Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Individuella prestationer avgjorde - nu vinner Barça ligan

Förutsättningarna var glasklara inför matchen. Barcelona-seger och den katalanska klubben skulle lägga ena handen på ligatiteln. Atlético-seger och hela guldracet skulle öppna upp sig – även för Real Madrids del.

Och en halvtimme in i matchen knöts det nog en och annan näve från den spanska huvudstaden. Atlético följde matchplanen till närmast perfektion och fick även tidig utdelning när Koke stötte in ledningsmålet efter bara tio minuter. Det kändes som att Atleti, med sin ramstarka defensiv att falla tillbaka på, hade kontroll. Sedan klev individualisterna fram i Barcelona.

Neymar till Alba till Messi. Utjämnat. Icke välförtjänt – men det räcker att ge Barça lillfingret för att storstjärnornas briljans ska roffa åt sig hela handen. Luis Suárez 2-1-mål en stund senare kom som en blixt från klar himmel. Det var ett skärrat och sårbart Barcelona som inte alls fick grepp om mittfältsspelet, som hade ivriga problem att hantera Atléticos höga press och som den första halvtimmen hade problem att involvera stjärntrion i anfallet.

Men återigen. Det behövs inte mer än ett halvdant läge för att göra mål. Inte för Luis Suárez. Han slet sig loss till ett läge och hittade luckan bakom Jan Oblak. Knappast ridå för Atleti – men en rejäl energiboost för Barça som sällan släpper ledningar på Camp Nou.

Fram tills dess var det fortsatt väldigt spännande. Ja, resultatmässigt och chansmässigt egentligen hela vägen in på målsnöret – men efter Filipe Luís onödiga utvisning före paus och Diego Godíns andra gula en bit in i andra suddades Atléticos hopp om en trepoängare ut allt snabbare.

Luis Enrique uttryckte tydligt på presskonferensen inför matchen att det inte går att bjuda Atlético på omställningar och onödiga fasta situationer. Det höll på att straffa sig i andra halvlek – till och med när Barcelona var i numerärt överläge elva mot nio.

I normala fall hade laget öst på och gått för knock. Mot Atlético vågade inte Barça spela ut alla sina kort. Nu räckte det ändå till en 2-1-seger, vilket i slutändan är allt som betyder någonting. Men hade de rödvita spelarna hållit sin aningen mer kyliga och undvikit utvisningar kunde matchen mycket väl ha slutat annorlunda. Atlético bevisade att det går att sära Barça med rätt taktik – till och med på Camp Nou. Det svåra är att göra det i 90 minuter.

Nu har Barcelona kopplat ett stadigt grepp om ligatiteln, ett grepp som jag aldrig tror kommer släppas. Spetsen finns, bredden finns, och marginalerna att förlora ett par matcher finns också. Dessutom är den inbördes statistiken i favör både gentemot Atlético och Real Madrid (såvida inte Madrid åker och vinner med mer än 4-0 på Camp Nou i vår) – vilket också är en viktig del att ha med sig.

Individuella prestationer avgjorde i dag. Nu kommer Barça vinna ligan.

 

Adam Pinthorp

Det klart Celta kan vinna cupen

Det Celta Vigo har gjort är historiskt. Att slå ut Atlético Madrid – ett erkänt starkt cuplag – är en sak. Men att åka till Vicente Calderón och göra tre mål är makalöst starkt.

Celta har en tunn trupp, det har redan visat sig i ligaspelet. Men samtidigt har laget bevisat att högstanivån är ofantligt hög. 4-1 mot Barcelona och gårdagens 3-2-seger på Calderón vittnar tydligare än någonting om det.

Dagar som dessa är det förstås enkelt att prata om John Guidetti. Tämligen anonym i första halvlek, men ett drömmål senare i andra klev han av planen som en av de stora hjältarna. Och ingen firade semifinal-avancemanget lika euforiskt som svensken.

Målet som betydde 2-1 i början av andra halvlek var han klart viktigaste sedan flytten till Celta och det överlägset snyggaste. Det var frukten av alla extra skotträningar han har lagt ner otaliga timmar på.

Och i dag är det knappast någon kritik riktad mot Eduardo Berizzo. Celta-tränaren blev ifrågasatt när han matchade tidernas mest reservbetonade startelva mot Rayo Vallecano i helgen – men med ett utvilat lag och ett avancemang i Copa del Rey finns det ingen som ställer argentinaren mot väggen.

Att John Guidetti dessutom vilades helt från matchen mot Rayo bevisar vilken ökad status han har fått bara den senaste månaden. Och efter drömmålet i går lär hans aktier knappast ha sjunkit om fortsatt förtroende.

Iago Aspas är given. Han kommer fortsätta vara given. Men så länge Guidetti levererar är Berizzo tvungen att kompromissa och spela med båda två.

Han har krigat till sig förtroendet. Just nu svävar Guidetti på moln som främste målskytt i cupen och en semifinal som ligger runt hörnet.

Det klart Celta Vigo kan vinna cupen. I enstaka matcher har laget bevisat vilken kapacitet som finns. Och det krävs bara tre solida prestationer för att lyfta bucklan i maj. Men det klart – Barcelona i en semifinal hade varit en tuff mur att bräcka. Samtidigt är det garanti att Celta är laget som Barça helst av allt vill undvika att möta.

***

John Guidetti i all ära, men tvåmålsskytten Pablo Hernández – som gjort en helt fantastisk säsong – tål att lyftas till skyarna ännu mer. Den tidigare O’Higgins-mittfältaren, som handplockades till Celta av Berizzo, har fått ett otroligt lyft den här säsongen.

I fjol var han på plats för att acklimatisera sig till kulturen och fotbollen i Spanien. Han hann förvisso göra ett drömmål på just Vicente Calderón – men satte inte så mycket mer avtryck än så.

Nu har han tagit nästa nivå och förtroendet och ansvaret har bara vuxit sig starkare i och med att Augusto Fernández är borta ur bilden.

Med Augustos övergång till Atlético i åtanke kan jag tänka mig att harmonin är sällan skådad i Vigo i dag. Celta har bevisat att ingen är oersättlig. Att allt är möjligt. Och att laget blir att räkna med i fortsättningen.

Adam Pinthorp

Ett bra Valencia-steg, Borja till landslaget & Atlético släpper juvelen

Det är Silly Season-tider överallt i fotbollseuropa. Spelare kommer och går, en del övergångar märkligare än andra.

En av de största i Spanien under det här fönstret är tveklöst Guiseppe Rossis comeback till La Liga. Och valet föll på… Levante.

Den som för fyra år sedan hade räckt upp handen och sagt att Beppe Rossi skulle spela i Levante och Víctor Valdés i Standard Liége hade blivit brutalt utskrattad. Någonstans är det ändå det som gör fotbollen så levande och speciell. Den är ständigt oförutsägbar och man vet aldrig vad som väntar runt hörnet.

Den spontana tanken om Rossis klubbval var förstås smått bisarr. La Liga-jumbo med en ultradefensiv spelidé. Det är inte där italienaren hör hemma.

Men vid närmare eftertanke är det ändå fullt logiskt att han väljer Levante. Det är lite som att Rossi kommer hem. Han har bott i Valencia-trakten förut under sin lyckade tid i Villarreal, och eftersom han i nuläget inte platsar i regionens två största klubbar är Levante ett smart val där speltid och stort ansvar är en garanti.

Rossi kommer givetvis inte göra Levante sällskap till Segundan om det nu – vilket mycket tyder på – blir så. En bra vår i klubben och en sagolik comeback till de gula ubåtarna känns nära till hands. Det hade varit något. Måtte hans knän bara hålla nu. Han är värd all framgång.

***

Apropå skiften. Det har ju knappat blivit någon positiv effekt sedan Valencia bytte Nuno Espírito Santo mot Gary Neville på tränarbänken. Noll segrar i ligaspelet är fortfarande ett faktum och kriser växer sig allt djupare (hur många gånger jag den meningen skrivits de senaste åren?).

Men det händer som alltid mycket både på och utanför planen när det gäller Valencia. Den stora nyheten den senaste veckan är att den konstant nonchalant spelande Dani Parejo blivit petad som lagkapten. Ett fullständigt korrekt beslut. Parejo har sina stunder, och hans högerfot är bland de bättre i ligan, men i spelet har han inte den nivån i sig som Valencia eftersträvar för en nummer tio tillika lagkapten.

Parejo kan vara stjärna i ett lag som slåss kring tabellplaceringarna strax under toppskiktet. Inte i ett topplag.

Nu tar Paco Alcácer, som 22-åring, på sig kaptensbindeln och det är också ett beslut som grundar sig på både lojalitet, status och prestation. Han är en av få som hållit en hög och jämn nivå den senaste tiden – och det är ingen i laget som är lika omtyckt av supportrarna som Paco.

Att en Álvaro Negredo som känns redo för pension, en skadad Diego Alves och en knappt ordinarie Javi Fuego är vicekaptener känns inte lika komplett – men samtidigt har alla hög status i truppen och bidrar med den erfarenhet som Paco saknar.

Jag tror det här är ett viktigt steg för Valencia. Laget kommer aldrig ta nästa kliv i utvecklingen med Dani Parejo som en nyckelspelare. Redan nu ryktas han vara på väg bort från klubben och det tror jag vore det absolut bästa för alla inblandade parter.

Det är dags att Valencia börjar om utan Parejo – med Paco som given frontfigur och ledare.

***

Borja Bastón!

23-åringen gör sin första säsong i La Liga och har nu nitat dit 14 (!) baljor i lilla Eibar. Ett smått sensationellt facit för Atlético-lånet lite mer än halvvägs in i säsongen.

Skicka Borja till EM, säger jag. Vicente del Bosque har få givna anfallsspelare och Borja borde vara högaktuell. Detsamma ska förstås gälla Aritz Aduriz.

***

Allt pekar på att Atlético Madrid kommer släppa sin juvel Óliver Torres. Ett beslut som kändes långt borta i början av säsongen, men som vuxit fram allt tydligare de senaste veckorna.

Sedan Thomas börjar leverera samtidigt som Carrasco och Saúl tydligt går före i hierarkin har speltiden successivt blivit allt mindre för Óliver. Han har aldrig lyckats ta nästa steg under Diego Simeones vingar och nu verkar det som att han lämnar för gott.

Den spontana känslan är att det också är bäst för alla inblandade. Han har aldrig funkar i Simeones krävande spelidé, inte i närheten på samma sätt som han gjorde succé i Porto, där han ofta spelade i en fri roll på mittfältet.

Ur ett långsiktigt perspektiv tror jag det bara är positivt för Óliver att ha formats under Simeone i Atlético, men för hans personliga utveckling är det dags att röra på sig. Han kommer få ut mer av sin enorma kapacitet och potentiell i en annan klubb, som använder honom på rätt sätt.

Adam Pinthorp

Celta Vigos värvningstaktik kan öppna mer för Guidetti

Det händer en hel del i Celta Vigo under januarifönstret. Lagkaptenen och lagets viktigaste spelare under hösten – Augusto Fernández – har redan lämnat för Atlético Madrid.

In i hans ställe på mittfältet har klubben hämtat chilenske landslagsspelaren Marcelo Díaz från Hamburg. En smart värvning på förhand, även om Díaz inte har samma status som Augusto och lär få slita ont för en plats i startelvan.

En ännu mer intressant värvning är dock den av Claudio Beauvue. Anfallaren gjorde respektfulla 17 mål i Guingamp förra säsongen och plockades upp av Lyon i somras för att bredda truppen som i höstas krigade på flera fronter. Trots att Nabil Fekir tidigt drog på sig en långtidsskada och att Alexandra Lacazette slitit med formproblem har Beauvue inte riktigt lyckats ta nästa steg i Lyon. Och nu är han helt plötsligt klar för Celta Vigo.

Det ställer en hel del frågor som är värt att försöka reda ut. Varför plockar Celta ytterligare en central anfallare när Iago Aspas varit strålande och John Guidetti sakta men säkert kommit igång?

Beauvue kan förvisso användas på en kant, men har spelat stora delar i Lyon som en central anfallare och gjorde detsamma i Guingamp. Att han är värvad som en ytterforward ter sig onaturligt.

För mig är det glasklart. Eduardo Berizzo har inget behov av tre profilstarka anfallare med Celta-mått mätt om man ska fortsätta spela 4-3-3.

Hela hösten envisades Berizzo med samma spelsystem, vilket givetvis var fullt logiskt med tanke på att resultaten gick lagets väg. Efter Nolitos skada i december har argentinaren dock gett med sig för att testa nya formationer.

I den senaste ligamatchen spelade Aspas och Guidetti från start tillsammans för första gången med den förstnämnde i en lite släpande roll. Med båda på planen var Levante aldrig riktigt nära en poäng på Balaídos, men efter att svensken byttes ut med halvtimmen kvar fallerade mycket av Celtas anfallsspel – något som tidningarna tryckt extremt hårt på under veckan.

Det här var definitivt inte sista gången som Berizzo använde sig av två centrala anfallare i stället för en spjutspets och två ytterforwards. Det bekräftar om inte annat värvningen av Claudio Beauveu.

Det kan också vara en fingervisning om att Nolito trots allt är på väg bort. Nu har spanjoren varit skadad i en månad och mitt utgångstips är ändå att han blir kvar i klubben (Celta har dessutom inget lika stort behov av att sälja efter att ha fått in 60 miljoner för Augusto). Men gör han en lika fin vår som höst lär storklubbarna banka hårt på dörren för hans underskrift.

Oavsett vilket är det ett smart drag av Celta att bredda konkurrensen och bredden. Fabián Orellana och Iago Aspas är svåra att passera – och när både John Guidetti och Dejan Drazic stundtals visat framfötterna när de fått chansen växer helhetskonkurrensen i laget med råge.

Och är det någon som växer ytterligare och bara vill visa ännu mer när det tillkommit ännu en anfallare i laget så är det Guidetti. Just nu svävar han på moln i Celta efter hyllningskören som tillkommit efter hans succéinsats mot Levante, med två mål i blott andra ligastarten.

Svenskens sista mål, som betydde 2-0 (se båda målen HÄR), utsågs av La Ligas officiella youtube-kanal till omgångens snyggaste. I staden är han redan älskad och Berizzo har flera gånger uttryckt sin tro på Guidetti.

Fem mål på de senaste tre starterna är ett enastående facit och att inte bara göra mål mot Cádiz i cupspelet bevisar också Guidetti har mer i sig.

Även om konkurrensen kommer bli mördande hård även i våren så tror jag att värvningen av Claudio Beauvue bara kommer öppna upp dörrarna ännu mer för svensken i framtiden.

Nu gäller det att fortsätta leverera.

Adam Pinthorp

Zidane kunde inte fått en bättre start

Behagligt spelschema med motståndare på pappret bara skall köras över och inget Copa del Rey-spel att fokusera på parallellt.

Zinedine Zidane har öppen gata att i lugn takt slå sig till rå på Real Madrids tränartron – och hittills har det funkar ofattbart bra. Det går varken dra slutsatser eller några djupare analyser efter bara ett par matcher som huvudansvarig, men känslan som betraktare är att han kommit in i precis rätt läge för att ge spelartruppen ny fart under fötterna.

Gareth Bale har äntligen prickat in formen. Karim Benzema ser bättre ut än någonsin. Isco och Luka Modric fullkomligt leker fotboll och Cristiano Ronaldo har även han hittat målet igen.

Real Madrids första halvlek mot Sporting Gijón på Santiago Bernabéu var den bästa den här säsongen. Sedan är det frågan om det bara var Madrid som var bra eller en kombination av ett naivt spelande Sporting utan vidare organisation i försvaret. Oavsett vilket fullkomligt sprudlade det av energi och spelglädje hos Real Madrid framför en smattrande nöjd Florentino Pérez på presidentläktaren.

Jag är övertygad om att Real Madrids diskvalifikation i cupen efter Denis Cheryshev-soppan i slutändan kan innebära något gott. Nu har Zidane gott om tid att sätta sin prägel utan att kastas in i hetluften med två matcher i veckan.

Hans blotta närvaro har gjort att fansen har börjat tro om en ny stor era och spelarna ser ut att trivas. Nu ska det bli intressant att se hur allt också fungerar i praktiken när motståndet är av tuffare dignitet.

Och om Zidane kan lyfta spelare som Benzema, Isco och Varane till nya nivåer. Jag tror han kan göra det.

***

Såg Las Palmas-Atlético på Estadio Gran Canario under söndagen. En match helt enligt förväntan, där det till slut rann ifrån lite väl stort och Atleti vann med klara 3-0.

Filipe Luís bäst på plan. Jan Oblak fortsätter leverera stort mellan stolparna. Hela mittfältet med Koke, Saúl, Gabi & Augusto imponerade. Samspelet och alla taktiska detaljer blir ännu tydligare när man får överblicken på plats. Blir alltid lika förvånad över hur stort jobb som Koke lägger ner i defensiven. Inte alltid mest välpolerad när det gäller alla offensiva detaljer, men taktiskt är han en guldklimp för Diego Simeone.

Just mot Las Palmas gick det dock rätt bra även offensivt. Två finfina målgivande passningar till Antoine Griezmann som fortsätter trycka in mål summerade en bra dag på jobbet för Atlético.

Även om det var närmare 30 000 på arenan och stundtals kokade inser nog de flesta kanarier att det inte var i en sådan här match Las Palmas ska ta sina poäng för att hålla sig kvar.

Adam Pinthorp

Fifa sätter käppar i hjulet för Real Madrid

Det var upplagt för ett förhållandevis lugnt januarifönster i Real Madrid inför den stora rockad av spelarskiften som väntas äga rum kommande sommar. Cristiano Ronaldo har varit betydligt svagare den här säsongen än tidigare i Real Madrid-tröjan och med Paris Saint-Germain bankandes på dörren med ett monsterbud är det logiskt att Florentino Pérez tänker i banorna att göra sig av med storstjärnan (även Gareth Bale) för att bygga om offensiven.

Därför kom dagens stora nyhet i världsfotbollen som en gigantisk käpp i hjulet för Madrid. Fifƒa offentliggjorde att både Real och Atlético får transferförbud efter att klubbarna registrerat otillåtna under 18 år mellan tidsperioden 2005 och 2014.

Precis som i fallet med Barcelona är straffet att klubbarna inte får registrera spelare under de två kommande transferfönstrena – något som alltså inte inkluderar det som är öppet nu i januari.

För Atlético är detta givetvis inga bra nyheter heller, men samtidigt är det ingen större fara på torpet. Klubben har i veckan höjt Antoine Griezmanns utköpsklausul till makalösa 100 miljoner euro – omkring en miljard svenska kronor – och att döma av fransmannens kroppsspråk på planen och hans uttalanden utanför densamma har han själv inga större planer på att lämna den spanska huvudstaden och en klubb som fortsätter växa på samtliga fronter.

Den sportsliga ledningen har därtill förbättrat avtalen och höjt utköpsklausulerna för Ángel Correa som José María Giménez, där fler spelare i den yngre generationen väntas stå näst på tur. Lägg då också på att såväl Augusto Fernández och Matías Kranevitter förstärkt truppen i januari och skrivit på långa avtal.

Diego Simeone förfogar för närvarande över den starkaste Atlético-upplagan på väldigt många år. Framför allt är det en spelartrupp där majoriteten är under 25 och långt ifrån färdigutvecklade. Lyckas man behålla sitt nuvarande lag löper Atleti ingen vidare risk att tappa slagkraftighet utan snarare fortsätta bygga vidare på den unga stomme som finns att jobba med.

I Real Madrid är det betydligt mer annorlunda. Jag är övertygad om att Florentino Pérez vill bygga om i sommar och sälja av ett par av storstjärnorna, Cristiano Ronaldo inkluderad. Tranferförbudet ändrar därför spelreglerna rejält.

Men, det finns ett kryphål som både Real och Atlético kan ta sig igenom. Barcelona överklagade nämligen Fifas dom, vilket resulterade i att transferstoppet sköts ett värvningsfönster. Med största sannolikhet lär Madrid-klubbarna göra detta, och skulle i sådana fall kunna värva spelare även till sommaren.

Oavsett vilket väntar tuffa tider av långsiktig planering. Atlético har redan nu ett lag där långsiktigheten är stor. För Real Madrid lär det innebära betydligt större huvudbry där det är troligt att man ger sig ut på marknaden för att hämta in spelare som passar in i den långsiktiga mallen. Ett nytt test, där processen ska bli högintressant att följa.

Adam Pinthorp

40 är ingen ålder för Valerón

Långsammast. Minst löpstark. Definitivt äldst.

Men. Juan Carlos Valerón visade mot Eibar i går att han fortfarande är överlägsen sina konkurrenter i tanke och passningsspel.

Bockade av arena nummer 15 i Spanien i och med besöket på Estadio Gran Canaria under gårdagen. Las Palmas vann med 3-2 – precis som i första mötet – och är vidare till kvartsfinal i Copa del Rey för första gången på över ett årtionde.

Valerón slog bort en passning under hela matchen. Han borde fått minst ett par målgivande passningar om hans kamrater bara varit lite snabbare i tanken och haft större fokus i avsluten.

Att han är störst i Las Palmas råder inga tveksamheten om. Han är överlägset mest populär och säljer flest tröjor av alla. Och i går bevisade han återigen att en åldern bara är en siffra. Han har hunnit bli över 40 år nu, den gamle Deportivo La Coruña-ikonen.

Efter att ha återvänt hem till Las Palmas för att runda av och hjälpa laget upp till Primeran, så förlängde han i somras sitt kontrakt med ytterligare ett år. Det lär bli hans sista i karriären. Hela säsongen har känts som en sorts avskedsturné för Valerón. Han är älskad i de flesta delarna av Spanien, både för hans insatser i klubblagen men också i landslaget genom åren.

På den absolut högsta nivån, i de tuffaste matcherna, brukar hans tempo inte räcka till längre. Han är inte ordinarie när Las Palmas matchar sitt bästa lag. Men spelskickligheten finns det ingen som bemästrar så väl i laget som Valerón. Hans passningsspel håller fortfarande världsklass och hans patenterade vändningar som lurar bort motståndarna sitter i ryggmärgen.

Känner mig nöjd att få tagit del av Valeróns avskedsturné och se honom bevisa att gammal fortfarande är äldst.

***

John Guidetti – målskytt på nytt i cupen. Fjärde totalt, vilket innebär skytteligaledning tillsammans med Álvaro Negredo och Munir El Haddadi som gjorde två baljor för Barça mot Espanyol i går.

Dessutom utbytt med 20 minuter kvar, trots att Dejan Drazic – som tydligt är bakom i anfallshierarkin – fortsatt var kvar på planen. En antydan om att svensken möjligen startar i ligan till helgen?

Nolito är fortsatt skadad och varken Guidetti eller Iago Aspas lär petas ut på en kant. Däremot har Eduardo Berizzo valmöjligheten att formera ett offensivt 4-4-2 med Orellana/Wass på flankerna.

Kul att Guidetti åtminstone tar för sig när han får chansen från start. Han har fortfarande bara startat fyra matcher i Celta Vigo, och mestadels gjort inhopp med kvarten kvar. Totalt fem mål är med den ringa speltiden ett klart godkänt facit. Men nu gäller det förstås att leverera i ligaspelet också.

***

Hur vädret är i Las Palmas? Tja, någonstans mellan min och Valeróns ålder.

Med andra ord helt perfekt.

I dag tar jag revansch på Kviborg i en ny padel-turnering efter debacle för undertecknad i tisdags.

Adam Pinthorp

Atlético fortsätter skriva historia

I en haltande tabell där Barcelona och Sporting Gijón möts i en uppskjuten match i februari har vi nu resterande lag på 19 spelade omgångar. Hälften av säsongen är färdig. Och just nu är det Atlético som håller till i toppen. Detta efter en insats i snudd på perfektion på Balaídos mot Celta Vigo.

Det är fortsatt inte särskilt snyggt. Det är inte alltid så underhållande. Men Diego Simeone har förstått vad det innebär att bygga ett lag. Har man inte samma förutsättningar och spelarmaterial som Barcelona och Real Madrid får man kompensera det på andra sätt. Genom att satsa på kollektivet. En benhård spelidé som grundar sig i ett kollektivt arbetande defensiv, som bygger mycket på en hög och intensiv press, ett vasst omställningsspel och ett beundransvärt jobb på fasta situationen som nästan är prickfritt både offensivt och defensivt.

När Simeone tog över som tränare för Atlético januari 2011 var klubben den femte mest framgångsrika i La Liga-historien. I maratontabellen låg såväl Athletic Club (51 poäng) som Valencia (82 poäng) före.

I dag, efter tre färska poäng mot Celta Vigo, är läget annorlunda. Nu har Atlético klivit upp på tredjeplats i maratontabellen. Osannolika 82 poäng har alltså tagits in på nästan exakt fem år. Det säger förvisso en del om Valencia – men framför allt mest om Atlético.

Klubben fortsätter att skriva historia och nu kan laget börja förbereda sig inför säsongens andra halva som serieledare. Välförtjänt serieledare. Och en definitiv guldkandidat när vi har spelat ytterligare 19 omgångar.

Ser personligen fram emot att se Atleti på plats mot Las Palmas nästa söndag. För att inte tala om mötet mot Barça i slutet av månaden. Det kan bli en knivskarp tillställning som mycket väl kan komma att avgöra hela guldracet.

Adam Pinthorp

Villarreal, journalistlandslaget och Juan Carlos Valerón

Vi har kommit exakt halvvägs in på La Liga-säsongen. Vi konstaterar Eibar som en jätteskräll på övre delen av tabellen, att Celta Vigo gjort en makalöst stark första halva, att Real Sociedad är säsongens stora besvikelse och att Valencia underpresterat grovt med sitt spelarmaterial.

Men ett lag som vi pratat alldeles för lite om är Villarreal. Den gula ubåten har parkerat på en fjärdeplats efter 19 omgångar – bara en (!) snål poäng bakom Real Madrid. Efter att Celta Vigo successivt dalat både tabell- och spelmässigt efter den pigga säsongsinledningen har Villarreal fortsatt ånga på och nu också dragit ifrån övriga konkurrenter i kampen om den sista Champions League-platsen rejält

För även om det är kortare väg upp till topptrion är det snarare den där sista CL-platsen som Marcelinos lag har byggt ihop – allt annat vore sensationellt. Oavsett vilket är det beundransvärt vilket jobb Marcelino har gjort för att få ihop det här unga laget till en gul maskin.

Det mest imponerande? Att laget faktiskt inte spelat lika bra som man i perioder gjort tidigare under Marcelino. Och att både Mateo Musacchio och Bruno Soriano – två av lagets ledare och viktigaste spelare – inte varit tillgängliga hela hösten.

Trots ett ungt och orutinerat lag har Marcelino lyckats snickra ihop ett otroligt starkt kollektiv. För ett år sedan skeppades klubbikonen Cani i väg till Atlético de Madrid för att han inte hade dragit jämnt med Marcelino och enligt tränaren själv inte presterat som sig bör på träningar. Det är laget före jaget i Villarreal. Det spelar ingen roll om du heter Cani och bär nummer tio på ryggen. Följ policyn, annars är det dörren ut som gäller.

Det är inte en eller två spelare som är störst anledning till Villarreals framgång. Receptet är en välorganiserad spelidé där kollektivet är allt. Lädret på marken, mycket bollinnehav, högt presspel – men jämfört med de senaste åren också mer fart från kanterna. De yngre förmågorna i form av Nahuel Leiva, Samu Castillejo, Samuel García och inte minst Denis Suárez har bidragit med kreativitet och någonting nytt till truppen.

Samtidigt är det svårt att inte imponeras över Cedric Bakambus målsnitt och hans samarbete med anfallskollegan Roberto Soldado. När jag fått frågan vem som är den bästa sommarvärvningen till La Liga under hösten har jag flera gånger fallit på Soldado. Han har långt ifrån vräkt in mål, men hans hårda slit, hans karaktär och hans kombinationsspel med övriga offensiva pjäser har passat in alldeles lysande i Villarreal.

I dag spelade han fram Bakambu till båda målen i segern mot Sporting Gijón. Med Villarreals unga snittålder i åtanke finns all anledning att tro att utvecklingen bara fortsätter framåt och att laget blir ännu bättre.

***

Jag fick äran att debutera i journalistlandslaget i fredags. Borta mot Finland. Kryssning både dit och hem.

Det var knappats Riquelme-klass på min insats på det centrala mittfältet. Avlöste slarv med taffliga passningar i första halvlek för att ändå kliva upp en nivå i andra. Fick tvåa i betyg av förbundskapten Ramin Nouri och kom undan med blotta förskräckelsen tack vare en överraskande stark krigarinsats med mina mått mätt.

Framför allt är jag stolt över att hela laget lyckades trappa upp i andra halvlek och till slut också få med sig ett 1-1-resultat. Kollega Axel Pershagen stod för tidernas kanske fulaste assist fram till en annan TV4-bekanting i form av Ali Reza Zohori Pour.

Efter en handfull GT större än Rasim Reiz självförtroende på hemvägen firade vi ändå poängen som en seger (det blev tydligen förlust senast det begav sig i Helsinki). Resten av historien lämnar vi där.

Coach Nouri har ju redan betygsatt samtliga på Twitter, men eftersom jag hade lovat ett par att göra detsamma får det väl komma en liten kort sammanfattning här.

Lelle Sandahl – 3.
Klippa både som målvakt och på att ta nya profilbilder. Säkerheten själv.

Linus Norberg – 2.
Visade bättre form på färjan hem än på fotbollsplanen – men slängde på Emil Kåberg-vinnarskallen i andra och höjde sig.

Marko Päivärinne – 3.
Lagkapten, äldst och spelade sista delen av matchen halvskadad. Karaktär som få.

Herman Hansson – 4.
Tog för sig i sin debut och visade ledaregenskaper som mittback. Släppte ingen förbi sig och drog även i väg på ett par offensiva räder.

Axel Pershagen – 2.
Tidernas fulaste assist borde höjt betyget, men Pershagen som skröt om en “Roberto Carlos-fot” inför matchen hade ingen lycka med sig i avsluten och bör inte spela i försvarslinjen framöver. Bra i andra.

Christoffer Braw – 4.
Sprang mer än övriga mittfältare tillsammans. Ovärderligt jobb i det tysta.

Adam Pinthorp – 2.
Slog två bra passningar under hela matchen. Precis godkänd.

Ali Reza Zohori Pour – 3.
Handbollsspelaren saknade klister på bollen i första halvlek, men växte successivt och avslutade hela kalaset som poängräddare i ren Pippo Inzhagi-klass.

Kalle Dahlberg – 2.
Stark arbetarinsats men har betydligt mer sulfinter i sig. Kunde utmanat och utmärkt sig mer.

Tina Luoma – 2.
Den som det verkar första kvinnan i journalistlandslaget någonsin gjorde stundtals livet surt för finnarna – oavsett om det handlade om distraktion eller en brytning.

Ramin Nouri – 3.
Hade i andra halvlek en helt odefinierbar position och skrek smått panikartat mest hela tiden, men var också den som stundtals satte fart på anfallsspelet när vi jagade kvittering. Bra fart.

Rasim Reiz – 3.
Brände alla sina målchanser, filmade en hel del och skrek konstant saker till domaren på ett språk han inte förstod. Mister GT hade inte sin mest lyckade dag på jobbet, men bjöd ändå på stor underhållning stundtals och var högst inblandad i kvitteringsmålet.

***

Det var över ett år sedan jag såg fotboll på plats i Spanien senast. Alldeles, alldeles för längesedan med andra ord.

Men nu är det snart dags igen. I morgon åker jag till Gran Canaria med en av mina La Liga-föregångare här på sajten, Christopher Kviborg, och på onsdag kan jag så småningom bocka av arena nummer 15 i Spanien. Las Palmas-Eibar väntar på Estadio Gran Canaria, och kommande helg kommer även Atlético på besök till ön.

Får jag önska mig någonting så är det att se Juan Carlos Valerón. 40-åringen gjorde 90 minuter mot Eibar tidigare i veckan och har fortfarande mer boll i sig än de flesta.

Adam Pinthorp

Messi & Ronaldo petas i höstens La Liga-lag

Twitter: @pinthorp

Så här några dagar in på det nya året tänkte jag ändå samla tankarna och ta en titt i backspegeln. Mycket hände under hösten och många spelare briljerade individuellt. Jag har plockat ut de elva spelare som jag tycker utmärkt sig mest på sin position under hösten och där alla haft stor inverkan på sitt lags respektive framfart.

Och det här är nog första La Liga-elvan sedan närmare ett decennium som inte innehåller varken Lionel Messi eller Cristiano Ronaldo.

Elvan:

Keylor Navas
Juanfran Torres – Diego Godín – Aymeric Laporte – Filipe Luís
Bruno Soriano – Sergio Busquets – Andrés Iniesta
Antoine Griezmann – Luis Suárez – Neymar

***

Målvakt: Keylor Navas (Real Madrid)
Motivering: Lagets bäste spelare under hösten. Trots ett stundtals ganska ihåligt försvar har Keylor Navas match efter match hållit nere siffrorna. Har inte kommit upp på samma höga nivå efter skadan under senare delen av hösten och har hård konkurrens av Jan Oblak i Atlético-målet om den här platsen, men costaricanens extraordinära säsongsinledning var någonting utöver det vanliga.

Högerback: Juanfran Torres (Atlético de Madrid)
Motivering: Stabil defensivt, alltid ett vapen offensivt. Har i mina ögon ingen riktigt stark utmanare till den här platsen då han på det defensiva planet överglänser sina konkurrenter i ligan. Lär starta för Spanien i EM.

Mittback #1: Diego Godín (Atlético de Madrid)
Motivering: Ligans främste mittback med en mils avstånd. Styr och ställer i sin backlinjen och har stor anledning i att Atlético bara släppt in åtta mål under säsongen – bäst av alla lag i de europeiska toppligorna tillsammans med Bayern München.

Mittback #2: Aymeric Laporte (Athletic Club)
Motivering: Well, jag är svag för Laporte, det har ni förstått vid det här laget. Men ungtuppen fortsätter växa sig stark under Ernesto Valverdes vingar och är mer än redo för ännu större uppgifter. Att han fortfarande inte fått chansen i Les Blues framstår som ett stort mysterium. Placeringssäker, elegant och stark i luften.

Vänsterback: Filipe Luís (Atlético de Madrid)
Motivering: Såg lite ringrostig ut de första matcherna men har successivt vuxit tillbaka in i Atlético-skorna sedan comebacken. Är sämre än mängder av spelare offensivt (Marcelo, Alba, Gayá, Jonny & Jaume Costa långt före) men klart bäst defensivt. Och det är väl ändå det som en försvarares primära uppgift.

Mittfältare #1: Bruno Soriano (Villarreal)
Motivering: Var förvisso borta några veckor på grund av skada – men det höjer bara upp hans slutbetyg då skillnaden mellan Villarreal-kaptenens frånvaro respektive närvaro är enormt stor. En självklar ledare i laget både på och utanför planen, passningssäker som få och en vänsterfot som till och med blivit ett offensivt vapen. Bruno ska till EM, det är inget snack.

Mittfältare #2: Sergio Busquets (Barcelona)
Motivering: Han fortsätter vara Barcelonas mest underskattade spelare, men är i själva verket den absolut viktigaste pjäsen i Luis Enriques lagbygge. Sergio Busquets är navet i Barças spel. Han styr tempot, han läser spelet och han har till och med dragit på sig en roll som ledargestalt.

Mittfältare #3: Andrés Iniesta (Barcelona)
Motivering: Gör sällan mycket poäng – men har för vana att kliva fram när det som bäst gäller. Trots att han hunnit över 30-strecket ser Andrés Iniesta ut att vilja spela fotboll mer än någonsin. Och när han vill det, då är hans plats i La Liga-elvan tämligen ohotad.

Anfallare #1: Antoine Griezmann (Atlético de Madrid)
Motivering: Han spunnit vidare på sin fina vårsäsong 2015 med att ta ytterligare kliv under Diego Simeones ledning. Vuxit ut till en världsspelare som kan göra mål på egentligen alla sätt. Genombrottsstark, bra skott, farlig på huvudet och kvick i djupled. Många kommer dra i Griezmann i sommar.

Anfallare #2: Luis Suárez (Barcelona)
Motivering: Gör en av sina bättre höstsäsonger i karriären. Klev fram ytterligare när Leo Messi skadade sig och gör mål på i princip allt. Ingen pardon. Inga tveksamheter. Världsklass från Luis Suárez den här hösten.

Anfallare #3: Neymar (Barcelona)
Motivering: Hela ligans bästa spelare så här långt. Tog över manteln från Leo Messi i dennes frånvaro och växte med ansvaret både en och två nivåer. Målskytt, framspelare, artist och en lagspelare. Det lär inte hända den här gången – men jag blir förvånad om inte Neymar kliver upp och hämtar Ballon d’Or inom några år.

***

Bubblare: Jan Oblak (Atlético), Mario Gaspar (Villarreal), Marcelo (Real Madrid), Augusto Fernández (Celta Vigo), Beñat Extebarria (Athletic Club), Cristiano Ronaldo (Real Madrid), Nolito (Celta Vigo) & Aritz Aduriz (Athletic Club).

Adam Pinthorp

Real Madrid har tagit ett beslut som aldrig skulle behövts

Nästan exakt sju månader. Sedan fick Florentino Pérez och Real Madrid-styrelsen nog. Känslan är att spelarna aldrig haft det minsta förtroende för Rafa Benítez. Och framför inte supportrarna.

Poängtappet på Mestalla i går blev droppen för huvudstadsklubben. En poäng som förvisso är en mer än vad Real Madrid lyckades plocka med sig hem i bagaget från Valencia när det begav sig förra säsongen – men ett poängtapp som i längden kan visa sig vara ytterst kostsamt.

Det är ingen som är förvånad över det här beslutet. Redan när Rafa kritade på kontraktet och presenterades i Santiago Bernabéus lokaler började sanden i timglaset att rinna. Det var bara en fråga om tid.

Sju månader fick Madrid-sonen (hans bakgrund både i staden och i Real Madrid i ett tidigt skede i karriären låg förstås till stor grund att han fick jobbet från första början) innan resan nu är över. Real Madrid har tagit ett beslut som aldrig skulle behövt att tas.

Att sparka en mästartränare i Carlo Ancelotti och ersätta med Rafa Benítez som inte skördat stora framgångar på tio år framstår för varje dag som går som ett stort mysterium. Florentino Pérez konstanta suktan efter perfektion och att vara nummer ett kommer fortsätta – och att ge Benítez kicken är ett bra steg på vägen. Han saknade både karisma och ledaregenskaper för att leda världens största fotbollsklubb till toppen.

Som tur är, för Real Madrid, är säsongen långt ifrån körd. Trots poängtappet i går är det bara fyra poäng upp till serieledande Atlético Madrid och maximalt fem upp till Barça som har en hängmatch mot Sporting Gijón framöver. Men läget i ligan är förstås inte optimalt. Halva säsongen är snart spelad och Real Madrid har ingenting i egna händer. Man är beroende av att konkurrenterna tappar poäng längs vägen – men den primära uppgiften är nu att få igång det egna maskineriet.

På tränartronen kliver Zinedine Zidane in och ska försöka få fart under fötterna på sina spelare. Och visst ringer det en och annan klocka när en spansk storklubb plockar in en gammal ikonspelare som närmast har tränat reservlaget. Det var precis så Pep Guardiola anställdes för FC Barcelona 2008 – helt utan erfarenhet från tränaryrket på den absoluta toppnivån. Jag är övertygad om att Florentino inte vill annat än att se Zidane lyckas på ett liknande sätt som Guardiola gjorde i Barça. Han kan klubben, känner redan spelarna sedan året som assisterande tränare då La Décima också bärgades, och har förtroende från supportrarna.

Skulle han lyckas vore det så nära perfektion det går för Real Madrid. Men den största frågan, bortsett från om Zidane i fråga är rätt man för uppgiften, är om Florentino Pérez är beredd att offra tålamodet och ge fransmannen den tid han behöver.

Nu kan fansen i alla fall börja drömma. Rafa Benítez som Real Madrid-tränare gick inte ens ihop i drömmarnas värld.

***

På tal om Valencia-Real Madrid. Sett till hur matchbilden såg ut och hur matchen artade sig är det svårt att kalla det hela för ett poängtapp för Madrids del. Valencia var i perioder mycket bättre, även om hawaii-fotbollen sken igenom och ett oavgjort resultat känns rätt logiskt i slutändan.

André Gomes var en av planens giganter. Med sin fysik blandat med teknik och speed klev han förbi gång efter annan från vänsterflanken och bevisade att han även kan vara ett giftigt attackvapen från kanten. I dag pryder han många uppslag i de lokala tidningarna och fansen älskar portugisen. Kan han bara få upp poängproduktionen ett par steg till kommer Valencia kunna bygga mycket runt André Gomes i framtiden.

***

Det är för övrigt dags att skicka Bruno Soriano till EM i sommar. Maken till underskattad spelare som är sin klubb trogen och verkligen förtjänar att spela ett stort mästerskap och i den bästa av världar få kröna karriären med en titel. Villarreal-kaptenen är vital för sitt lag som bara ligger en (!) ynka poäng bakom Real Madrid i tabelltoppen just nu. Det är smått osannolikt.

Värt att komma ihåg är att Villarreal spelade i Segundan för 2,5 år sedan.

***

Vad som händer med Rafa Benítez, förresten? Det känns som hans bäst-före-datum redan är passerat och väl det. Men skulle Gary Neville fortsätta vägra vinna ligamatcher som Valencia-tränare finns det i alla fall en plats där Rafa fortfarande har ikonstatus: Mestalla.

Det blev han gott och väl påmind om i går.

Samtidigt vore väl det höjden av fiasko att återvände till den klubb han en gång gjorde sig ett namn på riktigt för att köra allt i botten. Han kommer knappast återupprepa bedriften och föra Valencia till två ligatitlar.

Adam Pinthorp

Thomas är Vicente Calderóns nye kelgris

Atlético de Madrid är ny serieledare i La Liga. Det står klart efter att Barcelona kryssat i stadsderbyt mot Espanyol – samtidigt som Atleti efter många om och men knep en trepoängare hemma mot Levante.

Men det var inte faktumet att Atlético nu är uppe i tabelltopp jag tänkte prata om, utan snarare spelaren som varit en vass tunga på vägen för Diego Simeones lag den senaste månaden: Thomas Partey.

Vem, kanske många undrar? Och ja, det är inte den mest profilerade av mittfältare i laget. 22-åringen har varit utlånad de två senaste säsongerna (först Mallorca i Segundan, och i fjol till Almería), för att återvända till huvudstadsklubben i somras och kriga om en plats. Efter flertalet imponerande insatser under försäsongen bestämde sig slutligen Simeone och hans ledarstab att behålla Thomas i truppen som ersättaren för Mario Suárez.

Men speltiden har varit knapp. Tiago, Gabi, Koke, Óliver & Saúl har samtliga gått före på det centrala mittfältet, och under de första månaderna satt Thomas mestadels på läktaren.

För en månad sedan hade nog de flesta varit överens om att Thomas låg i farozonen för att lånas ut under vårsäsongen – men läget har ändrat drastiskt sedan Tiago skadade sig.

I portugisens frånvaro har Thomas successivt jobbat sig in i laget, och sedermera också fått sina chanser. I Copa del Rey-mötet med Reus imponerade han i båda matcherna, och gjorde det enda målet på Vicente Calderón med en precis volleyträff strax utanför straffområdet.

Och på fem inhopp i ligaspelet har ghananen hunnit sätta ett rejält avtryck. Mot Rayo Vallecano dagen före nyår hoppade han in i mitten av andra halvlek, för att med sin fart och energi trumma i gång det under matchen annars sega Atlético-maskineriet. Han väggspelade sig fram med Saúl för att därefter elegant chippa fram bollen till en fri Ángel Correa som satte dit 1-0-målet bara ett par minuter från slutet.

Trots framstående insatser återfanns Thomas ändå på bänken i går när Atlético tog sig an Levante hemma på Calderón. Efter 70 minuter då tillställningen fortfarande var mållös äntrade han planen – och fick återigen fart på sitt lag. Tio minuter senare solosprang han sig igenom och prickade själv in segermålet – hans första ligamål någonsin för Atlético.

– Det spelar ingen roll hur många minuter man spelar. Hellre 15-20 riktigt bra minuter som hjälper laget, än 60 halvdana, kommenterar Diego Simeone på var och varannan presskonferens.

Thomas Partey var extremt långt ifrån en etablerad plats i Atlético de Madrid när säsongen drog i gång. Men allting ont för också någonting gott med sig. Tålamod, hårt slit på träningarna och Tiagos skadefrånvaro har öppnat upp chansen – och han har tagit vara på varenda minut han har fått.

Nu väntar i stället ett stort huvudbry för Atlético under januarifönstret. Med tidigare Celta Vigo-kaptenen Augusto Fernández presenterad och klar som Tiagos ersättare under våren, argentinske stortalangen Matías Kranevitter anländ från River Plate och helt plötsligt en canterano i Thomas Partey som börjat leverera så det står härliga till finns mängder med alternativ på det centrala fältet.

I dagsläget finns det inte på kartan att Simeone skulle göra sig av med Thomas som är en ny kelgris på Vicente Calderón. Óliver Torres, som var petad till läktaren i går, har blandat och gett under hösten men bidrar ändå med egenskaper som ingen annan har. Mitt tips är att Kranevitter, som ännu inte har någon erfarenhet från vrakens Atléticos spelfilosofi eller fotbollen i Spanien, lånas ut under resten av säsongen. Han behöver både acklimatisera sig och framför allt speltid.

***

Söndagen efter nyår 2015. Valencia-Real Madrid på Mestalla. Jag var på plats på den gigantiska arenan och bevittnade en fotbollsmatch med både kvalité och enormt underhållningsvärde. Valencia vann med 2-1 efter att Antonio Barragán (!) och Nicolás Otamendi – för övrigt bäst på planen – gjort målen för hemmalaget efter Cristiano Ronaldos ledningsmål på straff.

I dag, exakt ett år senare, är det dags för lagen att drabba samman på Mestalla igen. Och nu är det två extremt pressade lag som beträder den gröna mattan. Valencia har fortfarande inte vunnit under Gary Neville i ligaspelet och föll senast i regionsderbyt mot “lillebror” Villarreal. En seger i kväll hade gett en enorm skjuts för självförtroendet – och inte minst lite andrum för Neville & Co.

Real Madrid? Tja, läget i huvudstadsklubben är alltid smått kaotiskt. Och 2016 har börjat sisådär, inte minst för James Rodríguez. Colombianen klev in på Real Madrids träningsanläggning Valdebebas med polisen i hälarna för ett par dagar sedan. Enligt uppgifter till AS körde James 200 kilometer i timmen på motorvägen med polisen efter sig. Exakt vad som kommer ske i ärendet är oklart men böter och eventuellt indraget körkort lär rimligtvis följa som straff.

På det sportsliga planet vilar fortsatt ett stort frågetecken och hel stor dos press över Rafa Benítez, som måste leverera resultat. Efter Barças kryss i går har Madrid chansen att knappa in två poäng på en av konkurrenterna och se till att toppstriden tätnar ytterligare. Ett måste för Rafa Benítez om han ska sitta säkert i båten.

Adam Pinthorp

Senaste tweets