Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

Tamt Barcelona räddades igen av sin individuella kvalité

Twitter: @pinthorp

Den individuella kvalitén gav Barcelona ett 2-1-övertag inför semifinalreturen mot Atlético de Madrid. Och den individuella kvalitén – tillsammans med en skopa flaxande domslut – var det som i slutändan också tog laget till final.

För om det var spelmässigt jämnare i första mötet på Vicente Calderón var det i går ett Atlético som var betydligt bättre än Barcelona. Ett inspirerat lag med högt presspel och en enorm tro på att det faktiskt var möjligt att vända på resultatet.

Ett Antoine Griezmann-mål dömdes felaktigt bort för offside. Kévin Gameiro missade straff med tio minuter kvar. Det är sådana händelser som blir avgörande i slutändan.

Och så var det den där individuella kvalitén. I första mötet stod Luis Suárez och Lionel Messi för den offensiva spetsen. Så även på Camp Nou. Men det var också en annan, tämligen oväntad, figur som klev fram som matchvinnare: Jasper Cillessen.

Hela värvningen i somras kom som en blixt från klar himmel och han har inte gjort mycket annat än att sitta på bänken i skuggan av Marc-André ter Stegen. Men i går visade holländaren sina kvalitéer och stod i vägen många gånger, inte minst i den första halvleken.

Han har väldigt stor del i det här avancemanget.

Överlag var det ungefär som Barcelona har sett ut 2016/17. Stabiliteten och tryggheten är inte densamma som tidigare. Det här sedvanliga grundspelet – tiki-taka eller vad man än vill kalla det – är inte lika lätt att tyda. Det är inte lika lätt att falla tillbaka på.

Det beror till viss del på att Luis Enrique vill kunna spela en rakare anfallsfotboll när tillfälle ges, men också för att spelarmaterialet stundtals varit sämre. Det är enorm skillnad att matcha ett mittfält med Denis Suárez och André Gomes från start mot Atlético jämfört med om Andrés Iniesta och Sergio Busquets hade varit spelklara redan från start.

Barcelona har kommit lite enkelt och förnämligt undan den här säsongen med tanke på att spelet många gånger hackat. Men det är väl precis så det är att ha världens bästa anfallstrio till förfogande. Det behöver inte alltid se spektakulärt ut över 90 minuter. En stunds briljans kan lösa upp de allra svåraste knutarna – och utan Leo Messi & Luis Suárez hade det varit en annan cupfinalist i maj. Det är jag tämligen övertygad om.

***

Gårdagens insats på Camp Nou säger för övrigt en hel del om att Atlético inte bör underskattas i vår. Ligaspelet? Well, det må vara kört. Nu går allt krut på att gå hela vägen i Champions League.

Och spelar man lika inspirerande med lika effektivt presspel som i går kommer det kunna gå precis hela vägen. Men. Det gäller att sätta sina straffar. Att ha marginalerna med sig.

Spelmässigt var det dock en av de bästa versioner av Atlético jag har sett den här säsongen. Första halvleken, åtminstone första 40, var förmodligen den bästa sedan Bayern hemma i höstas.

***

ALAVÉS!

Ja, jäklar i min låda. Deportivo Alavés kommer spela Copa del Rey-final i maj.

De senaste åtta (!) åren har finalen spelats mellan två storklubbar i Spanien. Barcelona, Real Madrid, Atlético, Sevilla och Athletic är de enda fem lagen som har varit i final sedan 2008.

Då lyckades Getafe, för andra året i följt, skrälla sig hela vägen till final där man föll mot Valencia.

Att Alavés nu är klart för cupfinal är, oavsett om laget fick en på pappret enkel väg dit, en skräll av väldigt stora mått.

Det här är redan klubbens största framgång sedan man spelade UEFA Cup-final 2001 (föll efter jättedrama mot Liverpool). Och på väg att bli den mest framgångsrika säsongen på över ett decennium.

Faktum är att Alavés bara förlorat sex matcher totalt den här säsongen. För att vara en nykomling är det ett fantastiskt facit. Och i cupspelet har man inte förlorat en enda match.

Sedan slutet av november har formen stigit successivt och det bar bara blivit en plump i protokollet fram tills dags dato. Komiskt nog i ligaspelet mot Celta Vigo, som man alldeles nyss sparkade ur i cupen.

Redan i fjol kunde man skymta att Alavés hade någonting fint på gång, med en välgjuten defensiv som grund snarare än ett frejdigt anfallsspel. Trots att man vann Segundan fick José Bordalás gå, och in kom i stället Mauricio Pellegrino – något som visat sig vara ett väldigt lyckat drag.

På pappret såg det förstås bra ut. Ett större namn, en spelare som själv avslutade karriären i Alavés och dessutom har en defensiv spelfilosofi. Det passade in bra på Alavés som klubb och på spelarmaterialet. Men det var så klart en chansning. Pellegrino har misslyckats med sina tränaruppdrag förr, men kanske var det precis vad han behövde att komma till en mindre klubb och få precis det förtroendet och den tiden som krävdes för att bygga upp någonting.

Det han redan hunnit göra med Alavés är imponerande. Laget ligger tolva i La Liga, 14 poäng ovanför nedflyttningsstrecket, och har hunnit med att vinna mot Barcelona och ta poäng två gånger om av Atlético Madrid.

Den här cuptriumfen, och att laget dessutom går 180 minuter utan att släppa in mål, är ett stort och fint kvitto på Alavés enastående säsong under Mauricio Pellegrino.

Det kommer dock vilja mycket till att vinna finalen. Men som sagt, Alavés har redan bevisat hur man spöar Barcelona den här säsongen.

***

Det förvånar mig inte om Marcos Llorente tar en plats i Real Madrid nästa säsong. Ja, en startplats alltså.

Han och Theo Hernández har potential att bli världsspelare. För Alavés del kommer man inte få behålla någon av guldkornen nästa säsong.

Förmodligen inte Deyverson heller.

Succé som nykomling, ur med huvudet före nästa säsong? Äh, långt dit. Nu ska vi bara hylla laget och dess finalavancemang.

Publicerad 2017-02-08 kl 23:29

Senaste tweets

Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons