Det perfekta manuset när el Clásico närmar sig

Gamla tider. Nya tider. Vissa saker förändras, andra inte.

Och även om mycket av det nya i dag är sedan gammalt lär det inte alltid förbli så. Jo, snacket om korruption och det som rör allt det politiska kommer aldrig försvinna. Så långt kan vi alltid vara säkra. Och Real Madrid & Barcelona lär nog allt som oftast ha ett finger med i det där vi kallar guldstrid. Well, om inte Barça försvinner till Ligue 1 om några år vill säga. Man vet ju aldrig.

Jag tror inget annat lag kommer blanda sig i striden om ligaguldet den här säsongen. Atlético är största utmanaren, och med ett tämligen enkelt spelschema framöver finns all chans att verkligen klamra sig fast. Däremot är truppen ung och långt ifrån färdig. Det kommer ta något år till, kanske två, innan jag tror Diego Simeones “nya” Atleti kommer kunna skjuta i höjden på allvar. Men potentialen finns att utmana länge och väl redan nu.

Celta Vigo? Det är förstås jättekul. Men guldstrid? Nä, det blir en fight med Valencia & Villarreal, kanske även Athletic & Sevilla, om platserna strax under.

Det ser ut att gå mot en sådan där säsong vi trots allt ändå har vant oss vid. En säsong där två tuppar slåss om samma position. Bara en kan vinna. Det mesta är tillåtet.

Och med bara drygt tre veckor kvar till säsongens första el Clásico kunde manuset inte varit mer perfekt än att Madrid & Barcelona just nu ligger i toppen på samma antal poäng.

Rafa Benítez Madrid ser bara bättre och bättre ut. Casemiro har varit fundamental de senaste veckorna, Lucas Vázquez är 2011/12-versionens José Callejón, brasselungorna på ytterbackspositionerna är sylvassa och nu har till och med Jesé börjat hitta rätt igen. Det ser bra ut för Rafa, trots en del skadebekymmer.

För Luis Enrique är varje seger en lättnadens suck i kampen mot klockan att hinna få tillbaka skadade spelare (Leo Messi i första hand) och klara sig så lindrigt fram tills januari. Det är ingen vidare guldform på Barça just nu, och man är mer beroende av den individuella kvalitén i laget än man varit på flera år. Lagmaskinen Barça ser inte lika fulltankad ut som vanligt. Och det har förstås sina logiska förklaringar det med.

Det största utropstecknet för Luis Enrique – förutom att han har två världsstjärnor som levererar i en viss argentinares frånvaro – är Sergi Robertos utveckling den här säsongen. Högerback? Defensivt ankare? Ja, mot Getafe till och med kreatör. Två assist, varav den till Luis Suárez lär kandidera om titels säsongens läckraste, från 23-åringens sida imponerar. Liksom helheten och självförtroendet i hans spel.

Minns ni 2011, på vårkanten, när fyra el Clásico-matcher spelades inom loppet av bara några veckor? Upphetsande på sitt sätt kanske, men lite väl mycket kaka på kaka. Första tuggan är gudomlig – till slut blir det bara för mycket.

Nu är det som vanligt. Som det ska vara. Nu är det tre veckor kvar till säsongens första el Clásico och i Spanien är snacket redan i full fas.

Och det kunde ju inte bli mer perfekt än att lagen just nu följs åt i tabellen. Det är många säsonger som klassikermötena fällt avgörandet för hur hela ligan slutar. Min känsla är att vi går samma öde till mötes den här gången.

***

Hade verkligen Sofiane Feghouli behövt röra bollen?

Målet som betydde 2-0 för Valencia i derbyt mot Levante var så mycket Paco Alcácers mål. Och efter veckor av torka och bara ett par straffmål hade han behövt det där målet. Verkligen.

Nåja, mål blev det i alla fall. Och det är ju bättre att inte chansa.

***

Eibar tabellsexa efter tio omgångar. Vid samma läge i fjol låg laget på nionde plats.

Det gäller att försöka hålla i formen och mata in poäng under hösten. Att det kommer en rejälare dipp förr eller senare kan man nästa ta för givet. Vi minns ju hur det gick i våras.

***

Grattis IFK Norrköping förresten! Jäklar vad häftigt. Tolva säsongen innan, nu bäst i Sverige.

Lite som att Real Sociedad skulle gå och vinna den här säsongen. Fast ändå inte, förstås.

***

Vi i FC Sampierdarenese har också spelat färdigt säsongen i division sju. Trea till slut, ingen uppflyttning. Nya tag nästa säsong.

Men vi hade oavsett vilket tidernas årsfest på nattklubben Colosseum under Tele2 Arena förra helgen. Räcker väl att nämna att jag tog hem priset som årets nykomling och var nominerad i tre av övriga fem priser.

Folk har tydligen svårt att tro det när de ser mig, men jag är sjukligt lik Juan Román Riquelme i min spelstil. Långsam, dålig på huvudet, inget vidare i närkampsspelet – men oförutsägbar med bollen vid fötterna.

Den stora skillnaden mellan mig och Riquelme är att jag aldrig missat en straff.

***

Borja Bastón gjorde alltså inte mål i helgen. Ögonbrynshöjare.

***

Iñaki Williams gjorde däremot mål. Två gånger om till och med för sitt Athletic.

Det är en riktig juvel som Ernesto Valverde plockat upp och börjat polera. Han har det mesta som ytter, och gör framför allt poäng på löpande band. Bara 21 år gammal.

Athletic har ett ruggigt spännande lag och en bred trupp därtill. Markel Susaeta satt på bänken mot Real Betis exempelvis. Och då är Iker Muniain fortsatt skadad.

***

En annan som borde gjort mål är förstås John Guidetti. Efter hela garage-storyn som blossat upp såväl här i Sverige som nere i Spanien den senaste tiden och alla extratimmar han har lagt är han nog föga nöjd över chansen han brände under sitt inhopp på Anoeta.

Nu gjorde det ändå inget för Celta. Det finns andra som kan kliva fram. Och vilket avgörande sen!

Pablo Hernández har gjort otroliga mål förut – men det här var förmodligen ett av hans snyggaste i karriären. Har ni inte sett det, gör det direkt.

Mottagningen, bollträffen. Magi.