarreal.
De gula ubåtarna, som klubben genom åren har kallats, lyckades aldrig rubba Elche under säsongen i Segundan, men efter en sagolik vår slutade man till sist tvåa och gjorde lokalrivalen sällskap upp till La Liga via direktavancemang.
Villarreal CF var tillbaka. Det blev bara en säsong i Segunda División. Och förutom ledare och spelare som gjorde det hela möjligt, är Fernando Roig huvudpersonen bakom all framgång som präglat Villarreal över närmare två decennium.
Och med facit i hand, så här några år senare, kanske degredaringen – om vi bara pratar ur ett rent sportsligt perspektiv och helt ser utanför alla ekonomiska ramar – var positivt för Villarreal. I laget som åkte ur La Liga jämfört med det som inledde säsongen 2013/14 i Spaniens finrum igen fanns bara fyra spelare kvar: Mario Gaspar, Mateo Musacchio, Bruno Soriano & Cani. Och ett generationsskifte som borde varit på gång långt tidigare blev påtvingat och genererade i en färskare trupp där potentialen var skyhög.
Villarreal kom inte tillbaka till högstadivisionen som en traditionell nykomling, med tunn budget och som mål att precis hålla sig över vattenytan och fixa nytt kontrakt. Villarreal klev in med en ung och hungrig spelartrupp och hade dessutom visat ligakonkurrenterna att skulder inte var någonting som hämmade klubben utan att det i stället fanns pengar på banken. Giovani dos Santos och Tomás Pina köptes mitt framför näsan på den största lokalrivalen Valencia.
Nu ska jag inte skriva hem spaltmeter efter spaltmeter om Villarreal senaste två säsonger. De har slutat sexa två år i rad efter återkomsten till La Liga. Det är precis som om den där avstickaren till Segundan aldrig hände. Villarreal använder sig av samma underhållande fotbollsfilosofi som alltid, huserar ute i Europa, krigar strax under toppen i tabellen och rör till det för storklubbarna då och då.
Så är fallet även den här säsongen. Ja, förutom den detaljen att Villarreal krigar strax under toppen av tabellen. Åtminstone inte dags dato. I dag leder Villarreal La Liga. Inte Real Madrid, inte Barcelona – Villarreal.
Efter sex omgångar är Villarreal det enda laget som spelat ihop 16 poäng. Fem segrar, en oavgjord.
Allt kulminerade förstås när laget gick upp i serieledning i lördags. Och inte mot vilket motstånd som helst. Filmiskt nog var det givetvis Altético de Madrid som stod på andra sidan. Laget som vann på El Madrigal säsongen 2011/12 och såg till att Villarreal ramlade ur La Liga.
Nu fick de gula ubåtarna sin revansch. På El Madrigal, framför hemmafansen, demonstrerade Villarreal varför deras fotboll gett eko ute i fotbollsvärlden. Framför allt i en imponerande fin första halvlek, där ironiskt nog också Léo Baptistão (inlånad från just Atlético) placerade in 1-0 – ett resultat som sedan stod sig matchen ut.
För tre och ett halvt år sedan åkte Villarreal Club de Fútbol ur La Liga. Fernando Roig var den förste som tog tag i problemen för att föra klubben tillbaka till högstadivisionen.
I dag leder Villarreal Club de Fútbol La Liga. Bäst i Spanien och Europas högst rankade liga för tillfället. Utan att veta säkert vad Fernando Roig har för sig just nu är jag övertygad om en sak. Han ligger knappast på latsidan och rullar tummarna mitt i all framgång. Han vet att jobbet måste tas, både i med och motvind.
Men är det någon som förtjänar att luta sig tillbaka och bara hyllas för en stund så är det Fernando Roig. Det arbete han har gjort med lilla Villarreal är beundransvärt och skapar en tro på att det mesta är möjligt. En liten klubb, från en liten stad, kan utmana jättarna med rätt metoder – även om det sker på annorlunda villkor.
Det är därför jag gillar den här sporten. Det är därför jag gillar Villarreal.