Tony Adams har bara gett negativ effekt på Granada

Det är alltid lätt att vara efterklok, men är det någonting jag aldrig kommer bli särskilt klok på så är det sättet som Granada hanterat sin situation. Klubben är på väg ur La Liga med huvudet före – det är i skrivande stund tio poäng upp till Leganés på säker mark – och den sportsliga ledningen kan givetvis inte klandras för allt men samtidigt en stor del.

Stor rokad av spelare inför säsongen, i januarifönstret (förvisso mer befogat) men framför allt ett ytterst märkligt beslut att anställa Tony Adams som huvudtränare för några veckor sedan.

Han kom in för att styra det sjunkande skeppet i hamn. En profil som aldrig tidigare jobbat i Spanien och som senast huvudtränade Gabala FK. Ni vet, gänget i Azerbaijans Premier League. Där han uppenbarligen också haft någon form av sportchefsroll.

Jag tror verkligen att Tony Adams kan lyckas som tränare. På sikt.

Men hur korkat är det att plocka in en oprövad engelsman som står och mest står och gestikulerar febrilt på träningarna för att ens kommunicera? I hopp om att fixa nytt kontrakt.

Och det har väl knappast blivit någon positiv effekt av tränarskiftet heller. Stortorsk hemma i Adams premiär mot ett reservbetonad Celta Vigo. Chanslöst borta mot Sevilla. Ny förlust hemma mot ett skadedrabbat Málaga. Och senast, i går, ny plump mot Real Sociedad.

Det är sällan britter lyckas som tränare överhuvudtaget i Spanien. Och oddsen är knappast bättre för en man utan erfarenhet.

Gör om, gör rätt. Granada får börja om i Segundan nästa säsong.

Upprymdhet och en uns av tomhet på samma gång. Vad var det egentligen för match vi bevittnade i går?

Jag kan inte minnas tillbaka på ett El Clásico innehållande så mycket målchanser och situationer som den i går. Ett stundtals huvudlöst försvarsspel blandat med individuell offensiv kvalité i form av spelintelligens och teknik på högsta nivå gav effekten av en helt sanslös match.

Det här är en batalj som kommer bli ihågkommen som en av klassikernas klassiker. En match det kommer pratas om hur länge som helst.

Tack för underhållningen, Madrid och Barça. Ni gav supportrarna ett känslorus av sällan skådat slag och den neutrala åskådaren en upplevelse som saknar motstycke.

***

Det uppenbara har det redan skrivits spaltmeter om. Framför allt Lionel Messis upprättelse efter kritiken från Champions League-spelet och en, med Messi-mått mätt, ganska slätstruken vårsäsong. I går var han var mästerlig. Blodig, kapad, initiativtagande och avgörande.

När slutresultatet visade 2-3 stod Messi som planens gigant. Ett TV-spelsmål fram till kvitteringen i första halvlek och ett precisionsskott fram till avgörandet på tilläggstid. Vi har gjort oss vana vid att Messi kliver fram när Barça behöver det. Men det här har en unik ton över sig med tanke på kritiken som argentinaren utstått den senaste tiden. Det har varit en överliggande press på Messi att prestera. Ännu mer i går när Neymar – Barças bäste den här våren – var avstängd.

Att i det läget faktiskt också kliva fram säger allt om mentaliteten som finns hos Leo Messi. En vinnarskalle som älskar det han gör. I går gjorde han det på ett sånt där sätt som bara Messi kan göra.

Det har också skrivits mycket, och hyllats, kring målvaktsspelet. Det gjordes fem mål på Bernabéu i går. Kanske borde det varit uppe på tvåsiffrigt. Utan att blinka skriver jag under på att ingen El Clásico-match, åtminstone inte sedan sekelskiftet, har innehållit ett så aktivt och pressat målvaktsspel.

Marc-André ter Stegen har blivit ifrågasatt den här säsongen. Han bevisade vilken kapacitet han besitter.

Keylor Navas har också haft ett frågetecken över sig och stått för flera enkla misstag, men stod upp enormt och kan inte klandras överhuvudtaget.

Det gjordes fem mål trots att målvaktsspelet var fullkomligt lysande.

***

Något jag däremot tycker det pratats alldeles för lite om är prestationen som faktiskt leder fram till Barças avgörande mål. Med mindre än en minut kvar av tilläggstiden är bollen nästan vid ena hörnflaggan på Barças planhalva.

När sedan Sergi Roberto får tag på bollen och sliter sig loss från både en och två bevakningar med imponerande fart, touch och balans uppstår ytorna för Barças kontring.

Det är Robertos aktion som öppnar upp för läget. Det är hans löpning som ligger till grund för att klassikernas klassiker fick ett sensationellt avslut – och att guldstriden kommer leva ända in i det sista.

Han förtjänar att hyllas mer för den prestationen. Vi talar om en löpning från ena straffområdet till det andra i högsta fart, med idel hinder på vägen, i matchminut 92. Det krävs både mental och fysisk styrka för att klara av det.

Uppenbarligen är det något speciellt med Sergi Roberto och tilläggstid.

***

Jag förstår att många tycker tjafset och pikarna mellan Gerard Piqué och Sergio Ramos (eller hela Real Madrid, rättare sagt) börjar bli tjatigt.

Jag kan fortfarande underhållas av det.

Att Ramos pekar på Piqué och tycker att han har snackat till sig den förstnämndes utvisning är så klart ganska tramsigt med tanke på att tacklingen hade kunnat sumpa Messis säsong.

Men det bottnar betydligt djupare än så, och det hela har eskalerat den här säsongen.

Piqué älskar att håna Real Madrid. Han tar varje tillfälle han får. Men jag undrar om det någonsin varit mer infekterat än nu.

Jag kan uppriktigt inte se framför mig att Piqué och Ramos kommer dela omklädningsrum i landslaget, bilda mittlås i La Selección och leda Spanien mot nya framgångar.

Å andra sidan känns det inte som Piqué för tillfället kunde bry sig mindre.

***

Sex matcher kvar för Real Madrid, fem kvar för Barcelona. Just nu är de på samma poäng och efter säsongens största föreställning lever allt i allra högsta grad.

Vilken jävla avslutning vi får.

Atlético de Madrid gör sista säsongen på Vicente Calderón innan flytten till nya arenan. Sista matchen spelas 21 maj mot Athletic – men elva dagar innan äger Champions League-returen mot Real Madrid rum.

Snacka om himmel eller helvete för Atleti. Antingen slår man ur värsta antagonisten en gång för alla i CL och får avsluta snyggt på Calderón – eller så ser man Real ännu en gång dra det långsta strået i sammanhanget och spatsera mot ytterligare en final.

Oavsett vilket kommer det bli ett kokande Madrid under de kommande veckorna fram tills avgörandet. Förhoppningsvis kan man ta sig dit och se någon av matcherna.

***

Jag har sett mer fotboll än på länge den här veckan men inte riktigt hunnit med bloggen. Det känns som det mesta redan hunnit sägas om Real Madrids avancemang mot Bayern.

Real fick de tyngsta domsluten med sig, men samtidigt en del emot sig, och över 210 minuter fotboll känns det ganska platt att prata i termer som tur. Man har inte bara flax med ett domslut och tar sig vidare på det efter 210 minuter fotboll. Och det fanns väldigt många positiva saker att ta med sig för Real Madrid till fortsättningen av säsongen.

Framför allt Cristiano Ronaldos form. Det spelar ingen roll hur han gör målen, men han står där och dyker upp vid rätt plats hela tiden. Och att göra det i ett läge då det faktiskt höjts en del röster om hans formstatus är mest imponerande av allt. Han är en vinnare, den gode Cristiano.

Med siktet inställt på en ny guldboll.

***

Mer ur Madrid-synvinkel? Zinedine Zidane förfogar över världens bästa ytterbackar för tillfället, skulle jag säga. Både Dani Carvajal och Marcelo har varit vansinnigt bra och det har behövts när, åtminstone i sammanhanget, relativt urutinerade Nacho Fernández har kastats in i hetluften.

Zidanes taktiska drag att byta ut Karim Benzema och sätta in Marco Asensio var också väldigt lyckat. Cristiano kom väl till pass centralt i banan och Asensio visade vilken enorm nivå han ligger på redan nu.

Stort mod, mycket självförtroende och en speluppfattning som få har haft i den åldern.

***

Barça-Juve blev tyvärr aldrig riktigt spännande. Ett slarvigt och grinigt Barça utan självförtroende och en alldeles för osynlig Lionel Messi.

Det är tydligt att laget inte mår bra och det var ur ett långsiktigt perspektiv bara bra att Juventus nollade Barça över två möten. Förändringar kommer ske, och kanske blir de ännu mer radikala efter den här taktiska överkörningen.

Jag är inte alls lika säker på att Leo Messi kommer bli Barça trogen karriären (åtminstone i Europa) ut.

***

Grande Celta!

Historisk dag för Celta Vigo i går. Klubbens största framgång på över ett decennium. För åtta år sedan var klubben en förlust ifrån att degraderas till tredjedivisionen. Då hade klubbens position i dag var väldigt osäker.

Nu har man avancerat till Europa League-semifinal för första gången någonsin.

Och om vi ska skicka en pik till Barças sportsliga ledning och samtidigt hylla Celtas dito kan vi konstatera att Vigo-klubben totalt sett lagt många miljoner mindre på HELA sin spelartrupp, jämfört med vad Barça la på enbart André Gomes affär.

Det gäller att spendera sina pengar väl och bygga ihop ett lag. Celta har lyckats fantastiskt bra.

Låt oss bara hoppas att John Guidetti kan fullfölja säsongen också.

Antoine Griezmann satte förvisso sin straff mot Leicester i Champions League förra veckan, men har bränt betydligt fler än han satt i Atlético-tröjan.

Och de senaste åren, ja egentligen sedan Radamel Falcao lämnade, har det vilat någon form av förbannelse över straffsparkar och Atlético. Visst, två gånger om har laget vunnit straffsparksläggning i CL-slutspelet, men i ligaspelet har facit varit alldeles för bedrövligt och så sent som förra säsongen föll man i CL-finalen mot Real Madrid där straffar fällde avgörandet.

I helgen vann Atleti med klara 3-0 mot Osasuna. Hade man satt sina straffar hade det blivit 5-0. Yannick Carrasco brände en, Thomas Partey en.

Atlético har lyckats med det helt unika att missa sina sex (!) senaste straffsparkar i La Liga. Griezmann x2, Gabi, Torres, Carrasco & Thomas.

Vem ska kliva fram och skjuta nästa gång?

***

Med tanke på 1-0-resultatet Atlético har efter första mötet mot Leicester är det så klart inte helt osannolikt att det faktiskt blir förlust med samma siffror, en mållös förlängning och ett straffavgörande i returen i kväll.

Men då hade väl fem spelare trippat fram och slagit straffar á la Sveriges U21-landslag för två år sedan. Bara för att.

Jag tror dock vi aldrig kommer få något svar på det. 1-0 är ett bra resultat för Atlético att ha med sig. Stänga ytor, ligga rätt och skicka Griezmann & Carrasco på kontring brukar vara en vinnande melodi.

Och Diego Simeones lag kollapsar inte som Sevilla.

***

Om det är fördel Atlético är det så klart en klar fördel Real Madrid inför returen mot Bayern München. Man möter förvisso ett betydligt mer slagkraftigt lag som aldrig kommer kunna räknas bort förrän något är helt avgjort, men det är ett ytterst sårat Bayern som kommer till Santiago Bernabéu.

Frågetecknen kring Mats Hummels och Jerome Boateng har skapat oro i försvarslinjen, där Javi Martínez kommer saknas på grund av sitt röda kort från första mötet. Samtidigt har Bayern spelare som David Alaba som hanterat rollen förut och Bayern kommer med hundra procent säkerhet ställa ett otroligt ramstarkt lag på banan oavsett vilket.

I Madrid saknas skadade Gareth Bale och även om hans speed i omställningsspelet hade blivit viktigt vet jag inte om en halvdan Bale verkligen är bättre än en Isco i superform.

För att starta med någon annan än Isco i walesarens frånvaro vore konstigt. Hans insats i helgen måste ha säkrat en startplats till i kväll.

***

Zinedine Zidane roterade friskt i helgens match mot Sporting och har en utvilad trupp inför kvällens retur. Ett bra resultat att gå på. Ett kokande Bernabéu i ryggen.

Det här kommer Real Madrid spela hem.

Det är små detaljer som ofta avgör i fotboll. Men det är knappast någon tillfällighet att det ofta är samma lag som drar det längsta strået.

Real Madrid har spelat två matcher på fyra dagar. Två matcher med helt olika karaktär, två matcher med lite annorlunda betydelse.

Först urladdningen mot Bayern i onsdags, där det mycket väl hade kunnat vara 2-0-underläge i paus om Arturo Vidal haft mer kyla från straffpunkten, men som i stället blev tändvätska för Real Madrid vars andra halvlek imponerade rejält.

Cristiano Ronaldo klev fram när det behövdes, mittfältet fick tag på bollarna och Dani Carvajal visade att han just nu kanske är världens bäste på sin position. Att han ska vara etta som högerback i landslaget råder i alla fall inga tvivel om.

Det klart att små detaljer avgjorde matchen. Bayern saknade Robert Lewandowski, brände en straff och fick en man utvisad efter en timme. Men det är saker man måste förhålla sig till.

I den bästa av världar hade Zinedine Zidane helst sluppit att spela med Nacho i mittlåset tillsammans med Sergio Ramos. Och säkerligen haft en offensiv som varit helt fri från skador den senaste tiden.

Efter 90 minuter och halva semifinalmötet har Real Madrid skaffat sig ett alldeles upperligt läge inför returen. Små marginaler avgjorde – men det var knappast någon tillfällighet att Madrid gick vinnande. Det finns i klubbens natur att vinna matcher som dessa.

Precis som att avgöra på El Molinón på tilläggstid trots att Cristiano Ronaldo, Karim Benzema, Gareth Bale, Toni Kroos och Luka Modric inte spelade en enda minut.

Real Madrid är synonymt med vinnarmentalitet. Och det är helt vansinnigt imponerande.

***

Kul för övrigt att Isco inte bara för avgöra mot Sporting utan leverera en mästerinsats. Hans 1-1-mål var nästan skrattretande läckert.

Och han är ju snudd på alltid väldigt bra när han får spela. Alldeles för bra för att inte spela matcher som mot Bayern – även om det är förståeligt varför spelartyper som hans inte prioriteras i en match på Allianz Arena.

Men ändå. En lirare av Iscos kaliber förtjänar att få förtrolla fotbollspubliken varje match.

Enda problemet i Real är att han konkurrerar med Modric & Kroos i ett 4-3-3.

***

Jag såg inte hela matchen mellan Celta och Genk, men de flesta verkar överens om att John Guidetti – raka vägen in efter ett par veckors skadefrånvaro – gjorde sin bästa match sedan flytten till Vigo-klubben.

Klackassisten var briljant, målet likaså. Inbladad i massvis offensivt och som alltid en pådrivare utan dess like.

Det är matcher som dessa som ett lag verkligen behöver John Guidetti. När kamp och vilja blir viktigare än någonsin.

Att Celta släppte in en sen reducering svider men 3-2 ger ändå en fördel inför returen. Klubben är tre matcher ifrån finalen på Friends Arena. Jag kan inte ens inbilla mig hur mycket adrenalin som pumpas igång hos Guidetti inför det som komma skall.

***

Jag har slutat räkna hur många gånger Guiseppe Rossi råkat ut för allvarliga knäskador. Och jag orkar inte ta reda på det.

Han slängde ut en tweet med hashtagen #nevergiveup vilket så klart är fint och inspirerande, och jag hoppas att han lyckas komma tillbaka och förblir skadefri. Men det har hänt alldeles för många upprepande gånger nu.

Givetvis hände det precis efter hans första hattrick i Celta och när han för första gången den här säsongen kändes riktigt på gång.

Jag lider med en väldigt bra fotbollsspelare.

***

Jag tror inget resultat från helgen kommer klå Athletic-Las Palmas 5-1. Inte vad det gäller häpnadsväckande.

Det klart att Las Palmas, hur fint de än spelat under säsongen, inte var favorit inför matchen. Men att bli så utraderat av Athletic och klappa igenom så fullständigt hade åtminstone inte jag på känn. Trots att en del halvtaskiga försvarsinsatser avlöst varandra på slutet.

Athletic? Det har sett väldigt bra ut och den baskiska kampen med Real Sociedad och Eibar (!) kring sjätteplatsen (där även Villarreal finns med som femma just nu, men har allt i egna händer) kommer bli en av de mer spännande under slutspurten.

Tito Vilanova vann en historisk ligatitel med Barcelona 2012/13 när man nådde drömgränsen 100 poäng. Ändå är det Bayerns totala demolering av Barça i Champions League-semifinalen samma säsong – totalt 7-0 – som de flesta kommer ihåg.

Vilket givetvis inte är så konstigt. Två giganter möts när säsongen ställs på sin spets. Det är då man ska vara bra. Alla storsegrar på Camp Nou i ligan blir en skugga blott när man faller med ansiktet före på det sättet som Titos Barça gjorde. Hur bra den Bayern-upplagan än må ha varit.

Tata Martino som tog över Barça säsongen därpå, efter Vilanovas tragiska bortgång, lyckades knappast bättre. Klubben hade prenumererat på minst en semifinalplats i Champions League under nästan tio års tid. Martinos Barça fick respass i kvartsfinalen mot Atlético Madrid.

I ligaspelet? Nä, det gick inte hela vägen där heller. Trots att man hade allt i egna händer inför sista omgången på hemmaplan mot just Atlético så lyckades laget inte knyta ihop säcken, släppte in kvitteringsmålet i andra halvlek och fick se antagonisten fira ligatiteln på Camp Nou i stället.

Det här är två säsonger under det senaste decenniet där mycket var osäkert kring FC Barcelona och framför allt en oro från supporterhåll över hur arvet efter Pep Guardiola skulle förvaltas.

Nu har Luis Enrique haft huvudansvaret i snart tre år. Det här blir hans sista månader i klubben och det mesta talar för att den här sista säsongen kommer stämplas som ett fiasko. När man som tränare kliver in och vinner trippeln med ett nytt lag under sin debutsäsong så blir kravbilden extrem i fortsättningen. Som om träna FC Barcelona inte innebär press nog.

Luis Enrique har inte lyckats utveckla eller föra Barcelona framåt. Parallell med en ledning som inte förvaltat spelare från La Masía, desperat värvat spelare alldeles för dyrt och behandlat klubbikoner som en påse skräp har inte heller “Lucho” varit rätt man för att föra Barça framåt som lag.

Den individuella kvalitén har räddat laget i många år nu. Vilket är logiskt om man har en anfallstrio som utgörs av Lionel Messi, Luis Suárez och Neymar.

Men lagbygget Barça, det klassiska Barça, har inte existerat mer än enstaka tillfällen under de senaste åren.

Jag tycker det hela blir så enormt signifikativt när laget i 3-0-underläge mot Juventus – i en CL-kvartsfinal – inte gör ett enda byte.

“För att man inte kan byta ut en Luis Suárez mot Paco Alcácer”.
“För att man inte kan byta ut Ivan Rakitic mot Denis Suárez”.

Offensiva spelare som kostat klubben flera hundra miljoner men som uppenbarligen inte är tillräckligt bra för att få chansen när det är skarpt läge trots att övriga elva inte kommit upp i närheten av sin maxprestation.

Jag har sagt det förr, men det är så uruselt skött som klubb att kasta i väg pengar på ett sådant sätt om det inte används i sådana här lägen. Barça hade lika gärna kunnat ha Sandro Ramírez och Sergi Samper på bänken – spelare som är billiga i drift och kommer raka vägen från La Masía – om de ändå inte är tilltänkta att användas.

Det här är ett Barça som kryllar av stjärnor och som aldrig kan underskattas av den anledningen. Det spelar ingen roll vilka som står på andra sidan. Med den spetsen som finns kommer fotbollsmatcher att vinnas. Men det går inte vända varje prekärt underläge till seger på hemmaplan bara för att man har några av världens främsta fotbollsspelare.

Till slut tar det stopp. Förmodligen mot Juventus, i det här fallet.

Och jag tror det är precis vad Barça behöver i det långa loppet. En tankeställare om vad som egentligen behöver förändras för att bli en vinnande och hyllad segermaskin igen.

Jag tror dock inte Ernesto Valverde eller Juan Carlos Unzúe är mer rätt än Luis Enrique. Personligen hade det inte förvånat ett dugg om Barça blandar och ger, tar någon titel här och där utan att leverera på en jämn nivå, fram tills den dagen Xavi Hernández klär på sig tränarkostymen.

***

Jag såg skön statistik från UEFA för övrigt.

Paulo Dybala i CL-slutspel: 4 mål på 4 matcher.
Gonzalo Higuaín i CL-slutspel: 2 mål på 23 matcher.

Det här är inte rätt dag att slå ned på Higuaín och hans förmåga att sumpa viktiga lägen, det har vi gjort så många gånger förr, utan snarare en hyllning till Dybala.

Från superstar in the making till superstar på riktigt. Nu är han där uppe där han ska och förtjänar att vara.

Frågan är hur mycket Juventus kommer kräva av Barça och Real för honom i sommar.

***

På tal om något helt annat, som jag inte skrivit om från den senaste ligaomgången. Om ni har missat Xabi Prietos assist till Juanmi i segern mot Sporting Gijón så gör precis allt som krävs för att se den.

Den är fullkomligt genialisk.

Att det dessutom är Prieto, denne älskvärde “one club man” som aldrig blir för gammal, gör det hela ännu mer vackert.

Nå, säsongens assist?

***

I kväll mer Champions League-fotboll.

På ett sätt är det helt sjukt att Dortmund ska ladda om mentalt och gå in och spela kvartsfinal – för många av spelarna karriärens hittills viktigaste – efter det som skedde i går.

Marc Bartra blev fört till sjukhus men fick som tur var lämna redan i går kväll. Det krävs ett otroligt psyke för att ladda om så snabbt efter en sådan händelse.

Real Madrid match mot Bayern kommer bli en klassiker. Det blir det alltid. Jag har tappat räkningen hur många gånger de har mötts de senaste åren, men det brukar vara semifinaler och brukar svänga en hel del.

Att det kommer bli en jämn batalj med taktisk och teknisk briljans och ett stort underhållningsvärde är det minsta jag är orolig för.

Leicester-Atlético? Drömlotten för Atleti – upp till bevis hur det verkligen är i praktiken. Men det här ska naturligtvis Atlético greja, på ett eller annat sätt, över två möten.

Inte minst när formen dessutom sett bra ut, trots ett svårt skadeläge. Jag tror Atlético, lite som mot Leverkusen, skaffar sig ett angenämt utgångsläge redan i kväll.

Släkten är värst, heter väl den gamla uttjatade men likväl ofta väldigt passande klyschan. Och det blir inte mer mitt i prick än att Sandro Ramírez, som lämnade Barça förra sommaren efter sju år i klubben, klev fram för Málaga när det som mest behövdes.

Det blev 2-0 på La Rosaleda och Málaga bevisade sin fina högstanivå samtidigt som Barça ännu en gång slarvade bort inbjudningskortet till en guldstrid.

Det oavgjorda resultatet i Madrid-derbyt från i lördags blev helt plötsligt ett utökat försprång för Real Madrid i toppen. Det är många poäng att spela om – inte minst ett El Clásico – men den genomgående känslan är att Barça knappast kommer gå rent. Laget har förlorat fler matcher av sämre dignitet än tidigare säsonger. Sådana matcher som Madrid i stället har vunnit på alla olika sätt.

Det är det som kommer fälla avgörandet när säsongen summeras.

Men på tal om Sandro Ramírez. Denna bomber till anfallare, som jag personligen gillar väldigt mycket. Löpstark, bra skott, rörlig i straffområdet. Inte så där frejdig och finurlig som många andra spanska anfallare utan mer konkret i sitt sätt att spela fotboll.

Det blir inte mer krama för Barcelona än att Sandro faktiskt gjorde mål i lördags samtidigt som en bänknötande 300 miljonersspelare inte uträttade mycket.

Jag förstår för övrigt inte det hat som kommit från flera håll gentemot Sandro för att han firade målet. Kom igen. Det var han som aldrig fick en ärlig chans i Barças A-lag. Han blev bortskeppad, Málaga visade stort intresse, har gett honom förtroende och nu fick han bevisa för väldigt många vilken killer han är.

Fira, för fasen.

***

Las Palmas är sannerligen säsongens underhållning i La Liga.

Laget spelar oerhört underhållande och kryllar av profiler. En av de som jag tror blir tuffast att behålla inför nästa säsong är dock ingen av de offensiver pjäserna, utan mittbacken Mauricio Lemos.

Uruguayanen har gjort en väldigt fin säsong, har åldern på sin sida och besitter dessutom unika kvalitéer på fasta situationer.

Jonathan Viera? Jo, sett till ren och skär kvalité är det många klubbar både i Spanien och övriga Europa som borde slants upp det som slantas bör för Viera.

Men vill han ta den chansen, igen? Han mår och lever som en kung i Las Palmas. Han har tagit över Valeróns nummer. På väg att växa till en av de absolut största i klubbens historia.

Efter debaclet i Valencia och sejouren i Belgien (det känns surrealistiskt att skriva det) hoppas jag att Jonathan Viera har vett nog att inse att han inte kommer hamna på en bättre plats än Las Palmas.

***

Jag är vansinnigt imponerad av det jobb som lilla Eibar gjort den här säsongen. José Luis Mendilibar har alltid varit en ganska destruktiv och “tråkig”, slarvigt uttryckt, tränare.

Och när han kastades in för att ta över efter succémannen Gaizka Garitano var oddsen tämligen låga på att det skulle bli platt fall. Spelare försvann och ett mer eller mindre helt nytt lag fick byggas.

Men jösses vilket bygge som Mendilibar har fått ihop. Attraktiv fotboll men likväl en taktisk flexibilitet som är imponerande och har gjort Eibar till ett svårläst lag för motståndarna.

I veckan säkrade klubben ett nytt kontrakt vilket givetvis aldrig varit i farozonen. Den senaste månadens framfart har i stället gjort att Eibar kunnat sikta uppåt på allvar. Efter sanslösa 2-0 borta mot Celta Vigo i går är man nu uppe på sjätte (!) plats i tabellen.

Med andra ord; Europa League-kval nästa säsong.

Det vore sannerligen en ruskig sensation om så blev fallet. Större än att Alavés spelar cupfinal om några veckor.

***

Äntligen lite positiva vindar i Valencia. Voro styr skeppet med fast grepp, egna produkter som tar chansen, Dani Parejo i en period där han vill spela fotboll och inte minst heller en anfallare som gör mål.

Jag erkänner att jag var väldigt skeptisk till värvningen av Simone Zaza i vintras – även om det fanns få vettigare alternativ.

Italienaren har dock levererat på en hög och jämn nivå vilket kulminerade i två baljor mot Granada i går.

Nu har Valencia också offentliggjort att Zazas övergång blir permanent i sommar. Klubben har kommit överens med Juventus och det känns som en vettig lösning för alla inblandade parter.

Det har inte varit lika kul att titta på fotboll i dag. Det har inte varit lika kul att jobba med fotboll i dag.

Den tragiska händelsen i centrala Stockholm i går fick oss alla att tänka efter och inse vad som är viktigt. Fotbollen känns högst sekundär när folk miste livet på öppen gata. Ibland blir livets bräcklighet så vansinnigt tydlig och smärtsam.

Fotboll har inte varit lika roligt i dag. Varken ur ett yrkesperspektiv eller som vanlig åskådare. Glädjen och motivationen var inte lika stor som annars.

Någonting som dock är vackert med hela sportvärldens existens är sättet som människor ute på arenor kan enas i smärtsamma stunder.

I helgen hedras offren i Stockholm runt om i hela Sverige. Även på fotbollsarenor i Spanien och övriga platser runt om i Europa hölls en tyst minut.

Själv var jag och kommenterade Superettan i Göteborg parallellt som derbyt i Madrid-spelades. Jag har därav inte sett mer än höjdpunkter från matchen men kan konstatera att ett ganska ineffektivt Real Madrid borde vunnit sett till klara målchanser men att Atlético har en världsmålvakt i Jan Oblak, en mentalitet som heter aldrig ge upp och ett yrväder att kasta in i slutet av matcher som få andra lag har möjligheten till.

Många undrar varför Ángel Correa (som snyggt assisterade till Antoine Griezmanns 1-1-mål med fem minuter kvar) inte startar fler matcher. Han är ju nästan alltid bra när han kommer in.

Men. Han är sällan lika bra när han får starta matcher. Diego Simeone har pratat om det här flera gånger, om tålamodet och om Correas nuvarande roll. I framtiden är han så klart en spelare tilltänkt att vara en ledande spelare i Atléticos offensiv. I dagsläget gör han sig bäst som inhoppare.

I övrigt är det svårt för mig att skriva ihop många rader om matchen i sig eftersom jag inte sett den i helhet ännu, men det är enkelt att konstatera vad resultatet gör med framtiden. Real Madrids poängtapp bjuder in Barcelona till guldstriden på allra största allvar.

I nuläget är Barça tre poäng bakom (möter Málaga om en stund) – men då ligger dessutom ett El Clásico och väntar runt hörnet.

Kanske har jag varit för tidigt med att ropa hej för Real Madrids del. Precis som fallet varit med Luis Enriques Barça tidigare. Trots stora och, som det känt, stabila ligaledningar de senaste åren har det i slutändan skilt två respektive en poäng mellan ettan och tvåan de senaste två säsongerna.

Nu har inte Real Madrid allt i egna händer längre. Det kan mycket väl bli en rysare även den här våren.

Det här var mina sista fotbollsrader den här lördagen. Glöm inte att ta hand om varandra där ute.

Det kommer inte bli någon kamp om överlevnad för Valencia. Det kändes långt ifrån självklart för ett par månader sedan, men ett nytt La Liga-kontrakt kommer man klara.

Mycket mer än så blir det inte. Just nu, med åtta omgångar kvar, är man på plats tolv i tabellen. Europa-spel nästa säsong är uteslutet och klubben fortsätter arbeta i tung uppförsbacke. Sedan Peter Lims intåg i Valencia har egentligen ingenting bidragit till det bättre. Identiteten är som bortblåst, tränare på tränare misslyckas och förväntade trotjänare lämnar.

Förra måndagen utsågs Mateu Alemany till ny VD för klubben. En 54-årig advokat som har ett långt förflutet i RCD Mallorca, och var bland annat ordförande i klubben under mardrömsåren i slutet på 00-talet. Är han verkligen rätt man att styra Valencia, med en helt annan kravbild än Mallorca, i rätt riktning?

Det som dessutom är förbryllande och oroväckande är att allt färre personer som arbetar i Valencia kommer från staden. Det är förstås inget krav, men värdet i att ha lokala personer som känner till staden och klubben i grund och botten bör aldrig underskattas.

I dagsläget finns ägaren och presidenten från Singapore, sportchefen är baks och numera en VD från Mallorca. Snacka om att Amadeo Salvo saknas så det smärtar för Valencia-fansen. Mer och mer för varje dag.

Men är det någonting positivt som fansen ändå kommer kunna ta med sig från den här säsongen är det en del positiva vibbar från det yngre gardet på fotbollsplanen.

I kväll visade 20-årige superlöftet Carlos Soler vilken magnifik fotbollsspelare han är. Han har bara lirat ett tiotal matcher i A-laget men agerar redan som vilket rutinerad La Liga-spelare som helst. Mogen, bra på att värdera, spelskicklig och modig. Och han är minsann född i staden och Valencianista in i blodet. Han började själv spela fotboll i klubbens akademi året efter den senaste ligatiteln.

Han var bara åtta år gammal då, men nog kan vi räkna med att han ändå kände av och kommer ihåg känslan av att representera en storklubb där kravbilden är hög och supportrarna alltid har höga förväntningar.

Solers insats mot Celta Vigo i kväll – där han dessutom själv fick avgöra med en sagolik lobb fram till 3-2 i slutet – får sannerligen supportrarna att börja drömma om stora saker.

I ett nästan oändligt Valencia-mörker har Carlos Soler kommit fram som en ljusglimt som väcker hopp.

***

En annan egen Valencia-produkt som fick visa upp sig för publiken på Mestalla i kväll – och minst sagt vara delaktig i segern – var Antonio Latorre, eller kort bara Lato som han kallar sig.

Han är så klart vänsterback.

Precis som de flesta som kommer upp från Valencias ungdomsakademi och tar sig hela vägen till A-laget.

Det är något helt sjukt med Valencia och vänsterbackar de senaste åren. Juan Bernat, Jordi Alba, José Luis Gayá, Salva Ruiz och dessutom Alejandro Grimaldo som har ett förflutet i klubben.

Nästa namn att fylla på den listan är Lato. Ännu en Valencianista som mycket väl kan och bör få en mer etablerad roll i laget nästa säsong.

Efter regn kommer minsann solsken. Och efter landslagsuppehåll kommer fullmatade veckor med klubblagsfotboll av yppersta kvalité.

Och nu blir det banne mig fullt fokus på klubblagen och slutspurterna i ligorna och de europeiska turneringarna hela vägen in på upploppet. Det ser vi så klart fram emot.

I Spanien pågår just nu en av alla härligt underbara veckoomgångar. De är ju ganska sällsynta men sannerligen mer än välkomnande när de kommer.

I går gjorde Aritz Aduriz mål 19 och 20 för säsongen när Athletic hemmaslog Espanyol. Att han, med sina spetsegenskaper där det felvända spelet och styrkan i luftrummet sticker ut, inte tar en plats i landslaget är obegripligt. Åldern till trots.

Bortsett från Diego Costa, som anses given i truppen, var Álvaro Morata och Iago Aspas med som övriga centrala anfallare. Jag hade valt Aduriz före båda, just av den anledningen att han bidrar med någonting annorlunda.

Han gör dessutom mål. Hela tiden. På alla möjliga sätt dessutom.

***

På tal om målskyttar. Celta Vigo spelade oerhört fin fotboll mot ett oerhört svagt Las Palmas i måndags. John Guidetti saknas fortfarande på grund av skada – och rakt in i hetluften kastades Guiseppe Rossi in.

Han har inte fått så mycket speltid som många hade trott inför säsongen. Italienaren har haft knäproblem i stort sett hela karriären men faktiskt varit tämligen hel, åtminstone från allvarligare problem, hela säsongen. Aspas och Guidetti har varit klart före i hierarkin men vi vet alla vilken hög nivå Rossi besitter när han får träff.

Som han fick mot Las Palmas. Blott åttonde ligastarten besvarades med ett hattrick i 3-1-segern.

Precis när John Guidetti etablerat sig på allvar i startelvan har han fått ett italienskt hinder som kan bli en skön joker för Celta under slutfasen av säsongen.

***

Det har varit en hel del skador och slitage på spelare i de tre största klubbarna på slutet. Allmänt kaos i Atlético har gjort att till och med Alessio Cerci fått sitta på bänken i ett par matcher, tillsammans med en och annan ungtupp. I Real Madrid väntas Cristiano Ronaldo och Gareth Bale vilas mot Leganés i kväll, samtidigt som Barcelona får klara sig utan Rafinha några veckor framöver.

Men, trots detta, är det tre klubbar som ändå funnit styrkan och lyckats vinna på slutet. Det är svårt att sia om framtiden, vilket lag som är starkast då det pendlar från dag till dag, men det går inte göra annat än att konstatera att det är tre lag med mycket lyft under vingarna som går in i slutspurten av säsongen.

***

Paco Alcácer gjorde mål för Barcelona mot Granada. Ja, det är sant. Missade ni det så finns det över hela internet.

Nu tror jag fortfarande inte att Barça kommer kliva i kapp Real Madrid i titelracet, även om det inte skiljer särskilt mycket, men om vi leker med tanken att så skulle bli fallet.

Hur delaktig i ett ligaguld skulle Paco känna sig?

Att kanske få starta “marginalmatcherna” mot de på pappret sämre motstånden. Bränna mängder av målchanser. Aldrig få hoppa in i avgörande skeden eller när laget jagar i underläge. Trots att man är anfallare och värvad för att göra mål.

Jag hoppas fallet Paco kommer bli en läxa för alla unga fotbollsspelare där ute att det är fan så mycket mer värt att spela för en klubb där då kan bli någonting stort. För människor som älskar dig. Där din röst väger tungt. Där du kan bli kvar efter karriären.

Det är därför spelare som Francesco Totti alltid kommer vara någonting extra. Inte bara för prestationerna på fotbollsplanen.

***

Apropå Paco Alcácer lämnade han förvisso en klubb i spillror utan varken struktur eller organisation. Det är väl en av få anledningar jag om något kan köpa för att han gjorde det valet som han gjorde förra sommaren.

Ska skriva mer om Valencia, där det hänt en del i styrelsen, framöver.

***

Sevilla tappade självklara poäng hemma mot Sporting Gijón i helgen och fortsätter sitt RAS efter Champions League-uttåget mot Leicester.

Efter Atléticos 1-0-seger mot Real Sociedad i går (firma Filipe Luís-Fernando Torres levererade på nytt) har Madrid-laget klivit förbi i tabellen.

Och i kväll kliver Sevilla ut på Camp Nou för att ta sig av Barcelona som måste ordna tre poäng för att inte halka efter Real.

För tre månader sedan hade jag trott betydligt mer på Sevilla än just i kväll.

Ramón Rodríguez Verdejo har spenderat nästan hela sitt liv i Sevilla. Monchi, artistnamnet som han är mer känd under, föddes förvisso i San Fernando i Cádiz-provinsen, men flyttade i väldigt tidig ålder till Andalusiens största stad för att pröva lyckan i Sevilla FC.

Monchi gick som spelare hela vägen från ungdom till att nå A-laget i Sevilla. I nästan tio år utgjorde han en del av A-truppen, utan att för den delen göra så mycket väsen av sig på planen. Den säsong han fick mest speltid i ligan ramlade laget ur Primera División, och under sin tid i A-laget fick han främst inrikta sig på att backa backup till Juan Carlos Unzué (i dag assisterande tränare i Barcelona).

Nog för att dryga 100 matcher i Sevilla FC är slående meriter som definitivt tål att vara stolt över, men det är Monchis aktioner och skicklighet utanför planen som har gjort honom till en ikon i Sevilla.

Direkt efter spelarkarriären 1999 erbjöds Monchi jobbet som ny sportdirektör i klubben. Ett par stora mål att sträva mot var att börja tänka långsiktigt och utveckla Sevillas ungdomsakademi samt att vidga vyerna genom att inleda ett bättre scoutingsystem, inte minst utanför Spaniens gränser.

Nu, så här 18 år senare, kan vi slå fast att Monchi lyckats förträffligt bra.

Sevilla har producerat egna produkter som Sergio Ramos, Jesús Navas, José Antonio Reyes, Alberto Moreno och Diego Capel är exempel på egna produkter som gått igenom akademin och sedan genererat stora pengar till klubben vid försäljning.

Dani Alves, Júlio Baptista, Diego Perotti och Renato är några som man scoutat från den sydamerikanska marknaden. Alla sportsliga och ekonomiska fynd – allt en effekt av de byggstenar som Monchi la när han kom till posten som sportdirektör.

Han har bara representerat en klubb i hela sitt liv. I akademin, som proffsspelare, som sportchef. Monchi är en sann Sevilla-ikon. En man som varit eftertraktad i över ett decennium men valt att lyssna till hjärtat och stanna i sin älskade klubb.

Sedan 2001 har Sevilla inte slutat på nedre halvan av La Liga en enda gång. Klubben har vunnit nio titlar under den tidsepoken varav fem historia Europa League-triumfer (tidigare UEFA Cupen).

Det är svårt att beskriva med ord vad Monchi har betytt och alltid kommer betyda för Sevilla. Han har revolutionerat klubbens sätt att tänka långsiktigt, att värva spelare och samtidigt behålla en slagkraftig konkurrensposition.

Men allting har sin tid. Efter den här säsongen får Sevilla klara sig utan Monchi, och vice versa. Ikonen har valt att acceptera en ny utmaning som troligen heter AS Roma och jag tycker klubbvalet i sig säger en hel del om huvudpersonen själv.

Han söker efter utmaningen. Han struntar i hur många nollor han kan räkna till i lönekuvertet. I sådana fall hade han tagit sitt pick och pack för längesedan. Nu vill han testa något nytt, och han vill ha en rejäl utmaning.

Jag tror att Roma är en perfekt destination för Monchi och jag hoppas klubben har tålamod. I sådana fall kan det, precis som för Sevilla, ur ett långsiktigt perspektiv bli alldeles enastående.

För Sevilla? Först är det bara bryta ihop och sedan gå vidare.

Klubben kommer inte hitta någon ny Monchi – men det viktigaste blir att bevara och fortsätta utveckla det som han har byggt upp under snart 20 års tid. Apropå utmaningar alltså.