5 februari 2006. Barcelona. Camp Nou.
En dag jag aldrig kommer glömma. En match jag alltid kommer minnas.
Det var faktiskt min första fotbollsmatch på plats utanför Sveriges gränser. Några år tidigare hade jag blivit frälst av den spanska fotbollen. Pablo Aimar, Juan Román Riquelme, Zinedine Zidane. Min typ av lirare. Den fina fotbollen. Finesser före tacklingar, bollen på marken, små & kvicka lirare som var prioriterade.
Det är också av den anledningen vi får chansen att njuta av Antoine Griezmann i dagens spanska fotboll. Han som blev ratad av de franska såväl jättarna som mindre klubbarna för att han ansågs vara för liten. Där söktes fysiken och de tyngre lirarna. Griezmann fann lyckan och uppskattningen i San Sebastián och Real Sociedad i stället. Och därifrån har karriären artat sig ganska bra.
Backar vi bandet till den där säsongen för tio år sedan igen fanns ett par andra spelare jag sällan kunde slita ögonen ifrån. Den ene var Ronaldinho, en av modern tids absolut största och på toppen av sin karriär en bedårande fotbollsspelare som bjöd på show i snudd på varje moment.
Därför blev det ett antiklimax för egen del när Ronaldinho var avstängd till matchen på Camp Nou den 5 februari. På andra sidan stod ett mardrömsmotstånd för FC Barcelona i form av Atlético de Madrid. Där fanns den andre favoriten: Fernando Torres.
Lagkapten redan vid 19-års ålder, en symbol för sitt Atleti, en talang som hade gett eko i hela fotbollsvärlden. Det är sällsynt att en spelare vid en sådan ung ålder tar för sig på det sättet som Fernando Torres gjorde när han slog igenom. Helt respektlös och med en otrolig mognad, både på och utanför planen.
Atlético vann den där matchen på Camp Nou med 3-1. Fernando Torres gjorde två av målen och var bäst på planen. Sedan dess har jag följt hans fotbollsvandring från Atlético till succén i Liverpool, praktfiaskot i Chelsea, via en anynom sejour i Milan tillbaka till platsen där han hör hemma.
Det är fakta att Torres inte levererat på kontinuerlig basis sedan Liverpool-tiden, åtminstone inte klubblag räknat.
Men det är omöjligt att snacka bort hans otroliga meriter. Han har vunnit allt. Gjort mål i EM-finaler, Europa League-final, Champions League-semi. Det enda han saknar för att cirkeln skall slutas är en titel med sitt hjärtas klubb: Atlético.
Och med en liga som i princip är avgjord lägger supportrarna hoppet till turneringen som går in i ett avgörande skede i kväll. Champions League är tillbaka. Nytt tungviktsmöte mellan två av Europas tillika Spaniens bästa klubblag stundar. Ny match på Camp Nou.
Precis som för tio år sedan kommer Atlético till Barcelona med en Fernando Torres i bra form. Hans insats mot Real Betis senast fick nostalgin att vibrera i väggarna på Vicente Calderón.
Nu återvänder Torres till en skådeplats där han gjort mål både med Atlético och med andra lag genom åren. En av hans favoritarenor. När spanjoren gjorde mål nummer hundra i karriären för Atleti i början av februari så fick han frågan efteråt om han blir kvar i klubben nästa säsong.
– Jag kan inte blicka längre fram än att allt jag vill är att fira en titel med Atlético i slutet av säsongen, svarade Torres.
Jag har sagt det många gånger förr, att jag tror Diego Simeones lagbygge och generationsväxling bara är i ett mellanläge inför vad som komma skall. Laget är ungt och kommer toppas om först ett par år. Men med den ramstarka defensiven och den vinnarmentalitet som finns i truppen råder inga tvivel om en stark konkurrenskraft.
Av de kvarvarande lagen i säsongens upplaga av Champions League rankar jag Atlético som ett av de fyra starkaste lagen – och framför allt den tuffast möjliga lotten för Barcelona. Luis Enriques manskap är som allra bäst mot lag som väljer att spela med en liknande spelidé, helst hög backlinje och med mycket ytor bakåt. Då är Barcelona som farligast.
Atlético gör precis tvärtom, och är förmodligen bäst i Europa på det. Att det likväl är ömsesidigt att Atletis mardrömslott är Barcelona gör dubbelmötet, rävspelet och detaljerna bara ännu mer intressanta. På de senaste 19 mötena lagen emellan har Atlético bara lyckats vinna två. Den statistiken talar sitt tydliga språk.
Samtidigt var den senaste segern just i Champions League, för nästan exakt två år sedan, då Atleti vann hemma på Calderón med 1-0 och slog ut Barcelona i kvartsfinalen med totalt 2-1. Många som äntrar Camp Nous gräsmatta i kväll var med under det dubbelmötet. Det finns på näthinnan.
Barcelona är givetvis favorit, inte bara till kvartsfinalmötet i sig utan hela turneringen. Men jag tror Atlético är det lag som har störst chans att sätta en rejäl käpp i hjulet för Luis Enrique på vägen mot en andra CL-titel i följd.
Och jag hade blivit ett dugg förvånad om en viss Fernando Torres spelar en huvudroll om Atlético fäller krokben på Barcelona i kväll. Han har gjort det så många gånger förr.