Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Atleti är ett unikt lag – när ska underdog-stämpeln försvinna?

Jag vet, lite radiotystnad från undertecknad den senaste veckan. Förklaringen är enkel. Jag har varit på sydligare breddgrader med mitt eget fotbollslag, FC Sampierdarenese (kan ni uttala det?). Närmare bestämt i Florens – hjärtat av Toscana.

En helt underbar stad som jag rekommenderar alla att besöka. I stadskärnan känns det som att vandra runt i ett museum med fantastiska byggnader och många kulturella anekdoter runt varje hörn.

Vad vi gjorde där? Well, vi spelade match mot ett lokalt lag (och vann, förstås), besökte vingård, hade långa middagssittningar, såg en deppig tillställning på Artemio Franchi mellan Fiorentina-Milan och höll livsnivån däremellan på topp.

***

Från ett mästerligt lag till ett annat. Det har ju spelats en hel del fotboll de senaste dagarna. I går mellan Atlético och Bayern München, och jag förvånas över att så många fortsätter förvånas över Atleti.

Har vi inte gått igenom det här hundra gånger?

Diego Simeones manskap är världens bästa lag defensivt. Det är mästarklass från Jan Oblak i mål, två av världens bästa ytterbackar, en gormande Diego Godín centralt, Gabis intelligens på mittfältet, Antoine Griezmanns grovarbete på kanten i kombination med kreativitet offensivt och hela vägen fram till Fernando Torres som i går fick i uppdrag att punktmarkera Xabi Alonso.

Punkt och pricka. Minutiös och enormt detaljerat. Simeone fick sitt lag att följa matchplanen till snudd på perfektion. Och så länge laget då nitar dit en boll framåt så vinner man fotbollsmatcher.

I går hade Atleti till och med råd att bränna en straff. Vilket annat lag har råd med det?

Jag förstår dock inte hur så många människor fortfarande ser som en underdog. Både i ett möte hemma med Bayern München, men också när vi pratar Champions League-finalister.

Är det inte ganska givet sett till prestationer de senaste åren i kombination med respektive trupp att Atlético tillhör topp fyra om vi nu ska prata favoriter?

Om det blir så eller ej får den långa säsongen utvisa. Men Atlético fortsätter bemästra mantrat “offensiv vinner matcher, defensiv vinner titlar” bäst av alla. Och med en så pass ramstark defensiv som mot Bayern i går kommer man definitivt utmana om en ny finalplats.

Jag tror knappast Atleti bryr sig dock. Kan de efter fem år av enorm framgång fortsätta surfa på en underdog-våg så är det bara till en fördel.

***

Que partidazo!

Dortmund-Real Madrid i tisdags. En av höstens mest underhållande matcher.

Jag hade så enorma förväntningar eftersom det är två av Europas bästa lag när det kommer till omställningsspel. Man hoppas att det ska svänga fram och tillbaka och att båda lagen vågar spela ut ordentligt.

Jag tror ingen neutral hade kunnat hoppas på mer underhållning än vad som serverades.

Dortmund ser ofantligt starkt ut, men Real Madrid har fortfarande gruppsegern i egna händer.

***

19:e plats i tabellen, noll segrar på sex matcher och ett spel som faktiskt inte övertygat nämnvärt heller.

Då fick Granadas sportsliga ledning nog och gav Paco Jémez foten.

Den såg man sannerligen inte komma. Min tanke inför säsongen var snarare tvärtom. Att Granada verkligen tog in en prestigetränare som skördat fina framgångar i Rayo Vallecano trots degraderingen förra säsongen.

Jag älskar ju sättet som Paco vill spela fotboll på. Enormt bollinnehav, intensitet, klapp-klapp, hög backlinje, aldrig långbollar och hela faderullan. Inte konstigt att Rayo vann bollinnehavet på Camp Nou för första gången på ett halvt decennium.

Men det är knappast en resultatinriktad taktik. Rayo, eller för all del Granada, har inte spelarmaterialet för att spela på samma sätt i varje match. Tyvärr har Paco Jémez naivitet fällt krokben för honom alldeles för många gånger.

***

Cesare Prandelli till Valencia? Ett namn som slår högt och som imponerar på mina öron.

Framför allt det faktum att han verkar vara en tränare som fångar ett omklädningsrum och lyckas tygla de största individualisterna. Som Mario Balotelli i landslaget och Adrian Mutu i Fiorentina.

Upp till bevis om den italienska framgångsvågen fortsätter i La Liga.

***

Jag och Marcelo Fernández har surrat igång i podden igen, för övrigt. Veckans avsnitt finns här.

Om allt från Real Madrids svaga poängskörd, Málagas framtid, underbare Samu Castillejo i Villarreal och kulturbärare i Barcelona.

***

Undertecknad stod själv för sin kanske läckraste assist i “karriären” mot Florens-laget CFC Antella i fredags.

Som vår vikarierande keeper David Fjäll beskrev det efteråt: “jag har aldrig sett någon göra en så långsam fint men få ett helt lag att försvinna”.

Det var innan jag yttersidade fram en boll i djupet till vår superstar Olle Eriksson som – tacka högre makter – gjorde mål. Hade aldrig förlåtit honom annars.

5-4 slutade matchen för övrigt. De 70 starka åskådarna på arenan var lyriska efteråt. Aldrig skrivit så många autografer.

Adam Pinthorp

Inte alltid välpolerat – men än så länge effektivt, Sevilla

Det blev rödvit seger i säsongens första derbi Sevillano.

En match som bjöd på det mesta i alla fall jag önskar och begär av ett derby. En fantastisk inramning, ett guld kort redan i den första matchminuten, hög intensitet, mycket aggressivitet och på det ett “skitmål” som avgör en ganska jämn batalj.

I helgen var Sevilla det första laget någonsin att starta en match i La Liga med enbart utländska spelare. Det har alltså aldrig hänt förut.

Och det säger lite om dagens Sevilla. Inte så mycket om själva grundpolicyn att köpa billigt och sälja dyrt. Snarare sättet som lagbygge efter lagbygge har rivits i sär de senaste åren som en effekt av alla framgångar.

Den här sommaren eskalerade det totalt. Unai Emery drog till PSG, alla storstjärnor försvann och en hel del spelare därtill.

Sevilla har den här säsongen en ny tränare – utländsk, givetvis – och från mittfält och framåt i stort sett ett helt nytt lag jämfört med förra säsongen. Jorge Sampaoli har uppnått fantastiska resultat med Chile varifrån han är mest bekant och känns som ett otroligt spännande val som tränare. Och framför allt en tränare som tror stenhårt på sin Bielsa-inspirerade filosofi och där det finns en klar grundidé.

Bortsett från supercup-matcherna i augusti som mer känns som viktiga försäsongsmatcher för Sevilla har laget nu spelat fem ligamatcher och en i Champions League. Det har inte alltid sett helt välpolerat ut och matcherna har skiljt sig väldigt mycket från varandra. Från en helt galen 6-4-seger i premiären mot Espanyol till att åka till Turin och nolla Juventus.

Gemensamt är de fina resultaten, och sedan ligan drog igång är Sevilla fortsatt obesegrat.

Det är fortsatt helt omöjligt att dra någon slutsats om Sampaolis lagbygge. Det kommer ta tid, det behöver ta tid. Han har redan använt olika spelsystem och roterat enormt mycket på sitt spelarmaterial. Vet ens någon vilka som anses ordinarie för tillfället? Ett par-tre stycken, visst, men i övrigt är det vidöppet.

El derbi var precis som Sevilla anno 2016/17 har varit så här långt. Spelmässigt inte alltid välpolerat, men ett fasansfullt högt tempo, mycket glöd, mycket glädje och väldigt underhållande.

Det är bara enkelt konstatera att Jorge Sampaoli fått en flygande start på sitt nya jobb.

***

Jahapp, Pako Ayestarán fick inte ens över Alavés-matchen på sig. Under tisdagskvällen rök han all världens väg och är inte längre kvar som Valencia-tränare.

Och kanske är det för en gångs skull ett genidrag från den sportsliga ledningen att ta det här beslutet precis nu. Voro som kommer in och roddar skeppet tillsvidare har nämligen gjort det otaliga gånger förut och har mördande bra statistik. Han förlorar aldrig – i jämförelse med vad Valencia numera brukar göra.

Räkna därför med att Voro leder laget till seger mot Alavés innan näste man ska upp för prövning.

Ett av namnen som redan har droppats är Marcelino. Ja, exakt, tidigare Villarreal-tränaren som fick sparken från klubben precis innan säsongen drog igång. Rivaliteten har aldrig varit extrem mellan Valencia och Villarreal, även om det känns som en alltmer modern klassiker, men det hade ändå stuckit lite i ögonen för de gula ubåtarna att se Marcelino i grannklubben.

Å andra sidan kan Villarreal gotta sig med att inte ligga sist i tabellen.

***

Jag och Marcelo Fernández har spelat in ett nytt avsnitt av vår podd Tiro Libre.

Vi snackar upp inför Barça-Atlético, går in på Diego Simeones nya kontraktssituation (förkortats från 2020 till 2018), diskuterar Héctor Bellerín, hyllar Las Palmas och pratar om krisen i Valencia. Bland mycket annat!

För er som är intresserade finns det att lyssna på antingen HÄR eller på iTunes.

***

Barcelona-Atlético. I morgon. Camp Nou.

Det mötet har verkligen blivit en klassiker de senaste åren. Inte bara för att det var där Atleti faktiskt säkrade sin historiska ligatitel 2014, utan för alla extremt jämna, viktiga och frenetiska bataljer som utspelats de senaste säsongerna.

Och viktig är bara förnamnet av onsdagens match. I och med att Real Madrid gått rent och ser väldigt starkt ut samtidigt som både Barça och Atlético tappat poäng under inledningen gäller det att inte hamna på efterkälken.

Det är bara femte omgången men vi har vant oss vid hur toppstriden har sett ut de senaste åren. Ett poängtapp där och ett poängtapp där var inte lika prekärt som tidigare. Lagen är så bra och triggar varandra till att hela tiden vara på maxnivå.

Matchen på Camp Nou kan avgöra väldigt mycket när vi summerar La Liga-säsongen.

Adam Pinthorp

Valencia-supportrarna har gett upp – vill få bort Pako direkt

Twitter: @pinthorp

Det är snarare mer en regel än undantag nu för tiden, att benämna Valencia och kris i samma mening. Ett konstant inferno de senaste åren som bara verkar eskalera för var dag som går.

Detta trots Peter Lims intåg för några år sedan, som inbringade ett helt annat kapital och helt andra förutsättningar om att slåss ekonomiskt med de största elefanterna.

Nu står ändå Valencia här. En mardrömssäsong i fjol i bagaget och nu, fyra omgångar in, har man inte lyckats ta en enda poäng.

Det var i sedvanlig ordning ganska kaotiskt i klubben i somras. Till en början var det ovisst om Pako Ayestarán verkligen skulle bli kvar då de allra flesta spädde på sin övertygelse om att han kom in som ett substitut till Gary Neville i slutet bara för att segla säsongen i hamn med någon sorts värdighet.

Kvar blev ändå Pako, men frågan är hur länge till.

SuperDeporte, den största tidningen i Valencia-regionen, skickade ut frågan tydligt på sin sajt efter söndagens förlust mot Athletic: “Bör Pako lämna?”.

90 procent svarade ja.

Det är ganska tydliga siffror. Och det ska ändå poängteras tydligt att Pako – i jämförelse med exempelvis Gary Neville – har haft en klart längre inkörsport. Han känner klubben väl och under sin tid som assisterande till Rafa Benítez mellan 2001-04 regnade det in titlar i Valencias troféskåp. Det är inte konstigt att supportrarna gav ett länge förtroende i hopp om att saker och ting skulle redas ut.

Men nu är det krisstämpel och ingenting annat. Jag minns när jag i augusti tippade tabellen inför säsongsstarten och fick direkt en reaktion när jag hade presenterat undre halvan.

“Tror du verkligen Valencia klarar topp tio?”.

Just nu är ju det en lika rimlig fråga att ställa som om Pako Ayestarán borde lämna.

Och det handlar inte bara om fyra inledande förluster i teorin, utan också hur det sett ut i praktiken. Dålig kontinuitet (19 olika har spelat från start på fyra matcher), en väldigt diffus spelidé och framför allt spelare som inte verkar anammat tanken om att kriga för varandra.

Dani Parejo är slarvig. Nani ser mest lat ut. Enzo Pérez har inte agerat som den kapten han blivit utnämnd till. Och ingen kan göra mål.

Om man jämför med säsongsinledningens andra fiaskolag så här långt, Celta Vigo, så finns det ändå ganska stora skillnader. Celta har, bortsett från premiären mot Leganés, haft ett väldigt tufft spelschema.

Valencia? Tja, supportrarna hade – oavsett kaoset – definitivt räknat med 7-9 poäng efter fyra omgångar. Las Palmas, Eibar och Real Betis är lag som till och med ett Valencia i spillror fortfarande ska ta poäng av. Athletic på San Mamés en desto svårare uppgift men själva matchbilden i sig – att tappa ledning till förlust – är också ganska symboliskt för problematiken.

Det är noll harmoni i Valencia för tillfället. Ledargestalterna och fanbärarna existerar inte längre. Hemmasonen Paco Alcácer valde att lämna en tämligen given startplats för att sitta på bänken på Camp Nou. Shkodran Mustafi som var lagets självklare ledare valde att flytta till Arsenal.

Jämför med Valencia bara för några år sedan, eller om vi till och med backar ett decennium. Oavsett upplaga har det funnits tydliga fanbärare. Nu känns Diego Alves som den ende – och till och med han var nära att lämna under sommaren.

Någonting måste ske bland slipsnissarna i styrelsen. Vad vill Peter Lim med projektet Valencia? Och vad vill demonagenten Jorge Mendes som för ett par somrar sedan hade ett finger med i alla stjärnvärvningar som klubben gjorde. Det har lyckats… sisådär.

Det måste bli mer självklart, mer tydligt, mer noggrant. Annars vetifan vart det här slutar.

Det kanske var fullt rimligt att placera Valencia på nedre halvan ändå.

Adam Pinthorp

Celta har hamnat i en ond spiral

Fjärde ligamatchen. Första poängen. Okej, kanske ett steg i rätt riktning för Celta Vigo? Well, det klart. Ser man enbart till poängskörden är det ett litet steg framåt. Men matcher som mot Leganés och Osasuna – även om det är på bortaplan i det sista fallet – ska det kasseras in tre om Celta återigen vill vara ett topplag.

Redan nu har laget halkat extremt långt efter. Jag skrev redan om det efter premiärförlusten mot Leganés, att laget verkligen måste ta sig i kragen om det inte ska bli en ond spiral. Nu är man mitt uppe i den.

Bara ett mål har man gjort framåt. Det är fasansfullt uselt. Och i de nästkommande två matcherna väntar båda Barcelona-klubbarna. Att det blir trepoängare där känns föga troligt i nuläget.

Det är extremt tydligt att Celta saknar en matchvinnare. En spelare som kan luckra upp ett försvar med en fint eller två eller en öppnande passning. Pablo Hernández är smart, John Guidetti löper ofta rätt och lagets kanske mest begåvade passningsspelare, Daniel Wass, har inte gått att känna igen sedan premiären.

Mot Osasuna i dag blev det 0-0. Fabián Orellana saknades så mycket att det nästan blev löjligt. För att inte tala om Nolito förstås.

Det finns väldigt mycket potential i det här Celta Vigo-laget – men flera spelare har en bra bit kvar och när inte andra kliver fram blir förlusten av stjärnorna så påtagligt stor.

Just nu känns det inte som att Celta kommer vara ett lag som överhuvudtaget slåss om en Europa-plats.

***

Jag hade en text halvklar efter onsdagens CL-matcher men då nätet havererade totalt och jag dagen därpå drog utomlands har det blivit strandat.

Nåväl, det handlade mest om det faktum att det inte blev inte enkelt som jag – och Real Madrid också för den delen – trodde på förhand mot Sporting. Raka motsatsen faktiskt.

Det var en förvånansvärt svag insats på Bernabéu – men när allt kommer kring står Real stadigt med tre poäng och har precis allt för att ta hem gruppen. Det är precis som Cristiano Ronaldo själv sa efteråt:

“Real Madrid är precis det här, sena vändningar är en del av historian på den här legendariska arenan. Det sitter i väggarna och vi slutar aldrig tro”.

Han satte ord på precis allt. För det är verkligen precis så det är. Precis när krönikörerna på arenan satte pennan på pappret och skrev ned “skrällen på Bernabéu” sköt laget tillbaka.

Jag tror inte på samma underskattning mot Espanyol i kväll, men det är likväl en väldigt lurig uppgift.

***

I skrivande stund har jag på Athletic-Valencia och slår ett öga eller två mellan varven. Det är förstås hemmaledning efter dubbla mål av Aritz Aduriz.

Om 45 minuter tror jag vi kan räkna in fjärde raka förlusten för Valencia.

Celta Vigo kan i alla fall glädja sig åt att inte vara Valencia i nuläget.

***

Diego Simeone fick i princip alla svar han ville ha och någonsin önskat i gårdagens match mot Sporting Gijón.

Antoine Griezmann fortsätter visa att han är en av världens bästa spelare. Kévin Gameiro fick äntligen göra ett spelmål och satte även tonen med en tidig assist. Fernando Torres kom in och gjorde två baljor, och Ángel Correa gjorde poäng igen.

Alla anfallare igång för “Cholo”. Om någon trodde det var kört efter två inledande kryss har Atleti studsat tillbaka rätt ordentligt. 10-0 på de tre senaste matcherna.

***

Festen fortsätter på Gran Canaria!

***

Målen som Barça gjorde mot Leganés var ett skämt. Det såg så förödmjukande och löjligt ut att det snudd på var rimligt att ta det på allvar.

Vad gör ens Leo Messi innan han frispelar Luis Suárez till 3-0-målet? Playstation-nivå. Om det ens går att göra sånt på TV-spel.

Adam Pinthorp

En världsklass-Oblak, en sjuk revansch och en ny podd

Jag förstår de Atléticos som må reflektera en extra gång över Jan Oblaks finfina straffräddning mot PSV Eindhoven och tänka “kunde du inte bara gjort så en gång i CL-finalen?”.

Men då var då, nu är nu. Oavsett om Oblak må haft en dålig straffdag den där majkvällen mot Real Madrid hade han en desto bättre nu, men är framför allt fortfarande en målvakt det pratas alldeles för lite om.

Jag må vara tjatig kring vissa saker. Men samtidigt börjar det snudd på bli irriterande när så självklara saker bara förbises. Hur ofta hör man Jan Oblaks namn i en diskussion om vem eller vilka som är bäst i världen? Bortsett från när någon med god insyn i Atlético eller för all del den spanska fotbollen talar.

Sett till statistiken minst insläppta mål är han helt överlägsen.

Och formen verkar knappast dalat över sommaren. Ett insläppt mål på de fyra inledande matcherna den här säsongen.

Jag kanske är urtrist som inte sticker ut hakan och säger att han är bäst i världen. Men att utelämna Jan Oblak från hela diskussionen är bara ett bevis på att man sett alldeles för lite.

Atlético må ha världens kanske bästa försvar – men så många gånger som laget också räddas av slovenen mellan stolparna är jobbigt att räkna till.

Så även i Eindhoven, där framför allt straffräddningen blev högst avgörande för tredje raka nollan den här säsongen.

***

På tal om revanscher, så tycker jag nästan lite synd om Celtic. Och Glasgow-laget kan verkligen klandra en nonchalant Luis Enrique och ett febrilt kämpande Alavés för det.

Det var förvisso första gången på fyra månader som Leo Messi, Luis Suárez och Neymar kickade boll tillsammans i en match och uppenbarligen ville visa omvärlden hur kul de har ihop.

Men tror ni det verkligen hade blivit proppen ur och 7-0 om Barça vunnit komfortabelt i helgen? Jag är mer tveksam.

Nu fanns en överliggande press att leverera. Inte bara att vinna matchen utan göra det stort och göra det underhållande.

Och snacka om att det bjöds på show. Jag har svårt att bestämma mig för vilket mål som faktiskt är snyggast. Messis 2-0-mål är av högsta förnedringsgrad, Andrés Iniestas 4-0-volley ett sånt där mål som alltid går hem och Suárez första balja en högkvalitetiv nivå teknisk briljans.

***

Hörni, förresten. Jag har alldeles i veckan dragit igång en podd om spansk fotboll tillsammans med Marcelo Fernández Figueroa.

Jag vet, bara det namnet är värt att lyssna för. Marcelo är chilenare i blodet och har följt La Liga sedan tidigt 90-tal då hans landsman Iván Zamorano flyttade till Spanien och Sevilla och sedermera hamnade i Real Madrid.

Vi har döpt podden till Tiro Libre – kort och gott frispark på spanska – och hoppas få lite snurr på det hela. Lyssna gärna in första avsnittet HÄR (finns nu också på iTunes och grejer).

Pratas aktuella ämnen, transferförbudet i huvudstadsklubbarna, löpsedlar från de största spanska tidningarna, sommarens vinnare på transfermarknaden och en hel del annat mellan varven.

***

Veckan tuffar vidare och de spanska lagen likaså i Europa-spelet. Cristiano Ronaldo möter sin gamla klubb Sporting Club på Santiago Bernabéu i vad som förväntas bli en uppvisning av Real Madrid.

Däremot bör inte Sporting som verkligen stegrat de senaste åren underskattas helt. Men jag tror risken att Madrid “gör en Barça” är en likvärdig lågoddsare som att Ronaldo själv gör mål.

Barça gjorde processen kort med Celtic, Atleti vann på Atleti-vis och Real Madrid kommer koppla ett stadigt grepp om förstaplatsen i sin grupp. Allt är som vanligt.

Sevilla? Nah, lite tuffare där. Juventus borta blir en mäktig uppgift för Jorge Sampaolis manskap. Man vet ju inte vart man har Sevilla för tillfället. Betydligt mer oförutsägbart och offensivt en i princip helt ny trupp.

Kan bli allt eller inget – även om just Juventus bör bli en alltför svår uppgift.

Skulle det gå käpprätt åt skogen kan Sevilla alltid sikta in sig på att bli trea i gruppen och lira Europa League till våren.

Adam Pinthorp

"Barça kan vinna La Liga trots reservlaget i hälften av matcherna?"

Twitter: @pinthorp

Jag kunde inte minnas vem det var förrän min eminente bloggkollega Peter Hyllman upplyste mig. Det var ju Jürgen Klopp som drog till med ett citat i stil med “Barcelona kan i princip spela med reservlaget i hälften av matcherna och ändå vinna titeln”.

Därför känns det extremt kul när en uppstickare tillika nykomling som Deportivo Alavés – precis som Hércules för ett antal år sedan – kan åka helt respektlöst till Camp Nou, vara täta i defensiven och utnyttjade sina stora möjligheter på fasta situationer.

Alavés vann i lördags. 2-1. Man har alltså tagit fyra av sex möjliga poäng på Vicente Calderón och Camp Nou under säsongsinledningen. Rätt bra facit.

Och även ett knytnäveslag mot de som hela tiden påstår att topplagen i Spanien, till skillnad från framför allt Premier League, kan vila spelare till höger och vänster utan att det får några konsekvenser.

Luis Enrique hade Andrés Iniesta, Lionel Messi och Luis Suárez på bänken och en helt nykomponerad backlinje. På pappret fortfarande ett bättre lag än Alavés på varje position – men ändå. Fotboll har aldrig spelats på pappret, då skulle charmen försvinna och Leicester City aldrig vinna Premier League. Det handlar snarare om signalerna man som tränare skickar ut till spelarna.

“Det här löser sig ändå. Vi behöver nog inte Iniesta, Messi och Suárez i den här enkla bataljen”.

Ibland kan det vara bättre att försöka gå på knock i första ronden och kunna vila därefter.

Oavsett vilket hatten av till Alavés. Den passionen, den glöden och den kämpa-för-varandra-inställningen som laget har visat upp i början av säsongen är vad fotboll handlar om.

Det är svårt att inte imponeras lite extra av en kille som Theo Hernández (yngre bror till Lucas i Atlético) som är på lån i Alavés och precis spelat sina två första La Liga-matcher. Försvararen har nu varit med och vunnit mot Barcelona och hållit nollan mot Sporting. Det här är en grabb att hålla koll på.

***

Medan såväl Barça som Atleti redan har tappat poäng ångar Real Madrid på rejält. I promenadsegern mot Osasuna gick mycket rätt och Cristiano Ronaldo behövde bara några minuter i sin comeback för att hitta målet.

I övrigt är det ju hårda tider för Madrid-klubbarna. Både Real och Atlético har, precis som Barcelona för ett par år sedan, fått värvningsförbud. Detta sträcker sig över de två kommande transferfönstren. Klubbarna har givetvis överklagat men avvisats av Fifa och nu återstår det att se vad CAS, idrottens skiljedomstol, gör.

Högst troligt kommer fallet bli precis som det var med Barça. Jag har svårt att se att Real Madrid och Atlético inte kommer få stå sitt kast.

Därför en jäkla tur att det är monstertrupper i båda lägren, både sett till spetskvalitet och bredd. Det kanske var menat att James Rodríguez och Isco skulle stanna i huvudstaden trots allt.

***

Las Palmas leder inte La Liga längre. Det höll ändå ett tag.

***

Valencia hämtade givetvis upp en urusel första halvlek och underläge 0-2 till oavgjort – för att sedan släppa in ett mål på tilläggstid.

Rubén Castro, förstås.

Han är 35 år fyllda nu. När Real Betis degraderades säsongen 2013/14 trodde jag Castro skulle tappa sin målform. Han gjorde bara tio baljor den säsongen – även om han var en del skadad.

Nu ser han bättre ut än någonsin. 19 ligamål i fjol och fyra nitar på tre matcher den här hösten.

Gran Canaria-lirarna fortsätter leverera.

***

Kepa Arrizabalaga gjorde La Liga-debut för Athletic i kväll. En av Baskiens största talanger på väldigt, väldigt många år.

Och den ende jag ser som på sikt kan utmana om en landslagsplats.

***

Jag minns också den skara människor som så ofta yttrat meningen “hur skulle La Liga-lagen egentligen klara sig en kylig kväll på Britannia mot Stoke”?

Framför allt var det en populär fras när Pep Guardiola tränade Barça. Det var kul att se att hans ytterst La Liga-präglade lag åkte dit och vann med 4-1 för några veckor sedan.

Valencia vann också på Britannia för övrigt, i Europa League.

Och spelade i princip med reservlaget, rent av.

Adam Pinthorp

De tolv främsta La Liga-värvningarna under sommaren

Twitter: @pinthorp

Transferfönstret har summerats för den här gången och det har hänt vansinnigt mycket i de spanska lägren. För ovanlighetens skull har dock giganterna från Madrid hållit sig relativt mycket i skymundan, medan Barcelona varit alltmer aktiva men där Sevilla, Espanyol och nykomlingen Alavés haft störst rokader i sina trupper.

Jag tänkte nu välja ut de tolv värvningarna under sommaren som jag tror mest på. Helt utan någon hierarkisk ordning dock. Jag har vägt in prislapp, status, förmåga att göra avtryck direkt och en smula framtidsaspekt också.

Franco Vázquez (från Palermo till Sevilla)
Hade en tämligen blev lånesejour i Spanien och Rayo Vallecano 2012/13, men har efter det stegrat i sin utveckling för varje säsong. När Palermo sålde Paulo Dybala inför förra säsongen klev Franco Vázquez fram och tog ytterligare ansvar för laget med hemmabas på Sicilien. Med sin listighet och mångsidighet som offensiv mittfältare har han tråcklat upp trånga försvar i Serie A och har kan mycket väl bli sportchef Monchis stora genidrag den här sommaren.

Ezeqiuel Garay (Från Zenit till Valencia)
Nicolás Otamendi och Shkodra Mustafi försvann en efter en. Den förstnämnde förra sommaren, den sistnämnde dagen innan årets fönster stängde. Och där stod Valencia utan något vettig mittförsvarare och med en redan häpnadsväckande usel inledning på säsongen. Ezeqiuel Garay blev den stora försvarsvärvningen och argentinaren återvänder till La Liga med ett tungt ansvar på sina axlar. Det är många som förväntar sig att han ska styra upp försvarsspelet i Valencia.

Kevin-Prince Boateng (från Milan till Las Palmas)
Hur ball är inte den här värvningen? Jag fick läsa både en och två gånger extra när jag först fick nys om ryktet för att verkligen tro att det skulle finnas någon substans i det hela. Men därefter gick det ganska fort, och nu har Las Palmas ett av ligans mest intressanta offensiva mittfält, där Prince dessutom erbjuder en helt annan tyngd och fysik som tidigare saknats.

Samuel Umtiti (från Lyon till Barcelona)
En av hela Europas bästa värvningar den här sommaren, tror jag. Har följt och kommenterat många matcher med Lyon de senaste åren och Samuel Umtiti har allt för att lyckas på den absoluta toppnivån. Passningsfoten, kylan, spelförståelsen, drivet i steget och visade dessutom upp i EM att han har nerver av stål. Barcelona har gjort ett kap här.

Nicolás Gaitán (från Benfica till Atlético)
Mot de främsta och mest bollskickliga lagen brukar Atlético sällan ha problem att göra bra resultat. Tvärtom. Det är då Diego Simeones fotboll kommer bäst till pass. Men matcher där Atlético bara ska vinna och vara överlägsen sin motståndare brukar det inte alltför sällan gå grus i maskineriet. Atleti är inte lika bra på att föra matcher och i mångt och mycket handlar det om spelarmaterialet. Därför blir Nico Gaitán med sitt breda register och sin otroligt kreativa sida ett fräscht tillskott för Atlético den här säsongen. I just de där matcherna då Atleti kommer hålla mycket boll kommer Gaitán bli väldigt viktig.

Álvaro Morata (från Juventus till Real Madrid)
Sonen har kommit hem till Madrid. Álvaro Morata överraskade många under sitt första år i Juventus där han inte minst i Champions League imponerade stort. Lite trögare gick det förra säsongen men hans kvaliteter har knappast undgått någon, speciellt inte klubben han nu återvänder till. Real Madrid har behövt rejäl konkurrens till Karim Benzema ända sedan Gonzalo Higuaín försvann från klubben. Nu har man fått det.

Aïssa Mandi (från Stade Reims till Real Betis)
Rekordung lagkapten i lilla Stade Reims. Omskolad från högerback till mittback och redan fina landslagsmeriter med Algeriet. Aïssa Mandi kanske inte är en spelare som är känd för den stora massan, men han har varit exceptionellt bra i franska Ligue 1 och visat ledaregenskaper som få andra. Och en skicklig försvarsspelare som kan diktera sitt manskap är precis vad Real Betis välkomnar med öppna armar.

Roberto Soriano (från Sampdoria till Villarreal)
Italienare i La Liga har inte alltid varit en lyckad kombination, men det har ju faktiskt fungerat väldigt bra i just Villarreal tidigare i och med Guiseppe Rossis framfart. Den gula ubåten kollat mycket på Serie A-marknaden under sommaren och en av värvningarna är Roberto Soriano. Mittfältaren gjorde en otroligt fin säsong i Sampdoria i fjol och känns på förhand som en spelare som passar bra in i Villarreal mall. 14 miljoner euro kan vara väldigt väl spenderade pengar.

Keko (från Eibar till Málaga)
Kontinuitet har knappast funnits i Kekos vokabulär sedan han lämnade Atlético Madrid 2009. Han har nämligen representerat åtta olika klubbar sedan dess. Däremot har det spelmässigt lossnat rejält för den frejdige och tekniske yttermittfältaren de senaste åren. Flytten från Catania och Serie A till Albacete och Segunda División blev ett lyckodrag som sedermera ledde till Eibar förra säsongen. Väl där har han stundtals helt fenomenal och charmade mer än bara publiken på Ipurúa. Nu är han klar för Málaga och fortsätter han på samma inslagna väg kommer det bli härliga tider även på La Rosaleda framöver.

Samir Nasri (från Manchester City till Sevilla)
“Guardiola ville ha kvar mig men jag ville vara garanterat speltid”, sa Samir Nasri när han presenterades som Sevilla-spelare. Utan att sänka Nasri och hans kunskaper på fotbollsplanen känns det dock väldigt svårt att placera honom rent formmässigt för tillfället. I ett lag med Franco Vázquez, Vitolo, Ganso, Pablo Sarabia, Joaquín Correa och Michael Krohn-Dehli känns det tufft att slå sig in men kommer Samir Nasri upp i den form som han stundtals haft i Man City och framför allt i slutet av Arsenal-tiden kommer han inte bara spela utan mycket väl kunna lyfta Sevilla ett steg offensivt.

Sergi Samper (från Barcelona till Granada)
Minns ni hur mycket Saúl Ñíguez utvecklades under sitt år under Paco Jémez i Rayo Vallecano? Sergi Samper är i ett liknande läge nu. Annan klubb förvisso, men samma tränare och samma spelfilosofi. Också en liknande filosofi vad Samper själv är uppfostrad med under hela sin karriär i Barcelona. Passningsgeniet kommer komma väl till pass på Granadas mittfält och kan bli en stor behållning under säsongen.

Pablo Piatti (från Valencia till Espanyol)
Jag älskar karaktärer som Pablo Piatti. Sådana som aldrig ger upp, aldrig tar någonting för givet och aldrig klagar. Jag hade önskat att Piatti fick ut mer i Valencia. Han ville det så mycket, och klubben gav inte alltid den respons han förtjänade tillbaka. Nu blev det Espanyol för Piatti som jag tror kommer passa argentinaren perfekt. En mindre klubb men ändå på frammarsch. Vad han uträttade under sina år i Almería gjorde han till en av La Ligas mest jagade spelare. Det är dags att han kommer tillbaka till den nivån.

Vem/vilka värvningar tror ni kommer bli de mest lyckade?

Adam Pinthorp

Valencia vändning, sommarens vinnare, Nasri & Guidetti

Käpprätt åt helvete lät det för ett par dagar sedan. Men Jesús García-Pitarch & kompani låg knappast på latsidan under transferfönstrets sista timmar.

Det löste sig, åtminstone på pappret, ändå ganska bra för Valencia.

Det pratades om Eliaquim Mangala och Ezeqiuel Garay och jag var övertygad om att en profilstark försvarsvärvning skulle ansluta. Men båda två? Nu får Valencia inte bara ett mittlås där kommentatorerna får ännu svårare att uttala förnamnen utan också ett på förhand klart starkt sådant.

Jag ser framför allt Garay som en otroligt skarp värvning. Han har varit på gång till Valencia i flera år och även om drömlåset med Nicolás Otamendi aldrig fick upplevas så känns argentinaren som rätt man för att leda försvaret. Även om han har sina brister har jag alltid gillat hans inställning och framför allt att han är en duktig spelande mittback.

Lägger vi ut alla korten på bordet och helt sonika jämför Valencias elva förra hösten med hur en tänkbar elva kan tänkas se ut nu ser det ut som följande:

VLC 15/16: Mathew Ryan – João Cancelo, Shkodran Mustafi, Aymen Abdennour, José Luis Gayá – Dani Parejo, Javi Fuego, André Gomes – Sofiane Feghouli, Paco Alcácer, Santi Mina.

VLC 16/17: Diego Alves – João Cancelo, Ezequiel Garay, Eliaquim Mangala, José Luis Gayá – Dani Parejo, Álvaro Medrán, Enzo Pérez – Nani, Munir El Haddadi, Santi Mina.

Största skillnader? Ett på pappret bättre försvar den här säsongen. Inte bara med ett starkare mittlås, också Cancelo och Gayá som blivit ett år äldre.

Offensivt ingen jätteskillnad. Feghouli fick aldrig den utväxling många trodde på, och Nani känns fortfarande som en diffus värvning som man inte riktigt vet vad man ska förvänta sig av. Däremot tror jag definitivt Munir – åtminstone på sikt – kan ersätta Paco Alcácer och hans målproduktion, samtidigt som Santi Mina kommer lyfta mer den här säsongen.

Spelare för spelare är André Gomes den största skillnaden. Han kommer saknas i Valencia den här säsongen och har ingen självklar ersättare.

I övrigt ser det efter alla omständigheter inte speciellt annorlunda ut. Det gör det för all del inte bra. Med två raka förluster måste Pako Ayestarán få ordning på skeppet. Det räcker inte bara med att ha duktiga spelare, de ska fungera tillsammans också.

Klarar han det blir det inte lika bedrövligt som förra säsongen.

***

Sommarens stora vinnare i Spanien? Well, det är väl ganska enkelt att utse Espanyol till segrare.

Man utökade en nästan helt ny startelva med att värva in Diego López (nog för att man sålde Pau López – men behöver man verkligen en sådan stark konkurrens till redan duktige Roberto?) och Diego Reyes.

Spännande tider i Espanyol för tillfället. Likt i Valencia ska Quique Sánchez Flores bara få ihop det nu ganska stjärnspäckade laget (med Espanyol-mått mätt extremt) på planen.

***

Alberto Bueno tillbaka i La Liga och återförenad med Paco Jémez. Känns väl bäst så.

Porto var uppenbarligen ett för stort steg för Bueno. I en mindre klubb kan han säkert göra sina tio baljor per säsong.

***

Deadline Days överraskning, åtminstone sett till hur tyst det varit tidigare, i Spanien var trots allt Samir Nasris övergång till Sevilla.

Klubben skeppade iväg Yehven Konoplyanka och Nasri kommer alltså som ersättaren. Just nu är det svårt att veta om det verkligen är ett stort steg uppåt eller ej. Nasris status är svårbedömd samtidigt som Konoplyanka inte riktigt fått utlopp för sin talang i Sevilla – hur perfekt matchningen än må ha känts på förhand.

Samir Nasri lär gilla Jorge Sampaoli och hans anfallsinriktade fotboll. Kliver han dock in och leker med stjärna än vad han är kan det också bli ett praktfiasko.

***

Slutligen. Jag är precis som John Guidetti själv väldigt tillfreds med att han stannar i Celta Vigo.

“Jag är inte klar där och jag känner förtroendet både från fansen och tränaren”, sa han när landslaget samlades i Stockholm i veckan.

Det fanns bud, bland annat från Málaga, men i ärlighetens namn hade inte det varit någon extrem risk för ökad speltid. Málaga har värvat in Sandro Ramírez från Barça och har redan Charles i truppen. Två spelare som inte är på samma nivå som Iago Aspas och nyligen anslutne Guiseppe Rossi i Celta Vigo – men då ska vi komma ihåg att Celta har högre ambitioner och dessutom slåss på flera fronter.

Guidetti kommer få spela. Han gjorde en bra match på Bernabéu förra helgen och lär knappast sänkt sina aktier inför framtiden. Spelschemat kommer vara tufft och tätt för Celta hela hösten och är han inte etta i ligaspelet kommer han få sina chanser att bevisa sig i Europa League.

Jag tror framför allt det är viktigt för Guidetti att för en gångs skull i sin karriär hitta en fast punkt och inte flytta runt år efter år.

Adam Pinthorp

Senaste tweets