Föreställ dig att du står vid sidlinjen på fotbollsarenan du har drömt om att spela på i hela ditt liv. Bara 17 år gammal. Nervös, överväldigad, övertänd.
Flera tusen på läktaren. Stunden är snart inne för att äntra gräsmattan. Göra debut på riktigt. En majoritet av publiken ställer sig upp och applåderar. Det har pratats om dig. Alla har hört, flera har sett. Nu är det dags att presentera sig. Ett unikt ögonblick.
Föreställ dig att allt det ovannämnda faktiskt inträffar – men att du 20 minuter efter entrén inser att din match aldrig kommer kunna fullföljas. Att du i debuten – stunden du väntat på och kämpat för i hela livet – tvingas bryta med en förfärlig knäskada. Att det inte blir med det största av leenden du återvänder till träningsanläggningen dagen därpå, utan i stället får spendera natten på sjukhus och valsa runt på kryckor innan sex långa månader av rehabilitering väntar.
Allt det hände Borja Bastón den 15 maj 2010. En bit in i andra halvlek bytte han av Tiago Mendes för Atlético Madrid mot Getafe. På Vicente Calderón.
Spanjor, anfallare, extraordinär målskytt. Allt var som upplagt för en ny Fernando Torres. Det var åtminstone så han hade målats upp, såväl av klubben som supportrarna.
Och det har sin högst logiska förklaring – även om karriären tog sin början vid andra sidan av planen. Som fyraåring inledde nämligen Borja fotbollskarriären i Atléticos akademi med målvakt som position. Det föll sig naturligt till en början. Hans pappa Miguel, som i sin tur hade representerat Atleti på 80-talet, var målvakt på sin tid.
Men det var ändå Miguel som fick sin son att kasta in handskarna och satsa på att överlista målvakterna i stället.
– En målvakt är väldigt ensam, lidande och får väldigt sällan belöning, berättade han uppriktigt för Borja.
Som anfallare blev det snabbt fart på Borja Bastón och hans målproduktion. Han pekades snabbt ut som “en ny Torres” och representerade Spaniens samtliga ungdomslandslag från U15 till U19.
Det var också på grund av Borjas frammarsch i Atlético som Álvaro Morata, i dag tillhörande Juventus och spansk A-landslagsman, valde att lämna klubben 2007 och i stället testa lyckan hos Getafe.
Borja och Morata fungerade ypperligt på det personliga planet och delade ofta rum på träningsläger. Problemet var att de krigade om samma position – och även om det roterades och Morata fick sina chanser var det otvivelaktigt Borja som var nummer ett.
Det var han som stack ut mest i Atléticos 92-generation. Inte Morata, inte Koke.
Hypen kring Borja kulminerade när han slog Fernando Torres alla tiders målrekord i Atléticos ungdomslag, något som också stärkte liknelserna spelarna emellan.
Men när allt kommer kring så fungerar inte fotbollen så att de som spås den mest lysande framtiden får en spikrakt utveckling. Mycket han hända på vägen. Tajming, klubbval och att prestera när det väl gäller kan göra att hierarkin ändras snabbt. Dags dato har Álvaro Morata har spelat två Champions League-finaler, vunnit en och samlat på sig en hel mängd övriga troféer. Koke har vunnit sju titlar med Atlético och hunnit spelat över 200 matcher för klubbens A-lag.
Borja Bastón då? Inte lika fullmatad karriär. Nu gör han sin första riktiga säsongen i La Liga med Eibar, som han kom till i somras. Och vem hade anat det, när han som 17-åring och med gigantiska förväntningar på sina axlar, stod redo för La Liga-debut på Vicente Calderón för fem år sedan?
En smärtsam knäskada kan inte bara sätta stopp för karriärsutvecklingen utan också förstöra densamma helt och hållet, om det vill sig illa.
Och man vet ju aldrig vad som hade hänt om den aldrig hade inträffat. Kanske hade Borja blivit en ny Fernando Torres, burit kaptensbindeln redan som 19-åring och lämnat för spel på de brittiska öarna några år senare. Det är frågor vi aldrig får svar på. Något som däremot är glasklart är att skadan stoppade upp Borjas karriär.
När han gjorde comeback i december 2010, sju månader senare, fick han hoppa in för Atlético B mot Cacereño. Det blev till slut 14 matcher med reservlaget i Segunda B den säsongen, med fyra fullträffar som målfacit.
Under Gregorio Manzanos tid som Atlético-tränare fick Borja aldrig någon ärlig chans. Han lånades säsongen 2011/12 därför ut till Real Murcia.
Inte heller under Diego Simeones styre har Borja givits någon fullfjädrad chans, men klubben har för den sakens skull inte valt att sälja honom. Det har i sin tur resulterat i låneperioder i Huesca (9 mål på 31 matcher), Deportivo La Coruña (10 mål på 34 matcher), Real Zaragoza (23 mål på 39 matcher) och nu i Eibar.
Bortsett från tiden i Real Murcia, då det bara blev fyra mål, har Borja alltid levererat i sina respektive klubbar. Men det var först under förra säsongen i Segundan med Zaragoza som anfallaren visade att alla hans målrekord från ungdomstiden i Atlético inte bara var en fasad. Tvåa i skytteligan och sånär en plats i La Liga (föll i den avslutande playoff-matchen mot Las Palmas) gjorde anfallaren till ett hett villebråd på marknaden.
Trots den succén i Zaragoza var Diego Simeone glasklar över att Borja inte skulle få någon plats i Atléticos seniortrupp inför den kommande säsongen, och spelaren i fråga var tvärt bestämd över att han var redo för en större utmaning.
Det fanns intresse från Villarreal, Getafe & Real Betis, men Borja klubbadress under sin första säsong i högstadivisionen blev till slut Eibar. Förväntningarna var stora inför hans ankomst till klubben och många hoppades på stordåd.
Efter en tids acklimatisering och en bänkplats de första omgångarna har speltiden successivt ökat för Borja. Och den senaste månaden har målproduktionen skjutit i höjden.
I nuläget är Borja Bastón hela ligans formstarkaste anfallare och har hittat nätmaskorna fem matcher i följd. Allra senast mot Barcelona på Camp Nou, dessförinnan i 1-1-mötet med Sevilla.
Borja är ingen spektakulär anfallare som bjuder på det oväntade. Inte särskilt snabb, inte speciellt teknisk. Han är bara en smart fotbollsspelare med en otrolig näsa för mål. Rörelsemönstret, killerinstinkten och förmågan att göra mål både med fötterna och huvudet.
– Jag har alltid mått bra av att göra mål och jag kommer försöka göra allt för att hjälpa och bidra till mig lag så mycket jag kan. Det här är mitt första år i högstadivisionen och jag försöker se allt som en lärdom, säger Borja.
Med sex fullträffar i ligaspelet, fler än vad någon av Atléticos anfallare har gjort, kommer diskussionen om Borja är redo att återvända till sin moderklubb och utmana om en plats nästa säsong som en naturligt effekt.
Förmodligen spelar det ingen roll hur många mål Borja gör så länge han inte bevisar någonting för Diego Simeone på nära håll. Det är argentinaren på Atléticos tränarbänk som skall övertygas – och spelare som inte hamnat rätt på en gång har tenderat att falla bort tämligen kvickt från Simeones radar tidigare.
Vi får se om Simeones uppfattning hinner ändras vad gäller Borja, och om huvudpersonen någon gång får kliva ut på Vicente Calderón som hemmaspelare igen.
Pappa Miguel nådde bara B-laget i Atlético som bäst. Men det är förstås få som kommer ihåg det. Han var ju målvakt, ensam och fick aldrig någon tid i rampljuset.
I Borjas fall är läget annorlunda. Han är ämnad för någonting mer. Något större. Det är därför han trivs med ansvaret i lilla Eibar.
Källor: Vice Sports, bleacherreports, Soccerway, Diario Vasco, SD Eibar.