Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

"I Real Madrid stal de mina skor, min mat och sa saker jag inte hade gjort"

Tre fasta inslag i Atlético Madrids mittfält den här säsongen har alla fostrats i klubben. Lagkaptenen Gabi nådde hela vägen till A-truppen via ungdomslagen, men var tvungen att växa som spelare i andra klubbar innan han återvände och blev den stöttepelare han i dag är. Koke har bara representerat Atlético och successivt vuxit från talang till rotationsspelare till fullkomligt vital.

Och så har vi säsongens stora utropstecken: Saúl Ñíguez. Den enes död, den andres bröd brukar man tala om i klyschornas värld. Och allting ont brukar föra någonting bra med sig. Som Tiagos skada i höstas. Första reaktionen från klubben och supportrarna var givetvis katastrofal. Portugisen har bara blivit bättre och bättre med åren och har unika karaktärsdrag i Atléticos trupp.

Men det öppnade dörren för Saúl att kliva in och ta sin plats. Det har han gjort med brutalitet och gediget engagemang. I dagsläget är det ingen spelare som Diego Simeone flyttar på.

Saúl är också en av de i Atléticos trupp som har ett förflutet hos lokalrivalen, antagonisten och CL-finalmotståndaren Real Madrid. Från hobbyfotbollen i kvarteren i Madrid lyckades Saúl imponera tillräckligt för att plockas upp av huvudstadens största klubb. Som 13-åring 2008 lämnade sedan Saúl för Atlético.

Men hans tid i Real Madrid fick huvudpersonen knappast att känna sympati med klubben. I dagsläget är det hans största rival – både för att han tillhör Atlético och på ett personligt plan.

– Den här perioden var en bra erfarenhet då jag fick lära mig väldigt mycket och mognade. Rent sportsligt gick det bra, men det var ett svårt år. Det hände saker som pågick utanför idrotten man som grabb på 11-12 år inte ska behöva gå igenom, berättar Saúl i en intervju med El Mundo.

– De (lagkamraterna) stal mina fotbollsskor, min mat. Jag fick inte heller vistas på Valdebebas (Real Madrids träningsanläggning) under två veckors tid på grund av något som jag inte ens hade gjort. De gav min tränare ett brev och påstod att jag hade skrivit det, men det hade jag inte alls.

Saúl hamnade i stället i Atlético Madrid och fick ett kärt återseende med en gammal tränare (Pepe Fernández). Atletis 94-generation var väldigt talangfull. Óliver Torres, som i senare tonåren ansågs vara den största talangen, är bara en av lagkamraterna som Saúl tidigt fick dela omklädningsrum med.

I Atleti värderades också helt andra egenskaper. När han kom från Real Madrid var han renodlad yttermittfältare. I Atlético fick han spela i en alltmer central position på mittfältet – och växte som fotbollsspelare.

Saúl tog sig stegvis igenom stegen under juniortiden och gjorde seniordebut säsongen 2010/11 med Atléticos reservlag i tredjedivisionen. en officiella debuten i A-laget kom ett par år senare, närmare bestämt i mars 2012, då 17-årige Saúl spelade de sista minuterna mot Besiktas i Europa League (en turnering som Atlético sedermera vann).

Den efterföljande säsongen fick Saúl träna väldigt mycket med A-truppen precis som jämnåriga Óliver och Javi Manquillo. Han spelade två Copa del Rey-matchen 2012/13 i en turnering som Atlético slutligen gick hela vägen och vann – och dessutom bröt en 14-årig spöktrend mot Real Madrid som besegrades i finalen.

Sommaren därpå blev en stor nyckel för Saúl. Han var ung och behövde speltid. Diego Simeone är ingen tränare som lovar speltid. Det är någonting man förtjänar, oavsett hur rutinerad eller oerfaren man är, men ingenting man utlovar. Det slutade med att Saúl lånades ut till Rayo Vallecano, ett beslut som i dag har betytt väldigt mycket för spelarens utveckling både som fotbollsspelare och människa.

– Jag måste alltid se till mitt eget bästa och i mitt fall är det bästa inte att sitta på bänken eller på läktaren. Det gäller alla unga fotbollsspelare, säger Saúl.

Mittfältaren, som i vissa matcher även användes som mittförsvarare under Paco Jémez, gjorde 34 ligamatcher och två mål för Rayo den säsongen och var en av lagets bästa spelare. Han har också gjort en tatuering som symboliserar hur mycket tiden i Vallecas-klubben betydde för honom.

Förra säsongen återvände Saúl till Atlético starkare än någonsin. Medan Óliver och Manquillo hade svårt att få speltid hade Saúl utvecklats till en stabil La Liga-spelare. Han hade utvecklats fysiskt, mental och förbättrat sig i många spelmässiga aspekter.

Han gjorde 24 matcher, varav nio från start, under sin första “riktiga” säsong i Atlético. Största avtrycket gjorde han i det redan historiska Madrid-derbyt mot hans tidigare klubb Real Madrid. Koke tvingades bryta matchen redan efter tio minuter med en skada och Saúl gjorde entré.

80 minuter senare hade Saúl cykelsparkat in ett drömmål och assisterat till ytterligare ett när Atlético demolerade Real med hela 4-0.

– Det viktigaste målet i min karriär utan tvekan, och kanske det snyggaste också, uttryckte sig Saúl efter matchen.

Men det är först den här säsongen som Saúl tagit nästa kliv i sin utveckling. Från stabil till avgörande. Mycket tack vare utrymmet som dök upp när Tiago skadade sig.

Simeone gav snabbt Saúl stort förtroende i portugisens frånvaro, något han med största säkerhet inte ångrat.

Mittfältaren är en av fyra spelare (Oblak, Gabi & Griezmann är de övriga) som spelat samtliga matcher i säsongens Champions League. Och i ligaspelet blev det totalt 31 framträdanden.

När Saúl var på frammarsch i Atlético och ryktet om hans talang började eskalera var det framför allt hans ospanska spelstil som stack ut. Rörelsen, spelet utan boll, styrkan i luftrummet och den taktiska kunskapen. Det är egenskaper han fortfarande besitter och har utvecklat ytterligare under Diego Simeones vingar, men den här säsongen har han också adderat en hel del i sitt fotbollsregister.

Han har tekniskt blivit betydligt bättre. Hans passningsspel och speluppfattning är också på en betydligt högre nivå än tidigare.

För Simeone är han en drömspelare. Han kan spela överallt på mittfältet, behöver inte alltid ha bollen för att göra en superb match och är dessutom ett väldigt farligt anfallsvapen med sin styrka att fylla på i andravågen och skicklighet i luftrummet.

Saúl är också en karaktär som inte hymlar med vad han tycker och tänker. Framför allt är han en vinnare ut i fingerspetsarna.

– Jag har väldigt klara idéer och tänker inte sätta några gränser. Att spela för Atlético betyder inte bara ett klubbmärke för mig. Det handlar om att följa värderingar, en livsstil i anda av ödmjukhet, hårt arbete, uppoffring och samhörighet.

– Det viktigaste är att vinna. Gör man en bra match men förlorar med 1-0 står man där ändå. Det vore otroligt att spela bra och vinna, men det viktiga är att vinna, inte hur det ser ut.

För Saúl Ñíguez har det varit en lång och tuff resa att nå toppen. Han har fått kämpa hårt för att komma dit han är i dag.

I kväll kliver han ut på San Siros gräsmatta för att spela sin största match i karriären. Han gör det med klubben som har trott på honom. Han gör det mot klubben där han blev mobbad som ung grabb.

Publicerad 2016-05-28 kl 04:23

Senaste tweets

Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons