Jag sträcker upp handen direkt.
Vad fel man kan ha ibland. Titelstriden i La Liga såg för tre omgångar sedan ut att inte ens bjuda på en smula spänning. Ja, långt tidigare än så faktiskt.
Men jag var lite för tidig att utropa FC Barcelona som mästare den här säsongen.
Vad som däremot har hänt är ännu mer svårbegripligt. Leo Messi hade gått mållös fem raka matcher innan målet mot Valencia, Luis Suárez har börjat variera sina prestationer och börjar rent av se irriterad ut och Neymar har inte alls nått upp till sin normala nivå efter nyår. Men det handlar inte bara om storstjärnorna.
Jag tyckte det var så symboliskt i Champions League-matchen mot Atlético på Calderón, när Andrés Iniesta – knappast den som rör upp känslor eller klagar i onödan – gång efter annan slog ut med armarna när bollen rullades i backlinjen.
Alla har ett ansvar. Alla måste höja sig. Men det här är en kollektiv kollaps. Det hade garanterat satt sig i huvudet. El Clásico-förlust, uttåg ur Champions League. Det blev en förlust för mycket – och av bara farten åkte ett sargat och konsekvent underpresterande Valencia till Camp Nou helt utan press och plockade full pott.
Gerard Piqué sa efter matchen mot Atlético att “alla måste dra sitt strå och höja sig”. Det råder inga som helst tvivel om den enorma grundkvalité som finns i Barças trupp. Det handlar inte om att en spelare måste spela bättre. Det handlar om att som lag enas och bortse från det individualistiska och börja spela som just ett lag igen.
Innan de här ödesdigra senaste två veckorna hade Barcelona inte förlorat sedan den tredje oktober borta mot Sevilla. Nu är det tre raka torsk och fyra på senaste fem. Det är knappast en mättnadskänsla så här på upploppet av säsongen. Slitage? Möjligen en faktor. Framför allt är det garanterat psykologiskt. Laget har inte spelat bra sedan den tappade ledningen i El Clásico.
Det som bara skulle betyda prestige kan mycket väl ha kostat klubben dyrt.
Barça är fortsatt i förarsätet när det gäller ligatiteln. På samma antal poäng som Atleti, och en före Real Madrid, har man inbördes fördel gentemot båda konkurrenterna. Det kan bli avgörande i grunden.
Men att åka till A Coruña och möta Depor, till Sevilla och möta Betis eller åka till Granada i näst sista omgången och möta ett lag som slåss för sin överlevnad är aldrig enkelt. Lägg på ett stadsderby mot Espanyol däremellan.
Det som var så kassaskåpssäkert är nu så vidöppet det kan bli.
Barcelona – 76 poäng.
Atlético – 76 poäng.
Real Madrid – 75 poäng.
En poäng. En liten ynka poäng skiljer.
Det är precis så här vi vill ha en ligaavslutning med fem omgångar kvar. Inte alla i alla toppligor vi får uppleva den ynnesten.
***
Diego Simeone smällde precis till med årets bästa tweet. “Vi uppnådde målet – säkrad Champions League-plats nästa säsong”, skrev han.
Han fortsätter med sitt klassiska mantra. Partido a partido. En match i taget.
Så mycket Diego Simeone det kan bli. Lägger över all press på konkurrenterna. Vilket givetvis är helt rätt.
***
Det är dags att döpa om Europa League till Sevilla League.
Mästare två år i rad. Semifinal som ligger runt hörnet i vår.
Det klart det inte förvånar om laget går hela vägen för tredje året i följd – men jag tror ändå det tar stopp i finalen.
Går det däremot till straffsparkar så skjuter Kevin Gameiro segern till Sevilla. Igen.
Det pratas för lite om Gameiro och hans säsong. Han har fyllt skorna efter Carlos Bacca på ett utomordentligt sätt.
24 mål totalt den här säsongen. Imponerande facit.
***
Vad jag tror om toppstriden? Just nu vet jag bara att det kommer bli rysligt spännande och en kamp in på mållinjen.
Pratar vi om form talar ju allt emot Barcelona och allt för Madrid-lagen. Men mycket hinner ändras innan det summeras.
Den spontana känslan är dock att titeln hamnar i huvudstaden. Någonstans.