Käpprätt åt helvete, Valencia

Säsongen då man skulle närma sig toppen i precis alla aspekter ebbade ut i raka motsatsen. Och med missat Europa-spel (det är knappt att en Europa League-plats hade räckt) var det ganska väntat att spelare skulle se sig omkring.

Ibland spelar inte framtidsambitionerna någon roll. Om ett par år kanske Valencia fått bukt på problemen, hittat kontinuitet på både spelar- och ledarsidan och tagit stora kliv tillbaka upp mot toppen.

Men just nu?

Vem klandrar Shkodran Mustafi att flytta till Arsenal? André Gomes att lämna för Barcelona?

Det är mer rimligt och förståeligt att supportrarna gråter blod och har brustna hjärtan efter att Paco Alcácer under tisdagen, på sin 23-årsdag, även han kritade på för Barcelona. Det var inte den vägen “det nya Valencia med ekonomiska möjligheter och andra ambitioner” skulle gå. Släppa en egen produkt, en egen stjärna och ledarfigur till en ligakonkurrent som Barcelona. Det skulle inte få ske.

Nu har klubben tappat tre av sina mest begåvade spelare tillika tilltänkta byggklossar inför framtiden. Att man dragit in en miljard på spelarförsäljningarna hjälper föga för fansens del. De har väntat och suktat efter framgång tillräckligt. De vill se resultat. De vill känna sig som ett topplag igen.

För bara ett år sedan andades trots allt Valencia optimism. Lätt att glömma nu. Det fanns ett nytt kapital, ett starkt spelarmaterial och saker och ting var i rullning runt klubben.

I dagsläget känns det som att Valencia står på ruta ett igen. Också ett kvitto på att ett bra spelarmaterial inte betyder allt. Utan ett starkt ledarskap och en smart och begåvad sportslig ledning går allt käpprätt åt helvete ändå.

Just den sportsliga ledningen med sportchef Jesús García-Pitarch i spetsen kommer få det hett om öronen innan transferfönstret stänger. Visst, Munir El Haddadi har lånats in från Barça som Pacos ersättare rakt av.

Men i en spelartrupp som redan kändes rejält försvagad jämfört med förra säsongen behöver nog någon till ansluta. Ska Rúben Vezo, Aderlan Santos eller Aymen Abdennour leda försvaret framöver?

Lyckas man ens behålla övriga nyckelspelare?

Som vanligt har lokalreportrarna i Valencia-regionen klart mest att skriva om och allra flest frågetecken att reda ut. Los Ché står och stampar utan någon tydlig grund och med flyktande stjärnspelare och två inledande förluster i ligaspelet känns det ändå precis som vid vant oss vid de senaste åren. Ett stort jävla kaos.

***

På tal om flyktande spelare till den brittiska övärlden. Trist å det grövsta att Lucas Pérez lämnar Deportivo för Arsenal.

Kan mycket väl vara skillnaden som gör att Depor får kriga för sitt liv i botten den här säsongen. Och kanske rent av åker ur.

Alldeles för ofta är det tyvärr pengarna som styr.

***

Lite muntrare och mer förhoppningsfullt är det i Málaga. Det kan nämligen vara så att Isco är på väg tillbaka.

Det verkar mer eller mindre ett faktum att Zinedine Zidane valt att behålla James Rodríguez före Isco och då tvingas den sistnämnde se sig om efter alternativ. Tottenham är intresserat men huvudpersonen själv verkar, enligt AS, prioritera Spanien och chansen att få komma tillbaka till det som varit hans hemstad och där han fortfarande är en idol för kidsen väger högt. Dessutom hade han knappast behövt oroa sig för utebliven speltid.

Jag hade gillat Isco till Málaga. En spelare av hans kaliber förtjänar att spela vecka in och vecka ut.

16 april 2016. Billy Edwards, La Liga-twittrare med främst fokus på Atlético Madrid, sticker ut hakan.

“Las Palmas to do a Leicester next year and win La Liga”.

29 augusti 2016. Las Palmas leder La Liga, har gjort nio mål på två matcher och spelat en helt makalöst rak och anfallsinriktad fotboll.

Jaja, två omgångar hit, två omgångar dit. Det går inte dra några slutsatser än – men det går konstatera fakta. Och Las Palmas under Quique Setién förtjänar verkligen att hyllas. Quique tog över Las Palmas under förra säsongen när man klev in som nykomling. Paco Herrera tog upp klubben från Segundan – men uppfyllde inte kraven i finrummet och fick foten redan i oktober. Då klev Quique Setién in, styrde Las Palmas till en finfin tolfte plats i ligan utan några som helst oroligheter att hamna i en bottenstrid.

Dags att ta nästa steg då? Well, tidigt att säga det också. Las Palmas kommer givetvis inte vinna La Liga. Men att laget gör en ännu bättre säsong än i fjol finns extremt goda chanser till om utvecklingen fortsätter. Och med tanke på hur stabbiga alla lag som på förhand skall slåss om Europa-platser har sett ut finns alla öppningar för en stor skräll.

Försvarsmässigt kommer det bli intressant att se under den kommande månaden hur bra Las Palmas egentligen är. Man hade marginalerna med sig mot Valencia och släppte ändå in två baljor på Mestalla. I nästa omgång väntar Sevilla och därefter fortsätter ett tufft schema. Då får Las Palmas bekänna färg på riktigt.

Men oavsett vilket – fortsätter den spektakulära kontringsfotbollen och variationen i anfallsspelet kommer Las Palmas bli en fröjd att följa den här säsongen.

Mot Granada, som besegrades med 5-1 i helgen, gjorde Las Palmas fyra mål i andra halvlek. Samtliga på kontring.

Vad som redan nu är tydligt att urskilja jämfört med förra säsongen är dimensionen av anfallaren Marko Livaja och Kevin Prince-Boateng som huserar i en offensiv mittfältsroll. Den sistnämnde har en helt annan tyngd än tidigare spelare och har redan varit poänggörande i och med sin styrka att ta sig in med fart i straffområdet.

Livaja har spelat väldigt smart och redan visat en killerinstinkt som gör att Willian José redan glömts bort. Jag trodde annars att Sergio Araújo skulle steppa upp – vilket han förvisso gjort med ett mål och en assist på sina två inhopp – men argentinaren kommer få det svårt att ta en startplats om Livaja fortsätter leverera.

Mot Valencia senast var det stundtals klapp-klapp-spelet och inläggsspelet (mot just Livaja och Prince) som gav ledningen i den första halvleken. Innan en kontring enligt skolboken stängde butiken i slutet av matchen.

Det finns variation och det finns spets. Inte tillräckligt för att Billy ska få rätt hela vägen – men grundintentionen om att Las Palmas blir ett lag att räkna med är definitiv.

Och framför allt ett extremt underhållande lag att titta på.

***

Hur vackert är det inte att Jonathan Viera för övrigt tagit över Juan Carlos Valeróns legendariska nummer 21?

***

Hann inte se mycket fotboll själv i lördags då jag själv var och huserade i Stockholms division 7-serie och lirade drömfotboll med FC Sampierdarenese. Men många intressanta resultat man ändå kan dra en del slutsatser av.

Real Madrid är Real Madrid. Vinner otroligt starkt efter sent Toni Kroos-mål mot Celta. Och då har dimensionen Cristiano Ronaldo inte ens kommit in i spel än.

Kul för övrigt att John Guidetti startade framför Iago Aspas. Tyvärr inga klara målchanser för svensken men en tröstassist på kontot. Alltid något.

Valencia? Äh, jag orkar inte. Vi hyllar Eibar som vann i stället.

Atlético? Poängtapp mot ännu en nykomling. Fyra poäng efter Barça & Madrid redan nu. Sådana poäng har man inte råd att tappa, så enkelt är det.

Sedan är det nog – om vi får vara en smula kritiska mot Diego Simeone – dags att Atlético-tränaren börjar använda sina offensiva kort. I matcher som mot Alavés och Leganés kommer Atleti ha mycket boll. Då är det bättre att ha en Nico Gaitán på planen än en Saúl Ñíguez, för att ta ett exempel.

Defensiven prioriteras alltid, och det kommer göra att Atlético med största sannolikhet kommer släppa in minst antal mål i ligaspelet, sakta men säkert ta sina 1-0-triumfer och framför allt vara dödligt farliga i cupspelet.

Men mot Alavés och Leganés? Vore kul att se ett Atleti med Griezmann, Gaitán och Correa på planen samtidigt. Då hade det gått undan.

***

Den värsta sortens landslagsuppehåll är alltid den som infaller efter ett par omgångar.

Värdelöst. Även om jag ser fram emot att se Janne Anderssons nya landslag. Och Julen Lopeteguis för den delen.

Det är framför allt tre resultat som sticker ut som lite överraskningar i den första omgången. Den osannolika avslutningen på Vicente Calderón, Las Palmas redan klassiska seger på Mestalla och Celta Vigos bottennapp hemma på Balaídos.

Det är där jag tänker börja grotta ned mig. I Celta Vigos premiär.

En match hit och dit. Alla gör misstag och dåliga insatser emellanåt. Absolut. Men i Celta Vigos fall kan det här ha varit ett helt ofantligt ödesdigert poängtapp. Hemmaplan mot nykomlingen tillika La Liga-debutanten Leganés.

Laget från Madrids utkanter hade förstås ingenting att förlora utan bara allt att vinna. Man spelade med självförtroende och förtjänade 1-0-segern definitivt.

Celta saknade sannerligen kreativitet offensivt, men det var framför allt försvarsspelet som var häpnadsväckande dåligt. Marcelo Diaz på det defensiva mittfältet sånär på gav bort två givna mål men hade maximalt flax med sig och klarade sig båda gångerna. Det nykomponerade mittlåset såg inte synkroniserat ut och hade det inte varit för Sergio Álvarez i målet hade Leganés kunnat göra fler mål.

Det oroar – även om det “bara” är en premiär. Det får vara lite stabbigt, lite okontrollerat och lite halvdant i en premiär. Men för Celta Vigos del väntar en på förhand extremt tuff framtid.

Så här ser lagets kommande spelschema ut: Real Madrid (b), Atlético Madrid (h), Osasuna (b), Espanyol (b) och Barcelona (h).

Det är fem väldigt tuffa matcher som väntar där man egentligen enbart kommer gå in som knapp favorit i matchen mot Osasuna – men där vi vet sedan tidigare att det aldrig är enkelt att vinna matcher på El Sadar.

Jag tippade Celta Vigo på sjundeplats. Det står jag givetvis fortfarande för. Eduardo Berizzo har snickrat på laget under ett par års tid, han har själv spelat i klubben och fått ett stort förtroende. Spelarmaterialet är bra och det finns gott om kvalitet.

Däremot har vi sett flera typexempel på när bra lag får en usel inledning på säsongen och därefter inte lyckas vända den negativa trenden. Villarreal 2011/12 är det senaste exemplet – samma säsong som laget för övrigt spelade Champions League. För att inte tala om just Celta Vigo 2003/04. Slutade fyra säsongen dessförinnan, spelade CL och hade ett toppenlag. Men inledningen i ligan var katastrofal.

Två segrar på blott tolv matcher förpassade Celta rakt ned i kvicksanden, varifrån man aldrig tog sig upp. Det blev respass ur La Liga den säsongen.

Nu ska jag inte gå händelserna i förväg, och jag tror fortfarande inte Celta Vigo anno 2016/17 kommer ramla ur La Liga. Men gårdagens premiärförlust kan stå sig extremt dyrt och det gäller att inte hamna i en ond cirkel. Då kan det gå riktigt illa.

***

Las Palmas nye Prince landade på allvar i går. Slängnicken fram till 3-1 på Mestalla var magnifik och trots att Valencia pressade på rejält i andra halvlek gjorde Las Palmas en stor insats.

Ödets ironi att Jonathan Viera – skeppades iväg från Valencia – skuttar fram och dunkar in en straff mitt i allt också. Som att sparka på någon som ligger. Ett knytnäveslag rakt i magen på hela Valencia.

Det är på riktigt ingenting som går klubbens väg just nu. Det här kan sluta precis hur illa som helst.

***

Marco Asensio, que golazo!

Drömmålade i supercupen mot Sevilla – gjorde detsamma i ligapremiären mot Real Sociedad.

Real Madrids guldklimp till talang gick före såväl Isco, James Rodríguez som Lucas Vázquez på Anoeta. Och han bevisade precis varför.

Lärt sig en del av Zidane månne?

***

Sevilla-Espanyol 6-4. Ingen en Janne där ute i stugorna är väl förvånade.

Det kommer bli åka av med Jorge Sampaolis Sevilla hela säsongen.

***

Luis Suárez gjorde förvisso fler mål, men Lionel Messi var snudd på omänskligt bra mot Real Betis. Det fanns en känsla av att han borde känna viss mättnad och uppgivenhet efter sommarens nya finalförlust med Argentina. Men icke.

Han ser snarare bättre ut än någonsin. Säga vad man vill om hans nya frisyr och att han plötsligt börjat tycka det är hur kul som helst att rita på sin kropp, men dra mig baklänges vad insatsen mot Betis imponerade. Messi låg bakom allt.

***

40 mål i den omgången. Kul att du är tillbaka, La Liga. Det var på tiden.

Noterbart är för övrigt att de 40 strutarna gjordes utan hjälp från Cristiano Ronaldo, Karim Benzema, Antoine Griezmann och Neymar.

Känns som vi har en kul höst framför oss.

Dagen D. Ligapremiär med Málaga-Osasuna i kväll och startskottet på en lång och förhoppningsvis underbart underhållande säsong. Ljuset i det groende höstmörkret nånstans. Nu är säsongen igång på allvar och jäklar vad kul det är.

Med det sagt återstår bara för mig att presentera toppen av mitt ligatips. Kom gärna med era tipp i kommentarsfältet.

5. VILLARREAL (4)
Från stabilast till mest kaotisk? Well, det har knappast varit en sommar likt den Villarreal hade hoppats på. Med ny sportchef, ny tränare och en förnyad spelartrupp är det svårt att veta exakt vart laget står. Lyckas man inte vända i CL-kvalet mot Monaco nästa vecka – vilket blir svårt – talar det för ligaspelet.

Men hur jämbördig truppen är med förra säsongens så vilar åtminstone mitt största frågetecken över Fran Escribá. Jag har så svårt att se honom göra underverk med en klubb som Villarreal. Samtidigt är laget alldeles alldeles för bra för att inte ta en topplacering på nytt.

4. ATHLETIC CLUB (5)
Ernesto Valverde kliver in på fjärde säsongen som tränare. Aymeric Laporte är kvar. Iñaki Williams har blivit ett år äldre. Alla nyckelspelare stannar.

Det här är ett ramstarkt lag som blivit bättre och bättre under Valverde. Det finns få svagheter och även om åldermannen Aduriz skulle dippa och inte göra lika många mål som tidigare finns där andra som kommer kliva fram. Iñaki och Raúl García inte minst.

Jag tror det här är Athletics säsong. Bara en sådan sak att Iker Muniain – som förhoppningsvis förbli skadefri nu – klivit in och tagit över tröja nummer 10 är ju bara galet vackert och en hint om att stora grejer kommer hända.

3. REAL MADRID (2)
Två Champions League-triumfer på tre säsonger och någon cuptitel under samma period. Ligaspöket verkar ligga kvar och Madrid har bara vunnit ligan tre gånger de senaste tio åren. Och då hade man två raka mellan 2007-08.

Jag tror inte Zinedine Zidane kommer göra bort sig på något sätt. Men jag tror inte han för Madrid till en ligatitel den här säsongen heller.

Laget är bättre än förra säsongen i och med att Álvaro Morata och Marco Asensio anlänt. Problemet är att värsta antagonisten och lokalrivalen också byggt betydligt bättre lag.

2. ATLÉTICO DE MADRID (3)
För första gången under Diego Simeones tid som tränare har det varit orosmoln över hans framtid i klubben. Atlético vill förstås inget annat än att behålla Simeone länge – huvudpersonen själv var inte lika övertygad efter CL-finalförlusten i våras.

Han ställde ett ultimatum till klubbledningen att han minsann inte vill se någon stjärna försvinna i väg utan snarare komplettera truppen med ett par spetsspelare för att fortsätta utmana konkurrenterna i toppen. Stjärnorna stannade. Simeone fick in Nicolás Gaitán och Kévin Gameiro som spetsspelare och Diogo Jota och Sime Vrsaljko som ska stå på tillväxt.

Jag har skrivit om det många gånger tidigare att Simeones bygge de senaste åren inte har pikat än. Det har varit en process med många unga spelare som formats i spelsystemet och vuxit in i rollen. Nu närmar vi oss den Simeone-perfektionen mer än någonsin. Saúl, Koke, Griezmann, Giménez och Oblak är alla stora stjärnor men fortfarande unga. De kommer förmodligen kunna ta ännu större kliv. Liksom Ángel Correa och Thomas Partey.

Atlético har på pappret aldrig haft ett bättre lag. Jag tror Simeones manskap utmanar om titlarna på precis alla fronter. Någon ros säkert i hamn – men det blir fall på målsnöret i ligan.

1. BARCELONA (1)
Jag har svårt att tänka mig att stjärntrion längst fram i banan skulle ha mindre kemi eller förstå varandra sämre på planen den här säsongen. Det fanns vissa farhågor att Lionel Messi – efter en ny finalförlust med Argentina och någon sorts revolt mot sig själv där han tycker tatueringar och gult hår är skoj – skulle tappat lite av motivationen. Han ser bättre ut att någonsin. Det var längesedan jag såg en spelare dominera på en sådan extrem nivå som Messi mot Sevilla i onsdagens supercup. Han är knappast mätt.

Till det har Barça spetsat och föryngrat truppen rejält. Samuel Umtiti är en blivande världsback och jag tror han tar rollen bredvid Gerard Piqué när säsongen lider mot sitt slut. André Gomes bidrar med annorlunda fysik, teknik och tyngd på mittfältet, Denis Suárez är som skapt för Barça och Arda Turan känns mer som ett nyförvärv den här sommaren än i vintras.

Barcelona har det bästa laget på pappret, det råder inga tvivel om saken. Jag tror inget lag lyckas rubba Messi & Co den här gången heller.

En dag kvar. I morgon rullar La Liga-tåget igång på allvar med hela två (!) matcher på kvällningen. Vackert så.

Fram tills dess tänkte jag presentera den övre halvan av mitt tips.

10. REAL SOCIEDAD
Samma tränare och i princip samma lag. Eusebio Sacristán lyckades bära upp La Real till en slutplacering på den övre halvan förra säsongen och rädda det som under hösten var ett fiasko.

Däremot ställer jag mig väldigt frågande till om Eusebio är mannen som är rätt för att ta Real Sociedad till ännu ett steg. Det är knappast så att truppen inte har tillräckligt med kvalitet. Rutin finns i mängder. Ungdomlig talang och entusiasm likaså. Att man lyckats knyta till sig Gerónimo Rulli – en av ligans bästa målvakter i mina ögon – på permanent basis är enormt viktigt.

Dessutom är anfallsvärvningarna intressanta. Både Juanmi och Willian José är unga och presterat tidigare i La Liga – kan de konkurrera ut Agirretxe och leverera finns mycket att hämta.

Jag tror det blir en plats på övre halvan den här säsongen också. Men Eusebio har inte det som krävs för att föra La Real till Europa.

9. ESPANYOL
Jag skrev häromdagen lite längre om “det nya Espanyol”. Pengar har kommit in på kontot och helt plötsligt kryllar det av spelare från topp sex-klubbar i laget. Reyes, Jurado, Piatti, Baptistão, Demichelis, Fuego och Roberto. Det är i princip en helt ny startelva som Espanyol värvat ihop där det framför allt finns mängder av rutin.

Därtill kommer Quique Sánchez Flores tillbaka till tränarvärlden i Spanien. Med förflutet i både Valencia och Atlético Madrid (där han vann Europa League 2010) finns en fin historia och jag tror han är precis rätt man att leda det här projektet.

“Tre år tills vi spelar i Europa”, har det sagts. Den här säsongen tas första steget.

8. VALENCIA
Kan ha tappat två av sina bästa och viktigaste spelare sekunder efter att dessa rader skrivits. Det gör bedömningen av Valencia anno 2016/17 något svår på förhand.

Just nu är det svårt att veta vilken trupp som faktiskt kommer finnas tillgänglig när transferfönstret stänger. Att det däremot varit kaotiskt som varje sommar kan vi slå fast. På grund av FFP (Financial Fair Play) är Valencia tvingat att sälja av spelare för att registrera nya. Därför kan vi väl inte vänta oss några större under på transfermarknaden så här under slutfasen – även om det kommer ske förändringar.

Det kommer vara ett Valencia – med eller utan Diego Alves och Paco Alcácer – som inte är mycket bättre än en åttondeplats. Kan Nani behålla EM-formen blir han en tillgång. Kan Álvaro Medrán lyfta med sin potential blir han nyttig.

Men det ligger och gror en känsla kring Valencia som säger att det här inte heller är säsongen då allt vänder – uteslutet Europa-spel till trots. Fast det blir förstås ett hack uppåt jämfört med förra säsongen. Annat vore bisarrt.

7. CELTA VIGO
Gjorde sin bästa säsong på ett decennium i fjol. Eduardo Berizzo har förvaltat arvet från Luis Enrique väl och med sportchefen Miguel Torrecilla har man resonerat smart och byggt ett lag på sikt.

Nu är Torrecilla borta ur bilden men sommarens värvningar vittnar knappast om det. Pione Sisto, Álvaro Lemos och Facundo Roncaglia känns alla som väldigt smarta värvningar som tillför hård konkurrens till en redan stark trupp.

Ingen kommer ersätta Nolito rakt av. Det går inte. Och oj, vad han kommer saknas. Men offensiv kraft finns fortfarande gott om. Dags för Aspas, Orellana, Wass och förhoppningsvis även John Guidetti att steppa upp ännu mer.

Det blir en bra säsong för Celta igen – även om en relativt tunn trupp kommer få bekänna färg när man nu skall slåss på flera fronter.

6. SEVILLA
Unai Emery ut, Jorge Sampaoli in. Bara där är kontrasten stor nog att det kan skrivas spaltmeter om det. Chiles före detta förbundskapten, som bland annat förde landet till Copa América-seger förra sommaren, är känd för sin frejdiga fotboll och lär praktisera densamma i Sevilla.

Som vanligt har klubben sålt av flera av sina stjärnor, faktiskt fler än vanligt. Och demon-sportchefen Monchi har knappast fått sova en blund under sommaren. Som brukligt har det hämtats in många spelare som antingen varit stjärnor i lite mindre klubbar (Joaquín Correa, Franco Vázquez, Wissam Ben Yedder, Pablo Sarabia) eller de som inte riktigt slagit sig in i de största (Luciano Vietto & Matías Kranevitter).

Det är åtminstone offensivt ett helt nytt lag som Sevilla ställer på benen den här säsongen. Krychowiak, Banega och Gameiro kommer saknas – och det vilar stora frågetecken över ersättarna. Det kan bli braksuccé. Det kan bli några förändringar för mycket.

Vad jag tror är att det kommer ta tid innan det sätter sig, och i samband med att försöka göra resultat i Champions League kommer ligaspelet få ta en del stryk. Men ut i Europa tar sig Sevilla förstås. På ett eller annat sätt.

Ligapremiären närmar sig med stormsteg och jag fortsätter mitt tips inför säsongen.

I går publicerade jag första delen med placeringarna 16-20. Här kommer andra delen av den nedre tabellhalvan.

15. GRANADA (16)
Det här kan sluta hur som helst. En rokad i spelartruppen och Spaniens skönaste tränare i form av Paco Jémez längs sidlinjen. Det lär bli åka av på Nuevo Los Cármenes den här säsongen, så mycket kan vi konstatera.

Tito kommer fara fram längs högerflanken precis som under Pacos tid i Rayo. VM-målvakten Guillermo Ochoa lär garanterat blanda och ge mellan stolparna och en hel del typiska såväl Granada- som Paco-värvningar känns väldigt oförutsägbara på förhand.

Men jag tror på Paco Jémez projekt. Det gör jag alltid. Granada klarar sig även den här gången. Och kommer spela mer underhållande fotboll.

14. DEPORTIVO LA CORUÑA (15)
Raúl Albentosa bevisat sig i La Liga förut och Bruno Gamas återkomst efter tre år i Ukraina är välkomnad med öppna armar. Dessutom ett varningens finger för Florin Andone – jag gillade vad jag såg av honom i Córdoba.

Jo då, en hel del fina nyförvärv har gjorts. Men det absolut viktigaste för Depor var att behålla Lucas Pérez. Han bar laget på sina axlar under perioder förra säsongen och hemmasonen betyder A och O. Att han själv vill stanna råder inga tvivel om – och som tur är har Deportivo tillräckligt sanerad ekonomi för att inte tvingas sälja.

Klubben har inte tappat några direkta nyckelspelare på planen, även om Manuel Pablos rutin utanför densamma är omöjlig att ersätta.

Det här blir på nytt en säsong där Deportivo slipper oroa sig för bottenstrid men knappast kommer kliva över en övre halvt.

13. LAS PALMAS (11)
Med Jonathan Viera, Tana och Nabil El Zhar som offensiva krafter blev det många roliga stunder för supportrarna redan förra säsongen. Och med en profilvärvning av Kevin-Prince Boatengs kaliber lär det kunna bli både ännu stökigare och roligare tider framöver.

Dessutom kommer härföraren på mitten, Javi Castellano, tillbaka och kan förhoppningsvis hålla sig hel den här säsongen. Det blir som ett nyförvärv i sig.

Willian José kommer bli saknas i anfallet men spelar Sergio Araújo med samma självförtroende som för ett par säsonger sedan lär bollarna trilla in ändå. Det här blir en lika rolig säsong som i fjol för Las Palmas.

12. REAL BETIS (10)
Med en av Spaniens främsta sportchefer i Miguel Torrecilla hämtad från Celta Vigo har Betis blivit en starkare kraft på transfermarknaden. Och att hämta in supertalangen Antonio Sanabria på permanent basis som klubbens dyraste värvning sedan den galna perioden med Manuel Ruiz de Lopera som president säger en del. Kan Sanabria lyfta ytterligare en nivå jämfört med den han höll i Sporting Gijón förra säsongen kommer Rubén Castro få välbehövlig avlastning gällande målskyttet.

I övrigt? Tja, att få behålla Charly Musonda på lån från Chelsea ytterligare en säsong och plocka in namn som Aïssa Mandi, Jonas Martin och Riza Durmisi känns starkt. Nye tränaren Gustavo Poyet har ett fint spelarmaterial att snickra ihop – lyckas han väl kan det mycket väl bli övre halvan. Någon kamp i botten blir det i alla fall inte.

11. MÁLAGA (8)
Det känns märkligt att placera Málaga tre platser nedanför förra säsongens slutplacering. En skicklig tränare, en bättre trupp och vad som verkar vara en ökande harmoni i klubben.

Vad är då anledningen? Egentligen så simpel att klubbarna som borde vara före, men som underpresterade rejält förra säsongen, inte kommer göra samma misstag igen. Málaga kommer vara bra. Precis-i-mitten-av-tabellen-bra.

Den unga satsningen med Keko, Sandro Ramírez, Diego Llorente och Jony tillsammans med klubbens egna talanger känns dock ohyggligt spännande. Kan man behålla Juande Ramos över tid och fortsätta bygga på projektet kommer Málaga vara ett växande lag på sikt.

Tja, det hinner förvisso inte hända så extremt mycket på ett par omgångar att jag skulle ändra om ett helt ligatips. Men en aktiv klubb, antingen på ett positivt eller negativt sätt, under slutspurten av fönstret kan sannerligen skrapat ihop ett lag som ändrar förutsättningarna markant.

Likväl vill jag ändå vara ute i tid inför premiären. Det känns bäst så. Det är sen gammalt att många klubbar kommer panikvärva och en hel del justeringar kommer göras. Vi får leva med det.

Här kommer mitt La Liga-tips inför säsongen 2016/17. Det blir fyra delar fram till fredag då det är ligapremiär. Här är plats 16-20.

20. LEGANÉS (NYKOMLING)
Har tappat tre av sina fem bästa målskyttar från förra säsongen och knappast varit hyperaktiva på transfermarknaden. Det går förvisso hand i hand med att klubben inte har råd att kasta pengar omkring sig – men som debutant i Spaniens högsta serie krävs en dos av rutin och etablerade spelare i en trupp.

Adrián Marín (Villarreal) och Unai López (Athletic) är två jättefina unga spelare som säkerligen kommer göra bra ifrån sig och sätta viss prägel. Men det behövs en vassare målskytt än Miguel Ángel Guerrero (Sporting) och betydligt mer rutin i omklädningsrummet.

Det här blir svårt. Alldeles för svårt. Inte ens inget-att-förlora-under-första-säsongen-känslan hjälper Leganés till nytt kontrakt.

19. EIBAR (14)
José Luis Mendilibar överraskade under sin första säsong som tränare – även om Eibar, precis som under debutsäsongen, gjorde en bisarrt mycket sämre vårsäsong jämfört med hösten. Nu var det aldrig någon fara på torpet och nytt kontrakt säkrades tämligen enkelt.

Hur man dock ska klara sig utan sin notoriske målskytt Borja Bastón, teknikern Keko och vänsterskytten Saúl Berjón är en relevant fråga utan några som helst klara svar. Och jag har fortfarande mina tvivel om Mendilibar är rätt man i det långa loppet.

Bebé har lånats in från Benfica och hängt en del baljor under försäsongen och Pedro Leóns kvalitéer känner vi till sedan länge. Ändå skriker truppen efter spets. Charmiga Eibar ryker den här gången.

18. SPORTING GIJÓN (17)
Sanabria borta, Halilovic borta, Jony borta, Luis Hernández borta… Ja, tappen är ganska tunga för Sporting. Men det i sig är ingen nyhet. Däremot är nyförvärven väldigt spännande, liksom långsiktigheten när Abelardo kliver in på fjärde säsongen som tränare.

Fernando Amorebieta är tillbaka i La Liga efter sitt äventyr i den brittiska övärlden. Får Víctor Rodríguez ut maximalt kan han bli ett nyttigt tillskott. Liksom Real Madrid-lånet Burgui och Villarreal-lånet Akram Afif.

Men under en erkänt svår andrasäsong känns den här truppen väldigt tunn. Det blir en kamp i botten, tveklöst. Jag tror tyvärr, för Sportings del, det blir på fel sida.

17. DEPORTIVO ALAVÉS (NYKOMLING)
Har gjort motsatsen till Leganés – det vill säga värvat rejält. Inte alltid det bästa receptet men i Alavés fall behövdes det. Många spelare, framför allt ur det äldre gardet, håller inte på samma nivå i La Liga som i Segundan. Gaizka Toquero kommer inte snudda vid tio fullträffar – hur älskvärd han än må vara som fotbollsspelare och karaktär.

Därför är Deyverson & Víctor Camarasa från Levante, Ibai Gómez från Athletic, Marcos Llorente från Real Madrid och inte minst hyperintressante skyttekungen från NEC Nijmegen, Christian Santos, välkomnade tillskott. Precis som en hel del defensiva tillskott.

Det blir en jobbig, tuff och svår säsong i tabellens bottenskikt. Men det löser sig.

16. OSASUNA (NYKOMLING)
Det klassiska och fina publiklaget Osasuna är tillbaka i La Liga. Där man någonstans också hör hemma. Man är tillbaka med bröderna Javier och Miguel Flaño i truppen, liksom Nino, Roberto Torres, Miguel de las Cuevas och återvändaren Oriol Riera. Allt känns som vanligt, med andra ord.

Sedan kan man driva argumentet att det gick sådär senast. Men rutinen i truppen bör värderas precis som att vikten av att många spelare representerat klubben i många år inte ska underskattas.

Det hade det varit en fröjd om den eviga talangen Fran Mérida äntligen fick fart på sin karriär på allvar. Det gick inte i Arsenal, inte i Atlético. Han har börjat om både en och två gånger. Kanske kan han lyfta i Osasuna?

Oavsett vilket tror jag laget under Enrique Martín är tillräckligt slagkraftigt för att hålla sig kvar. Med en fotboll där vi talar mer om hjärta och passion än finlir och överdrivet kortpassningsspel.

Men officiellt blev det. Likaså att Marcelino inte själv lämnade utan att klubben sparkade tränaren med omedelbar verkan.

Det kommer garanterat uppdagas mer och mer vad som egentligen hände, men flera spanska källor – framför allt de lokala reportrarna i regionen – rapporterar om samma händelse som fick bägaren att rinna över. Nämligen en rejäl dispyt mellan Marcelino och Mateo Musacchio kring någonting som skall ha handlat om kaptensbindeln.

Marcelino ska också ha varit oense med den sportsliga ledningen och inte godkänt alla spelarövergångar som gjorts.

Det är knappast första gången Marcelino hamnar i blåsväder med en spelare. Vi minns hur klubbikonen Cani skeppades ut med huvudet före efter att “ha visat dålig inställning på träning” och även velat ha för mycket att säga till om.

Ingen är större än klubben. Så har det alltid varit i Villarreal. Det gäller förstås även en tränare – Marcelino i det här fallet.

President Fernando Roig är en man med auktoritet som inte är känd för att vika en finger. Jag är säker på att han hade sina tydliga anledningar att inte låta Marcelino fortsätta.

Däremot sätter det här förstås Villarreal i en väldigt knepig sits. Många supportrar började hoppas på en återkomst av Manuel Pellegrini. Nu har det i stället bekräftats att Fran Escribá, som fick sparken från Getafe för ett halvår sedan, har skrivit på ett avtal som sträcker sig säsongen ut.

Oavsett bristen på tränare ute på marknaden ett val som för supportrar att häpna. Fran Escribá? Tidigare Elche- och Getafe-tränaren har aldrig varit i närheten av att träna en toppklubb som Villarreal. Och han har knappast gjort några häpnadsväckande resultat i sin tränarkarriär heller.

Ut genom dörren får också assisterande tränare Rubén Uría och fystränaren Ismael Fernández gå.

Som om det inte vore nog med rokader har sportchefen Antonio Cordón – efter 17 väldigt framgångsrika år – lämnat klubben och skrivit på ett avtal med Monaco, som ironiskt nog står som motstånd för Villarreal i Champions League-kvalet kommande vecka.

Cordón har varit ett namn i skymundan men framför allt skördat stora framgångar på transfermarknaden i Sydamerika varifrån han hämnat in många namn som blomstrat till stora stjärnor i Villarreal. Han har varit på såväl Barcelonas och Real Madrids radar tidigare, och i Sevilla har han under flera år pekats ut som en potentiell ersättare om demonmannen Monchi en dag skulle lämna.

Från att år efter år pekats ut som en av Spaniens mest stabila klubbar är det helt plötsligt ett Villarreal som står och skakar. CL-kvalet inleds om bara några dagar. Ligapremiären är nästa helg.

Spelartruppen är fortfarande jämbördig med fjolårets och det finns enorm kvalité i laget. Men ett tungt ansvar vilar på Fran Escribás axlar att kliva in och styra skutan framöver. Misslyckas han att ta klubben till CL krävs det ett mirakel för att han ska bli långvarig.

Det var garanterat en del som fick en upp ögonen för en ny fotbollsmagiker i går när Real Madrid och Sevilla möttes i den europeiska supercupen. 20-årige Marco Asensio, förstås.

Född i Palma på Mallorca och fostrad i klubben med samma namn slog han igenom säsongen 2013/14. Mallorca hade precis ramlat ur La Liga och tog ny sats i Segundan. Under en säsong kantad av bedrövelse var Asensio en av få ljusglimtar för klubben.

Som ungdomslandslagsman för Spanien var Asensio knappast en spelare som kom från tomma intet. De allra största hade stenkoll på honom, och efter genombrottet i Mallorca hängde både Barcelona och Real Madrid på låset för att säkra hans underskrift.

Det blev huvudstadsklubben som vann striden i slutet av 2014. Därefter blev det ytterligare en säsong på lån i Mallorca innan han förra säsongen var redo för steget upp i La Liga och Espanyol.

Under sin lånesejour i Barcelona-klubben bevisade Asensio att han trots sin ringa ålder besitter en mognad och en spelförståelse som få.

I går tog han garanterat sitt första stora steg att göra sig ett stort namn ute i fotbollsstugorna. Hans golazo värd namnet i den första halvleken var en pangträff från en annan värld. Men redan i fjol gjorde Asensio sig känd för den inhemska publiken.

Hans säsong i Espanyol var fullkomligt fenomenal. Han var assistkungen i laget med tio målgivande framspelningar och visade även själv att han kan göra mål när tillfälle ges.

Real Madrid brukar inte vara känd för att lyckas med låneprocessen av spelare. Ofta värvas unga talanger, sitter på bänken en säsong, lånas ut eller säljs vidare med en tillbakaoption och kommer sällan tillbaka igen. Vi har sett många exempel på det.

Med Marco Asensio tror jag Real Madrid har lyckats. Han var alldeles för ung att ta plats i Madrid när han värvades för ett par år sedan. Han fick i lugn och ro arbeta vidare i Mallorca, tog ett lagom kliv till Espanyol där han fick både speltid och ansvar, innan han nu är redo för nästa steg igen.

Det visade han om inte annat i går.

Att Dani Carvajals drömmål i 119:e minuten som avgjorde tillställningen självfallet stal en del rubriker är det Marco Asensio de flesta kommer ta med sig från matchen.

En av ligans vassaste vänsterfötter redan förra säsongen har redan börjat tala. Det är nu han kommer presentera sig för den stora fotbollsvärlden.

***

Matchen i sig då? Jag hoppade in från den andra halvleken och måste säga att jag blev imponerad av tempot och inställningen. För låt oss vara ärliga. En extremt tidig supercup-final, två lag med långt ifrån ordinarie lag och många spelare som är mitt i försäsongsträningen.

Det må stå en titel på spel, men det kan vara enklare sagt än gjort att motivera spelare som har enorma troféskåp hemma för en supercup.

Sevilla stretade emot länge och väl och satt bara och väntade på straffar i slutet. Real Madrid visade återigen sin absolut största styrka: vinnarmentaliteten. Det spelar ingen roll hur mycket tid det är kvar eller hur spelet tidigare har sett ut. Real Madrid kan aldrig räknas ut. Laget kommer alltid tillbaka.

***

Marca rapporterade direkt efteråt om att Dani Carvajal var nedstämd inför matchen men motiverades av Cristiano Ronaldo – som inte spelade på grund av semester – genom ett telefonsamtal. Han skall ha sagt “du gör mål i dag”, till Carvajal.

***

Det kommer bli en fröjd att följa Sevilla under nye tränaren Jorge Sampaoli. Chile-ikonen som förtrollade världen i VM 2014 och förde landet till guld i Copa América förra sommaren har en speciell stil och är en profil av rang.

Framför allt kommer det bli ett extremt fartfyllt och annorlunda Sevilla jämfört med Unai Emery-tiden. Redan i går ställde Sampaoli upp med ett väldigt offensivt 3-4-3, med två offensiva spelare på mittfältsflankerna, vilket är precis samma uppställning han ofta använt sig av i Chile.

Sevilla-supportrarna kan vänta sig en rolig säsong där mycket lär bli oförutsägbart.

Eller för att prata meriter: Över 100 matcher för Atlético Madrid och Europa League-vinnare 2010 (Jurado), La Liga-vinnare med Real Madrid, Premier League-vinnare med Arsenal och unika fem (!) Europa League-titlar (Reyes), La Liga-vinnare med Atlético 2013/14 (Baptistão) och över 150 matcher för Valencia (Piatti).

Det här är värvningar som sticker ut. Som får folk att stanna upp och undra.

Med all rätt så klart. Det är inte för inte som Espanyol helt plötsligt har börjat göra prestigevärvningar som tidigare inte fanns på världskartan.

Asiatiska investerare har i över ett decennium gjort revir i den europeiska fotbollen. Så även i den spanska fotbollen. Qatar finns i Barcelona, Kina finns i Atlético, Singapore finns i Valencia. Det är en del av det hela nu.

Och näst på tur är alltså Espanyol. Redan i januari köpte det kinesiska bolaget Rastar Group upp 54 procent av klubbens aktier för omkring en halv miljard. Något som kom väl till pass för en klubb med skulder upp emot nästan 200 miljoner.

– Att flera investerare från Asien kommer till ligan är bara goda nyheter för La Liga, sa Espanyols VD Ramón Robert efter att dealen med Rastar Group blev klar.

– Kina har större befolkning än hela Europa. Det innebär en del anhängare och betyder en hel del konsumenter. Och om kinesiska investerare kommer hit betyder det att fler kommer följa den spanska ligan.

Ligapremiären är bara en och en halv vecka bort i tiden och klubbarna börjar få ordning på sina trupper. Ser man allting svart på vitt och enbart jämför lagen på pappret från förra säsongen och hur det ser ut i dag är den största skillnaden tveklöst i Espanyol. Av tydliga orsaker.

Det har varit många år i ingenmansland för Espanyol. Varken i djupaste botten eller riktigt i närheten av topplaceringar.

Det “nya Espanyol” som vi får stifta bekantskap med den här säsongen – med rutinerade och meriterade Quique Sánchez Flores som ny tränare – har dock ett lag som är ämnat att hålla till på den övre halvan och väl det. Om det slår väl ut i praktiken, eller hur lång tid det kommer ta innan man eventuellt lyckas etablera sig högre upp i tabellen återstår att se. Men målsättningen är tydlig.

– Vi kan inte tro att vi ska byta ut hela laget, det funkar inte så. Vi måste bygga det tillsammans med vår arbetsplan vi har för fem år framåt, med en klar budget för både inkomster och utgifter varje år, har Ramón Robert uttryckt.

– Än så länge har varje månad gått som planerat. Om vi fortsätter på den inslagna vägen vet vi att vi kommer lyfta till Europa-placeringar inom tre år och förhoppningsvis kan vi bli ett lag att räkna med frekvent ute i Europa.

***

Mina personliga tankar om det här nya Espanyol och satsningen som görs är att den verkar betydligt med vettig och sund i jämförelse med Málagas för ett antal år sedan. Det blev ett luftslott som snabbare än vinden sprängdes i bitar.

Espanyol satsar smart med att behålla spelare från sin fina ungdomsverksamhet som tagit klivet upp till A-truppen (Rubén Duarte och Víctor Álvarez typexempel) och samtidigt addera spelare med stor rutin från spel på den absoluta högsta nivån.

En annan underskattad värvning bortsett från de fyra jag nämnde överst i inlägget är Roberto från Olympacos. Målvakten har hållit en extremt hög europeisk nivå i flera säsonger nu och förtjänar ett större erkännande. Att ingen annan klubb i toppligorna plockat upp honom tidigare är ett smärre under och här tror jag sannerligen att Espanyol har gjort ett kap.

Espanyol är sommarens stora vinnare under transferfönstret. Det råder inga tvivel om den saken. Nu gäller det att helt plötsligt börja leverera därefter med den press som per automatik tillkommer.

Två månaders bloggsemester är över. Även om det har varit skönt för en gångs skull kopplat bort mycket fotboll ur skallen är det omöjligt att hålla sig ifrån det som händer i alla världens hörn, för egen del framför allt innanför Spaniens gränser, och nu har det kliat tillräckligt länge i fingrarna.

Det är dags att rulla igång bloggen igen och jäklar vad kul det ska bli. Och jäklar vad mycket det finns att skriva, tala och fundera kring. Men allt får inte plats innanför samma ramar och vi tar en sak i taget, förstås.

***

Som om Premier League inte redan får tillräckligt mycket uppmärksamhet i Sverige. Men visst. Locka över Zlatan, Mourinho, Guardiola och Conte på det.

La Liga är Europas högst rankade liga. Har så varit i många år. De spanska lagen dominerar den europeiska fotbollen med tre raka segrar i såväl Champions League som Europa League – där det dessutom varit spanskt motstånd i finalerna flertalet gånger.

Men intresset är inte i närheten av lika stort som för Premier League. Speciellt inte i Sverige. Och det klart att oddsen inför den kommande säsongen inte direkt stärks av att en viss Ibrahimovic valt att skriva på för Manchester United.

Personligen tycker jag dock det är väldigt kul att Zlatan fortsätter spela fotboll på toppnivå i Europa, vilket jag tror de flesta fotbollsentusiaster och framför allt de neutrala åskådarna håller med om.

La Liga lever vidare ändå. Precis som vanligt i samma överläge och i samma underläge. Det finns ändå en glädjefyllande charm i det hela som bara ökar mitt och många andras intresse för den spanska fotbollen.

***

Nog om det. Dags att blicka mot det som komma skall. Det är bara två veckor kvar innan allvaret sparkar igång på riktigt. Det känns som att vårens alla händelser, EM, Copa América och allt däremellan knappt hunnit lägga sig. Nu är det snart noll handbroms igen.

Och även om det inte pratats, skrivits eller diskuterats särskilt mycket har det hunnit hända en hel del i de spanska lagen. Nolito, Dani Alves, Éver Banega, Grzegorz Krychowiak och Eric Bailly är några profiler vi inte kommer få se längre. För att inte tala om numera pensionerade Juan Carlos Valerón, vilket fortfarande känns surrealistiskt.

Något som däremot är vackert är att se Cani återvända till Real Zaragoza, där allting började, och vara en del i deras kamp om en återkomst till Primeran. En sådan fin karriär förtjänar en fin avslutning.

Men så finns det ju framför allt väldigt många nya ansikten, eller nygamla, som ska bli väldigt intressanta att följa. Monchi har fått jobba hårdare än någon annan under sommaren och det är ett helt nytt Sevilla-lag, med Jorge Sampaoli (tänk Chile och ja, då blir man glad) i tränarrollen, som har formats.

En Prince har landat i Las Palmas. En ny skandinav har landat i Vigo. En Nicolás Gaitán har landat vid Manzanares-floden efter att ha varit klar för både Manchester United och Atlético Madrid 46 gånger de senaste tre åren. Och i en annan del av Madrid har Álvaro Morata landat hemma.

Det kommer bli mer om funderingar och framtidstankar kring vilka klubbar som hanterat det här transferfönstret allra bäst – för det finns verkligen ett par som sticker ut rejält.

Men det som framför allt har slagit mig i sommar är någonting som tyvärr är oundvikligt och i mångt och mycket en bitter sanning.

Jag är och kommer aldrig vara orolig för att Sevilla, Villarreal eller för allt del Valencia kommer vara bra fotbollslag. De är fortfarande underskattade ute i världen trots alla framgångar utanför de inhemska gränserna.

Men just innanför de där gränserna har det varit förtvivlat svårt att närma sig den absoluta toppen. Och det kommer varken ske den här säsongen eller nästa heller. Tyvärr.

Jag är glad att Atlético gjort det omöjliga möjligt och lyckats spräcka den vansinniga evighetsduellen mellan Barcelona och Real Madrid och utmanat på allvar i toppen under flera säsonger. Det är tre lag där uppe nu. Det är älskvärt och tämligen unikt för en toppliga i dagens fotboll. Bara det är värt att hylla.

Men tyvärr kommer det bli ännu svårare för lagen där bakom att krympa avståndet. Det största kvittot på det? Att topptrion tar vad de vill ha från de mindre klubbarna.

Valencia var den tilltänkta och för all del enda rimliga utmanaren. Med de ekonomiska förutsättningarna och kulturen som finns i klubben krävdes bara rätt personer på rätt platser. Uppenbarligen inte så bara. En total fiaskosäsong i fjol innebär inget Europa-spel den här säsongen. Då är det inte enkelt att fortsätta bygga ett lag av samma stomme unga spelare. André Gomes till Barça för omkring 60 miljoner euro är givetvis mycket pengar för en spelare som knappast kommer vara ordinarie till en början – men ibland köper klubbar spelare från mindre konkurrenter bara för att. Det är viss prestige i det också. Det finns ju förstås viss sportslig relevans också då Gomes visat prov på magi under sitt år på Mestalla.

Något som är snäppet värre är givetvis att Atlético för bara några dagar sedan gjorde klart med Kévin Gameiro. Sevillas skyttekung var även på Barcelonas radar men kritade till sist på för Madrid-klubben – där han givetvis han enormt mycket större möjligheter att gjuta sig fast i startelvan.

Även om det var en knäpp på näsan för Barcelona var det framför allt ett statement från Atlético om hur verkligheten ser ut i dag. Det finns ingen annan klubb, bortsett från Barça och Real Madrid, som i dagsläget kan köpa spelare av den digniteten i Spanien. Åtminstone inte från konkurrerande klubbar i samma land.

Medan Sevillas skyttekung går åt ena hållet, skickar Atlético Luciano Vietto – som i bästa fall hade varit tredjevalet som spjutspets – åt andra. Det säger det mesta.

Med det sagt ska Sevilla inte räknas ut på något sätt. Truppen har blivit rensad på nyckelspelare men Monchi har knappast legat på latsidan. Joaquín Correa (Sampdoria), Franco Vázquez (Palermo) och evighetstalangen Ganso (São Paulo) känns samtliga klockrena Monchi-värvningar som mycket väl kan ta nästa kliv i karriären och skriva ny historia i Sevilla.

Jag är övertygad om att Sevilla, Villarreal och Athletic Club kommer vara minst lika slagkraftiga i Europa som tidigare. Villarreals trupp känns bättre än i fjol medan Athletic har behållit samma lag och Valverde kliver in på fjärde säsongen som tränare.

Det känns stabilt, starkt och kompatibelt på alla sätt. Men i La Liga växer gapet till topptrion. Barcelona, Real Madrid och Atlético blir bara bättre och bättre. Alla tre har starkare trupper än förra säsongen. Alla vet om att det krävs att vara på topp i snudd på konstant för att vinna. Minsta snedsteg kan kosta dyrt.

Det finns enormt mycket att se fram emot i alla dess olika strider den här säsongen. Men i striden som avgör vart ligatiteln hamnar kommer det handla om samma lag som tidigare. Och min gissning är att inget annat lag kommer vara riktigt i närheten.

Men jag vore förstås först att jubla om något annat lag lyckas överraska och bevisa motsatsen.

Och skulle det inte vara så är det åtminstone 200 procent fler lag som slåss om ligatiteln än vad som är fallet i Italien, Tyskland och Frankrike.