Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

En sorgens vecka för fotbollen

Det har varit några sorgens dagar i fotbollsvärlden. I torsdags somnade en av de största någonsin, Johan Cruyff, in. Bara 68 år gammal.

Han har vunnit mängder med ligatitlar, Champions League som tränare, VM-silver 1974 och har tre Ballon d’Or-troféer på prishyllan. En otrolig karriär. Tragiskt nog förlorade han kampen mot cancern.

Jag minns personligen inte Cruyff som spelare. Och enda minnet av honom som tränare är när han var förbundskapten för Katalonien mellan 2009-13 – vilket i sig är en väldigt speciell roll som inte kräver högsta aktivitet.

Men även om jag inte har någon personlig relation till Cruyff så har han lämnat ett gigantiskt fotbollsarv efter sig. Han tränade det Barcelona som kallades “Dream Team” i början på 90-talet och vann klubbens första CL-titel samt fyra raka ligatitlar.

20 år tidigare hade han satt rejäla avtryck i samma klubb som spelare. Precis som i Ajax. Precis som i det holländska landslaget.

Johan Cruyff var totalfotbollen personifierad. En föregångare till många av de största tränarna som leder skutan ute i fotbollsvärlden i dag.

En storartad karaktär som inte lät någon bestämma över honom. Som hade auktoritet, en vilja av stål och ett enormt fotbollshjärta.

I Barcelona har det varit stor sorg sedan beskedet i torsdags. I dag hölls en hyllningscermoni vid port 14 på Camp Nou, något som symboliserar Cruyffs tröjnummer.

Kopplat till Barça som klubb är det ändå omöjligt att kringgå det faktum som skedde när Joan Laporta ersattes av Sandro Rosell som president 2010. Den sistnämnde plockade per omgående bort Johan Cruyffs titel som hederspresident i klubben, något han fått efter sina lojala och framgångsrika år i klubben både som spelare och ledare. Laporta följde Cruyff-stilen. Rosell gjorde raka motsatsen.

Det här var ingenting som röstades fram av medlemmarna, trots att FC Barcelona är en medlemsstyrd klubb, vilket redan där var ett övertramp med stora mått mätt från Rosell.

Cruyff tappade förtroende, en del hopp och hans inflytande blev inte detsamma. Men när allt kommer kring är det fortsatt en rejäl majoritet som värderar och älskar det holländaren gjorde inte bara för Barcelona utan för hela fotbollen.

Gårdagens landskamp mellan Holland-Frankrike stannades upp i minut 14 som en hyllning till Cruyff. En början på en lång och välförtjänt hyllningskör.

Tack för totalfotbollen, Johan Cruyff. En mästare.

***

Espanyol bekräftade i veckan att tröjnummer 21 – som inte använts sedan 2009 då lagkapten Dani Jarque tragiskt dog i hjärtattack blott 26 år gammal – kommer börja användas igen.

Men bara spelare som är fostrade i klubben kommer få bära tröjan.

En fin gest och en passande vecka att offentliggöra det.

Adam Pinthorp

Costa, Morata, Alcácer – eller kanske Aduriz?

Ja, det är frågan som många ställer sig inför Spaniens kommande EM-äventyr. Vem ska agera spjutspets och i primära fall göra målen?

Det finns oändligt med alternativ – men inget självklart svar. Går man på form borde Eibars guldgosse Borja Bastón, som gjorde mål nummer 17 i La Liga den gångna helgen, vara en het kandidat. Men att han ratas av Vicente del Bosque i den här landslagssamlingen där träningsmatcher mot Italien och Rumänien står runt hörnet ger en fingervisning om att han är bortprioriterad.

Skulle Borja blivit uttagen till den här samtlingen hade det varit en skräll i sig, framfarten i klubblaget till trots. Nu är chansen minimal att han tar sig till Frankrike i sommar.

I stället har del Bosque en del andra alternativ att fundera över. Generationsväxlingen på den spanska anfallssidan har varit i full rulle i ett par år nu. Fernando Torres, Álvaro Negredo och Fernando Llorente har bytts ut mot betydligt yngre förmågor – men ingen har gjutits fast som ett självklart val.

Diego Costa startade den senaste träningsmatchen (även den enda sedan EM-kvalet avslutades då den tilltänkta matchen mot Belgien cancellerades på grund av säkerhetsskäl) mot England men har haft svårt att prestera i landslaget. Nu är han petad helt och hållet från truppen.

Jag förstår det beslutet. Och hade jag varit boss hade jag gjort precis likadant. Läget var annorlunda inför VM för två år sedan då Costa precis hade blivit spelklar för Spanien och hade en majestätisk säsong i Atlético i ryggen. Då suktade La Roja efter en kvalitativ “nia” och gav Costa ett väldigt stort förtroende trots att han aldrig levde upp till förväntningarna.

Och med de högst halvdana prestationerna i Chelsea den här säsongen i åtanke är det enkelt att begripa varför del Bosque ger sig på andra alternativ. Costa är långt ifrån given i dagsläget – inte ens i en EM-trupp, även om det säkerligen vill mycket till för att han skall petas när det väl kommer till kritan.

Nu står förbundskaptenen med tre renodlade kandidater till platsen som nia i de kommande träningsmatcherna. EM-kvalets främste målskytt (för Spaniens del) Paco Alcácer, en formstark Álvaro Morata som flög fram på Allianz Arena för bara några dagar sedan, och en 35-årig Aritz Aduriz som högst välförtjänt gör comeback i landslagsdressen.

Jag skulle påstå att det är väldigt jämnt strå och att den här samlingen kommer avgöra väldigt mycket för hur Spaniens anfallstrupp ser ut i EM.

Alla har sina favoriter, sina visioner och sina önskningar. Ingen hade blivit förvånad om del Bosque väljer att göra precis som i EM för snart fyra år sedan, det vill säga rata en renodlad anfallare helt och hållet och spela med en “falsk nia”. Då hette den spelaren Cesc Fàbregas. Att han går före någon av anfallarna i nuläget känns lika långsökt som att Fernando Torres gör landslagscomeback.

I min värld står Morata och Alcácer högst i hierarkin. De passar bäst in i det spelsätt som Spanien vill praktisera sin fotboll. Båda är smarta spelare, duktiga på att kombinera och hitta ytor både för sig själva och sina medspelare. Diego Costa är en annan spelartyp som ännu inte riktigt anpassat sig till spelfilosofin, och Aduriz känns mer som dagens svar på Llorente och en joker att kasta in om man vill ändra om i anfallsspelet och skicka in bollar i straffområdet.

Svaret på frågan lär inte vara definitivt förrän EM drar i gång. Men skulle äventyret dra i gång redan den här veckan tror jag valet hade fallit på Álvaro Morata. Insatsen han gjorde på Allianz mot Bayern var spektakulär och höll komplett världsklass-nivå. Det enda som saknas är slutprodukt, och kan han hitta tillbaka till målformen från debutsäsongen i Juventus har del Bosque en spelare av yppersta kvalité att förlita sig på längst fram i banan.

Efter att ha lett både U19-landslaget (2011) och U21-landslaget (2013) till EM-guld som skyttekung är väl det enda som saknas för att sluta cirkeln att Morata gör det samma på seniornivå.

Det är dags för den yngre generationen att slå sig in på allvar nu.

Resan har redan startat. Den här samlingen blir vital för alla spelare som står utanför en självskriven plats i truppen.

***

Även om det var en gyllene läge att såra Atlético efter lagets tuffa Champions League-drabbning mot PSV Eindhoven i veckan så tål det ändå att imponeras å det grövsta av Sporting Gijón som vände och vann mot Atleti i helgen.

Och är det enda laget bortsett från Barcelona som lyckats göra två mål mot Diego Simeones manskap i ligaspelet den här säsongen. Bara en sådan sak.

***

Grande Villarreal!

Apropå att imponeras, alltså. Vända underläge 0-2 mot Barcelona, oavsett hemmaplan eller ej, är vrålstarkt.

En annan diskussion värd att ta upp vid senare tillfälle är hur många matcher Jérémy Mathieu har kvar i Barça-tröjan efter sitt halvdana inhopp.

***

Hallå, vad händer med Las Palmas? Kanariefåglarna har kvittrat till som aldrig förr. Otrolig seger på Anoeta trots straffmiss tidigt i matchen gör att Las Palmas rycker ifrån en gnutta i bottenstriden och i kampen om ett nytt kontrakt.

Och Willian José, vilken andra hälft på säsongen. Sergio Araújo, superhjälten från förra säsongen och mannen som fixade avancemanget till La Liga, var tämligen ohotad etta som anfallare under hösten.

Efter nyår har Willian José sakta men säkert fått alltmer speltid i takt med Araújos formkurva pekat nedåt, och på sistone har han befäst sin plats som lagets nummer ett i anfallet.

Nytt mål i helgen innebar åttonde målet i ligaspelet. Inte så pjåkigt för en spelare som mestadels agerade inhoppare under hösten.

John Guidetti-liknelsen är givetvis påtaglig. Och apropå svensken gjorde han helgens snyggaste spelmål. Det kan han så klart tacka Nolito och framför allt Fábian Orellana för, som putsade och knöt skorna och serverade ett guldläge för svensken bara några meter från mållinjen på Mestalla. Pang, 0-1, och ett par minuter senare dundrade Hugo Mallo in slutresultatet och fixade Celta Vigos seger.

Valencia har mentalt redan avslutat den här säsongen. Det utnyttjade Celta på bästa sätt. Europa-spelet närmar sig för Vigo-klubben och det är förstås enormt positiva nyheter för Guidetti inför nästa säsong.

***

Hörni, ni missar väl för övrigt inte VM i Fifa (!) i kväll? Ja, ni hörde definitivt rätt. I afton, eller rättare sagt framåt natten, stundar avgörandet i Fifa-VM. 2,3 miljoner har deltagit i diverse kval, 32 finalister blev i går fyra semifinalister och nu kommer allt ställas på sin spets.

En svensk deltar, Ivan Lapanje, och bär visst favoritskap. Jag kommenterar kalaset med start 23.00 tillsammans med Jesper Englin och även om majoriteten av spelarna konsekvent väljer att lira med Brasilien (hur kan man inte välja att spela med Andrés Iniesta i ett spel?) kommer stor underhållning utlovas. Live på fotbollskanalen från 23.00 och hela vägen fram till finalen.

Adam Pinthorp

Hoppas Asenjo är tillbaka för att stanna

Villarreal klart för kvartsfinal i Europa League. Efter en mållös tillställning på BayArena räckte 2-0-viktorian från första mötet gott och väl till avancemang.

Och ingen kan säga annat än att Sparta Prag – Lazio-krossen i åttondelen till trots – är en drömlott till den stundande kvartsfinalen. Villarreal har öppen gata till semifinalen.

En som njöt mer än någon annan av den hållna nollan och avancemanget i går var Sergio Asenjo. Den nu 26-årige målvakten har minst sagt haft motgångar i karriären.

Skadeproblemen började redan under tiden i Valladolid, där han också fostrades, men behövde då aldrig ingripa med någon operation. Efter ett par väldigt fina säsonger i Valladolid kritade han på fyraårskontrakt med Atlético de Madrid 2009. Vid den tidpunkten var han tilltänkt förstemålvakt. Före David de Gea, före Joel Robles – två målvakter som med facit i hand lyckats rätt bra på sina håll.

Insatserna i Atlético höll dock inte högsta kvalité – eller åtminstone inte tillräckligt hög – varpå de Gea tog vid som nummer ett mellan stolparna. Det var en motgång i sig. Och värre skulle det bli när han i maj 2010 slet av korsbandet och fick spendera ett halvår av rehabiliteringsträning.

Asenjo kom tillbaka strax före jul samma år men lånades under januarifönstret ut till då storsatsande Málaga för att ta över som förstamålvakt i klubben. Det gjorde han också, men bara för fem ligamatcher – sedan var olyckan framme igen.

Samma knä, ny korsbandsskada.

När det handlar om samma knä är det inte ovanligt att en fortsättning som fotbollsspelare på elitnivå är utesluten. Men Asenjo kom tillbaka, och efter att ha suttit fast på bänken i Atlético bakom Thibaut Courtois lånades han inför 2013/14 ut till Villarreal.

Och oj, vilken fart det blev på karriären. Låneavtalet förvandlades till en permanent deal året efter och för nästan exakt ett år sedan kallades Asenjo upp till det spanska A-landslaget efter två lysande säsonger i Villarreal.

Men som ni förstår har vägen mot framgång inte varit spikrak sedan dess. Månaden efter landslagssamlingen slet Asenjo av korsbandet på nytt – mitt under sin bästa tid i karriären.

Den påfrestning, både fysiskt men framför allt mentalt, är svår att relatera till. Det är totalt ett par år vid sidlinjen bestående av idel rehab som Sergio Asenjo genomlidit. Bara 26 år gammal.

Asenjo är ingen som lägger ner på marken och grinar för vad som har hänt. Han lever i nuet, tittar framåt och ser möjligheterna. Avsluta karriären? Nej, han vill vinna en titel med Villarreal, han vill till EM med Spanien. Då är det bara bita i det sura äpplet och försöka kriga sig tillbaka.

Efter ett par veckor på bänken var det så dags för Asenjo att göra comeback i går. Rakt in i hetluften i en viktig match.

En hållen nolla senare och Asenjo kan fira både för sin egen del och för lagets avancemang.

Men frågan är hur många liknande motgångar som målvakten klarar, även om han uppenbarligen har en mental styrka som få andra. Låt oss hoppas att han håller sig ifrån svåra skador och kan fullända sin potential som målvakt.

I sådana fall finns alla chanser att han både lyfter en Europa League-titel i vår och är en del av Spanien EM-trupp i sommar.

***

I drabbningar med utländska lag har spanska lag gått vidare från 43 av de 46 senaste dubbelmötena i Europa-spel. Det är en helt vanvettig siffra.

Och än så länge verkar det inte bättre än att spanska lag måste slå ut varandra för att lämna Champions och Europa League. Valencia blev första laget att lämna spelet utanför Spaniens gränser den här säsongen. Nu väntar både Barça-Atleti och Sevilla-Athletic i CL- respektive EL-kvart.

Brutalt tragiskt, kan jag tycka. Inte bara för mitt goda öga till den spanska fotbollen, utan rent generellt. Jag tyckte det var lika tråkigt att Man United-Liverpool lottades mot varandra redan i åttondelen. I en semifinal är det en grej, men så pass tidigt in i slutspelsskedet är det synd att vi inte får se en större blandning.

Vi kan i alla fall konstatera att vi har minst ett lag i såväl CL- som EL-semifinal i vår. Det är alltid något.

Adam Pinthorp

Atleti förblir en mardrömslott – en generationsväxling till trots

Jag kan tänka mig att Manzanares-floden höll på att svämma över som en effekt av ljudvolymen, mullret och glädjeskriken som utspelade sig på Vicente Calderón när Juanfran precis slagit in den avgörande straffen.

Atlético-spelarna bildade en glädjehög. Och Diego Simeone – som med sitt engagemang, sin frenesi och sin ständiga hunger i princip framkallat en elektrisk stämning under straffläggningen på egen hand – tog givetvis ett segervarv runt planen.

Atleti gjorde det igen. Laget är klart för kvartsfinal i Champions League för tredje året i följd. Och för andra gången i rad efter ett dramatiskt straffavgörande.

Den här gången var det ingen Jan Oblak som stod i avgörandets centrum, utan en veteran som klev fram och prickade in 8-7-straffen för Madrid-laget. Ingen är värd framgången och den lyckan mer än Juanfran. 31-åringen har haft en udda och tämligen krokig fotbollskarriär som tidigt tog sin början i Real Madrids ungdomsakademi. Det blev ett halvt dussin matcher i A-laget följd av en fin låneperiod i Espanyol, innan han drog vidare till Osasuna där han hade många fina säsonger mellan åren 2006-2011.

Vid den tidpunkten var Juanfran fortfarande yttermittfältare. Knappast lämpad för någon av de största klubbarna, men en spelare som stundtals kunde glänsa i Osasuna.

När sedan Atlético behövde bredda truppen vintern 2011 kontaktades Juanfran och affären roddes snabbt i hamn. Han hade svårt att ta en ordinarie tröja till en början, men när skadorna började dugga tätt dök chansen upp – som högerback.

Resten är historia.

Därefter har Juanfran varit en given del av Diego Simeones startelva. En spelare att lita på, en viktig kugge i omklädningsrummet, en förebild för de yngre förmågorna och en lojal stöttepelare som valt bort de större lönekuverten som erbjudits från andra klubbar.

I dag tillhör han en av världens absolut främsta högerbackar – även om han i mångt och mycket fortfarande är underskattad.

Men det här inlägget är inte tänkt att bara handla om Juanfran och veteranerna i Atlético Madrid. Allihop tog sitt ansvar i returen mot PSV. Från Diego Godín som ledaren i backlinjen, kapten Gabi på det centrala fältet och en pigg injektion i form av Fernando Torres i andra halvlek.

Atlético hade inte klarat sig utan de rutinerade spelarna. Inte i sådana här sammanhang. Då lyser de klarare än någonsin och behövs mest av allt.

Men det som är slående är hur Atlético lyckats genomföra något extraordinärt under den senaste tvåårsperioden som fortfarande gått under radarn för den stora massan: en generationsväxling.

För ett par år sedan var snittåldern i startelvan närmare 30. I dagsläget är den nästan fem år yngre – och det har knappast påverkat resultaten.

De senaste matcherna har Atlético haft en snittålder på strax över 25 år. Och då är capitán Gabi (32), Diego Godín (30) samt Juanfran (31) & Filipe Luís (30) givna inslag i laget.

Under hela förlängningen mot PSV – precis som under 90 minuter på Mestalla för ett par veckor sedan – bildade José María Giménez (21 år) och Lucas Hernández (20) mittlås. Det är extremt ungt för att vara på den här nivån. Atlético fortsätter ändå vara Europas mest framgångsrika lag defensivt.

Klubbens projekt under Diego Simeone – som för ett år sedan förlängde till 2020 – är mäkta imponerande och intressant. Parallellt med framgångarna på fotbollsplanen och påfyllanden av titlar i troféskåpet har Simeone och hans tränarstab planerat och strukturerat upp en plan som sträcker sig många år framåt i tiden.

Vissa har lånats ut för att få tillräckligt med speltid (Saúl Ñíguez/Óliver Torres), medan vissa har varit kvar i klubben för att formas under Simeones vingar, lära sig spelsystemets grunder och komma in i hela filosofin. José María Giménez är det bästa exemplet. Ángel Correa och Lucas Hernández två andra, där samtliga sakta men säkert fått sina chanser.

Jag fick frågan så sent som under tisdagen om Simeone har fått ut maximalt av Atlético Madrid. Kan laget upprepa en CL-final? Har musten inte redan sugits ur laget? Finns det verkligen mer att ge?

Personligen tror jag det är precis tvärtom. Vi har fortfarande inte sett den bästa versionen av Simeones lagbygge. Projektet fram till 2020 (det kan givetvis sträcka sig längre än så) grundar sig i att peaken inte ligger en vecka framåt i tiden. Det som är imponerande å det grövsta är att laget fortsatt är konkurrenskraftigt på flera fronter trots den generationsväxling som varit nödvändig att genomföras, både ur ett sportsligt och ett ekonomiskt perspektiv.

Många ur den yngre generationen har redan tagit för sig och är vitala för dagens Atlético. Ett par av morgondagens stjärnor håller fortfarande på att skolas in.

Matías Kranevitter som handplockades från River Plate och anslöt i januari har redan hunnit spela Madrid-derby och nu även göra Champions League-debut i ett ytterst prekärt läge. Lucas Hernández har visat nerver av stål de tillfällen han har fått chansen – trots lång möda och oändligt med tid på bänken och läktaren under säsongen. Ángel Correa är den offensiva yngling som har störst potential att bli en världsstjärna och har redan visat prov på sin briljans. Frågan är om Luciano Vietto så småningom väljer att följa samma spår.

Klart är oavsett vilket att Atlético är klart för CL-kvartsfinal för tredje året i följd. En En stor bedrift som slår fast att klubben etablerat sig som en av Europas starkaste. En handfull av veteranerna är fortfarande kvar, men i övrigt är det ett nytt, ungt och fräscht Atlético som vi har fått bekanta oss med den senaste tiden. Disciplinen, organisationen och spelfilosofin är fortfarande densamma. Tacka Diego Simeone för det.

Och som man pratar om i fotbollens värld. Anfall vinner matcher, defensiv vinner titlar. Bara ett mål framåt på de sex senaste slutspelsmatcherna i Champions League imponerar föga. Men har man en benhård defensiv kan det bära långt likväl.

Det här är inget färdigt Atlético. Ge det ett par år till, så kommer laget högst troligt ha ytterligare en nivå i sig.

Men att räkna bort laget med Europas bästa defensiv är ett vågat kort att spela. Atlético är och förblir en mardrömslott för samtliga lag på fredag – en generationsväxling till trots.

Adam Pinthorp

Fiaskot är ett faktum – Valencia måste rekonstruera

Levante-Valencia 1-0.

Valencia i misär. Gör sin sämsta säsong på över tio år sett till budget, ambition och förväntningar. Och mycket mer pinsamt för klubben blir det inte att se lillebror segra i stadsderbyt.

Just nu är laget på plats tolv i tabellen. Målet inför säsongen var att om inte bryta sig in i toppstriden så i alla fall närma sig trion. I nuläget är har serieledaren Barcelona 41 poäng mer än Valencia. Det är alltså sju poäng fler än vad Valencia ens har tagit under säsongen.

Smaka på den. Känn in det och försök förstå hur en klubb som spenderade över en miljard inför säsongen mår och känner sig.

Även om Gary Neville må sitta kvar säsongen ut har dödsstöten kommit för längesen. Han blir inte långvarig i klubben. Till sommaren kommer en ny tränare ta över rodret.

Men problemen är mycket större än så. Valencia behöver en ledare. En vinnarkaraktär. En röst utåt.

Någon som inte bara talar i klyschor och praktiserar mycket snack och liten verkstad bäst av alla – utan någon som är genuin, öppen och engagerad. Valencia har saknat ex-presidenten Amadeo Salvo mer och mer för varje sekund sedan han försvann från sin maktposition. En person som gör allting, från minsta till största detalj, för klubbens bästa och inte för sin egen vinning.

Sedan Salvo klev åt sidan – även om det var långt ifrån vad han innerst inne själv ville – har Valencia saknat en liknande karaktär. En talesman som supportrarna och folket i staden förstår och litar på. Och framför allt har en stark tro till.

I dagsläget är det ingenting att skopa under mattan att Valencias beslutsfattande som klubb den senaste tiden varit mestadels bedrövliga. En stor budget finns, men spelarköpen har generellt sett varit fatala misslyckanden. För att inte tala om tränarcirkusen.

Att Gary Neville anställdes som Nunos ersättare är så mycket svågerpolitik det kan bli. Peter Lim, miljardären som har investerat stora pengar i Valencia, har ett annat projekt tillsammans med bröderna Neville – Salford City. Ett enkelt val. Men högst svårbegripligt och samtidigt väldigt chansartat då Neville aldrig tidigare haft ett tränarjobb.

Noll koll på språket, kulturen och förmodligen alldeles för dålig kännedom om laget på förhand. Det var ämnat för att misslyckas.

Likaväl som Valencia behöver en högre röst som för talan utåt behöver klubben en huvudtränare som känner till kulturen och historian i klubben. Att plocka in en gammal ikon behöver inte alltid vara det rätta beslutet – den vägen har Valencia redan testat på och körde då rakt ner i diket.

Men det måste vara en karaktär som kan få hela klubben på sin sida. Alltifrån de högsta hönsen med stålarna, supportrarna och inte minst spelarna. Det är smått bisarrt att ett så bra lag på pappret kan se så dåligt ut i praktiken. Allt är givetvis inte tränarnas fel, spelarna måste också ta ett ansvar. Men det gäller att det finns en tro på vad som ska praktiseras och en tydlig idé om hur det ska genomföras.

Potentialen är fortfarande enorm i Valencia. Men inget piano är självspelande. Det måste finnas personer som drar i trådarna och gör det på rätt sätt.

Gary Neville är inte svaret. Och gapet efter Amadeo Salvo är som ett stort svart hål.

Min gissning är att Valencia åker ur Europa League-spelet i veckan mot Athletic, och precis lyckas parkera på övre halvan av tabellen i ligan.

Fiaskot är redan ett faktum. Det kan egentligen bara bli värre. Nu måste klubben rekonstruera och komma på fötter. Precis alla förutsättningar för att bli den stormakt som den en gång var finns. Allt är där. Nu gäller det bara att göra om och göra rätt.

Nya tag nästa säsong. Med rätt personer kan det gå snabbare än blixten innan Valencia åter är i Champions League men då inte bara för att titta på och tappa en slutspelsplats till belgiska Gent. Titta bara hur fort det har gått för Atlético de Madrid att etablera sig i toppen. Men vägen är lång och det gäller att komma in på rätt köl redan nu – att avsluta snyggt och kliva in till nästa säsong med en bra känsla.

Helst utan någon engelsman på bänken och med en genuin sportslig ledning.

***

Que golazo de Yehven Konoplyanka!

Ukrainaren har vuxit successivt i Sevilla och jag tror han kommer explodera på allvar nästa säsong. Otrolig spelare i sina stunder.

En annan som bjöd på en och annan delikatess mellan Sevilla-Villarreal var Adrián López. Sedan första tiden i Atlético har spanjoren har extremt svårt att hitta formen. Men efter två tuffa sista år under Diego Simeone och en tämligen blek säsong i Porto är han åter i Spanien och nu kommit på banan i Villarreal.

Får han bukt med skador och kan ta sina chanser finns där inne en riktigt bra spelare.

***

Lionel Messi spelar på en egen nivå. Han kan missa straffar till höger och vänster – men det spelar ingen roll.

Sagolik form på argentinaren just nu. Ingen är i närheten.

***

Klart att Guiseppe Rossi skulle sänka Valencia, för övrigt. Den gamle Villarreal-anfallaren har sett het ut under sina första veckor i Levante och fortsätter han så här lär han spela fotboll mer regelbundet på El Madrigal från och med hösten.

Och dom gula ubåtarna från norr har förstås ingenting emot att Valencia tvålas dit och att Rossi är en avgörande faktor.

Adam Pinthorp

Vi kommer prata om detta Villarreal länge

Rafa Benítez, Rafa Benítez, Rafa Benítez…

Inledde säsongen i Real Madrid. Nu tar han över Newcastle.

Kanske inte den utvecklingen som huvudpersonen själv varken hade hoppats på eller förutspått. Men förmodligen är han mer rätt i Newcastle än i den spanska huvudstaden.

Hade han tagit ytterligare ett toppjobb hade manuskriptet till decenniets komedi redan varit klappat och klart.

***

Mycket skön fotboll som hägrat runt om i Europa den här veckan. Real Madrid har kvalificerat sig för CL-kvartsfinal utan att anstränga sig i någon överdriven grad mot Roma. Inga konstigheter.

Det råder inga som helst tvivel om att det är i Champions League som Madrid riktar sitt fulla fokus den här våren. Ligan är körd, ingen cupfinal väntar. Chansen att rädda säsongen finns i den mest prestigefyllda turneringen – lite som i fallet var där “La Décima” säkrades för snart två år sedan.

Själv var jag och kollade CL-fotboll på annat håll, närmare bestämt i London. Och det är imponerande hur mycket Paris Saint-Germain har vuxit som lag de senaste säsongerna. Förra säsongen visade man karaktär och vilja när man, om än med marginaler på sin sida, slog ut Chelsea. I år var det aldrig något snack om saken. PSG blir ett lag att räkna med på allvar den här säsongen.

Är det någon gång Zlatan Ibrahimovic ska vinna den där jävla Champions så är det nu. Han är i sällan skådad form. Och PSG har fått in en extra injektion och dimension i sitt spel med Ángel di María. Samtidigt har många andra höjt sig ytterligare en nivå – det märktes inte minst när Chelsea besegrades utan Marco Verratti på PSG-mittfältet.

Upp till de två övriga spanska lagen att visa samma kraft och styrka nästa vecka. Barcelona har redan ena benet i kvartsfinalen, Atlético har åtminstone ena foten där. Det borde gå.

***

Mest intressant ur spansk synvinkel den här veckan har annars varit systerturneringen Europa League. Och mycket talar för att tre La Liga-klubbar kommer återfinns även i nästa runda.

Athletic vann första mötet mot Valencia, och även om det är vidöppet inför returen, talar formen och rutinen för Bilbao-laget.

Villarreal är fortsatt det laget som har imponerat mest i turneringen. Jag slutas aldrig fascineras över den här klubben och det här laget som Marcelino har snickrat ihop.

Klar fyra i La Liga, och efter 2-0 hemma mot Bayer Leverkusen på väg mot kvartsfinal i Europa League. Igen. Detta trots ett par tunga spelartapp inför säsongen.

Villarreal är en klubb att se upp till. Sansad ekonomi, en av Spaniens främsta ungdomsakademier, ett reservlag på väg upp i andradivisionen (jag ska ägna mer tid åt det laget vid ett annat tillfälle) och ett A-lag som går som tåget utan en trupp som kryllar av stjärnor.

Om fem-sex år, när vi sitter i TV-soffan och följer europeisk toppfotboll och får se Samu Castillejo, Nahuel Leiva, Denis Suárez och Eric Bailly forcera fram – förmodligen i olika klubbar – kommer vi kunna minnas tillbaka på den här tiden. Vilken sanslös uppsjö av talang och potential som detta Villarreal förfogar över i dag.

Alla kommer inte stanna för evigt. Bruno Soriano-karaktärer växer inte på träd i den moderna fotbollen.

Men Villarreal är en perfekt språngbräda för många av spelarna för att ta nästa kliv i karriären. Och så länge klubben fortsätter utvecklas i rask takt både ungdomsmässigt och på seniornivå kommer intäkterna bli allt större och lockelsen av att representera Villarreal även den öka.

Bortsett från fallet Bruno Soriano – han är ovärderlig – skulle jag säga att Villarreal inte är beroende av någon annan spelare för att kunna gå hela vägen i Europa League. I går, mot Leverkusen, spelade varken Mateo Musacchio eller Jonathan dos Santos – två spelare som normalt sett är givna.

På anfallspositionen finns sparkapital i såväl Adrián som i Léo Baptistão. För att då inte tala om alla femtioelva talangfulla yttrar som susar fram och delar kraftigt på speltiden.

Nu hoppas jag bara att det kan gå hela vägen över mållinjen den här gången. Klubben har stupat i både Champions League- och Europa League-semifinal det senaste årtiondet. Det här laget har alla möjligheter att nå ännu längre. Att föreviga denna generation med en finalplats och i bästa fall en titel.

Adam Pinthorp

Athletic – laget med flest "snudd-på-landslagsspelare"

Athletic Club de Bilbao.

En speciell klubb. På alla sätt och vis. Medlemsägd, har en policy att bara använda sig av baskiska spelare (även om reglerna är väldigt diffusa) och har en djupt rotad historia med mängder av framgångsår där man dessutom är en av tre klubbar som aldrig trillar ur Primera División. Ni får en gissning på er att lista ut vilka övriga är.

Den andra stora klubben i Baskien, Real Sociedad, använde sig av samma policy att bara använda regionala spelare fram till 1989. Då kom verkligheten i kapp. Och efter att den irländske anfallaren John Aldrigde kom som första utlänning till San Sebastián och vann den interna skytteligan två säsonger i rad fanns väl ingen större anledning att avpollettera klubbens nya regler.

För Athletic har fallet varit annorlunda. Trots att vi har en fotbollsverklighet som grundar sig i att spelare köps och säljs – för allt större buntar pengar – har Athletic hållit fast vid sin grundpolicy med stolthet och trott stenhårt på sitt koncept.

Baskiens klubb. Bilbaos hjärta.

Medan yngre förmågor runt om i landet, och för all del i världen, drömmer om att representera Barcelona eller Real Madrid drömmer de som växer upp i Bilbao om att byta läktarplatsen på San Mamés till en plats på fotbollsplanen.

Att Iker Muniain tatuerade in den spanska supercup-titeln på hela vaden efter totalt 5-1 mot Barcelona i augusti förra året säger en del. Muniain var då fortsatt på skadelistan och spelade inte en minut. Men det var Athletics första titel på 31 år. Sådant betyder – oavsett om man spelar eller ej. För det är inte det som är det viktiga.

Det som fortsatt är mest imponerande år efter år är att Athletic klamrar sig fast som ett topplag i Spanien. Tre Copa del Rey-finaler de senaste åren, Europa League-final 2012 – och så sent som i augusti alltså en spansk supercup-titel.

Spelschemat har varit tätt för Athletic den här säsongen då laget fått kämpa på flera fronter. Men laget förstärktes också rejält inför med gedigna prestigevärvningar. Inte minst den av Raúl García från Atlético Madrid.

För ett par månader låg Athletic i La Ligas mittenskikt. Men i takt med att motståndarlagen haft sina formsvackor och drabbats av slitage har Athletic klivit upp en nivå. I kväll klev laget förbi Celta Vigo upp på sjätte plats efter säkra 2-0 mot Sporting Gijón – och tog ett stormsteg mot Europa-spel även nästa säsong.

Efter de gyllene åren i början av 80-talet, då klubben tog två ligatitlar och ett cupguld, skulle jag sträcka mig så långt och säga att Athletic aldrig haft ett så bra lag som nu. Man förfogar över en mästerlig tränare i form av Ernesto Valverde, givetvis från Baskien, som valde bort en högre lön, ett bättre spelarmaterial och en helt annan budget att röra sig med i Valencia för att komma hem och träna Bilbaos stolthet. Nu har han också förlängt kontraktet över ytterligare en säsong.

I laget kryllar det av kvalitetsspelare – utan att det för den sakens skull är några världsstjärnor. Framför allt är det nästan ironiskt hur många “snudd-på-landslagsspelare” som finns i truppen.

Aritz Aduriz, Beñat Etxebarria, Mikel San José, Markel Susaeta, Raúl García och även Iker Muniain har alla landslagsmeriter, om än få. Aymeric Laporte borde vara given i en fransk EM-trupp – men har ännu inte fått chansen.

Och återkopplar vi till Spanien hade Óscar de Marcos varit en het kandidat till en EM-trupp om han inte konkurrerat med några av världens främsta högerbackar. Iñaki Williams har en realistisk möjlighet att spela till sig en plats – och Xabi Etxeita gjorde landslagsdebut tidigare i år.

Spetskvalitén finns. Den här säsongen även bredden. Den här upplagan av Athletic är en fröjd att skåda och det ska bli ännu mer intressant att följa utvecklingen framöver. För det är ju inget lag som en spelare bara lämnar så där. Och kan Iñaki, Iker och övriga ungtuppar ta nästa steg i respektive karriär så kan laget helt plötsligt ha ett par världsspelare till förfogande.

Baskiska världsspelare. Det tål att understrykas hur många gånger som helst.

Adam Pinthorp

Ett nytt Real Madrid-namn har tänts på fotbollskartan

När underbarnet Martin Ødegaard äntrade Santiago Bernabéus gräsmatta den 23 maj förra året blev han Real Madrids yngste debutant någonsin med sina blott 16 år och 157 dagar. Helt osannolikt i sig, när man tänker efter.

Och att klubbens största prestigevärvning när det gäller spelare utanför A-truppen skulle debutera redan första säsongen var förstås skrivet i sten. Han gjorde förvisso ett tidigt avtryck i reservlaget Real Madrid Castilla – men mycket politik spelade in när han möttes av applåderna på Bernabéu den där majdagen.

Ut klev Cristiano Ronaldo. In klev Martin Ødegaard. Och historia skrevs.

Jag skulle aldrig någonsin påstå att den norska pojken inte har talang. Efter att ha sett honom såväl i landslaget (där han rent tekniskt ofta är på en egen nivå, det såg vi inte minst mot Sverige) och i Real Madrid Castilla råder det inga tveksamheter om hans enorma potential.

Vissa trodde säkerligen att han skulle fått fler chanser i A-laget redan vid det här laget, men grabben är 17 år, tränar kontinuerligt under Zinedine Zidanes styre och får sina matcher med Castilla.

Pratar vi råtalang är han otvivelaktigt en av klubbens mest intressanta spelare för framtiden. Sedan gäller det att ha lite tur med tränare, tajming och lyckas undvika skador för att nå hela vägen upp till toppen.

Men nog om Martin Ødegaard, för det här inlägget är tänkt att handla om någon helt annan. Medan norrmannen trots allt haft det upp och ned i Real Madrid är det en annan spelare, som är ett år äldre, vars senaste 14 månader varit sensationellt bra.

Borja Mayoral har hunnit göra debut för Castilla (där han i snudd på har snittat ett mål varannan match), vinna skytteligan när Spanien vann U19-EM och därtill A-lagsdebutera i en ligamatch mot Las Palmas.

Men allt kulminerade under onsdagskvällen. I skadade Karim Benzemas frånvaro gav Zidane förtroendet till 18-åringen som spjutspets i Real Madrids anfall när laget gästade Levante.

90 minuter senare kunde Madrid räkna hem en 3-1-viktoria och Borja Mayoral – i sin första start – var en av målskyttarna.

Zinedine Zidane har beskrivit honom som en “anfallare vars rörelsemönster håller skyhög kvalité och som inte behöver mer än ett skottläge för att göra mål”. Hans förebild är Raúl González Blanco.

Och nu har han presenterat sig även på den här nivån.

– När jag hörde att jag skulle starta blev jag extremt exalterad. Jag är här för att kämpa om min plats. Den här dagen kommer jag minnas för evigt och jag kommer behålla tröjan som ett minne från min första start och jag tillägnar målet till min familj, sa Borja Mayoral efter matchen.

Jag påstår inte att Borja Mayoral är ett större råämne än Martin Ødegaard. Båda har hur mycket potential som helst, och har helt olika karaktärsdrag och positioner. Men att som 18-åring starta – och göra mål – för Real Madrid i en viktig ligamatch är ingenting man skojar bort och slår betydligt högre än Ødegaards debut förra säsongen.

Det tar förstås inte bort någonting från Martin Ødegaard. Men det norska underbarnet känner ni redan till. Borja Mayoral är bara ännu ett namn som nu har tänts på fotbollskartan.

Han kan mycket väl vara nästa anfallsstjärna som kommit fram i Real Madrid.

Adam Pinthorp

Senaste tweets