Det var upplagt för Valencia inför säsongen. Nu skulle laget närma sig toppen.
Enklare sagt än gjort, uppenbarligen. Allt låste sig för Valencia under hösten. Kräftgång i ligaspelet och fiasko i Champions League. Nuno och klubben gick skilda vägar, och som svågerpolitiken fungerar klev Gary Neville – som redan hade brorsan Phil i klubben och ett sidoprojekt tillsammans med Valencias investerare Peter Lim – in som huvudtränare. Helt utan kött på benen. Debutant som huvudtränare. En klippa i Sky Sports studiosändningar – men inte lika bra i praktiken.
Det har inte ens tagit fyra månader. Säsongen är redan körd för Valencia. Uttåg i Europa League mot Athletic, utklassat av Barça i Copa del Rey och ett fortsatt vacklande ligaspel där en Europa-plats känns lika långt bort som att Álvaro Negredo når 20-målsgränsen igen.
Klubbledningen är högst oklar. Försvarsspelet är bräckligt och ostrukturerat. Anfallsspelet är undermåligt så det skakar i väggarna på Mestalla.
Och i detta nu, precis efter ett landslagsuppehåll, har Gary Neville till slut fått foten. Han kommer aldrig mer komma tillbaka – och han har knappast stärkt sina aktier när det gäller tränaryrket i fortsättningen.
Att det förr eller senare skulle ske var odiskutabelt. Det borde nog ha skett redan efter utskopningen mot Barcelona. Men bättre någon månad sent än aldrig. Gary Neville har ingenting att tillföra Valencia i nuläget. Laget är ett stort frågetecken som letar efter svar som Gary inte sitter inne på.
Att ge Neville sympati och leda laget säsongen ut hade varit slöseri med tid. Nu kommer Pako Ayestarán, som jobbat i klubben i några veckors tid under Neville, in och ska styra skutan minst säsongen ut. En profil som var assisterande i klubben under de fina åren mellan 2001-04 – och dessutom följde med Rafa Benítez till Liverpool därefter och var med när Champions League-bucklan lyftes 2005.
Han har inga tyngre jobb som huvudtränare på meritlistan och ska man se det i ett större perspektiv känns han mest som en nödlösning för stunden än den som leder Valencia in i nästa säsong.
Jag har nog skrivit tio gånger under säsongen att “nu kan det inte bli värre för Valencia”. Jag vill skriva samma sak nu. För det kan inte finnas på världskartan. Det saknas bara att klubben ramlar ur La Liga i det största misslyckandet någonsin. Men inte ens säsongens Valencia kan nå det bottennappet.
Det blir spännande att följa vad Pako kan ändra om, fixa till eller möjligen köra i botten under sin tid som tränare. Och om han jobbar till sig ett nytt kontrakt eller ej.
Oavsett vilket kan vi nu konstatera att Valencias säsong 2016/17 officiellt är i gång.
Vad som har skett under de senaste åtta månaderna kommer rivas ur historieböckerna och aldrig tas upp igen. Ett praktfiasko. Ett misslyckande som saknar motstycke de senaste åren.
***
AS är redan i gång med rapporteringen kring vem som tar över ansvaret i Valencia nästa säsong.
Den Madrid-baserade tidningen har plockat ut sex potentiella kandidater som just nu står högt i kurs: Paco Jémez, Aitor Karanka, Rafa Benítez, Marcelino, Guus Hiddink.
Ingen Manuel Pellegrini, alltså. Villarreal-bakgrunden till trots (om han ens bryr sig) lär det för huvudpersonen själv vara ett lämpligt alternativ efter sejouren i Manchester City. Tillbaka till Spanien, en bra budget att jobba med, många spelare han känner till väl.
Men gatan var bisarrt det hade varit att se Pellegrini som Valencia-tränare och Roberto Soldado i Villarreal-tröjan nästa säsong.
***
Hörni, det är el Clásico-vecka!
Även om jag gillar att de Sverige spela landskamper (nåja, ibland – eller åtminstone så länge det inte går käpprätt åt pipsvängen) är alla dessa samlingar för att lira träningsfighter rätt gråtrista. Avslagna matcher, spelare som åker jorden runt och skadar sig – och ofta en seg start på ligaomgången som följer.
Därför känns det lite småtrist att el Clásico hamnade just här. Men nu är det bara gilla läget och dagarna kryper allt närmare inpå och snart är det avspark på Camp Nou i klubblagsfotbollens största fotbollsmatch.
Real Madrid knappade förvisso in några poäng då ett i andra halvlek för avslappnat Barça kryssade mot Villarreal och ett slitage-Atlético föll mot Sporting. Men det skiljer tio poäng mellan Madrid och serieledande Barça just nu. Sju poäng vid bortaseger på Camp Nou.
Det kommer aldrig tas igen. Nu handlar det bara om hjärta, vilja och prestige. Skulle lagen dessutom stöta på varandra i Champions League-spelet vill nog båda kliva in till ett sådant möte med en fin känsla.
Det är det som är charmen med el Clásico. Tabellplaceringar, poängavstånd eller stjärnfrånvaro spelar ingen roll – det är alltid en match som hypas till tusen och betyder enormt mycket mer än tre poäng.
Så även den här gången.
***
Apropå slitage-Atlético. Det har ljusnat upp lite de senaste dagarna, men mitt under landslagsuppehållet var klubbens samtliga mittförsvarare (!) på skadelistan.
Nu är Stefan Savic spelklar till helgen, Lucas Hernández på väg tillbaka och Diego Godín kommer med största sannolikhet vara återhämtad till första CL-bataljen mot Barcelona nästa vecka.
Huvudbry för Diego Simeone inför tillställningen mot Betis i helgen.
Det är tur han får tillbaka en Antoine Griezmann i kalasform. Nu har fransmannen börjat skjuta frisparkar som en mästare också.
***
Från skadeläget i Atlético till ett brunkargäng i Sveriges division 7. Jag talar förstås om FC Sampierdarenese. En fotbollsklubb där jag och i runda svängar 60 andra hoppar omkring och har skoj.
Jag vet dock inte hur kul fotbollskanalens chefredaktör Tobias Rosvall – som är ny inför säsongen – har haft under försäsongen. Den enligt rykten gamle stormålvakten har släppt in en tunnel från mig varje träning vi har ställts mot varandra än så länge. Senast i går.
Det känns ändå viktigt att få det sagt. Chansen finns ju att han läser det här.
***
Andrés Iniesta fick en fråga på gårdagens presskonferens om “en seger i el Clásico hade varit det bästa sättet att hylla och hedra bortgångne Johan Cruyff”.
Svaret: “Den bästa hyllningen är det fotbollsarv han lämnat efter sig, inte bara i Barcelona utan i hela fotbollsvärlden”.
Det finns få som Johan Cruyff. Det finns få som Andrés Iniesta.