Följer

Populära lag

Populära spelare

Populära ligor

Topptrion tar vad de vill av resten – och skillnaderna blir bara större

Pinthorp

Då så!

Två månaders bloggsemester är över. Även om det har varit skönt för en gångs skull kopplat bort mycket fotboll ur skallen är det omöjligt att hålla sig ifrån det som händer i alla världens hörn, för egen del framför allt innanför Spaniens gränser, och nu har det kliat tillräckligt länge i fingrarna.

Det är dags att rulla igång bloggen igen och jäklar vad kul det ska bli. Och jäklar vad mycket det finns att skriva, tala och fundera kring. Men allt får inte plats innanför samma ramar och vi tar en sak i taget, förstås.

***

Som om Premier League inte redan får tillräckligt mycket uppmärksamhet i Sverige. Men visst. Locka över Zlatan, Mourinho, Guardiola och Conte på det.

Annons

La Liga är Europas högst rankade liga. Har så varit i många år. De spanska lagen dominerar den europeiska fotbollen med tre raka segrar i såväl Champions League som Europa League – där det dessutom varit spanskt motstånd i finalerna flertalet gånger.

Men intresset är inte i närheten av lika stort som för Premier League. Speciellt inte i Sverige. Och det klart att oddsen inför den kommande säsongen inte direkt stärks av att en viss Ibrahimovic valt att skriva på för Manchester United.

Personligen tycker jag dock det är väldigt kul att Zlatan fortsätter spela fotboll på toppnivå i Europa, vilket jag tror de flesta fotbollsentusiaster och framför allt de neutrala åskådarna håller med om.

La Liga lever vidare ändå. Precis som vanligt i samma överläge och i samma underläge. Det finns ändå en glädjefyllande charm i det hela som bara ökar mitt och många andras intresse för den spanska fotbollen.

Annons

***

Nog om det. Dags att blicka mot det som komma skall. Det är bara två veckor kvar innan allvaret sparkar igång på riktigt. Det känns som att vårens alla händelser, EM, Copa América och allt däremellan knappt hunnit lägga sig. Nu är det snart noll handbroms igen.

Och även om det inte pratats, skrivits eller diskuterats särskilt mycket har det hunnit hända en hel del i de spanska lagen. Nolito, Dani Alves, Éver Banega, Grzegorz Krychowiak och Eric Bailly är några profiler vi inte kommer få se längre. För att inte tala om numera pensionerade Juan Carlos Valerón, vilket fortfarande känns surrealistiskt.

Något som däremot är vackert är att se Cani återvända till Real Zaragoza, där allting började, och vara en del i deras kamp om en återkomst till Primeran. En sådan fin karriär förtjänar en fin avslutning.

Annons

Men så finns det ju framför allt väldigt många nya ansikten, eller nygamla, som ska bli väldigt intressanta att följa. Monchi har fått jobba hårdare än någon annan under sommaren och det är ett helt nytt Sevilla-lag, med Jorge Sampaoli (tänk Chile och ja, då blir man glad) i tränarrollen, som har formats.

En Prince har landat i Las Palmas. En ny skandinav har landat i Vigo. En Nicolás Gaitán har landat vid Manzanares-floden efter att ha varit klar för både Manchester United och Atlético Madrid 46 gånger de senaste tre åren. Och i en annan del av Madrid har Álvaro Morata landat hemma.

Det kommer bli mer om funderingar och framtidstankar kring vilka klubbar som hanterat det här transferfönstret allra bäst – för det finns verkligen ett par som sticker ut rejält.

Men det som framför allt har slagit mig i sommar är någonting som tyvärr är oundvikligt och i mångt och mycket en bitter sanning.

Annons

Jag är och kommer aldrig vara orolig för att Sevilla, Villarreal eller för allt del Valencia kommer vara bra fotbollslag. De är fortfarande underskattade ute i världen trots alla framgångar utanför de inhemska gränserna.

Men just innanför de där gränserna har det varit förtvivlat svårt att närma sig den absoluta toppen. Och det kommer varken ske den här säsongen eller nästa heller. Tyvärr.

Jag är glad att Atlético gjort det omöjliga möjligt och lyckats spräcka den vansinniga evighetsduellen mellan Barcelona och Real Madrid och utmanat på allvar i toppen under flera säsonger. Det är tre lag där uppe nu. Det är älskvärt och tämligen unikt för en toppliga i dagens fotboll. Bara det är värt att hylla.

Men tyvärr kommer det bli ännu svårare för lagen där bakom att krympa avståndet. Det största kvittot på det? Att topptrion tar vad de vill ha från de mindre klubbarna.

Annons

Valencia var den tilltänkta och för all del enda rimliga utmanaren. Med de ekonomiska förutsättningarna och kulturen som finns i klubben krävdes bara rätt personer på rätt platser. Uppenbarligen inte så bara. En total fiaskosäsong i fjol innebär inget Europa-spel den här säsongen. Då är det inte enkelt att fortsätta bygga ett lag av samma stomme unga spelare. André Gomes till Barça för omkring 60 miljoner euro är givetvis mycket pengar för en spelare som knappast kommer vara ordinarie till en början – men ibland köper klubbar spelare från mindre konkurrenter bara för att. Det är viss prestige i det också. Det finns ju förstås viss sportslig relevans också då Gomes visat prov på magi under sitt år på Mestalla.

Något som är snäppet värre är givetvis att Atlético för bara några dagar sedan gjorde klart med Kévin Gameiro. Sevillas skyttekung var även på Barcelonas radar men kritade till sist på för Madrid-klubben – där han givetvis han enormt mycket större möjligheter att gjuta sig fast i startelvan.

Annons

Även om det var en knäpp på näsan för Barcelona var det framför allt ett statement från Atlético om hur verkligheten ser ut i dag. Det finns ingen annan klubb, bortsett från Barça och Real Madrid, som i dagsläget kan köpa spelare av den digniteten i Spanien. Åtminstone inte från konkurrerande klubbar i samma land.

Medan Sevillas skyttekung går åt ena hållet, skickar Atlético Luciano Vietto – som i bästa fall hade varit tredjevalet som spjutspets – åt andra. Det säger det mesta.

Med det sagt ska Sevilla inte räknas ut på något sätt. Truppen har blivit rensad på nyckelspelare men Monchi har knappast legat på latsidan. Joaquín Correa (Sampdoria), Franco Vázquez (Palermo) och evighetstalangen Ganso (São Paulo) känns samtliga klockrena Monchi-värvningar som mycket väl kan ta nästa kliv i karriären och skriva ny historia i Sevilla.

Annons

Jag är övertygad om att Sevilla, Villarreal och Athletic Club kommer vara minst lika slagkraftiga i Europa som tidigare. Villarreals trupp känns bättre än i fjol medan Athletic har behållit samma lag och Valverde kliver in på fjärde säsongen som tränare.

Det känns stabilt, starkt och kompatibelt på alla sätt. Men i La Liga växer gapet till topptrion. Barcelona, Real Madrid och Atlético blir bara bättre och bättre. Alla tre har starkare trupper än förra säsongen. Alla vet om att det krävs att vara på topp i snudd på konstant för att vinna. Minsta snedsteg kan kosta dyrt.

Det finns enormt mycket att se fram emot i alla dess olika strider den här säsongen. Men i striden som avgör vart ligatiteln hamnar kommer det handla om samma lag som tidigare. Och min gissning är att inget annat lag kommer vara riktigt i närheten.

Annons

Men jag vore förstås först att jubla om något annat lag lyckas överraska och bevisa motsatsen.

Och skulle det inte vara så är det åtminstone 200 procent fler lag som slåss om ligatiteln än vad som är fallet i Italien, Tyskland och Frankrike.

Publicerad 2016-08-04 13:13

Kommentarer

Visa kommentarer

Senaste tweets

Arkiv

Annons
ANNONS
next recommended article
Nästa
ANNONS
fotbollskanalen

Skapa ett gratis konto eller logga in för att få en anpassad nyhets- och matchupplevelse av Fotbollskanalen. Följ dina favoriter:

Spelare
Lag
Ligor & turneringar
Bloggar & poddar
Samma konto på Fotbollskanalen, C More och TV4 Play.
Skapa konto