Äntligen har Jonathan Viera hittat tryggheten

Det såg ganska mörkt ut. Fjolårets skyttekung Sergio Araújo hittade inte målformen och frågan vem som skulle göra målen blev allt större.

Det är inte helt ovanligt att en nykomling går urstarkt under höstsäsongen och sedan tappar mark under våren. Eibar är ett lysande exempel från i fjol. För Las Palmas del har det varit tvärtom. Successivt har laget som kollektiv och spelarna som individer vuxit in i kostymen och på senare tid har det spelats fantastisk fotboll på Estadio Gran Canaria.

I fredags säkrade Las Palmas det nya La Liga-kontraktet efter en ny demolering. Espanyol kördes över hänsynslöst och slutresultatet skrevs till hela 4-0. Willian José har klivit fram och börjat göra målen, Roque Mesa har börjat komma in i tempot under sin första La Liga-säsong, den offensiva bredden är stor och i försvaret är mer välsynkat än tidigare. Och vid behov av att hålla i bollen finns ett geni på bänken att kasta in i form av Juan Carlos Valerón. Jag såg honom på plats i Las Palmas i januari. Lika elegant och lika självklar som alltid. Lägre tempo i kroppen, men fortfarande lika snabb i tanken.

Men framför allt så har Las Palmas Jonathan Viera. Han slog igenom i klubben för drygt fem år sedan, och gjorde nio mål säsongen 2011/12 i Segunda División. När han värvades till Valencia sommaren 2012 fanns det intresse från många håll och kanter, såväl inhemskt som utomlands. Valencia vann signaturen, och hoppades på “en ny David Silva” (även han från Gran Canaria). Viera såg vass ut under försäsongen, gjorde några enastående insatser men fick aldrig ut sin fulla potential. I en blandning av lite förtroende från tränare som sargat självförtroende låste det sig för Viera – även om hans ljusglimtar vittnade om extrem råtalang.

Kanske var steget för stort. Från Segundan till Primera. Från Las Palmas till Valencia. Inte bara ett kliv upp i seriesystemet utan också ett steg till en storklubb med helt andra förutsättningar att förhålla sig till när det kommer till press och förväntningar.

Han lånades ut till Rayo Vallecano, där han säsongen 2013/14 var en av lagets bästa spelare. Ett mer lagom steg. Därefter såldes han permanent till Standard Liège i Belgien och helt plötsligt hade han genomgått en karriärsbana som få hade väntat sig. I den belgiska storklubben blev det bara sju officiella framträdanden för Viera, som uppenbart inte kommit rätt. Han behövde en nytändning. Starta om. Känna trygghet och förtroende.

Han behövde Las Palmas. Och Las Palmas behövde honom.

Viera var en nyckelfigur när klubben efter många års slit och väntan till slut lyckades ta klivet tillbaka till La Liga. Inte lika bra som när han lämnade klubben 2012 – men spelglädjen hade kommit tillbaka.

Ett långt ifrån ekonomiskt oberoende Las Palmas, som måste hålla hårt i pengarna, hade som delmål under förra sommarens transferfönster att lösa ut Jonathan Viera permanent. I juli blev affären klar för knappt en miljon euro – och med facit i hand kan det vara de mest välinvesterade pengarna Las Palmas gjort på år och dagar.

Viera har varit Las Palmas bäste spelare under säsongen. Referenspunkten i offensiven. Regissören bakom det mesta. I fredags gjorde han själv ett mål och spelade fram till två. Bäst på plan.

Och han är en av dem som växlat upp ytterligare en grad under vårsäsongen. Åtta mål och nio assist totalt i ligaspelet är en fantastiskt facit.

När karriären stod och stampade letade Jonathan Viera efter självförtroende, trygghet och tillit. Han hittade allt i klubben han började spela i som femåring – och nu har han lett Las Palmas till en sensationellt stark comebacksäsong i La Liga. Har man en sådan kvalitativ spelare i laget som nykomling är mycket vunnet från start.

Ska han uppnå Valerón-status krävs det nog dock att han tar sitt förnuft till fånga och håller hårt i tryggheten i hemmaklubben. Och han vill garanterat inte göra om samma misstag igen.

***

Barcelona letade efter en fungerande offensiv – Luis Suárez svarade med åtta (!) mål och tre assist på två matcher.

Herregud.

Det där är en statistik som inte ska existera på den här nivån.

***

Tre omgångar återstår. En poäng skiljer alltjämt i toppen. Barcelona är fortfarande i “pole position” och har allt i egna händer. Det på förhand tuffaste motståndet stötte man på förra omgången på Riazor, men större under har skett än att tappa poäng på ett kokande Benito Villamarín, i ett stadsderby mot Espanyol eller mot ett existens-kämpande Granada.

Det blir en sanslös rysare in på mållinjen det här.

***

Omgångens mest överraskande? Granada-Levante 5-1. Vem såg den komma.

Gillar för övrigt Rubén Rochina skarpt. Han har många fina kvalitéer och hade med bättre slutprodukt och en högre lägstanivå kunnat spela i ett betydligt bättre lag. Åker Granada ur lär han åtminstone inte följa med, det är en sak vi kan slå fast.

***

Paco Alcácer!

Där säkrade han sin EM-biljett i sommar.

Jag hoppas han gör det som startspelare.

***

Om Jonathan Viera ska till EM för övrigt? Jag hade gärna sett honom som en joker, men känslan är att Nolito – som är ännu bättre – tar den platsen.

Det finns ju tyvärr inte utrymme för hur många som helst. Och Vicente del Bosque har sina prioriterade favoriter som varit med hela vägen.

Lyckligtvis är han bara 26 år och fortsätter han på den inslagna vägen kommer chansen förr eller senare. Så bra är han.