Det märks när världens bäste inte är på planen

Spelmässigt har argentinaren utvecklats enormt under Luis Enrique. Han har åter flyttats ut på en kant – där allting började en gång i tiden – och lyft ytterligare en nivå.

Det är enkelt att stirra sig blind på statistik. Nu är fallet knappast så att Messi minskat sin poängskörd markant. Han gör fortfarande fler poäng än matcher och framför allt otroliga viktiga sådana.

Men spelmässigt? Har han inte varit bättre än någonsin de här säsongerna under Luis Enrique?

Jag tycker det.

Ändå är snacket om världens främste fotbollsspelare en het debatt när det enda som borde diskuteras är vilka övriga två som får ställa upp på bild tillsammans med Messi uppe vid podiet.

Mängden titlar? Antalet mål? Prestationer med landslag?

Ska man utse världens bäste ska det vara världens bäste. Spelmässigt finns det ingen som dominerar i fotbollsvärlden på samma sätt som Lionel Messi gör.

Det gör han oss alla påmind om när han finns på fotbollsplanen. Men framför allt gör han oss påmind när han inte finns på planen.

Det är då det blir tydligare än någonsin. Neymar är redo att axla ansvaret som största stjärnan i Barcelona när Messi inte finns tillgänglig. Han är en av världens bästa, har hanterat osannolik press i ung ålder, burit landslaget på sina axlar och vunnit alla tunga titlar på klubblagsnivå.

Men han är för den sakens skull inte Lionel Messi. Spelmässigt är han inte där, på samma nivå.

Nu förlorade förvisso Barça även förra säsongens möte på Balaídos mot Celta Vigo. Den gången med ännu större siffror och på ett än mer förnedrande sätt.

Den gången fanns Messi på banan. Det gjorde han inte i söndags. Och det märktes till den högsta grad, precis som i Champions League tidigare under veckan.

Hur många världsstjärnor som än finns som substitut och hur bra Barcelona klarade sig när Messi var skadad ett par månader förra säsongen är skillnaden enorm.

Det blir lätt så när världens spelmässigt bäste fotbollsspelare helt plötsligt inte deltar.

***

Nog om vad som saknades i Barcelona och fokus på vad som i stället fanns hos Celta Vigo. Förutom en ganska skakig och nonchalant inledning på den andra halvleken stämde väldigt mycket.

Ett effektivt presspel (där man också fick en hel del hjälp på traven av Marc-André ter Stegen både en och två gånger) la grunden till målen och Eduardo Berizzo hade gjort hemläxan till snudd på perfekt.

Jag har sällan sett Sergio Busquets så pressad i uppspelsfasen. Och sällan sett katalanen agera så otryggt som han stundtals gjorde. Slarvat med kvadraten på träningarna? Nja, knappast va. Stor eloge till hela Celtas offensiva linje som la grundjobbet och en stor del av matchen gjorde defensiven lätthanterlig.

Att Iago Aspas därtill trivs något helt ypperligt mot just Barcelona är en bonusfråga i sig. Han han inte sett lika het ut under säsongsinledningen som förra året. Nu var han briljant, framför allt i första halvlek där han är inbladad i samtliga tre mål.

Efter en bedrövlig start på säsongen har Celta Vigo studsat tillbaka rejält. Segrar mot Barcelona-lagen och helt plötsligt kan man blicka uppåt i tabellen.

***

John Guidetti då? Ja, inhopp cirka fem minuter men för all del en pigg insats där han hann med flera bra aktioner.

Men jäklar vilken tuff sits han befinner sig i. Det är tur att Celta har Europa-spelet – för det kommer krigas enormt om anfallsplatserna framöver.

Aspas är svår att rucka på, Guiseppe Rossi har kommit in både snabbt och bra, och på kanten gör Pione Sisto succé.

Det gäller att ta vara på varenda chans och leverera varenda sekund för Guidetti. Med ett hyperviktigt mål från Europa League för några dagar sedan och inhoppet mot Barça känns dock den nuvarande statusen väldigt god för svensken.

Det är bara gnugga på.