Är SuperDepor på väg tillbaka?

Under sommaren behövdes en renovering av truppen. En rejäl sådan. Bort med Hélder Postiga och Isaac Cuenca, vars lönekuvert inte motsvarade prestationerna. Undan med överflödiga spelare som Diego Seoane och Cezary Wilk.

Víctor Sánchez fick fortsatt förtroende på tränarbänken – men behövde bättre material att jobba med. Och det har den sportsliga ledningen sett till.

Det var enkelt att peka ut Deportivo som en sorts vinnare av transferfönstret redan innan säsongen var i gång. Med mängder av genomtänkta och smarta värvningar med extrem variation hade Sánchez helt plötsligt en stark och konkurrenskraftig trupp att välja och vraka på till premiären.

Deportivo, som inte har något stor budget att jobba efter, fick se sig om efter bosman-alternativ och maximera värvningar utefter förutsättningar. Om med handplockade spelare har ett otroligt starkt kollektiv byggts ihop. Alejandro Arribas (Sevilla), Cani (Villarreal, i våras utlånad till Atlético) & Fernando Navarro (Sevilla) var samtliga för dåliga i sina respektive klubbar förra säsongen, men har kvalité nog för att bidra i mindre klubbar. Smarta värvningar präglat av erfarenhet.

Pedro Mosquera och Faycal Fajr – två okej spelare i Elche förra säsongen – hämtades in gratis och har båda fått en nytändning.

Luis Alberto har efter misslyckandet i såväl Málaga som Liverpool lånats in från den sistnämnda klubben och gjort en förtroendeingivande höst.

Men viktigast av alla har Lucas Pérez varit. Och snacka om att välja rätt tillfälle att faktiskt spendera de få slantar som fanns till förfogande. Anfallaren, som är född i A Coruña och vars högsta önskan alltid varit att få representera stadens största stolthet, har minst sagt haft en krokig karriär.

Efter att ha tagit sina första riktiga fotbollssteg i Alavés flyttade han till den spanska huvudstaden för att pröva lyckan i Atlético de Madrid. Det gick sisådär för Pérez, som aldrig tog sig längre än att representera Atlético C, varpå han i stället valde att fly till Vallecas och ta sig an Rayo. Väl där gick det bättre till en början. Efter fina insatser i reservlaget gjorde han A-lagsdebut – men kort därefter kom första stora bakslaget i karriären. Rayo, med stora ekonomiska problem, blev satt under förvaltning. Lucas Pérez drabbades hårt och kunde inte vara kvar i klubben, och var helt plötsligt utan arbetsgivare.

Tiden efter blev tuff. Det var inte lätt att hitta en ny klubb för Lucas – men till slut blev han erbjuden kontrakt av Karpaty Lviv i Ukraina. Anfallaren hade egentligen inget annat val än att sätta sig på flyget och ta turen.

Och även om Lucas Pérez i periodvis gjort det bra i alla klubbar han har varit i, så hade han haft svårt att på allvar etablera sig. Skadeproblem, enorm hemlängtan och osäkra kontrakt har gjort hans situation svår.

Men hårt slit och en stark tro lönar sig i längden. Lucas gav aldrig upp. Han slutade aldrig hoppas. Drömmen och målet var alltid densamma: Deportivo La Coruña. Därför var 18 juli en av de lyckligaste dagarna i Lucas liv. Efter en okej säsong i grekiska PAOK nådde klubben en överenskommelse med Deportivo om att låna ut anfallaren under en säsong.

Sex mål på 21 matcher, där Lucas hade en del skadeproblem, var tillräckligt för att Deportivo skulle veta vart miljonbeloppen skulle spenderas under den efterföljande sommarens transferfönster. Lucas Pérez är A Coruña-sonen som inte vill annat än att dra på sig den vita tröjan – och han vet bättre än någon annan vad det betyder att springa ut på Estadio Riazor.

Han var själv på plats som supporter på den legendariska arenan när Deportivo såväl förlorade ligaguldet på målsnöret 1994 som när “EuroDepor” fullständigt körde över Milan i Champions League med 4-0 tio år senare.

Och klubben gjorde inte bort sig när de köpte loss spelaren permanent i somras. Lucas Pérez är en ledare, en arbetshäst, en målskytt och framför allt ett föredöme för alla i Deportivo. Den här säsongen – när han fått vara helt skadefri – har han dessutom levererat på en helt ny nivå. Nio fullträffar placerar honom som delad fyra i skytteligan tillsammans med Cristiano Ronaldo & Imanol Agirretxe.

Efter år av ekonomiska kriser och sportsliga misslyckanden är Deportivo La Coruña tillbaka på den övre halvan av tabellen. I nuläget ligger laget femma i La Liga – och ingen är mer nöjd än Lucas Pérez.

I ett helgjutet kollektiv där ingen går före laget är det ändå han som leder laget i vått och torrt. Uppe i Galicien har supportrarna på allvar börjat drömma om en SuperDepor-tid igen.

Det är ju en fullt berättigad och befogad fråga, med tanke på att det inte har pratats om laget eller klubben på samma sätt som tidigare. Har Atlético glömts bort? Eller har laget kommit så pass långt i sin utveckling att det inte är någon överraskningsfaktor när det går bra?

För något annat kan man omöjligt säga att det går.

Oavsett om Real Madrid lyckas spöa Eibar i kväll kommer Atlético ligga kvar som tabelltvåa efter 13 omgångar. Och i Champions League toppar man gruppen inför sista matchen. Rätt bra facit ändå.

Så att Atlético de Madrid fortfarande är en vinstmaskin som är otroligt svårbemästrat på Vicente Calderón, som krigar till sig kluriga uddamålssegrar på bortaplan utan att spela särskilt frejdigt består lika väl som för ett par år sedan.

Men laget har ändå haft en del problem som vi samtidigt inte ska sticka under stolen med. Hela hösten har Diego Simeones lag stått och fallit med den välfungerande defensiven. För i motsatt riktning är det enbart Antoine Griezmann som har levererat kontinuerligt – och även om fransmannen gjort det ofta har även han haft sina sämre matcher.

Jag har skrivit om det här förr. Atlético anno 2015/16 är ett lag som kryllar av potential och kvalité. Frågan är bara hur mycket Simeone lyckas få ut av det redan nu.

Ángel Correa, Óliver Torres, Luciano Vietto & Yannick Ferreira Carrasco är samtliga offensiva framtidsmän. Ingen är världsstjärna i dag – alla har potential att bli det inom sinom tid.

Jag trodde det här skulle bli ett mellanår för Atlético. Inte ett mellanår i den aspekten att laget missar Champions League eller inte tar sig förbi gruppspelet i samma turnering. Kanske snarare placerar sig på en ganska stabil tredjeplats i ligan och fixar en kvartsfinalplats i CL. Som i fjol. Stabilt och förebyggande inför framtiden.

Men även om supervärvningen Jackson Martínez inte ens levererat en gnutta av det som förväntades i målväg ser det här Atlético väldigt starkt ut redan nu. Det är inte alltid så snyggt. Det är inte alltid så roligt. Men det är organiserat, välfungerande och karaktäristiskt ut i fingerspetsarna.

Atlético vinner inte La Liga utan att få i gång samtliga lagdelar. Förmodligen inte Champions League heller. Men trots att det finns idel saker att slipa på i offensiven talar resultaten sitt tydlig språk: Atlético vinner matchen. Och utan sin kolossalt starka defensiv hade inte laget stått på 29 poäng i ligaspelet och bara släppt in ynka sex (!) mål.

Offensiven vinner matcher, defensiven vinner titlar.

Atlético har smugit i vassen hela hösten utan att det knappt märkts. Det är dags att ta Diego Simeones lag på allvar även den här säsongen.

***

Det kan inte finnas någon anfallstrio genom historien som varit lika bra som Neymar, Leo Messi & Luis Suárez är och varit det senaste året.

Barça har 14-1 på tre matcher. Motståndare: Real Madrid, Roma & Real Sociedad.

Det är bara sinnessjukt.

***

John Guidetti gjorde så äntligen första ligastarten för Celta Vigo i går. Han sprang mycket som vanligt, kombinerade bra vid ett par tillfällen – men hade ändå svårt att sätta någon stark prägel på matchen.

Och som ödets ironi faller sig var det bara fem minuter efter Guidetti byttes ut mot Iago Aspas som Celta Vigos segermål kom. Nolito, förstås.

Rätt mäktigt att klassiska och fina antagonisterna Celta och Deportivo La Coruña båda parkerar i topp sex i ligan just nu. Kul att det äntligen vänt för båda klubbarna efter flera år av sportslig lidelse.

För även om en han gjorde en stark sejour i Rio Ave dessförinnan och ledde laget till två inhemska cupfinaler var – och fortfarande är – han en färsking i sammanhanget. Och det är en markant skillnad på att leda en portugisisk underdog till framgång jämfört med pressen som medförs per automatik genom att börja träna ett Valencia som vill och måste framåt.

I och med renoveringen av spelartruppen och de nya stålarna som har medförts via Peter Lims intåg i Valencia har klubben inte råd att inte figurera kontinuerligt i Champions League. Och ambitionen och förväntningarna är givetvis högre än så. Med alla miljonbelopp som lagts på spelarköp vill Valencia först och främst utmana topptrion i ligaspelet – men också vara ett lag att så småningom räkna med på den stora europeiska scenen.

Laget som bara fick 1-1 hemma mot Las Palmas och stundtals spelades ut av Zenit under tisdagen osade dock allt annat än topplag. Förutom den självklara problematiken i offensiven där alldeles för lite mål produceras kan man primärt också ställa frågan om det finns någon som helst struktur i Nunos spelidé.

Och kontinuitet ska vi inte ens tala om. Både i mittförsvaret och på de offensiva positionerna har Nuno roterat friskt och fortfarande inte hittat sina säkra kort. Mot Zenit – där det ska betungas att Valencia verkligen behövde poäng – kastade Nuno in en 18-årig debutant som ytterforward. Friskt vågat, hälften vunnet?

Jag gillar ju normalt sett att de yngre förmågorna får chansen, men det fullkomligt stinker av desperation i Valencia-tränarens ageranden vecka ut och vecka in.

Fansen har fått nog för länge sedan. Och det här borde verkligen ha varit droppen. Valencia ligger sjua i ligan, en undermålig notering sett till ambition och spelarmaterial, och bara på tredje plats i CL-gruppen med en omgång kvar. Skulle belgiska nykomlingen Gent sno slutspelsplatsen framför nosen på Valencia hade totalfiaskot varit stämplat och klart.

Det spelar ingen roll vilken relation Peter Lim, Jorge Mendes och Nuno Espírito Santo har. Svågerpolitiken måste läggas åt sidan. I slutet av dagen är det ändå resultaten som räknas.

Det är dags att Nuno får kicken, och att nytt blod kommer in och organiserar upp det här infernot.

***

På tal om Valencia blir det förstås inte enklare att klara hösten utan Shkodran Mustafi, som är borta hela hösten med en skada. Han må varken vara spanjor eller bära kaptensbindeln – men i Valencia finns det ingen som är bättre skapt för att leda laget ute på planen än Mustafi.

Han kommer saknas enormt. Mot Zenit såg det periodvis häpnadsväckande ihåligt ut i försvaret.

***

Florentino Pérez höll presskonferens i början av veckan och deklarerade att Rafa Benítez har hans fulla stöd. Han hade inte kunnat göra på något annat sätt. Att sparka Benítez i det här skedet skulle måla upp Florentino själv som den stora förloraren – och det är det sista han vill.

Hur det egentligen ligger till behöver nödvändigtvis inte stämma överens med vad han säger.

Och skulle Rafa ändå ryka inom några veckor hade nog få blivit förvånade. Både innan José Mourinho och Carlo Ancelotti fick foten sa Real Madrid-presidenten nämligen samma sak och förklarade att tränaren i fråga hade uppbackning från styrelserummet.

Fortsätter resultaten gå emot Madrid har Florentino till slut inget val.

***

Uppvisning på Santiago Bernabéu i helgen – och lika stor, om inte större, när Leo Messi var tillbaka i startelvan mot Roma.

Barcelona är ett lag i sanslös form. Los tres amigos i anfallslinjen ser ännu bättre ut än förra säsongen och verkar trivas bättre än någonsin ihop.

Att spöa Real Madrid med 4-0 och följa upp det med en 6-1-viktoria mot Roma är fantasiresultat som är omöjligt att snacka bort. Om det under inledningen av säsongen såg något stabbigt och omotiverat ut har vi nu sett ett guldkantat Barça som enbart hungrar efter mer.

Vi har ju förvisso lärt oss att höstformen inte behöver betyda så mycket i Champions League-sammanhang. Det är i april-maj det hela avgörs. Men just nu råder det inga tvivel om att Barça och den tyska segermaskinen Bayern München spelar på en egen nivå i Europa.

Lägg då till en högst ovan Sergi Roberto som högerytter vars lungor skapade panik i Real Madrid-försvaret. Roberto, en spelare som stundtals blivit både ifrågasätt ur ett kvalitativt perspektiv men också fått stå ut med tjatet att han “enbart är kvar i Barça för han är fostrad i klubben”, bevisade inte bara för sig själv utan för hela omvärlden att han är på precis rätt plats.

– Sergi Roberto är en spelare att hålla ögonen på de kommande åren. När han väl slår igenom kommer ni alla bli överraskade, sa Pep Guardiola 2011.

Det har tagit förmodligen tagit längre tid än både huvudpersonen själv och Guardiola hade trott. Men är det någonting som Barças tunga skadehöst fört med sig av det positivare slaget så är det Sergi Robertos utväxling. Han har spelat högerback, sittande mittfältare, offensiv fältare och som i går högerytter.

En otroligt nyttig truppspelare som i El Clásico dessutom bevisade en gång för alla att han även är en spelare för de stora matcherna.

Just den yran som Roberto hittade in i och därifrån serverade Luis Suárez ledningsmålet, det var samma yta som Real Madrid aldrig fick grepp om under hela matchen. Och det utnyttjade Barças kreatörer sånär till maxnivå.

Real Madrid-Barcelona 0-4.

Världens största klubblagsmatch. Över 600 miljoner som såg. Real Madrid blev förnedrat – på hemmaplan.

Rösterna om att Rafa Benítez skulle sparkas hördes redan innan matchen var färdigspelad. Men är svaret verkligen så enkelt?

Redan när laguppställningen presenterades kändes det noll Benítez-inspirerat och hundra procent Florentino Pérez-prägel. Den defensiva balansen var lika med noll. Det var en rak Galactico-elva.

I den går alltid James Rodríguez eller Gareth Bale före en Isco, för att de värvades dyrare och med mer prestige. I den går alltid en nyköpt Danilo i 300-miljonersklassen före egna produkten Dani Carvajal.

Jag har förvisso svårt att se att Carvajal, Isco eller för all del Casemiro hade förändrat matchbilden avsevärt, men grundpoängen kvarstår. Galactico-tänket fungerar inte i det långa loppet – någon måste få tid och utrymme att bygga sitt lag.

Det bästa typexemplet på att en profilspelare inte nödvändigtvis behöver vara bättre än en grovjobbare är Sergi Roberto. Man bygger inte ett lag med enbart stjärnor.

***

Han har avgjort en VM-final, blivit utsedd till EM:s bästa spelare och lirade fotboll bäst av alla i Champions League-finalen så sent som i våras.

Andrés Iniesta gör inte särskilt många poäng. Väldigt lite, för att vara exakt. Men är det någon gång han kliver fram, då är det när det som mest behövs.

En gång är ingen gång, två är lika med noll? Skit samma för Iniesta.

Den vassaste strängen Don Andrés har på sin lyra är egenskapen att kliva fram när laget behöver det. Med ett avgörande mål, en framspelning eller någonting annat spelar ingen roll. I El Clásico passade han på kliva fram på alla tänkbara sätt – och blev den tredje Barça-spelaren i historien att applåderas av planen.

Andrés Iniesta var stundtals överlägsen på Santiago Bernabéu.

***

Redaktionens två största profiler under gårdagen var tveklöst Sam och Barry. Duon som kommenterade och framför allt reagerade under El Clásico har lockat fram många grav hemma i TV-soffan.

Här finns ett litet sammandrag från gårdagen.

***

Kan man inte förvänta sig mer av Cristiano Ronaldo i ett möte av sådan här dignitet? Jo, det klart.

Han förtjänar kritik. Och har fått det.

Samtidigt ska vi poängtera att Ronaldo gjort sin spelmässigt sämsta säsongsinledning i Real Madrid sedan flytten från Manchester United. En del mål, absolut. Men det finns ingen jämnhet i spelet. Målen har fördelats på få matcher och förmågan att kliva fram och frälsa laget som tidigare har inte stuckit ut på liknande sätt som tidigare.

Han kanske behöver en nytändning ändå. Det är mycket som inte har stämt för Cristiano den här hösten.

Säsongens första Clásico är bara några timmar bort. Och ALLA är med. Frågetecknen inför matchen kvarstår fortfarande – men pulsen har ökat och när Rafa Benítez och Luis Enrique presenterade sina respektive trupper konstaterades snabbt att alla spelare med skavanker är spelklara.

Just i det här fallet vad det nog inte så mycket spel för galleriet, utan verkligen en kamp mot klockan för flera spelare. Nu återstår det att se hur många minuter de är redo för.

***

Här på fotbollskanalen kommer vi köra en favorit i repris i kväll. För ni minns väl de omåttligt underhållande profilerna Sam och Barry som höll låda i supporterkommenteringen i Clásico-mötet i våras?

Så här lät det när Barry fullständigt skrek ur sig all eufori när Luis Suárez satte dit avgörande 2-1.

Och det blir alltså en liknande grej i kväll. Vid 18:00 drar jag i gång #superlive – var gärna med och tyck till, kasta in frågor och skicka bilder på hur ni följer matchen – och när matchen drar i gång tar Sam (med Madrid-tröja) och Barry (med Barça-tröja) över showen och bara gör sin grej.

Stor succé för duon i våras. Tror och hoppas att det blir minst lika storstilat i kväll.

***

Jag kan inte minnas när ett Clásico var så ovisst på förhand som nu. Skador på nyckelspelare, ett alltmer innovativt Barcelona under Luis Enrique, en Rafa Benítez som fortfarande håller på att sätta sin prägel på Real Madrid.

Vem tar initiativet? Jag väl bestämt slå fast att båda lagen är som allra giftigast när de får kontraslå på sin motståndare. Just därför ska det bli intressant att se vilket lag som blir mest bollförande och tar grepp om spelet.

Jag har fått frågan flera gånger under veckan vad jag tror om slutresultatet. Är fortfarande lika kluven. Blir inte förvånad om det slutar 4-1 eller 1-4. Eller för all del 2-2.

Oavsett vilket tror jag det blir en del mål. Och skyhögt underhållningsvärde. Precis som när Sam och Barry livar upp stämningen här på sajten.

I skrivande stund återstår det mindre än två dygn till säsongens första el Clásico ska spelas på Santiago Bernabéu. En fråga som i alla möjliga sammanhang alltid dyker upp innan en sådan match är vilka minnen som etsat sig fast allra mest genom historien.

För att hitta mitt starkaste personliga minne behöver vi bara ta oss tillbaka till april 2014 och Copa del Rey-finalen. Jag var på plats i Valencia för Sportbladets räkning och bevakade tillställningen vilket var ett gigantiskt privilegium för min del. Att få se uppbyggnaden, de båda supporterlägren inför och efter match, och sedan hela inramningen från Mestallas branta läktare är en unik upplevelse jag alltid kommer bära med mig.

För er som minns vann Real Madrid – trots att Cristiano Ronaldo var avstängd och satt på läktaren – matchen med 2-1. Gareth Bale var rätt så vilsen stora delar av matchen, men sprintade ifrån Marc Bartra – som drog en baksida – i en löpduell och petade retfullt in segermålet mellan benen på José Manuel Pinto när bara några minuter återstod. Walesaren blev i mitt tycke helt felaktigt utsedd till matchens bästa spelare, men samtidigt gjorde han precis det han var värvad för: skillnad.

Nog om det. Nu tänkte jag faktiskt fokusera på matcher som har spelats på Santiago Bernabéu genom åren och bitit sig fast i minnet lite extra.

När hemmapubliken applåderade Ronaldinho
Det är faktiskt på dagen exakt tio år sedan Ronaldinho bjöd på ett av sina mest minnesvärda ögonblick under karriären. En match som sannerligen för tankarna tillbaka på när brassen var som allra bäst. Tyvärr blev Ronaldinho lite för intresserad av alkohol och festligheter än fotbollsträningen alldeles för tidigt.

Karriären på den absoluta toppnivån blev inte så lång som den hade kunnat. Men just den där novemberkvällen 2005 var Ronaldinho i sitt esse. Efter att ha sett Samuel Eto’o ge Barcelona ledningen i första halvlek tog han sedan över showen helt och hållet. Två solomål i andra halvlek såg till att Barça vann med 3-0 – och Ronaldinho fick uppleva något som fortfarande är helt unikt då delar av Real Madrid-supportrarna ställde sig upp och applåderade insatsen.

Barcelona blev förnedrat i dubbel bemärkelse
Maj 2008. Real Madrid hade redan säkrat ligatiteln och ett decimerat Barcelona slutade bara på tredjeplats i tabellen efter att Villarreal gjort en historiskt bra säsong.

Mötet hade ingenting med slutstriden att göra – men pumpades med prestige. Barça ville ge tillbaka någonting till fansen – Real Madrid ville demolera sin antagonist fullständigt. Det blev det senare.

Inte nog med att Barcelona-spelarna fick göra “el pasillo” och hylla mästaren inför matchen, de fick därefter agera statister när Real Madrid visade varför mästartiteln spelats hem till huvudstaden. Matchen slutade 4-1 och både Raúl och van Nistelrooy gjorde mål. Madrid-fansen kunde inte njuta mer.

Det mest oväntade resultatet någonsin
Real Madrid var tvunget att vinna för att hålla guldstriden vid liv våren 2009. Att sedan inte bara förlora utan bli helt pulvriserat av värsta antagonisten i något som kan vara el Clásico-historiens mest oväntade resultat någonsin är svårt att glömma över en natt. Både för oss betraktare och de involverade.

Jag undrar hur många som slängde in spelet på 2-6 inför matchen. Det finns alltid någon dåre som chansar. Den gången gick det hem – men det kan omöjligt vara någon som trodde på det på förhand.

Speciellt inte efter att Gonzalo Higuaín tidigt gett Real Madrid ledningen. Men därefter började en smärtsam kamp för hemmalaget som fick se Barcelona spela drömlik fotboll under en tid då Pep Guardiolas tiki-taka precis hade börjat eskalera som mest.

Raphaël Varanes mäktiga genombrott
Det här handlar om en semifinal i Copa del Rey som spelades i januari 2013. Och låt mig säga så här. Jag har upplevt betydligt mer både välspelade och underhållande el Clásico-matcher genom åren.

Men den hade en sak som gör att den sticker ut. Det var nämligen i den matchen som Raphaël Varane fick sitt genombrott i Real Madrid-tröjan. Efter att Zinedine Zidane handplockat Varane till Madrid från den franska plantskolan Lens och huvudpersonen i fråga fått sparsamt med speltid under sin första säsong fanns en del tvivel.

Det talades om en potentiell utlåning, men Varane blev kvar i huvudstadsklubben även 2012/13. Och tur var väl det. När skadorna blev allt fler och tyngre i Real Madrids backlinje dök chansen upp. Helt plötsligt skulle en orutinerad 19-åring starta mot Barcelona. Men som han gjorde det.

Jag håller fortfarande den individuella prestationen från Raphaël Varane i den matchen som en av de främsta jag någonsin sett på en fotbollsplan. I alla fall när vi pratar om försvarare. Inte nog med att han städade undan allt som kom i hans väg framför sitt eget mål tog han även saken i egna händer när Real Madrid jagade kvitteringsmål. Han var överallt – bokstavligen.

Det pratas fortfarande ofta om Lionel Messis hattrick i el Clásico från mars 2007. Att det var då han gick från pojke till man. Att det var då han satte ribban för sin fortsatta karriär. Och utan att förta någonting från argentinarens insats i den matchen så håller jag Varanes insats i januari 2013 precis lika högt. Det pratas inte lika mycket om den – men precis som Messi satte han ribban högt och har lärt sig att leverera därefter.

***

Vad är era främsta minnen från el Clásico?

Som han själv sa efter matchen på Parken så blir EM nästa sommar förmodligen hans sista mästerskap. Kanske en hint om att han är lite sugen på att bära Sveriges OS-fana i Rio – men något A-landslagsspel efter sommaren i Frankrike lär inte finnas med på kartan.

Skönt att det inte blev ett bittert slut på en fin landslagskarriär för Zlatan. Nu får han i alla fall ett EM-slutspel i landet där han redan dominerat fotbollen under de senaste åren. För oss fotbollssupportrar finns ingenting annat att göra än att njuta av den tid han har kvar på den yttersta nivån.

***

Det tragiska och helt ofattbara som inträffat i Paris har påverkat oss alla.

Det var inte lika enkelt eller lika glatt att komma in på redaktionen i lördags och jobba med ett EM-playoff som aldrig känts så oviktigt som just då.

Enligt rapporterna från Parken i går var det stort säkerhetspådrag – och på flera arenor runt om i Europa hade matcher ställts in. Belgien-Spanien skulle spelats som en vänskapstillställning i måndags, men efter att franska underrättelsetjänsten meddelat belgiska myndigheter att det fanns kopplingar mellan några av de skyldiga från terrorattentatet i Paris till grupper i Belgien togs beslutet att inte spela matchen.

De spanska reaktioner jag har hört och läst har också varit ganska oroliga från landslagsledningens och spelarnas håll, och känslan är alla kände viss oro inför mötet. Även om det inte är rätt väg att gå att låta terrorn påverka oss till den grad att vi skjuter upp eller rent av ställer in saker så var det nog väl den här gången.

Precis som i Hannover, och vänskapsmatchen mellan Tyskland-Holland som skulle spelats under tisdagen.

***

Gerard Deulofeu är i vansinnig form för tillfället. Bra i både Everton och U21-landslaget. Fem mål på två matcher i La Rojita där han senast ledde laget till seger borta mot Kroatien.

Även om Sverige mäktade med att kriga till sig en poäng på Teneriffa – mycket tack vare att Saúls röda kort släppte in Håkan Ericsons manskap i matchen – talar mycket för att Spanien kommer ta hem gruppen. Laget kryllar av talang och över ett långt kvalspel vill mycket till för Deulofeu & Co inte för Spanien till förstaplatsen.

De kommande matcherna mellan Kroatien och Sverige blir omåttligt intressanta. Står mycket på spel där.

***

Har varit lite sämre på uppdateringsfronten det sistone. Just den senaste veckan har sina logiska förklaringar med allt som hänt i världen, landslagsuppehållet och även en del annat.

Nu ska det bli ändring. Nu vänder vi från landslagsbladet och fokuserar på det som stundar till helgen: Säsongens första el Clásico.

Och som klubbfotbollens största match påverkas förstås det här mötet av attentaten i Paris. Under normala omständigheter är det redan massiv polisbevakning av matcher av den här digniteten. Nu utlovas det att säkerheten stärks ännu mer. Enligt spansk press kommer över 1 500 poliser röra sig runt arenan för att garantera tryggheten till den mån det går.

***

Medan det stundande Clásico-mötet har varit hypat flera månaders tid i Spanien har det varit ganska nertystat i svensk media. Och bortsett från allt det givna i vad som betyder prestige och tabelläge, är det ett speciellt möte som väntar. Inte bara för att halvtrista Supercup-matcher inte har förstört spänningen att bara ha ett fåtal Clásico-matcher att se fram emot varje år – utan också för att det skett en del i spelartrupperna.

Det är många trotjänare som har gjort sina sista avtryck i el Cláciso-sammanhang. När domaren blåser i gång matchen på Santiago Bernabéu på lördag är det ingen Iker Casillas som bär kaptensbindeln för Real Madrid och ingen Xavi Hernández som bär kaptensbindeln för Barcelona.

Dessutom vilar ett fortsatt ett frågetecken kring om el Clásico-historiens främsta målskytt & målpassare – Lionel Messi – kommer vara redo för spel. Han är åter i träning och har gjort träningspass med Barcelonas B-lag under landslagsuppehållet. Jag skulle bli ytterst förvånad om Luis Enrique presenterar en el Clásico-trupp som inte inkluderar argentinaren.

Om han sedan startar eller ej är en annan fråga.

Hur som haver står det glasklart att det kommer bli ett klassikermöte där många relativt nya spelare i sammanhanget kommer få en tydligare plats i rampljuset. Jag skulle argumentera för att Keylor Navas inte bara varit Real Madrids bästa spelare utan också en av hela ligans främsta under hösten. Han får ingen bättre chans att få den uppskattning och den status han förtjänar genom att spika igen framför hemmasupportrarna.

På andra sidan har Barcelona ett skadedrabbat mittfält utan Ivan Rakitic & Rafinha – vilket innebär att höstens utropstecken Sergi Roberto kommer spela från start. Han sitter i samma läge som Keylor Navas. Oj, vilken chans han har att spela in sig i supportrarnas hjärtan för gott och höja sina aktier för framtiden.

Det är upplagt för nya personligheter att träda fram och diktera el Clásico-nivån. Men ingen hade förstås blivit förvånad om någon av de mer rutinerade i slutändan visat vägen när 90 minuter har spelats.

Jag såg precis dokumentären om Cristiano Ronaldo. En artist. En världsstjärna. Ett unikum.

Dokumentären var mäktig. Många stora ögonblick, många rysningar och många intressanta inblickar både från vardagslivet tillika yrkeslivet som en av världens största och mest bevakade fotbollsspelare. Det jag gillade allra mest var när Cristiano pratade om sin inställning och den motivationsfaktor som tagit honom dit han är i dag.

Ibland vågar vi inte prata om egoism. Inte minst i Sverige. Det är alltid laget före jaget och den mentaliteten rakt igenom. Vilket givetvis är rätt i grunden. Men det går inte hymla med det faktumet att alla fotbollsspelare är individer och i mångt och mycket tänker på sig själva.

De allra största är stora egoister. Lagspelare på samma gång, men fortfarande stora egoister. Det handlar om att äta eller ätas. Att ta för sig, att våga stå upp.

– Jag är ingen modest person, jag medger det. Inget är fejk, jag är som jag är, men också väldigt ödmjuk i flera aspekter, uttalade sig Ronaldo nyligen i portugisiska magasinet Caras.

Jag är övertygad om att Ronaldo är en lagspelare av högt rang. Man tar sig inte till den högsta av nivåtrappor annars. Men samtidigt är han oändlig egoist som ständigt tävlar mot sig själv för att uppnå nya höjder.

Man pratar ganska ofta om mättnad inom idrottsvärlden. Hur motiverar sig en spelare som vunnit alla titlar som går till en match av lite mindre dignitet? Med hur lätta ben tar sig Usain Bolt till träningsanläggningen en helgdag när han redan har en meritlista som täcker allt?

Svaret är svårdefinierat – men det är precis det som gör stora idrottspersoner framgångsrika.

På klubblagsnivå har Cristiano Ronaldo vunnit allt. Redan innan han kritade på för Real Madrid den där sommardagen 2009 hade han vunnit alla tunga titlar med Manchester United. Men mycket vill ha mer. Och en karaktär som Cristiano pressar sig själv till max för att utmana om alla titlar – även de individuella.

– Det spelar ingen roll om du spelar bra eller dåligt, så länge du vinner. Det är vad som betyder något. Vad folk kommer ihåg, säger Ronaldo i dokumentären.

I början av dokumentären visas det när Leo Messi – Cristianos ständige antagonist och ständige kombattant – tog emot guldbollen fyra år i följd. Bilderna på Ronaldos ansiktsuttryck när Messis namn ropade upp i stället för hans eget sa det mesta.

Det var ingen nöjd fotbollsspelare som satt där och såg antagonisten vinna priset som världens bäste. Det spelar ingen roll hur många troféer Ronaldo redan hade hemma i prisskåpet. Han ville bli bäst igen. Och till slut fick han som han ville.

– Många vet inte om hur hårt man har kämpat för att komma dit man är i dag. Jag grät varje dag till en början i Sporting för att jag saknade min familj. Men pappa sa till mig att det är det här du vill, gör ett försök och se vart det leder. Jag har det jag har nu på grund av en stark tro, hårt slit varje dag och stora uppoffringar. Det är inte enkelt.

Från grusplanerna på Madeira till en av världens mäktigaste fotbollsarenor i Madrid. Och som Cristiano själv påpekar, med glimten i ögat, är han fortsatt världens bästa fotbollsspelare.

– Åtminstone till januari.

En av vår tids absolut största idrottsprofiler. Se dokumentären. Det är värt att lägga en och en halv timme på det.

På nio spelade matcher (Copa del Rey-matchen mot Villanovense vilades båda anfallarna) har duon tillsammans gjort 20 mål – tio vardera. Och i en klar majoritet av fallen har de varit inblandade i varandra mål också.

På frågan vem som primärt har klivit in och axlat Leo Messi mantel är dock svaret busenkelt. Brassen som bär Neymar Jr och nummer elva på tröjan har inte bara fått mer ansvar och en större roll i offensiven – han har också hanterat det på bästa möjliga sätt. De senaste veckorna har i princip allt gått genom Neymar. Det är han som medspelarna först tittar upp och letar efter. Det är han som styr och ställer. Tar hand om de flesta frisparkarna, hörnorna, och även straffarna – frånsett fallet senast då han snällt gav bort den till sin lekkamrat Suárez för att även han skulle skjuta in sig i målprotokollet mot Villarreal.

Med Leo Messi fortsatt på skadelistan och en Cristiano Ronaldo som inte alls visat upp samma jämnhet i varken målproduktion eller spel som tidigare är det många röster som har höjts kring vem som faktiskt är bäst just nu. Jag är själv inte helt hundra på om jag hade svarat Neymar, då Bayern München både har en och två kandidater om vi pratar rent individuellt, men visst har brassens form varit ofantligt bra.

Den frågan jag snarare är mer intresserad av att spekulera i är hur skillnaden blir när Messi faktiskt är tillbaka. Det handlar bara om några veckor nu. Kommer allt vara precis som innan? Accepterar Neymar i en mer renodlad kantroll i anfallet, mindre bollar att jobba med i uppspelsfasen och mer djupledslöpningar när han nu testat att vara i andra skor?

Jag tror dock att det är exakt så det kommer bli. Messi är Messi, någonstans. Och Neymar visste redan innan han skrev på för Barcelona att det var precis så fallet skulle bli, tills den dagen argentinaren lämnar sin plats till förfogande.

Men det finns också en skillnad i att vara van vid en sak, för att sedan tilldelas få större ansvar och leverera därefter, och därefter bli degraderad. Nu har Neymar känt på hur det är att vara nummer ett i Barcelona. Och han klarar av det – precis som han gör i det brasilianska landslaget. För tillfället ser han ut att vara i bättre form än någonsin skådat.

Det här är en fråga för Luis Enrique att ta itu med. Kan han balansera det offensiva ansvaret ännu mer mellan Messi och Neymar, så att den sistnämnde får större ytor att röra sig över och inte tenderar att bli lika statisk i en kantroll som tidigare, finns potential att få ut ännu mer av det här laget.

Alla människor vill bli bekräftade. Känna sig värderade. Få uppskattning.

Min personliga känsla säger dock att Neymar inte kommer ha några problem att kliva ned från piedestalen och låta Messi stå i rampljuset. Han kommer i alla fall inte yttra eller visa något annat utåt. Vad han egentligen känner är möjligen en annan fråga.

***

Satt själv och kommenterade derbyt mellan Lyon och Saint-Étienne under söndagskvällen vilket krockade med Sevilla-Real Madrid. Av höjdpunkterna att döma var det ungefär som brukligt på Sánchez Pizjuán när lagen drabbar samman. Högt och lågt, mängder med chanser, heta känslor och minst fem mål.

Och nu måste väl ändå Yehven Konoplyanka spelat till sig en ordinarie plats i Sevilla? Gång efter annan när han får chansen, oavsett som startspelare eller inhoppare, levererar han.

Jag blir inte förvånad om Konoplyanka snart är Sevillas viktigaste spelare i offensiven. Det kanske redan är så.

***

Celta Vigo-Valencia 1-5.

Herregud. Jag tror ingen såg den komma. Överhuvudtaget.

Jag ska vara helt ärlig och poängtera att jag trodde starkt på Celta Vigo inför den här matchen. Formen, hemmaplan och Valencias oförmåga att få ut potentialen av den fina trupp som finns till förfogande låg till grund för mitt resonemang.

Däremot vet jag inte på vilket allvar vi egentligen ska se det här resultatet. Dani Parjeo och Paco Alcácer fenomenala och ökade sin poängskörd markant efter den halvdana säsongsinledningen. Men alla vet ju om deras potential och spetskvalitéer. När det väl stämmer är båda väldigt duktiga fotbollsspelare.

Det gäller fortsatt för Valencia att hitta kontinuitet i sitt spel. Det här kan lika gärna vara en engångsföreteelse. Eller så var det precis det motsatta, och det som vänder Valencias säsong till något positivt.

Nu har laget i alla fall fått igång en målskytt. Fyra mål på tre ligamatcher, Paco. Inte illa.

Celta? Det klart att laget inte gjorde en bra match där resultatet blev som det blev. Samtidigt var det ganska missvisande. Spelmässigt, inte minst i början av matchen, var Celta väldigt bra.

Men i slutändan handlar det ju om att göra mål. Det var ingenting som Iago Aspas & Co i anfallslinjen lyckades med. Chansen att John Guidetti startar inom en snar framtid blev betydligt större efter den här matchen.

***

Iñaki Williams – oj, vilken form han är i. A-landslagsform, skulle jag säga utan att blinka. Så bra han har varit under de senaste veckorna är det få yttrar som lyckats bemästra i ligan.

Målet han gjorde i helgen har spridit sig som en löpeld i världen. Det krävs väldigt mycket teknik och tajming i det här utförandet.

En annan Athletic-spelare som visat landslagsform, och dessutom har ett förflutet under Vicente del Bosques vingar, är Beñat. Inte sedan Real Betis-tiden har den centrala fäktaren visat upp ett sådant självförtroende som under den här hösten.

***

Trots ett på pappret fantastiskt lag att arbeta med har David Moyes misslyckats fatalt den här säsongen. Nu har Real Sociedad klippt bandet och ersatt skotten med Eusebio Sacristán.

På förhand känns det inte som att det kommer bli någon märkvärd förbättring – men kanske kan laget få en “ny-tränare-effekt” och lämna den bottenstrid man just nu faktiskt befinner sig i.

***

Man måste älska Diego Simeones segerjubel vid Antoine Griezmanns avgörande mål i tredje tilläggsminuten. Passion!

***

Landslagsuppehåll väntar. Många ödesmatcher står runt hörnet runt om i världen.

I Spanien lär dock det mesta handla om det som komma skall efter uppehållet: el Clásico.

Det verkar som det blir första klassikern för Neymar som etta i Barcelona. Låt se hur hanterar det.

Gamla tider. Nya tider. Vissa saker förändras, andra inte.

Och även om mycket av det nya i dag är sedan gammalt lär det inte alltid förbli så. Jo, snacket om korruption och det som rör allt det politiska kommer aldrig försvinna. Så långt kan vi alltid vara säkra. Och Real Madrid & Barcelona lär nog allt som oftast ha ett finger med i det där vi kallar guldstrid. Well, om inte Barça försvinner till Ligue 1 om några år vill säga. Man vet ju aldrig.

Jag tror inget annat lag kommer blanda sig i striden om ligaguldet den här säsongen. Atlético är största utmanaren, och med ett tämligen enkelt spelschema framöver finns all chans att verkligen klamra sig fast. Däremot är truppen ung och långt ifrån färdig. Det kommer ta något år till, kanske två, innan jag tror Diego Simeones “nya” Atleti kommer kunna skjuta i höjden på allvar. Men potentialen finns att utmana länge och väl redan nu.

Celta Vigo? Det är förstås jättekul. Men guldstrid? Nä, det blir en fight med Valencia & Villarreal, kanske även Athletic & Sevilla, om platserna strax under.

Det ser ut att gå mot en sådan där säsong vi trots allt ändå har vant oss vid. En säsong där två tuppar slåss om samma position. Bara en kan vinna. Det mesta är tillåtet.

Och med bara drygt tre veckor kvar till säsongens första el Clásico kunde manuset inte varit mer perfekt än att Madrid & Barcelona just nu ligger i toppen på samma antal poäng.

Rafa Benítez Madrid ser bara bättre och bättre ut. Casemiro har varit fundamental de senaste veckorna, Lucas Vázquez är 2011/12-versionens José Callejón, brasselungorna på ytterbackspositionerna är sylvassa och nu har till och med Jesé börjat hitta rätt igen. Det ser bra ut för Rafa, trots en del skadebekymmer.

För Luis Enrique är varje seger en lättnadens suck i kampen mot klockan att hinna få tillbaka skadade spelare (Leo Messi i första hand) och klara sig så lindrigt fram tills januari. Det är ingen vidare guldform på Barça just nu, och man är mer beroende av den individuella kvalitén i laget än man varit på flera år. Lagmaskinen Barça ser inte lika fulltankad ut som vanligt. Och det har förstås sina logiska förklaringar det med.

Det största utropstecknet för Luis Enrique – förutom att han har två världsstjärnor som levererar i en viss argentinares frånvaro – är Sergi Robertos utveckling den här säsongen. Högerback? Defensivt ankare? Ja, mot Getafe till och med kreatör. Två assist, varav den till Luis Suárez lär kandidera om titels säsongens läckraste, från 23-åringens sida imponerar. Liksom helheten och självförtroendet i hans spel.

Minns ni 2011, på vårkanten, när fyra el Clásico-matcher spelades inom loppet av bara några veckor? Upphetsande på sitt sätt kanske, men lite väl mycket kaka på kaka. Första tuggan är gudomlig – till slut blir det bara för mycket.

Nu är det som vanligt. Som det ska vara. Nu är det tre veckor kvar till säsongens första el Clásico och i Spanien är snacket redan i full fas.

Och det kunde ju inte bli mer perfekt än att lagen just nu följs åt i tabellen. Det är många säsonger som klassikermötena fällt avgörandet för hur hela ligan slutar. Min känsla är att vi går samma öde till mötes den här gången.

***

Hade verkligen Sofiane Feghouli behövt röra bollen?

Målet som betydde 2-0 för Valencia i derbyt mot Levante var så mycket Paco Alcácers mål. Och efter veckor av torka och bara ett par straffmål hade han behövt det där målet. Verkligen.

Nåja, mål blev det i alla fall. Och det är ju bättre att inte chansa.

***

Eibar tabellsexa efter tio omgångar. Vid samma läge i fjol låg laget på nionde plats.

Det gäller att försöka hålla i formen och mata in poäng under hösten. Att det kommer en rejälare dipp förr eller senare kan man nästa ta för givet. Vi minns ju hur det gick i våras.

***

Grattis IFK Norrköping förresten! Jäklar vad häftigt. Tolva säsongen innan, nu bäst i Sverige.

Lite som att Real Sociedad skulle gå och vinna den här säsongen. Fast ändå inte, förstås.

***

Vi i FC Sampierdarenese har också spelat färdigt säsongen i division sju. Trea till slut, ingen uppflyttning. Nya tag nästa säsong.

Men vi hade oavsett vilket tidernas årsfest på nattklubben Colosseum under Tele2 Arena förra helgen. Räcker väl att nämna att jag tog hem priset som årets nykomling och var nominerad i tre av övriga fem priser.

Folk har tydligen svårt att tro det när de ser mig, men jag är sjukligt lik Juan Román Riquelme i min spelstil. Långsam, dålig på huvudet, inget vidare i närkampsspelet – men oförutsägbar med bollen vid fötterna.

Den stora skillnaden mellan mig och Riquelme är att jag aldrig missat en straff.

***

Borja Bastón gjorde alltså inte mål i helgen. Ögonbrynshöjare.

***

Iñaki Williams gjorde däremot mål. Två gånger om till och med för sitt Athletic.

Det är en riktig juvel som Ernesto Valverde plockat upp och börjat polera. Han har det mesta som ytter, och gör framför allt poäng på löpande band. Bara 21 år gammal.

Athletic har ett ruggigt spännande lag och en bred trupp därtill. Markel Susaeta satt på bänken mot Real Betis exempelvis. Och då är Iker Muniain fortsatt skadad.

***

En annan som borde gjort mål är förstås John Guidetti. Efter hela garage-storyn som blossat upp såväl här i Sverige som nere i Spanien den senaste tiden och alla extratimmar han har lagt är han nog föga nöjd över chansen han brände under sitt inhopp på Anoeta.

Nu gjorde det ändå inget för Celta. Det finns andra som kan kliva fram. Och vilket avgörande sen!

Pablo Hernández har gjort otroliga mål förut – men det här var förmodligen ett av hans snyggaste i karriären. Har ni inte sett det, gör det direkt.

Mottagningen, bollträffen. Magi.