Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Den här kvällen tillhör Enzo Zidane och hans far

Det tog hela fem år efter första träningen med Real Madrids A-lag innan matchdebuten ägde rum. Väl värt väntan säkerligen, för en spelare som varit omskriven och burit på en hype ända sedan födseln.

Det blir så per automatik om man är son till en av världens främsta fotbollsmagiker genom alla tider.

Jag talar förstås om Enzo Zidane, som nu hunnit fylla 21 år. Redan 2011 kallades han upp till A-lagsträningar under José Mourinhos tid i Real Madrid. Som om det inte redan fanns rubriker att gotta sig med kring Zinedine Zidanes äldsta son, som uppenbarligen sitter inne på råtalang, men matchdebuten lät alltså vänta på sig tills i kväll.

Och det var nog bra det. Att som 16-17-åring kliva in på den största av scener i en tröja som är synonym med stor press hade kunnat bli för mycket. Att vara Zinedine Zidanes son innebär en ganska stor press att hantera i sig.

Enzo, som har spansk mor, algeriskt påbrå och är döpt efter uruguaynske Enzo Francescoli, har länge varit i ropet i Real Madrid. Han är en viktig spelare i Real Madrid Castilla, klubbens reservlag, där han spelat regelbundet sedan ett par år tillbaka.

Parallellt har han dessutom tränat kontinuerligt med A-laget, precis som Martin Ødegaard.

Kvällens Copa del Rey-möte med Cultural Leonesa på Santiago Bernabéu var knappast spännande till någon grad. Real krossade laget på bortaplan i första mötet och det var snarare tid att matcha spelare som behövde det (Casemiro & James Rodríguez framför allt) och ge yngre löften som Ødegaard, Mariano Diaz och inte minst Enzo Zidane chansen.

För även om Ødegaard stod för en spektakulär insats och några väldigt vassa aktioner, att Mariano Diaz gjorde det snabbaste målet under Zidanes tränarsejour i Real Madrid och fullbordade sin kväll med ett hattrick handlade det i stora drag om spelaren som äntrade planen i början på andra halvlek.

Just det, Enzo Zidane.

Han hann bara vara på planen i 18 minuter innan han också, i sin debut och med sitt första skott, prickade in sig i målprotokollet. Och det var ett speciellt mål som får alla Madridistas att luta sig tillbaka vare sig det är på läktaren hemma i TV-soffan eller någon annan stans och bara le sitt största leende.

Både Mariano Diaz och Martin Ødegaard var också högst delaktiga i målet och det osade så mycket framtid det bara går. Vackert.

Det tog för övrigt 345 minuter för Zinedine att göra sitt första mål i Real Madrid. Bara så att ni vet.

Hur mycket speltid han kommer få framöver eller om han överhuvudtaget kommer lyckas i Real Madrid får framtiden utvisa. Men den här kvällen var bara perfekt skapt för Enzo Zidane och hans far.

***

Det spelades Copa del Rey-fotboll på flera håll i Spanien i veckan. Det är ju, framför allt i ett sådant här tidigt skede, tiden där reserverna och de yngre förmågorna för chansen att visa upp sig.

Jon Toral, klingar det bekant? Har ni följt Barcelona eller Arsenal är det inte omöjligt att namnet dykt upp i något sammanhang. Från La Masía flyttade Toral till Arsenals akademi 2011 och väntar fortfarande på sin stora chans i A-laget.

Den här säsongen tillbringar han i Granada på lån, och i kväll gjorde han sitt första mål för sitt nya lag i matchen mot Osasuna.

Fin spelare med potential. Kanske kan det här innebära ett litet lyft.

***

20-årige Roberto Nuñez, eller kort och gott bara Rober, gjorde officiell debut för Atlético Madrid när han byttes in borta mot Guijuelo i den andra halvleken och gjorde som han brukar, det vill säga mål.

Nio fullträffar på sju matcher i UEFA Youth League noterades anfallaren för under förra säsongen. Han tillhör numera Atléticos B-lag och har nu också lyckats näta göra mål under Diego Simeone.

Apropå Atlético och spelare i målform. Yannick Ferreira Carrasco slog till två gånger mot Guijuelo och är nu uppe på tio mål den här hösten. Han har redan dubblat sin målskörd från förra säsongen – snacka om explosion och utveckling.

***

Sextondelsfinalen är förstås bara en transportsträcka för de spanska lagen och just en chans att snarare lyfta spelare.

I Barcelona, som historiskt brukar vara bra på att ge nya talanger chanser i sådana här lägen, finns i dagsläget relativt få stora talanger på väg upp.

Men det finns en som är värd att lägga på minnet: Carles Aleñá. Mittfältaren har det som en Barcelona-mittfältare fostrad i La Masía har. Han är född 1998 och gjorde mot Hércules sitt första officiella framträdande för Blaugrana.

Han har redan suttit på bänken vid en handfull tillfällen den här säsongen i ligaspelet, men ännu inte fått chansen.

Nu har Aleñá fått sin debut avklarad och han känns som en av få som på allvar kan slå sig in i Barças A-trupp de kommande åren. Tillväxten är inte lika bra som den tidigare varit – och framför allt är politiken numera annorlunda liksom Luis Enriques inställning där han knappast har prioriterat de egna produkterna under sin tid som tränare.

Frågan är om inte Aleñá är för bra för att ens Luis Enrique skall våga blunda.

Adam Pinthorp

Längesen det var så stor press på Luis Enrique

Trepoängaren må ha suttit långt inne, men var tämligen planenlig oavsett tillvägagångssätt för Real Madrid.

Något som var minst lika intressant var förstås matchtröjorna som de bar mot Sporting Gijón i lördags. Helvitt, som vanligt, men betydligt mer helvitt än normalt. Med sponsordetaljer som knappt syntes med mikroskop. Och bättre blev det kanske inte av att det fullkomligt öste regn över Santiago Bernabéu.

Läckert var det hur som helst – och framför allt av en god anledning. Specialtröjorna har tillverkats av återvunnet material från havet, detta som ett initiativ för att stötta miljöarbete tillsammans med Adidas. Tidigare under säsongen har även Bayern München gjort en liknande insats.

I mitt tycke även snyggare än orginaldressen. Stilrent så det sjunger om det. Mer sånt.

***

Vilken jävla häxpipa han har, Sandro Ramírez. Andra bomben till frispark den här säsongen för 21-åringen som fortsätter gå från klarhet till klarhet i Málaga.

Redan bra för stunden, men på sikt kan det bli ett otroligt viktig värvning för Málaga.

***

Såg ni Ángel Correas lobb-assist till Kévin Gameiro?

Inte?

Det är värt att leta fram.

***

Apropå ögongodis tar ändå Celta Vigos 2-0-mål mot Granada priset.

Iago Aspas (som är i helt vanvettig form för övrigt) spelförståelse och tajming i passningen är perfektion.

***

Anoeta-spöket lever vidare för Barcelona. Med tre raka förluster i San Sebastián inför matchen var det knappast ett Barça i sprudlande självförtroende eller form som klev ut på banan mot ett desto mer hungrigt Real Sociedad.

Det blev ingen förlust den här gången – även om det borde blivit det. La Real hade en boll i nät som helt felaktigt – och ganska grovt dessutom – dömdes bort för offside.

Det går fort emellanåt, men det är ingen ursäkt.

Hur som helst slutade matchen 1-1, och även om Gerard Piqué erkände att Real Sociedad borde och förtjänade att vinna, liksom att en poäng var godkänt med tanke på hur matchen artade sig, är det summa summarum givetvis ett blytungs poängtapp för Barça.

Det skiljer sex pinnar upp till Real Madrid nu. Och kommande helg väntar El Clásico.

Ett Clásico där Real Madrid kan kliva in utom någon större press på sina axlar. Skulle det bli förlust står man ändå som serieledare med marginal, har avverkat Barça på Camp Nou och redan vunnit stort mot Atlético på Vicente Calderón.

Skulle det bli poäng, eller rent av seger, är det definitivt ett rejält guldryck. Vi vet hur mycket matcherna mellan de tre notoriska topplagen de senaste säsongerna har betytt. När Atleti vann 2013/14 blev det helt avgörande, och matcherna lagen sinsemellan har varit en fingervisare de senaste åren.

Det var längesen det vilade så stor press över Luis Enriques axlar. Det är mycket som snurrar i skallen och som behöver förvandlas från teori till praktik.

Just nu är det klar fördel Real Madrid i de flesta aspekter.

Adam Pinthorp

Ska höstens smygare i La Liga fälla jätten igen?

Efter en ur spansk synvinkel inte lika smickrande fjärde Champions League-omgång var det ordning på torpet igen den här veckan.

Och i stället var det lite omvänt jämfört med senast, då Sevilla var den största ljuspunkten. En orutinerad och alldeles för övertänd Franco Vázquez såg till att försämra Sevillas chanser till seger hemma mot Juventus där andalusierna fick lira en timme med en man mindre.

En timme som blev alldeles för lång och tuff, och även om det vill till ett smärre mirakel för att missa slutspel hade den där förstaplatsen varit viktig för Sevilla.

Oavsett vilket är det så klart en seger och en framgång i sig att bara gå vidare. Och det bör lösa sig.

I övrigt då, Real Madrid fick kriga febrilt för tre poäng men Karim Benzema (viktigt mål för honom) avgjorde sent. Barça stabilvann med 2-0 på Celtic Park och Atlético segrade med samma siffror hemma mot PSV Eindhoven. Det gör Atleti till det enda laget med full pott (!) efter fem omgångar.

Fem segrar, sju mål framåt och bara ett insläppt.

Även om det gått lite grus i maskineriet i ligaspelet står Atlético otroligt ramstarkt i Champions League och har redan nu, med en gruppspelsomgång kvar, säkrat segern före Bayern. Det är imponerande.

Och kanske bör Diego Simeone fundera vidare på om han ska återgå till de gamla grunderna som skördat så mycket framgångar förut. Defensiven har inte varit lika stabil de senaste veckorna som tidigare Simeone-år, men mot PSV höll man på nytt nollan när både Tiago var tillbaka i startelvan och Koke i sin gamla roll på mittfältet.

Ibland är det svårt att ändra på ett lyckat koncept – även om man vill vara modig, testa gränser och utveckla sitt eget spel.

***

Raphaël Varane följde upp sin prickfria derbyinsats med mål mot Sporting.

Han lyfter uppåt nu.

***

Yannick Ferreira Carrascos fint ute på vänsterflanken i går var bortom denna värld. Så mycket självförtroende han spelar med för tillfället.

Också en anledning att Simeone inte kan offra Carrascos mittfältsplats för en mer defensiv prägel. Just nu går det inte – såvida han inte skickas upp bredvid Antoine Griezmann.

***

Superbra intervju med John Guidetti signerat min vän och kollega Alexandra Jonson i dag. Imponerande spanska av svensken och korrekt inställning till fotbollen och livet i Vigo.

Intressant att han poängterar att det rörde sig om en skada och ingen petning i derbyt mot Deportivo – och det faktum att han rent av vilades i gångna helgens ligamöte för att starta den så viktiga Europa League-fighten mot Standard Liége vittnar om att han kommer allt närmare en plats i den ordinarie startelvan.

Han är åtminstone där och utmanar. Och får spela. Det är det viktigaste.

Läs hela intervjun HÄR.

***

På tal om Celta Vigo. Har laget – bortsett från Real Madrid – de absolut mest frejdiga ytterbackarna i hela ligan? Capitán Hugo Mallo är kvalité rakt igenom och Jonny Castros utveckling de senaste två åren är sensationell.

Jag tror inte att det är omöjligt att någon får chans i landslaget snart – trots den mördande konkurrensen.

***

Galet intressant tillställning väntar på Estadio Anoeta på söndag.

Höstens smygare och succélag La Real mot ett pressat och poängjagande Barça.

Och den här matchen har väldigt många intressanta fakta omkring sig. Inte nog med att Real Sociedad har superform med fyra raka segrar (10-1 i målskillnad) utan har också ett väldigt bra facit hemma mot Barcelona. Faktum är att La Real vunnit tre raka hemmamatcher mot Barça och historiskt satt en hel del käppar i hjulen för laget.

Den matchen som ligger närmast till hands att ta upp är förstås den som utspelade sig på Anoeta i januari 2015. Efter Real Sociedads seger var det ramaskri i det katalanska lägret och alla trodde Luis Enrique skulle få sparken. Detta efter en urusel match rent spelmässigt samtidigt som han satte både Neymar och Messi – som precis var tillbaka från semestern – på bänken från start.

Men vi vet ju hur det gick till slut. Lucho blev kvar, Neymar och Messi spelade fantasifotboll hela våren och Barça vann trippeln.

Fast jag är ändå övertygad om att Luis Enrique fortsatt drömma mardrömmar om Anoeta. Det blev ny förlust förra säsongen och att kliva in till match mot La Real i det här läget är en otacksam uppgift för vilket lag som helst.

Matchen på söndag kommer kunna förändra förutsättningarna inför El Clásico rejält. Jag tror alla i den spanska huvudstaden hoppas att Real Sociedad ska fälla krokben för Barça igen.

Adam Pinthorp

Zinedine Zidane visade taktisk skärpa

När Zinedine Zidane presenterades som ny Real Madrid-tränare var jag knappast skeptisk över hans karisma eller ledaregenskaper att leda den fotbollsklubb där det vilar absolut mest press på ens axlar.

Men den taktiska biten ifrågasatte jag mer. Och mest för att hans år i Castilla inte hade gett en överväldigande känsla åt varken det positiva eller negativa hållet.

Alla spelgenier blir ju inte per automatik lika bra på att förmedla sina kunskaper till andra.

Men vi kan väl konstatera att Zidane har ett enormt taktiskt kunnande också. Har det inte visat sig tillräckligt tydligt i våras eller för all del under den säsongsinledning där Madrid gått obesegrad i höst, så visade det sig definitivt i lördagens derby.

Jag gillar att Zidane går sin egen väg. Att han inte bara tänker politiskt i det han gör. Så länge resultaten uppnås kommer Florentino Pérez knappast klaga. Inte när det gäller Zidane.

Han har valt spelare till varje enskild match utifrån den matchbild han förutspår – oavsett vilka spelare han möjligen tvingas bänka. Casemiro fick inte chansen under Rafa Benítez – i våras var han en vital spelare i Madrids Champions League-triumf.

Detsamma gäller det spelmässiga. I den bästa av världar vill förstås Florentino Pérez se Real Madrid spela den mest underhållande fotbollen som världen någonsin har skådat. Ibland måste man vara lite mer cynisk än så för att i stället bärga titlar i slutet på säsongen.

Zidanes matchplan på Vicente Calderón var väldigt bra. Real föll tillbaka smart och tillät Atlético styra en hel del av spelet. Och även om det har blivit bättre de senaste två åren, är det fortfarande ett problem för Atleti. Diego Simeones lag är som allra bäst när de får spela omställningsfotboll. Det har aldrig varit ett lag som bygger sitt spel på bollinnehav.

Nog var 3-0-resultatet i överkant, med lite marginaler hade det blivit 1-1 i andra halvlek och då hade den fortsatta matchbilden kunnat bli väldigt annorlunda. Men Real Madrid gjorde precis som man ska göra på Calderón – möta Atlético med sin egen medicin.

Att vinna på Vicente Calderón är oavsett förutsättningar alltid imponerande. Att göra det med 3-0, med ett skadedrabbat mittfält, en Luka Modric precis tillbaka i matchtempo, en Karim Benzema som inte klarar 90 minuter och ett mittlås utan varken Pepe eller Sergio Ramos är förstås vansinnigt imponerande.

Snacka om ett statement och rent av ett litet guldryck redan nu.

***

Det var många, förstås, som gjorde bra matcher i Real Madrid. Det är svårt att snacka bort tre mål även om det inte var Cristiano Ronaldos svåraste hattrick i karriären, liksom Iscos briljans och Mateo Kovacics fortsatta fina utveckling.

Men jag blev imponerad av Raphaël Varane i mittförsvaret som höll ihop det väl och var urstark i luftrummet. Kanske är han på väg att ta det där sista klivet nu, och kanske etablera sin plats i mittförsvaret på allvar.

***

Det är nästan skrämmande hur stor skillnad det är på Barcelona med Leo Messi kontra utan Leo Messi.

Mot Málaga kostade det två poäng.

Och Paco Alcácer fortsätter sin genomsusa höst. Inte ett enda mål sedan flytten från Valencia och helt anonym mot Málaga när han efter många veckor utan nämnvärd speltid fick chansen från start.

Barça sålde Sandro Ramírez (två år yngre än Paco) till Málaga för att “han inte höll klass”. Den här hösten har Sandro varit många gånger bättre än Paco. Som alltså kostade en kvarts miljard.

Gäller att investera i rätt ungtuppar.

***

Vitolo måste vara inne i sitt livs form just nu. Levererar både i Sevilla och landslaget och ser ut att trivas bättre än någonsin.

***

Om John Guidetti bara får en kvart borta mot Eibar, när Iago Aspas är avstängd och Celta Vigo jagar i underläge, är det logiskt om han funderar på andra alternativ i vinter.

Valencia behöver en nia och har visat intresse tidigare. Det skulle kunna vara en bra matchning.

***

Atléticos form är oroande. Nio (!) insläppte på de senaste fem matcherna är sensationellt dåligt med Simeone-defensiva mått mätt.

På lagets första elva matcher släppte man in totalt tre. Ungefär i den nivån vi har gjort oss vana vid att se Atlético de senaste åren.

Adam Pinthorp

Sälja sin identitet eller tappa i slagkraft?

55 miljoner euro per år. Plus lite bonusar. I fyra år framåt.

Det klart, vilken klubb hade sagt nej till en sådan deal?

Att Barcelona signat ett jätteavtal med den japanska e-handelsjätten Rakuten är föga överraskande. Klubben behöver få in stålarna och de senaste åren har supportrarna börjat göra sig vana vid att reklam pryder matchtröjan.

Det var 2010 som den forne presidenten Sandro Rosell – som aldrig var riktigt uppskattad – förändrade historien genom att ingå ett sponsoravtal med Qatar Foundation. Det var första gången reklam prydde Barças matchställ vilket inbringade 30 miljoner euro per säsong – men trampade på en identitet och frustrerade enormt många supportrar.

Nu har Barcelona alltså kritat ett nytt sponsoravtal. Den här gången för nästan dubbla beloppet intäkter per säsong, och den här gången är det inte samma grej.

“Supercamiseta” skrev ju Diario Sport, kort och gott översatt som supertröjan.

Och oavsett vad Sandro Rosell och hans ledning hade gjort 2010 hade det har varit en väg att gå i slutändan. Det är tyvärr så verkligheten ser ut vilket också skapar den onda cirkeln. Omsättningen för de tyngsta klubbarna kommer fortsätta öka och priserna för att värva spelare kommer bara nå ännu högre höjder.

***

En grej som är väldigt intressant med Barças nya sponsoravtal är att Gerard Piqué haft ett finger med i spelet. Försvararen gör lite egna business vid sidan om fotbollsplanen och har gjort affärer med Rakuten tidigare. Piqué skall därför ha agerat någon sorts mellanhand, eller åtminstone initierat kontakten mellan Rakuten och klubben, vilket har uppmärksammats rejält i Katalonien.

Det är få som är lika uppskattade som Piqué i Barcelona. Han älskas av det katalanska folket minst lika mycket för att han står upp för regionens kamp mot självstyre som hans fotbollsmässiga kunskaper.

Att han en dag själv kandiderar som president för FC Barcelona känns som en relativ lågoddsare. Framför allt känns han så opolitisk politisk att det är skrämmande. En man som gör precis som han känner och säger precis vad han tycker.

Det hade garanterat blivit show.

***

Säsongens första El derbi Madrileño står runt hörnet. Avspark 20:45 i morgon på Vicente Calderón.

Madrid-derbyt har alltid varit stort, men i takt med att Atlético närmat sig på alla plan har mötet sannerligen eskalerat och nått nya nivåer. Mer och mer för varje år.

Från de 14 åren utan Atlético-seger till Simeone-effekten, derbyfinaler som avlöst varandra och ett fulspel mellan fighterna som trissat upp både spelare, supportrar och media.

Det blir hjärnornas kamp mellan Diego Simeone och Zinedine Zidane i morgon.

Jag tror Luka Modric blir den avgörande faktorn – åt ena eller andra hållet. Real Madrid saknas Casemiro och Toni Kroos. Det är ofantligt tunga spelare att sakna i ett derby, mot ett ramstarkt Atlético-mittfält som springer ned sina motståndare.

Därför blir Modric – som fick 30 minuter efter skadefrånvaron i senaste ligamatchen – viktigare än någonsin. Jag har svårt att se Real Madrid vinna på Calderón utan en Modric som fungerar bra i sin roll.

***

Joaquín Caparrós?

Just nu kan det inte bli mycket mer osexigt än Osasuna. Gråtrist val av tränare. Känns som en evighet sedan Caparrós lyckades med något.

Och tänk att han till och med var med i diskussionen att efterträda Vicente del Bosque som förbundskapten…

***

Jag och Marcelo Fernández surrade bland annat sponsoravtal, Madrid-derby och John Guidettis formkurva i vår podd i går. Kan lyssnas på HÄR.

***

Halkade in på Deportivo La Coruñas trupp från 2001/02 häromdagen. Herregud vilket lag. Och så otroligt fascinerande att så många spelare verkligen blev ett med klubben, med staden, med supportrarna och nekade bud från andra höll för att stanna kvar länge.

Under hela “EuroDepor”-storheten i början av 2000-talet höll man hårt i sitt spelarmaterial som i snudd på var intakt under hela framgångseran. Och när det skulle adderas spelare letade man smart, inte minst Juan Carlos Valerón (Atleti) och Diego Tristán (Mallorca) som kom sommaren efter ligaguldet 2000.

Det var väl där nånstans, för 13-14 år sedan, som jag själv började följa fotboll alltmer initierat. På den tiden var ju Depor en stormakt. Ligatitel, cuptitel, vändningen mot Milan i Champions League, ett lag som kryllade av stjärnor.

Bekymmersamt att se utvecklingen för en klubb som Deportivo i dag. Numera ett jojo-lag i seriesystemet, sargad ekonomi och har svårt att behålla spelare.

För mig kommer det ändå alltid vara en storklubb med det vackraste namnet i hela Spanien.

Adam Pinthorp

Väger pengar mer än att bli kultförklarad?

Hur slår egentligen högst? Att bli kultförklarad i sin egen klubb? Spela landslagsfotboll? Vinna titlar?

Det är inte alla som blir ett med en klubb och håller fast vid densamma från barnsben och genom seniorkarriären. Det finns en del genuint vackra undantag och för mig är det fotbollens allra största förebilder. Allt ifrån de största som Paolo Maldini, Carles Puyol och Francesco Totti till mindre profiler som Bruno Soriano.

Och just Bruno är ett intressant exempel i sig för en spelare som motbevisat andra genom att följa sitt hjärta och spela sin fotboll precis där han vill. När Villarreal ramlade ur La Liga 2012 hade mittfältsgeniet mängder med anbud på bordet. Större klubbar, saftigare lönekuvert och en rimligare chans till tunga titlar.

Han fick också höra från dåvarande förbundskaptenen Vicente del Bosque att “chanserna minskar att spela i landslaget om du inte byter klubb”.

Bruno gav blanka fan i vad del Bosque hade att säga. Han följde med Villarreal ner, var lagets mest bärande spelare när man studsade tillbaka till högsta divisionen direkt, och har minsann – trots att han fortfarande är kvar i Villarreal – fått spela landslagsfotboll därefter.

Jag förstår absolut hur en del spelare tänker när de på pappret betyder upp sig och går till klubbar där pressen är högre och mediabevakningen större. Får man spela mycket och gör det bra ökar automatiskt chanserna till att nå landslaget. Det är inga konstigheter i sig.

Och det klart att även Marc Bartra under sin tid i Barcelona liksom Nacho Fernández i Real Madrid gynnas av att representera Spaniens största klubbar – trots att speltiden inte alltid är särskilt regelbunden.

Men det ska också understrykas att det är långt ifrån garanti att nå högre höjder som individualist bara för att man tar steget till en större klubb. Se på Paco Alcácers höst så här långt. Ni vet, Valencia-sonen som var tänkt att vara med och hjälpa Valencia upp från kvicksanden, ge supportrarna hopp om framtiden och bära klubben in till en ny storhetstid.

Det påstås – förutom de uppenbara ekonomiska skillnaderna – att landslaget ska ha spelat en stor roll i Pacos beslut att lämna Valencia för Barcelona.

Hur då? Är det ens möjligt att resonera på det sättet?

Lämna ett lag där speltiden hade varit maximal så länge prestationerna är någorlunda, för ett lag där en startplats är så långt bort det går att komma.

Jag tror, på fullaste allvar, att Paco inte ens hade startat i de viktigaste av matcher även om Luis Suárez hade saknats. Trots att han är uruguayarens naturlige ersättare och den andra renodlade “nian” som existerar i truppen.

Om nu landslaget betyder så mycket för Alcácer har han gjort ett direkt klumpigt karriärsval. Det tydligaste beviset på det är väl att Iago Aspas i dag kallades in i den spanska landslagstruppen i stället för Diego Costa.

Aspas som i sin tur inte gjort en enda landskamp tidigare men knappast fick chansen när han tillhörde en större klubb. Varken i Liverpool eller Sevilla. Där tjänade han givetvis mer pengar och hade större chans på titlar (han spelade fyra matcher när Sevilla vann Europa League 2014/15 – hur delaktig tror ni han egentligen kände sig?), men var aldrig med i någon diskussion om en landslagsplats.

Nu, tillbaka hemma i Celta, har han både hittat tryggheten och fått enormt förtroende. Då hade målen kommit på löpande band och i dag likaså betalningen i form av en landslagsplats.

Hade Paco stannar kvar i Valencia och gjort sina mål hade det förmodligen varit han som hade tagit Costas plats i truppen.

Men allt handlar ju om hur man prioriterar. Pengar? Titlar utan att spela nämnvärt?

Ibland begriper jag mig inte på spelare som tänker så oförskämt naivt och sumpar både sina chanser till landslagsspel och att faktiskt bli någon i en klubb, i en stad och ha någonting större att bära med sig in i tiden efter karriären.

***

Rätt givet, apropå landslagsanfallare, att Aritz Aduriz åter tar plats i truppen efter en fin start på säsongen och fem (!) mål i Europa League häromveckan.

Vi svenskar känner ju igen det där. Anfallare som bara blir bättre och bättre mellan 30 och 35.

Adam Pinthorp

Borde Morata gå före Benzema i hierarkin?

I går fick Álvaro Morata förtroendet från start när Real Madrid tog sig an Leganés hemma på Bernabéu. Inga konstigheter i sig. Ska han få en en rimlig chans att utmana Karim Benzema om startplatsen centralt i anfallet måste han få chansen i den typen av matcher.

Och sin vana trogen gjorde han förstås mål igen, den gode Morata.

Spelmässigt? Kanske inte någon insats som går till historien. Men likväl åttonde målet för säsongen i blott åttonde starten – alla turneringar inräknade. Han behöver i snitt lite mer än 100 minuter på sig att göra mål den här säsongen, Morata. Och har trots mindre speltid redan gjort tre mål fler än Benzema.

Är det dags att han får chansen när det hettar till ordentligt?

Jag är kluven här.

Morata är en spelare som behöver göra mål. Ta matchen mot Leganés som exempel. Han hade problem att komma in i flytet. Där skiljer sig Morata och Benzema.

Som jag ser det är fransmannen snudd på perfekt för Real Madrid i det sättet de spelar fotboll. En av världens mest underskattade kombinationsspelare som har allt en anfallare behöver. Dessutom är han precis så osjälvisk man behöver vara när Cristiano Ronaldo och Gareth Bale florerar på flankerna.

Moratas säsongsinledning känns inte helt olik den Ángel Correa haft i Atlético Madrid. Allra bäst som inhoppare men har haft det svårare att komma in i matcherna han har startat.

Och även om han fortsätter bygga på sitt fina målkonto kommer det krävas något extraordinärt för att peta Benzema när det väl gäller.

***

Jonathan Viera.

Varför sover Julen Lopetegui varje gång Las Palmas spelar?

***

Vilken match på Sánchez Pizjuán i går kväll. Påminde lite om Manchester City-Barcelona för några dagar sedan sett till matchutveckling. Fast omvänt för Barça den här gången, som var betydligt underlägset Sevilla första 40 minuterna.

En duns av briljans senare av kombinationen Neymar-Messi var Barça åter med i matchen och den lille argentinaren var den store regissören bakom vändningen när han i andra halvlek serverade Luis Suárez drömläge för att rulla in 2-1-målet.

Det här var dock en rejäl varningsklocka för Barcelona. Försvarsspelet är långt ifrån lika synkroniserat som förra säsongen, mittfältet saknar både kapten Andrés Iniesta och ett vettigt samspel. Sergio Busquets har varit väldigt nonchalant och otajmad under hösten – förmodligen hans sämsta säsongsinledning i karriären.

Det var ett Barça som klev rakt in i Sevillas fälla och med lite bättre skärpa från Vietto & kompani hade Sevilla lett matchen med ett par bollar i paus. Då vetifan om ens Messi på egen hand hade rott hem poäng åt sitt lag.

För det var han, och hans två kompanjoner där fram, vars individuella skicklighet låg till grund för Barcelonas tre poäng. Knappast någon annans förtjänst.

Jag lider med Sevilla som trots en bra genomförd match som helhet inte fick någonting för det. Jag gillar att Jorge Sampaoli slopade dubbla pivoté för att våga satsa framåt. Jag gillar Sevillas offensiva kraft. Jag gillar Sevillas respektlöshet och fart.

Kan laget bara lära sig att knyta ihop säcken kan det här bli långt mycket bättre än åtminstone jag trodde på förhand.

***

Cristiano näste man på tur att förlänga med Real Madrid.

Föga förvånande förstås. Frågan är om han kommer kliva fram och leverera på samma sätt som Bale har gjort efter att han skrev på nytt?

***

Äntligen fick den ljudansvarige på Balaídos rulla igång John Guidetti-låten igen. Som han väntat på det där ligamålet svensken. Och i vilket läge sen!

Precis som förra säsongen gjorde Guidetti mål på Valencia och gav Celta tre poäng.

Tänka sig så snabbt det kan vända ändå. Från läktaren till bänken, från bänken till kort inhopp och mål mot Ajax, till en startplats mot Valencia och nytt mål.

Det gäller att leverera men konkurrensen är mördande och skillnaden emellanåt hårfin mellan himmel och helvete.

Nu har Guidetti inte bara hittat formen lagom till viktiga EM-kvalet utan också stärkt sina aktier rejält för fortsatt förtroende i ligaspelet samtidigt som både Europa-spel och Copa del Rey stundar innan jul.

Hoppas han bygger vidare på det här nu.

***

Avslutningsvis, såg ni Manu Trigueros Riquelme-avslut mot Betis?

Briljant mål, briljant spelare. Som skapad för att spela i Villarreal.

Adam Pinthorp

Sevilla är det spanska ljuset i CL-mörkret

Atlético de Madrid är det enda laget som efter fyra Champions League-omgångar står på lika många segrar. Gemensamt för samtliga? Det har varit uddamålssegrar.

Tre 1-0-triumfer innan FC Rostov, minsann, sprätte upp Atleti-försvaret och gjorde mål på Jan Oblak i Champions League för första gången sedan finalen förra säsongen.

Värt en poäng bara det, egentligen.

Nu blev det ingen för ryssarna, trots en väl genomförd match mot ett ganska tröttkört Atlético som tycktes ta lite för enkelt på uppgiften.

Till slut klev Antoine Griezmann fram på nytt och frälste Atlético i fjärde tilläggsminuten och fixade järngrepp om förstaplatsen i gruppen, lite extra klirr i kassan och prestigefaktorn att som enda lag vunnit alla matcher i säsongens CL.

Det var annars precis i sådana här matcher, mot ett på pappret mycket sämre lag som försöker göra det trångt på egen planhalva, som Atlético behöver Nicolás Gaitán. Nu var han inte med den här gången och det märktes att kreativitet i form av en spelare som dikterar tempot saknades. Den biten behöver Koke avlastning med.

Nu redde det sig för Atlético ändå, som så många gånger förr. Och med Griezmann bättre än någonsin, en exploderande Yannick Carrasco och en Kévin Gameiro som åtminstone hittat målformen i ligaspelet ser offensiven fasansfullt stark ut.

***

Spelmässigt var det dock ett annat spanskt lag som fyllde det deppiga höstmörkret med fotbollsljus. Nä, varken Barcelona eller Real Madrid – Sevilla.

Och för var dag som går framstår det mer och mer som att klubben inte kunde agerat bättre på sommarens transfermarknad än man gjorde. Unai Emery var aldrig rätt man att ta Sevilla till nästa steg. Han hade precis samma problematik i Valencia där han prenumererade på tredjeplatsen i ligan men aldrig lyckades närma sig varken Barça eller Madrid i det inhemska spelet eller nå framgång ute i Europa.

Med Sevilla var det omvänt, och de tre Europa League-titlarna kanske ser något bättre ut än vad de egentligen är för Emery.

Nu har klubben gått vidare med Jorge Sampaoli som med karisma, flexibilitet och en stor dos energi klivit in och gjort Ramón Sánchez Pizjuán till sin och Sevillas egen borg mer än någonsin.

I går saknades Samir Nasri med spelade mindre roll. Jag har länge eftersökt Matías Kranevitter på det centraldefensiva mittfältet där det ändå för sägas att Steven N’Zonzi vuxit in i kostymen, och i går fick båda spela från start och svarade med att käka Dinamo Zagrebs mittfält.

4-0 blev det på Sánchez Pizjuán under en nästan drömlik Sevilla-kväll. Formkurvan fortsätter peka uppåt, både Ben Yedder och Vietto gjorde mål, och som grädden på moset spelade Juve och Lyon oavgjort.

Det är inte klart i praktiken, men vi kan mer eller mindre redan nu slå fast att Sevilla – hör och häpna – inte spelar Europa League nästa säsong.

För första gången sedan säsongen 2009/10 – då man gick vidare från en enkel grupp med Stuttgart, Rangers och rumänska Unirea Urizeni men ändå rök i åttondelen mot CSKA Moskva – är Sevilla på väg mot nytt Champions League-slutspel.

Och när Barcelona märkbart saknade ordinarie mittlås och en kapten på mittfältet i Manchester samtidigt som Madrid bjöd Legia Warszawa på en poäng var Sevilla definitivt det spanska ljuset i CL-mörkret.

***

Gareth Bale ändå, det målet skojar man inte bort.

Och han spelade knappast för ett nytt kontrakt. Snarare bevisade varför han precis har kritat på ett nytt och långt avtal.

***

Lite mer än timmen innan John Guidetti kliver ut på en arena där han skapa oreda förut. Han har tjatat och retat upp Ajax-supportrarna rejält inför mötet men i kväll har han ingen annan än sig själv att bevisa någonting för.

Málaga uppges kika på Guidetti och Felipe Caicedo som en potentiell ersättare till skadade Charles och det senaste är att även Valencia – stod på förstasidan på SuperDeporte – riktat blickarna åt Guidetti.

Ska han vara kvar i Celta Vigo gäller det dock att börja prestera. Nu.

Adam Pinthorp

Senaste tweets