Las Palmas kan bli en gigantisk januari-vinnare

Jesé har bara representerat amatörklubben El Pilar samt Huracán, i dag i motsvarande fjärdedivisionen, och aldrig just Las Palmas. Men han är född i staden och har aldrig gjort någon hemlighet att om tillfället dök upp hade det personligen betytt mycket för honom att någon gång representera klubben.

Och nu ser det ut att vara väldigt nära.

“Jesé-affären är praktiskt taget färdig, vi har kommit till en fullständig överenskommelse”, uttalade sig president Ramirez tidigare till lokalstationen UD Radio.

Mer tydligt än så kan det knappast bli. Jesé har inte haft en lyckad sejour i Paris Saint-Germain sedan han lämnade Real Madrid förra sommaren. Han har egentligen aldrig kommit tillbaka i fullt slag sedan korsbandsskadan han ådrog sig i början av 2014.

Speltiden har varit knapp i såväl Real Madrid som PSG och ska Jesé någon gång – han fyller ändå 24 i februari – nå upp till sin fulla potential är det på tiden att han börjar spela fotboll regelbundet.

Jag tror knappast han kommer stappla in och ta över showen i Las Palmas från start. Det är inget dussinlag han kommer till. Det är en klubb i harmoni och ett lag där det kryllar av offensiv kraft och spetskvalité. Jesé drar förstås en fördel av att han kan spela både centralt som anfallsspets, samt till vänster på ett offensivt mittfält (optimalt som vinge i ett 4-3-3). Men det blir mördande konkurrens.

I tillägg till självskrivne storstjärnan Jonathan Viera finns den bestialiske Kevin-Prince Boateng, finliraren Nabil El Zhar, pånyttfödde Tana,  veteranen Momo och nyförvärvet tillika stortalangen Alen Halilovic. Och det är bara på det offensiva mittfältet. Framåt är Marko Livaja prioriterad och har gjort en bra inledande höst i Las Palmas. Hur det blir med Sergio Araújo, spelaren som sköt upp Las Palmas i La Liga, återstår att se. Argentinaren har kört rattfull mer än en gång det senaste halvåret och måste bli mer proffsig i sitt agerande om det ska bli någon fortsättning i klubben.

Den tuffa konkurrenssituationen till trots tror jag Jesé Rodríguez och Las Palmas kan bli en helt föredömlig match. Han kan staden, han kan laget, han kan ligan. Och även om han kommer få slita för sin plats kommer han definitivt få speltid att bevisa sina kvalitéer.

Jag har personligen alltid blivit mest imponerad av Jesé när han spelat som vänsterforward i ett 4-3-3. Som han mestadels gjorde i Madrid precis innan korsbandsskadan och har tre-fyra otrolitg bra månader. Men jag ser chansen allra störst att ta en plats i Las Palmas som renodlad anfallare. Och där har han stormtrivts förut. Han vann skytteligan när Spanien tog hem U19-EM 2012, och var trea i skytteligan 2013 i U20-VM.

Han har alltid gjort mål. Det tror jag han kommer göra i Las Palmas också.

Om ingenting går snett i absolut sista sekund kommer Las Palmas bli en gigantisk spansk vinnare under januari-fönstret.

***

I övrigt, under de sista timmarna av övergångsfönstret, vet jag inte riktigt vad man ska vänta sig från spanskt håll. Det brukar aldrig bli så kittlande. Det blir ingen Fernando Torres á la Chelsea-övergång.

Förmodligen varken åt ena eller andra hållet.

Men man vet aldrig. Och några klubbar kommer definitivt panikköpa i sista stund. Den generella uppfattningen är dock att de lag det har talats om på förhand redan har agerat.

***

Allt är upplagt för att Real Madrid kammar hem ligan nu. Segern i helgen, mot ett förhållandevis väl spelande Real Sociedad, kom som ett lyckobrev på posten i och med att Barcelona tappade poäng (och rånades på mål) och Sevilla förlorade.

Atlético är för ojämna (fick bara 0-0 mot Alavés i helgen), Sevilla borde inte hålla hela vägen in över målsnöret, och Barcelona är redan för långt efter.

Det är bara lite drygt halvvägs in på säsongen, men min känsla är att Real Madrid lyfter titeln i vår.

***

Well, det blev en på förhand enklare väg än väntat för Celta Vigo mot den där historiska finalen. Snacka om drömlott när Alavés lästes upp som semifinalmotståndare.

Nu vilar däremot ett gigantiskt favoritskap på Celta Vigo – men det säger sig självt att ingen hellre hade velat ställas mot Barcelona eller Atlético som nu gör upp i den andra semifinalen.

Förra säsongen slog Celta ut Atleti i kvartsfinalen, men rök så det sjöng om det i semifinalen mot Sevilla. Den här gången bör man vara mer förberedda och har framför allt ett ännu bättre utgångsläge.

Oavsett vilket lag som går vidare kommer vi ha en överraskning och en historisk final att se fram emot. Det är stort i sig.

***

Marc Navarro alltså.

Debut, målskytt och matchens lirare mot Granada förra omgången.

Målskytt, framspelare och matchens lirare i går mot Sevilla.

21 år gammal. Ytterback. Snacka om raket.

Som grädden på moset har Navarro förlängt sitt kontrakt, med allt vad det innebär, till 2021. Utköpsklausulen är på 25 miljoner euro.

Väl jobbat, Espanyol. Det gäller att vara ute i god tid när unga spelare gör kometkarriär.

Förvisso ett Real Madrid i sin hittills enda dipp den här säsongen. Men ändå.

Celta Vigos cuptriumf över två matcher mot regerande Champions League-mästaren, som nyss slog det inhemska rekordet på 40 raka utan förlust, är otroligt imponerande.

Inte minst sättet man dessutom vinner på. Celta Vigo-sättet. Eduardo Berizzo-visionen med Marcelo Bielsa-inspiration. Det blir knappast gråtrista tillställningar. Det är också därför jag, som så många andra, fallit platt för Celta Vigos fotboll under de senaste åren. Man vet att det blir underhållande och att laget aldrig ger vika eller förändrar sin grundidé oavsett motstånd.

Att det också faktiskt ger resultat och inte bara på “Paco Jémez-nivå” är just underhållande är förstås ett fantastiskt betyg.

Och det bör så klart poängteras att det inte bara varit guld och gröna skogar i Celta Vigos läger heller. Säsongen började knackigt, det dröjde innan man hittade lösningar för att fylla Nolitos skor och fallet Fabián Orellana har så klart varit påfrestande för hela spelartruppen.

Det var två riktiga urladdningar mot Real Madrid. Celta sprang mer, åtminstone mer effektivt, och spelade med ett väldigt stort självförtroende. I slutändan är det ändå små marginaler som avgjorde till Celtas fördel, men det jag tycker hela det här dubbelmötet verkligen signalerar är vilken otroligt hög nivå som de spanska lagen strax under toppen faktiskt håller.

Sevilla har accelererat och tagit ytterligare en nivå där här säsongen under Jorge Sampaoli. Athletic fortsätter hålla en vansinnigt hög högstanivå. Villarreal likaså. Real Sociedad har äntligen spelat ut hela sitt register med tanke på vilket spelarmaterial som finns.

Och så Celta Vigo då. Detta charmiga himmelsblåa lag som bara kör.

Jag tycker John Guidetti personifierar Real Madrid-dubbelmötet ganska bra med sitt slit, sin energi och sitt ständiga pådrivande. Han är spelare som lyfter andra i sådana här matcher. Men utan finessen från Iago Aspas, Pablo Hernández och Daniel Wass – herregud, vad bra han är – hade det förstås inte gått.

Där har Guidetti fortfarande lite att jobba på. Det vill sig inte riktigt i sista tredjedelen även om lägena uppstår match efter match.

Till slut får vi hoppas att det släpper totalt. Matcherna kommer i alla fall fortsätta dugga tätt. Nu är Celta vidare och ställs mot Barcelona, Atlético (som man slog ut i cupen förra säsongen) eller Alavés. Jag behöver väl knappast peka vilket lag som är drömlotten där.

Steget till en historisk final är inte så stort.

De satte sig ned och diskuterade problematiken som pågått och kom ömsesidigt fram till slutsatsen att det bästa är att gå skilda vägar. No hard feelings. Ingen dramatik. Utan det som är bäst för klubben.

Sporting är för tillfället under nedflyttningsstrecket i La Liga och har torskar sju av sina åtta senaste matcher. Ett ohållbart facit som krävde en förändring.

Den här gången blev det, som så många gånger förr när klubbar befinner sig i liknande situationer, den enklaste av lösningar i form av ett tränarbyte.

Men trots att Abelardo själv var enig med den sportsliga ledningen om att det här var det emotionellt å det grövsta. Abelardo är född i Gijón. Han spelade själv i klubbens akademi, gjorde över 200 matcher för klubben som han dessutom tillhörde under 1992 när han vann OS-guld med Spanien.

Han har tränat både reservlaget, varit assisterande tränare och sedan 2014 lett Sporting som huvudansvarig, där toppnoteringen förstås var att han lyckades föra klubben tillbaka upp till La Liga igen.

En karismatisk ledare med mycket passion för det han gör. I grunden en perfekt person för Sporting Gijón, men vi vet att det inte alltid är så enkelt som man tror och hoppas. På fotbollsplanen har Sporting kört fast och nu får man leta nya vägar för att komma in på rätt bana igen.

När klubben och Abelardo gick skilda vägar fick tränaren rätt till fyra miljoner euro i ersättning. Det är extremt mycket pengar för Sporting – något som Abelardo givetvis har god kännedom om.

Han avstod pengarna. Alltihop. Precis efter att ha blivit arbetslös och fått lämna klubben i sitt hjärta.

I en tid där pengar spelar alltmer större roll för idrottspersonligheter än moral och lojalitet blir jag genuint glad av sådant här.

“Jag gråter för de här människorna, för klubben och för fansen som jag älskar så mycket. Jag har inget problem att tacka nej till pengarna. Det finns viktigare saker i livet, lojalitet mot klubben i mitt hjärta över allt annat”.

Que grande. Ingen blir mer nöjd än Abelardo om Sporting vänder trenden och fixar nytt kontrakt i vår.

Att åka till El Madrigal och nolla Villarreal i ett regionsderby är få som klarar av. Och när Valencia dessutom lyckades göra mål tog man hem alla poäng.

Insatsen imponerade och inger ändå hopp inför framtiden. Carlos Soler är en jättespännande spelare, Garay-Mangala är ett mittlås som börja bli alltmer varma i kläderna tillsammans och Simone Zaza hann med att debutera.

Det är inte bara stormiga dagar i Valencia. Någon enstaka här och där är faktiskt positiv.

Men det kan ju vända fort, det vet vi sedan tidigare. Men att i det här skedet – prekärt tabelläge och en oklar framtid på många plan – faktiskt åka och vinna mot regionens största konkurrent är en moralhöjare av enorma proportioner.

Det här kanske är den stora vändningen för Valencia.

Det bör i alla fall inte bli nedflyttning.

***

Sevilla är säsongens mest underhållande lag i La Liga.

Kanske inte för tränare och fotbollsälskare som prioriterar defensiv fotboll. Men för alla oss andra.

Det svänger, det går fort och det är totalt oförutsägbart. På något vänster slutar det dock nästan alltid med Sevilla-seger – under Jorge Sampaolis tid till och med på bortaplan.

Det blev 4-3-viktoria på El Sadar i söndagens lunchmatch. Och med ett superspännande tillskott i form av Stevan Jovetic känns det som Sevilla kan addera ytterligare en dimension i anfallsspelet den här våren.

Och man hänger fortfarande på Real Madrid i tabelltoppen. Vilket enormt första halvår Sampaoli har i Sevilla.

***

40 raka utan förlust – sedan två raka plumpar följt av en snäv 2-1-seger hemma mot Málaga.

Real Madrid är uppenbart inne i en liten dipp och det gäller framför allt de offensiva spelarna. Senast fick Sergio Ramos – så klart – kliva fram och näta två gånger om för att bärga tre pinnar.

Cristiano Ronaldo har varit tämligen iskall sedan han blev utnämnd till världens bäste spelare. Det är dags att leva upp till det nu och inte förbli alltför bekväm.

Förutsättningarna för att faktiskt rubba Madrid i ett dubbelmöte blir inte mycket bättre. Celta Vigo har definitivt en jättechans att slå ut Real i cupen i veckan.

***

Vilken succédebut av talangfulle Marc Navarro när Espanyol 3-1-slog Granada. Ytterbacken svepte in en riktig pärla och var högst delaktig i segern.

Espanyol fortsätter fostra väldigt många fina fotbollsspelare och Navarro är näste i ordningen att hålla ett öga på framöver.

Gillar även att Quique Sánchez Flores börjat nyttja José Jurado som central fältare. Inte för att det är helt nytt, men numera frekvent jämfört med tidigare. Han har inte samma speed som tidigare i karriären och hans spelskicklighet gör att han hanterar rollen centralt i banan bra.

***

Helt plötsligt börjar Aleix Vidal få speltid av Luis Enrique – och svarar upp med att leverera poäng.

Han har, på två matcher, gjort fler poäng i ligan än vad Paco Alcácer har gjort på sina nio framträdanden. Bara en sådan sak.

***

Ingen Alexander Isak till Real Madrid och La Liga, vad allt pekar på. Här hade man ändå börjat hoppats lite – men det verkar som Agne Simonsson förblir den ende svensk i Madrid. Åtminstone ett tag till.

Isak kanske bara mellanlandar i Dortmund ett par år först.

Däremot tror jag verkligen att Dortmund är ett helt strålande klubbval för Isak. Och ger en betydligt större möjlighet att spela A-lagsfotboll direkt än vad Real Madrid hade gjort.

Det händer grejer i John Guidettis klubb. Storstjärnan Fabián Orellana har hamnat i rejält blåsväder och skall vi tro tränaren Eduardo Berizzo har han spelat sin sista match för klubben.

Mycket troligt stämmer det.

Inför Copa del Rey-mötet med Real Madrid uttalade sig Berizzo om situationen som många har undrat över och spekulerat kring, sedan den chilenske landslagsmannen med omedelbar verkan blivit bannlyst från truppen.

“Jag har beslutat att plocka bort Orellana med anledning för hans bristande respekt. Mitt beslut är definitivt för hans oacceptabla beteende och jag har informerat klubbledningen som köper det. Så länge jag tränar den här klubben kommer han aldrig att spela”, sa Berizzo enligt AS.

Det är knappast första gången en chilenare lallar sig bort från en klubb. Och i dagens fotbollssamhälle känns det allt mer normaliserat att de lite mindre klubbarnas stora stjärnor emellanåt tar sig själva på för stort allvar i stället för att respektera sina kontrakt och göra sitt jobb. Dimitri Payet är väl bara den senaste i raden av exempel.

Celta Vigos sportchef Felipe Miñambres har, precis som hela ledningen, ställt sig helt bakom Berizzos agerande och beslut. Det blir ingen mer Fabián Orellana i Celta.

Det är förstås synd ur ett sportsligt perspektiv eftersom han tillsammans med Iago Aspas är den individuellt sett skickligaste spelaren i truppen. När han är på spelhumör höjer sig Celta flera nivåer. Men laget före jaget, alltid.

Miñambres har också meddelat att Orellana kommer säljas och att en ersättare därmed behöver plockas in.

I Spanien pratas det om att Orellana redan kommit överens med Valencia (som på grund av FFP:s regler måste sälja spelare för att signa nya, i annat fall rör det sig om ett lånekontrakt), vilket så klart inte vore en fördelaktig deal för Celta att skeppa i väg till ligakonkurrent.

Och jag vet inte huruvida en spelare med taskig attityd och tendenser att hamna i bråk med tränaren kommer passa in i dagens Valencia. Känns som det kan gå precis hur som helst.

Nu öppnas i alla fall dörrar för andra att kliva fram i Celta Vigo. Någon mer Fabián Orellana blir det inte.

Alexander Isak till Real Madrid. Ja, förmodligen.

Smått surrealistiskt att ta in, men kan Eero Markkanen som högst medioker i jämförelse göra den flytten så kan givetvis underbarnet Isak det också. Precis som även Martin Ødegaard gjorde – även om parallellerna mellan dem börjar bli smått tröttsamma.

Som jag tidigare skrivit i bloggen tror jag inte Real Madrid är ett snedvridet val för Alexander Isak. I alla fall inte om han ändå ska till en gigantklubb och inte halka in på något mellanläge. Då är Real Madrid ett jättebra val. Klubben utbildar världsspelare konstant och har så alltid gjort. Det är en bra skola att formas i och utvecklas som spelare.

Och på riktigt – det finns ytterst få 17-åringar som hade tackat nej till ett erbjudande från Real Madrid.

“Hej, vi är världens största klubb. Du kommer få mer pengar är du kan räkna till, träna boll med Cristiano Ronaldo emellanåt och få en väldigt bra fotbollsutbildning”.

Man tackar ja.

***

SEVILLA!

Vad händer? Skrev om Sevilla häromdagen, att laget rent av sett bättre ut ön i höstas och nu har man verkligen slagit huvudet på spiken.

Segern på Sánchez Pizjuán mot Real Madrid i kväll innebär sannerligen en tilltufsad toppstrid. Madrid förvisso med en match mer spelad, men det är en poäng ned till tabelltvåan Sevilla och ytterligare en till Barcelona.

Det lever. I allra högsta grad.

Och tänka sig, efter nästan halva säsongen, att Sevilla på riktigt har blandat sig in i en toppstrid. Inte en dag för tidigt.

Själv var jag i väg och kommenterade en annan fight och har inte sett mer än målen och Twitter-flödet under matchen. Det verkar av allt att döma vara någonting man inte gärna hade missat. Rent av kanske ska försöka se i efterhand.

Och skön revansch av Sevilla efter det sena 3-3-målet mot Madrid för några dagar sedan att få avgöra sent. Stevan Jovetic – två mål på två fighter. Båda mot Madrid.

Rätt bra sätt att starta sin sejour i klubben.

***

Jag kan ändå finna viss ironi i att Sergio Ramos gör sitt första självmål i La Liga på just Sánchez Pizjuán.

Och att det sker på det sättet. Dagarna efter hans bråk med Sevilla-supportrarna som han hyschade efter sin panenka-straff i cupen.

Det i sig är dock en story för sig. Det sjöngs nidramsor om Ramos mor från läktarhåll och det är givetvis oacceptabelt. Jag förstår att Ramos reagerar starkt, inte minst med tanke på hans koppling till staden, till klubben, till folket.

Brist på respekt når nya nivåer.

***

Såg statistik på Steven N’Zonzi mot Real Madrid.

Vann ALLA luftdueller.
74 passningar till rätt adress.
7 vunna närkamper.
5 lyckade tacklingar.
2 bollvinster.

Trots att han har spelat bra och varit helt given på det centrala fältet har det tagit lång tid för mig att inse hur nyttig han är och hur mycket han har utvecklats. Jag trodde Matías Kranevitter skulle vara bofast i den rollen.

N’Zonzi har bevisat annorlunda.

***

Alexander Isak till Real Madrid. Försök ta in ändå. Det är riktigt bisarrt.

Han och Agne Simonsson i sådana fall. Hade varit stort i sig.

Tiden i Real Madrid Castilla (reservlaget) kanske inte resultatmässigt helt Zidanes väg alla gånger – men det är orättvist att bli bedömd för sina insatser med ett lag där medelåldern är 23 och det snarare handlar om utveckling före kontinuerliga resultat.

Annat är det förstås där Zidane befinner sig nu. I Real Madrid är det pokaler och segrarna som räknas. Helst på det mest eleganta av sätt också – men det känns som till och med president Florentino Pérez ser det som en bonus snarare än ett måste numera.

Det har spelmässigt inte alltid varit en dans på rosor sedan Zidane tog över efter Rafa Benítez. Men det har varit kontinuerliga resultat – och det i en omfattande mängd.

Tidigare i kväll klev Real Madrid förbi ytterligare en milstolpe. Man sprang om Barcelona gällande rekordet antal matcher i följd utan förlust – 40 (!) stycken.

Det är helt vansinnigt.

Tänk efter själva. För en annan tar det flera år att ens spela 40 matcher. Det är smått overkligt facit att gå så många matcher i följd utan att förlora en enda.

Och visst har det varit nära flera gånger. Sergio Ramos brukar ordna upp det i slutminuten – men just i kväll var det Karim Benzema som i allra sista stund såg till att ordna 3-3 borta mot Sevilla.

Att det blev oavgjort i själva matchen spelade mindre roll. Real Madrid hade avancerat vidare till kvartsfinal i Copa del Rey ändå. Men ALLA visste var det där målet betydde.

För sviten. För det fortsatta självförtroende. För att peka på Barcelona och garva lite till.

Men tillbaks till den där Zidane-diskussionen. Florentino Pérez har så länge letat efter “den där tränaren”. Personen som ska stå för precis det Real Madrid står för, som vet vad det innebär att vinna och som kan utstråla precis just det.

Om Zinedine Zidane är en fullgod tränare? Nu har det gått lite mer än ett år sedan han tog över som huvudtränare.

Smekmånaden fick han direkt när hans manskap demolerade i tur och ordning Deportivo La Coruña (5-0), Sporting Gijón (5-1) och Espanyol (6-0). Men effekten har därefter aldrig avtagit. Lite som fallet Diego Simeone och Atlético.

Det märktes skillnad direkt. Och har bara byggts vidare därefter.

Under Zidanes år som Madrid-tränare har klubben värvat mindre än på väldigt många år. Han har rört sig med nästan identiskt spelarmaterial som Rafa Benítez misslyckades så kapitalt med. Med det har han vunnit Champions League, en supercup-titel och blivit bäst i världen.

Och i och med det där sena Benzema-målet tidigare i kväll har Zidanes Madrid nu 40 (!) raka matcher utan förlust.

Man lyckas inte gå obesegrad så länge utan att ha någonting speciellt. Zidane har lyckats med det Benítez aldrig lyckades med. Han hittade defensiva balansen i Casemiro och när denne saknades polerade han Luka Modric och använde honom i en alltmer defensiv roll än vi sett honom tidigare. Det har fungerat det också.

Han har fått fart på Mateo Kovacic, hittat en roll för Isco och den spelare som använts i allra flest av de 40 förlustfria matcherna är knappast någon av storstjärnorna utan en annan som lyft under förtroende – Lucas Vázquez.

Ingenting är för evigt och för varje match går Real Madrid närmare den där förlusten. Men Zinedine Zidane ska rättmätigt kreddas för sin impact sedan han anställdes för lite mer än ett år sedan.

Han har skapat en segermaskin utan dess like. En maskin som vinner titlar och segrar kontinuerligt. Precis som Florentino Pérez vill – precis som han längtat efter.

I Zidane har han hittat Real Madrids egen Pep Guardiola. Jag är tämligen säker på att det här bara är början på eran.

Det blev 3-2-seger för kanarierna på Vicente Calderón. Hade de två sista målen kommit lite tidigare hade det blivit ofantligt nervöst på läktarplats – och då är frågan om Atleti hade lyckats hålla igen. Det har inte varit lika stabilt bakåt den här säsongen. Och även om Miguel Ángel Moyà är en väldigt duktig målvakt är han ingen världsmålvakt som Jan Oblak. Det kan också spela in en del, även om Moyá gjort en hel del väldigt fina insatser sedan målvaktskollegan skadade sig.

Det jag däremot tänkte ta upp alltmer här är betydelsen av Copa del Rey. Kungens cup, översatt på ren svenska, har alltid varit anrik i Spanien. Det må kalla “reservernas turnering”, åtminstone på målvaktssidan, men den har högt anseende. I jämförelse med många andra länder finns här bara en cup att kämpa om. Ingen ligacup och allt vad det heter. Här existerar bara Copa del Rey. Och den är prestigefylld för alla.

Den här säsongen än mer för de stora klubbarna, skulle jag vilja hävda.

Av den enkla anledningen att Real Madrid redan dragit ifrån i ligaspelet. Det klart att Barcelona inte har gett upp, och att Sevilla hoppas kunna krypa ännu närmare. Men Atlético är avsågat från en guldstrid. Det som skedde våren 2014 kommer inte upprepas – i alla fall inte den här gången.

Därför vill Diego Simeone så klart lägga en rejäl skopa kraft på cupspelet. Inte bara Champions League, utan även den inhemska. Därför vilar han inte Antoine Griezmann eller Diego Godín i ett returmöte mot Las Palmas – trots en 2-0-ledning från bortamötet i bagaget.

Nu räckte det ändå inte till seger, men det sänder signaler.

Detsamma gäller Barcelona, som om bara några minuter tar sig an Athletic Club hemma på Camp Nou. Det blev torsk i först mötet och efter poängtappet, eller vad man nu ska kalla det, på El Madrigal i helgen, är pressen större på Luis Enrique och hans manskap än tidigare den här säsongen.

Skulle det inte bli avancemang i kväll är det krisstämpel på Barcelona. Det är så det funkar.

Resultaten ska vara kontinuerliga – och skulle man dessutom förlora chansen att ta en titel i vår kommer de negativa rubrikerna hagla. Där lär Luis Enrique, som blir allt mindre populär, ligga risigt till. Men så ska det ju spelas en match först också.

Det vänder fort, det gör det alltid.

Känslan kvarstår dock att Copa del Rey den här säsongen, trots att vi är inne i ett sådant tidigt skede, redan har spetsats till och betyder mer än på väldigt länge.

Medan Real Madrid surfar vidare på sin framgångsvåg (lär slå ut Sevilla efter 3-0 hemma) behöver övriga storklubbarna komma på rätt köl och visa sig starka. Ett uttåg redan i det här skedet av cupen skulle bara få den vita huvudstadsklubben att skratta sig lyckliga av skadeglädje.

Jag gillade Jorge Sampaoli redan innan. Hans tid som förbundskapten för Chile var väldigt underhållande och både spelmässigt och resultatmässigt lyckades han otroligt bra. Han var ett kanonval på förhand som ny Sevilla-tränare – men att han skulle lyckas få ihop det här laget och ta det till en helt ny dimension är beundransvärt och något överraskande. I alla fall att det har gått så fort.

Det som framför allt är så imponerande är den taktiska flexibiliteten. Sampaoli har satt en grund i vilka spelare han allra främst använder och litar på – men han använder sina spelare i helt olika spelsystem.

Defensivt 3-4-2-1, offensivt 3-5-3, rakare 4-4-2 och klassiskt spanskt 4-2-3-1. Han har testat det mesta och är inte rädd för att göra det. Sampaoli förändrar direkt om han behöver – och han är noggrann i planeringen och anpassar hela spelsystemet efter motståndet.

Det i sig gör det enormt svårt att läsa av Sevilla för motståndarlagen.

Gårdagens seger på Anoeta var enorm. Det verkar finnas helt annan harmoni är tidigare och Sampaolis entré i Sevilla har gjort att de allra flesta spelarna har fått ett lyft.

Vitolo – numera given i landslaget – är bättre än någonsin. Steven N’Zonzi ska vi inte ens tala om, otrolig utveckling. Samir Nasri har fått en nytändning, Sergio Escudero håller landslagsklass och nu när Wissam Ben Yedder börjat hitta målet på allvar (tre mål i går, plus en assist) känns det inte heller som klubben är i lika stort behov av att spendera pengar på en anfallare i januarifönstret.

I skrivande stund är Sevilla tabelltvåa i La Liga (Barça är två pinnar bakom men ligger just nu under mot Villarreal). Att laget skulle slåss i toppskiktet var så klart väntat. Att laget skulle vara med på allvar i toppen, och efter hösten hålla jämna steg med Barça och hålla en högre placering än Atlético är otroligt starkt.

Inte minst med tanke på att stora delar av laget byttes ut i somras.

Hur ska det här sluta när Jorge Sampaoli fått ännu mer tid? För 2017 har sannerligen börjat bättre än vart 2016 slutade.

Sevilla är att räkna med.

***

Det märktes ganska tydligt att Athletic hade fokus på Copa del Rey när man bara fick 0-0 i derbyt hemma mot Alavés i dag. Och det är kanske inte så konstigt.

Insatsen i första mötet med Barcelona imponerade och jag tror verkligen laget har stor chans att göra vad som krävs för att ta sig vidare. Barça har en bra bit kvar till sin högstanivå – och det lär suga i benen att jaga mål på El Madrigal.

Iñaki Williams för övrigt. Vilket mål han gjorde, för det första, men vilken spelare han är. Jag förstår att bland annat Arsenal (de verkar ju vilka att truppen består av ytterforwards till 50 %) kollar nära på Iñaki, men här måste Athletic stå stadigt.

Den utväxlingen han har haft de senaste två åren är sensationell. Ska Athletic fortsätta vara ett topplag i La Liga måste de behålla Iñaki Williams. Inte minst när Aduriz – även om det trots allt verkar ett par åt dit – börjar bli väldigt gammal.

***

Las Palmas är med och slåss om Europa League-platser. Det är sjukt mäktigt.

***

Vilken fight som avslutar helgen på El Madrigal. Lite mer än 20 minuter kvar i skrivande stund – Nicola Sansone har gjort matchens enda mål. Alldeles i upptakten på andra.

Barça ser decimerat ut. Svårt att hitta flytet i spelet.

Och en extra special match för Jonathan dos Santos, så klart. La Masía-fostrad och kämpade så länge för att få sin chans i Barças A-lag – men den kom aldrig på allvar.

Nu levererar han fina insatser på löpande band för Villarreal. Det är inte så illa det heller.

Jag kan, inte ens i mina vildaste tankar, förstå hur Valencia kan befinna sig i en så utsatt position. Och nog för att FFP ställer till det i det här januarifönstret – men truppen är fortfarande på pappret definitivt tillräckligt bra för att hänga en topp åtta-placering. Utan problem.

Fansen backar upp. Otrolig historia finns ingjuten i väggarna.

Hur är det möjligt att allt bara faller djupare och djupare, månad för månad, vecka för vecka? Tränare testas, tränare drar. Det verkar inte spela någon roll om klubben plockar in en gammal ikon på tränarbänken eller satsar på större namn.

Alla misslyckas fatalt.

Det klart att inte Mauricio Pellegrino, Miroslav Djukic, Nuno Espírito Santo, Cesare Prandelli eller för all del Gary Neville samtliga är för usla tränare för att leda Valencia. Nio tränare har lett laget sedan Unai Emery fick gå efter sin långa period 2012.

Ingen har blivit långvarig. Det säger sig självt att problemen, åtminstone inte i alla fall, handlar om tränaren specifikt. Problemen är mycket större än så. Det är högre upp än så. Rent strukturellt, vad sker egentligen i klubben? Det måste till en rekonstruktion på ett eller annat sätt.

Oavsett ekonomisk bärkraft har allting gått åt det sämre hållet sedan Amadeo Salvo lämnade presidentposten sommaren 2015. Valencia behöver en ledare som vet vad klubben verkligen betyder för folket i staden och för supportrarna. Som kan historian, som kan stå upp för sin sak och ta beslut för att klubben ska gå åt rätt håll.

Jag tycker man kan utläsa det mesta mellan raderna av det Cesare Prandelli sa efter sin uppsägning.

“Jag lämnar med högt huvud med vetskapen att jag gjorde allt jag kunde. Jag vet att jag antog en utmaning att ta Valencia upp ur träsket klubben befinner sig i, men tyvärr blev det inte så. Det är en klubb med respektfulla personer men de är besatta av siffror, medan fotboll handlar om passion. I Singapore lovade de mig att stärka laget. Peter Lim satsade på Simone Zaza som skulle komma direkt efter julledigheten den 27:e – men två dagar senare var han ändå inte på plats. Samma dag bad klubben mig välja mellan en mittfältare och en anfallare – de ignorerade totalt det faktum att de lovade fyra värvningar.

“Det är inte hållbart och gav ingenting att fortsätta – så jag lämnade”.

Nytt år, nya möjligheter. Hur mycket värre kan det bli? Har vi inte skrivit den meningen tio gånger de senaste fem åren gällande Valencia? Klubben sjunker bara djupare och djupare ner i kvicksanden och har förtvivlat svårt att ta sig upp. För varje kraftansträngning blir förödelsen bara större.

Ny lämnar Valencia ett 2016 bakom sig som kan betraktas som moderns tids största besvikelse och fiasko inom spansk fotboll. 2017? Well, i nuläget är det ännu mer osäkert och ostrukturerat och jag vet inte riktigt vad som ska få trenden att vända.

Valencia var med Peter Lims ekonomiska insatser i klubben ämnad att spela Champions League den stundande våren. Nu kommer man kämpa för sin överlevnad i La Liga i stället.