Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Nio titlar på tre år – men Luis Enrique lämnar frågetecken

Twitter: @pinthorp

I går spelades den sista matchen på Vicente Calderón. När Atlético tog farväl av sin nu gamla hemmaarena blev det folkfest, Fernando Torres-mål och hemmaseger. Mitt i prick med det mesta, ur Atletis perspektiv.

I går blev det också fest, mål och “hemmaseger”. Barcelona besegrade säsongens stora överraskning i spansk fotboll, Deportivo Alavés, i Copa del Rey-finalen med 3-1. Men det var knappast någon dans på rosor för Barça. Ett inledningsvis glödhett och heltaggad Alavés helt utan press på sina axlar var en rullande boll på mållinjen att ta ledningen i matchen och hade med marginaler på sin sida pressat Barcelona betydligt mer.

Nu avgjordes matchen i ett tidigare skede än den “förtjänade” att göra, sett till underhållningen. För det var en fantastisk första halvlek med chanser åt båda håll där Barças fina avslutning bar fram laget till den slutliga segern. Två snabba mål i slutminuterna av första halvleken tog musten ur Alavés och tyvärr blev inte den andra halvleken lika frejdig som den första.

Lionel Messi gjorde sitt 54:e mål för säsongen och var bäst på planen. När argentinaren gör mål i en final har Barcelona aldrig förlorat. Inte heller den här gången.

Hur mycket titeln betydde för Barça? Well, säsongen som helhet kommer det inte skrivas ett eget kapitel om i historieböckerna. Men för lagkänslan och framtiden har den betydelse. Och att två av förra sommarens stora nyförvärv, André Gomes och Paco Alcácer, som båda utstått hård kritik under säsongen, fick vara högst delaktiga i finaltriumfen bidrar säkerligen till gott självförtroende framöver.

Nu vänder Barcelona blad och avslutar en treårig epok med Luis Enrique. Summa summarum en lyckad period om man enbart kollar på titlar. Ser man det ur ett större perspektiv, med förlorade ungdomar, misslyckade värvningar och missnöjda nyckelspelare (allt kan givetvis inte Lucho klandras för) hittar vi i dag ett Barça som är svårt att definiera och svårt att veta vart man har inför nästa säsong.

Grundtryggheten i spelet har försvunnit successivt. Försvarsspelet är instabilt och individuellt snarare är effektivt och kollektivt. Åtminstone om man ska hårdra det och hänvisa till en mängd av de stora och mest betydelsefulla matcherna under de senaste två åren. Det mest framgångsrika Barça på 2000-talet har präglats av ett kollektiv och en speldominerande spelfilosofi snarare än ett ihopplock av världsstjärnor.

Näst på tur?

Ernesto Valverde tar med största sannolikhet över till sommaren och jag personligen är inte helt säker på att han är rätt man att leda samman alla stjärnor till en ny epok präglat av framgång och utveckling.

Samtidigt har det inte kryllat av heta alternativ.

För Alavés del är det bara gå rakryggad från säsongen 2016/17 och känna enorm stolthet. Till nästa säsong får man klara sig utan många av de inlånade nyckelspelarna och det kommer bli ett utmanande projekt för den sportsliga ledningen att ersätta dessa med lika begåvade spelare. Viktigast är nog att Mauricio Pellegrino trots allt blir kvar och fortsätta bygga laget från grunden.

Den mest intressanta spelaren från Alavés att följa den här sommaren är förstås Theo Hernández. Underbarnet vars frispark av frimärkesprecision gav 1-1 på Calderón i går och som jagas av… ja, allt och alla. En del tidningar hävdar att Real Madrid redan har en deal klar med vänsterbacken. En del hävdar att Barcelona har detsamma.

Till skillnad från brorsan Lucas verkar det sannerligen som att oddsen är betydligt lägre att Theo faktiskt blir kvar i Atlético, som fortfarande äger spelaren. Det han har visat upp under sin första säsong i La Liga har varit smått sensationellt – och jag är enig med den stora massan att Theo redan är redo för större uppdrag.

Han hade kunnat utmana Filipe Luis redan nästa säsong. Eller Jordi Alba för den delen. Marcelo? Känns tuffare, nästan omöjlig.

Det blir en spännande följetång att följa, men en sak är i alla fall säker. Theo kommer inte spela vidare i Alavés. Klubben har bara agerat startskott på det som lär vara en lång karriär präglad av stora matcher i de stora turneringarna. Det är den nivån vi talar om.

Adam Pinthorp

Madrid-dominans i säsongens elva

Twitter: @pinthorp

Säsongen är slut och det är som vanligt dags att presentera en elva. Helt subjektivt från mitt perspektiv – men kom mer än gärna med invändningar och egna säsongens lag för att dra igång diskussioner.

Här kommer min:

Oblak
Carvajal Navas Godín Marcelo
Isco Llorente Kroos
Messi Suárez Ronaldo

Målvakt: Jan Oblak (Atlético)
Släpper in minst antal mål – igen. Har befäst sin position som ligans främste målvakt.

Högerback: Dani Carvajal (Real Madrid)
Har förvisso saknat rejäla utmanare men också utvecklats i sin roll under säsongen. Väldigt bra under våren.

Mittback: Raúl Navas (Real Sociedad)
En skräll i elvan, men en spelare som förtjänar uppmärksamhet. Solid och bra i spelet både på marken och i luften. Nyligen förlängt med “La Real”.

Mittback: Diego Godín (Atlético)
Ligans bäste mittback. Leder Atléticos försvarslinje utomordentligt.

Vänsterback: Marcelo (Real Madrid)
Gör brassen sin bästa säsong i karriären? Jag tror banne mig det.

Mittfältare: Isco (Real Madrid)
Inte ordinarie hela säsongen, men alltid en vital pjäs när han spelat och en nyckelspelare för Real Madrid under vårkanten när allting ställts på sin spets. Trollgubbe.

Mittfältare: Marcos Llorente (Alavés)
Madrid-lånet har imponerat på det defensiva fältet i Alavés. Borde ta en plats i Zidanes spelartrupp nästa säsong.

Mittfältare: Toni Kroos (Real Madrid)
Ligans bäste mittfältare den här säsongen. Kreativ, slår knappt bort en passning, dikterar tempot. Gör det mesta rätt.

Anfallare: Lionel Messi (Barcelona)
Vinner skytteligan i ganska överlägsen stil till slut. Given här.

Anfallare: Luis Suárez (Barcelona)
Må hända att Iago Aspas betytt mer för Celta Vigo än vad Suárez gjort för Barcelona, men ändå. 29 mål och mest assist av alla.

Anfallare: Cristiano Ronaldo (Real Madrid)
Gör långt ifrån sin bästa säsong om man bara ser till ligaspelet, men står ändå där som en vinnare och var avgörande när det väl gällde för Madrid.

Tränare: Zinedine Zidane (Real Madrid)
Större motivering eller presentation behövs ej. Omtyckt som få, lyckas med sitt rotationssystem och är inte rädd för att ta svåra beslut.

Bänken: Sergio Asenjo (Villarreal), Gerard Piqué (Barcelona), Theo Hernández (Alavés), Manu Trigueros (Villarreal), Jonathan Viera (Las Palmas), Pablo Piatti (Espanyol) & Iago Aspas (Celta Vigo).

Håller ni med?

Adam Pinthorp

Tre anledningar till Real Madrids ligaguld

Twitter: @pinthorp

Det blev aldrig så där spännande som den neutrala eller Barcelona-supportern hade hoppats på. Isco, på sin gamla hemmaborg där han fortfarande är omåttligt populär, stod för förarbetet till Cristiano Ronaldo och redan efter ett par minuter kändes det som Real Madrids guldfirande hade börjat.

Symboliskt vackert att Isco – just i Málaga, dessutom – står för framspelningen till Ronaldo. Real Madrids två bästa offensiva spelare på vårkanten. Två spelare som klivit fram när det som mest behövts.

Real Madrid är mästare 2016/17 (första ligaguldet på fem år) och drygar ut sin ledning som mesta mästare. Klubben har nu 33 ligatitlar att stoltsera med. Och man tar den 33:e fullt välförtjänt, efter en lång säsong där Madrid kopplade greppet redan under hösten men som till sist kulminerade i en spännande upplösning där Barcelona bjöds in i kampen men där Madrid knöt ihop säcken i slutomgångarna.

Det som för övrigt är unikt med Real Madrid och den här säsongen är att man för första gången i klubbens historia lyckats med bedriften att göra mål i samtliga 38 ligamatcher. Det har alltså tidigare aldrig hänt. Och tutti över 100 mål. Smått fantastiskt facit.

Här kommer några av de största grundfaktorerna till Real Madrids ligatriumf 2016/17.

Jämnheten
Medan de två största utmanarna på förhand, Barcelona och Atlético, tidigt började tappa poäng i de på pappret “mindre matcherna” sopade Real Madrid i stort sett rent. Och den höga lägstanivån sett till att resultaten aldrig blir lidande, något som går hand i hand med en enorm vinnarmentalitet, gjorde att Madrid hade greppet från start till mål och hade allt i egna händer.

Zidanes rotationssystem
De här meningarna hade kunnat tilldelas Zinedine Zidane i egen hög person, för allt han betyder för Real Madrid med sin klokhet och sin aura. Men för att peka på någonting under ligasäsongen väljer jag rotationssystemet, som har lyckats betydligt bättre i jämförelse med toppkonkurrenternas dito.

Mitt i brinnande guldstrid valde Zidane att rotera friskt för att hålla spelarna ifrån slitage med tanke på det tuffa spelschemat. Efter El Clásico-förlusten på Bernabéu – som innebar att Real Madrid förmodligen skulle vara tvingat att gå rent resterande matcher – valde Zidane att spela utan Keylor Navas, Sergio Ramos, Dani Carvajal, Toni Kroos, Luka Modric och Karim Benzema från start på Riazor mot Depor. Men åkte ändå hem med en 6-2-viktoria.

Och det var en liknande visa när laget ett par omgångar senare mötte Granada borta. Hur tafatt motståndarlaget än må vara sänder det ut signaler till en trupp att inte spela majoriteten av de största stjärnorna – men Zidane bevisade hur man roterar snyggt utan att det avsevärt sänker lagets prestation som helhet.

Visste ni för övrigt att Lucas Vázquez är den i Real Madrids trupp som spelade flest ligamatcher under säsongen? Bara en sådan sak.

Cristiano Ronaldo
Jag vet att många av de störra La Liga-journalisterna runt om i Europa har blundat för Cristiano Ronaldo när det gäller säsongens lag. Jag skriver under på att Toni Kroos varit Real Madrids jämnaste spelare. Att Marcelo gjort livets säsong. Eller att Isco glänst i Gareth Bales frånvaro hela våren.

Men det går inte att blunda för denna vinnarskalle och målmaskin som i slutändan ändå står där med ligatiteln i händerna, halsduken på och gör det som lagets i särklass största stjärna. När det väl gällde på slutet klev han fram och sköt titeln till huvudstaden.

Adam Pinthorp

Vicente Calderón fick ett värdigt avslut

Twitter: @pinthorp

Mitt i brinnande guldstrid!

Allt är ju redan avgjort. Granada, Osasuna och Sporting tackar för sig vilket betyder att Leganés och succén Alavés klarar sig kvar som nykomlingar. Athletic tappade som väntat sin Europa League-plats i sista omgången efter förlust mot Atlético Madrid.

Det var ett Atleti som inte behövde spela om någon tabellplacering. Men som behövde spela för heder och hjärta mer än något. Ett sista farväl av Estadio Vicente Calderón innan flytten till nya superarenan nästa säsong. Det klart att man inte ville avsluta på ett annat sätt än med seger och att Fernando Torres dessutom gör två mål.

Atlético-perfektion i avslutet på Vicente Calderón var vackert. Det gick att ta på Torres emotionella tillstånd vid målfirandena och inte minst spelarnas och fansens redaktion tillsammans efter slutsignal.

Calderón fick det avslut det förtjänade. Nu kan Atlético flytta in på La Peineta (eller Estadio Ólimpico eller Wanda Metropolitano, om ni så vill) med gott samvete. Athletic drog nitlotten och fick Atleti i en speciell sista omgång. En sista omgång de inte under några omständigheter ville förlora.

Nu var det ändå nära att den där Europa League-platsen roddes i hamn – med hjälp utifrån. Real Sociedad var nämligen riktigt ulla ute mot Celta Vigo men Juanmi blev stor matchvinnare med sitt 2-2-mål på tilläggstid och fixade poängen som var tillräcklig för att kliva förbi lokalrivalen i tabellen och kvalificera sig för Europa-spel nästa säsong.

Alltid trist att Athletic inte tar sig dit, men det ska bli kul att se vad “La Real” kan hitta på. De har ett fantastiskt underhållande lag som många förtjänar att få upp ögonen för.

Villarreal orkade inte ha sitt Europa-öde i någon annan händer utan åkte till Mestalla och vann derbyt mot Valencia bara för att vara på den säkra sidan. Och som kronan på verket gjorde förstås Roberto Soldado mål på sin gamla klubb redan i den första spelminuten.

Men nu, fortsatt guldstrid. Och Real Madrid leder redan på La Rosaleda! Och Eibar leder redan på Camp Nou!

Mer i natt eller i morgon. Adíos.

Adam Pinthorp

Nu släpper inte Real Madrid greppet

Twitter: @pinthorp

Två bortamatcher återstår för Real Madrid. Två trepoängare och man säkrar en efterlängtad ligatitel, i sådana fall den första sedan José Mourinhos förde laget till titeln 2012.

Sett över den senaste tioårsperioden har Real Madrid haft ett tämligen uselt facit i ligaspelet. Det blev två raka, 2006/07 och 2007/08, men därefter har det bara blivit en triumf i den inhemska serien.

Även om det vore en milstolpe i sig att vinna Champions League igen och som första lag någonsin göra det två säsonger i följd tror jag klubben suktar ännu mer efter en ligatitel. Det är tolv matcher på vägen fram mot en final i CL, varav ett gruppspel som numer bara är en transportsträcka för de bästa lagen.

I ligan krävs det att man spelar på en jämn nivå över 38 omgångar. Annars vinner man inte. Det är alldeles för tuff konkurrens.

Och nu står Madrid bara två matcher ifrån den där efterlängtade titeln. För efter 4-1-segern mot Sevilla senast – där stora, starka och i slutändan mer effektiva Real vann komfortabelt – tror jag inte laget släpper greppet om titeln.

Celta Vigo och Málaga stundar på bortaplan. Egentligen två väldigt tuffa matcher, där Madrid tappat en del poäng genom åren. Men Celta har sett lamslaget ut efter uttåget ur Europa League (ja, egentligen hela senvåren) och Málaga har ingenting att spela för mer än att försöka behålla sin elfte plats.

Jag tror Madrid redan avverkat sina tuffaste hinder på vägen mot guldet. Nu släpper de inte greppet.

***

Jag tippade att Villarrea, Athletic och Real Sociedad samtliga skulle vinna sina matcher i helgen och att läget därmed skulle förbli oförändrat inför slutomgången.

Det sistnämnde stämmer fortfarande – men ALLA kryssade i sina matcher. Det hade framför allt varit ett läge för Real Sociedad att koppla ett grepp om en av Europa League-platserna, men å andra sidan hade man också det svåraste motståndet i form av Málaga.

Nu är läget alltså precis som tidigare. Villarreal är femma, en poäng före Athletic och La Real, och har dessutom en fördel i form av inbördes statistik på båda. Skulle Villarreal därmed förlora i sista omgången mot Valencia kommer det krävas att både Athletic och Real Sociedad vinner sina matcher för att gå om.

De baskiska klubbarna ligger på samma antal poäng men Athletic har bättre inbördes statistik. Därför är den tyngsta pressen på Real Sociedad men min gissning är fortsatt att man fixat det till slut.

Atlético kommer göra ALLT för att bidra till att sista matchen på Vicente Calderón blir en fest. Man kommer inte ge Athletic någonting gratis. Jag tror Bilbao-gänget kammar noll, samtidigt som Real Sociedad åtminstone tar en pinne borta mot ett håglöst och oinspirerat Celta.

Så. Villarreal och Real Sociedad till Europa League nästa år.

***

Trist att bara duellerna i toppskiktet av tabellen lever. Sporting Gijón har tre poäng upp till Deportivo La Coruña men sämre inbördes statistik vilket gör att det inte finns något att spela om.

Sporting gör Osasuna och Granada sällskap ner till Segundan. Tre lag som redan från starten kändes svaga.

Någonstans där det fortfarande lever i allra högsta grad är kampen om uppflyttning från Segundan. Levante kommer gå raka vägen upp, Valencia-laget har dominerat i serien under säsongen. Girona ligger i pole position för att ta den andra direktplatsen men fyra omgångar återstår och vi har sett laget kollapsa tidigare.

I övrigt hoppas jag att det blir Getafe, Tenerife, Cádiz och Real Oviedo som tar de fyra kvalplatserna och i juni gör upp om den sista La Liga-platsen. Det hade varit vackert att få tillbaka Cádiz eller Real Oviedo, eller uppleva ett kanoniskt derby nästa säsong.

Getafe? Lika ocharmigt som tidigare.

Adam Pinthorp

Marcelino kommer bringa stabiliteten som Valencia behöver

Twitter: @pinthorp

Man ska ju aldrig skrika för högt – ur positiv bemärkelse – när det gäller Valencia. Men samtidigt får man ta vara på de tillfällen som uppstår att faktiskt göra det utan att allt är ett spretigt och oklart inferno.

För just nu är läget förhållandevis positivt. Säsongen kommer inte stämplas annat än ett tragiskt kapitel i historieböckerna, men det kunde å andra sidan varit betydligt värre med tanke på vilken sits klubben befann sig i för bara några månader sedan. Då hade ännu en tränare misslyckats, de få orden som kommit från Peter Lim gällande framtiden varit få och svårtydliga och lagets prestationer på planen snudd på uteslutande varit bedrövliga.

Våren handlade om att undvika en bottenstrid. Att komma på fötter. Att redan nu börja bygga för nästa säsong och för framtiden.

Det är precis vad Valencia har gjort. Voro, denne mästare till vikarie på tränarbänken, har varit en av de viktiga byggstenarna som gjort att Valencia redan vid ett tidigt skede kunnat lyfta blicken uppåt i tabellen och slippa oroa sig för att bli indragen i en bottenstrid.

Mittförsvaret med Ezequiel Garay och Eliaquim Mangala har vuxit med tiden. Yngre förmågor har som Carlos Soler och Toni Latorre (som dessutom kritat nytt kontrakt) har fått chansen och tagit vara på förtroendet. Även flera som tidigare underpresterat har tagit sig i kragen och levererat mer jämna prestationer (Dani Parejo, Álvaro Medrán & Rodrigo Moreno, bland annat).

Det kommer inte bli någon slutplacering på övre halvan. Inte ens gårdagens seger mot Espanyol (läskigt snyggt segermål av José Luis Gayà) gjorde att avståndet till samma Barcelona-klubb krymptes men fortfarande är för stort med bara en omgång kvar.

Däremot, om det nu blir en elfteplats till slut, är det ett godkänt facit den här våren. För den har de senaste veckorna framför allt också handlat om något annat: framtiden.

För några dagar sedan blev det klart att Marcelino García Toral tar över som huvudtränare nästa säsong och det känns som ett mycket spännande val. En tränare med mycket erfarenhet och som alltid byggt lag med kontinuitet, senast i Villarreal där han var i över fyra år och utvecklades till det bättre för varje säsong.

Jag tror att Marcelino är helt rätt för att ge Valencia den kontinuitet och stabilitet som klubben behöver. Även om resurser kommer finnas borde målsättningen vara att i första hand skapa ett lag där stommen ska klamras fast i mer än en säsong. Det känns lite som att Valencia behöver och måste börja om från ruta ett.

Sedan får vi se hur stort kapital man kommer ha att röra sig med på transfermarknaden. Marcelino ska enligt rykten inte ha mycket för varken Diego Alves eller Enzo Pérez – två av lagets mest erfarna spelare tillika ledare i truppen – och det blir intressant att se om det verkligen blir så att båda visas dörren.

Och inte minst vilka drag Marcelino gör på marknaden. För har han tackat nej till klubbar som Inter och Roma för att hoppa på det här kaotiska tåget vill han ha mycket att säga till om. Den saker är säker.

***

Blott två omgångar kvar nu. Mer eller mindre. Några har redan spelat i helgen men det är mer av akademisk betydelse.

I toppen bör Barça gå rent medan Real Madrid fortsatt har sin hängmatch mot Celta Vigo (som däremot visat helt usel ligaform och redan såg ut att vara på semester i söndagens tidiga match mot Alavés) och två tuffa matcher i övrigt. Redan i kväll Sevilla hemma på Bernabéu.

Är det någon match jag dock tror Madrid tappar poäng är det i kväll. Tröttkörda efter CL-veckan, säkerligen, och ett generellt tufft spelschema i benen.

Lite längre ned är det helt makalöst tätt runt Europa-platserna. Normalt sett brukar ju topp sju generera Europa-spel eftersom det ofta är två lag från ligatoppen som spelar final i Copa del Rey. Åtminstone har fallet så varit de senaste åren. Den här säsongen är det annorlunda tack vare Alavés otroliga framfart vilket gör att bara femman och sexan får en Europa League-plats.

Just nu skiljer två poäng mellan Villarreal (63p, +21), Athletic (62p, +12) och Real Sociedad (62p, +6).

Alla borde på pappret ta tre poäng i kväll (Villarreal-Depor, Athletic-Leganés & La Real-Málaga) men i slutomgången är det väldigt ovisst. Villarreal spelar regionsderby mot Valencia på Mestalla, Athletic möter Atlético i sista matchen på Vicente Calderón innan Atleti flyttar i sommar och Real Sociedad åker upp till Balaídos.

På förhand har La Real den enklaste uppgiften med tanke på hur dåligt Celta Vigo spelar på slutet. Jag har väldigt svårt att se Atlético klappa ihop under sista dansen på Calderón och känslan säger att Valencia har flyt nog och säkerligen vill skicka på “lillebror” när man dessutom plockat in deras gamla manager till nästa säsong.

Mitt tips? Jag trot att Real Sociedad, just nu utanför Europa, till slut tar en topp sex-placering. Men inget av lagen har råd att mista poäng i kväll.

Adam Pinthorp

Benzema fick sin revansch – glömde allt annat

Twitter: @pinthorp

Det var på förhand, nästan lika mycket som Juve-Monaco, ett stängt möte. Man ska inte kunna tappa en 3-0-ledning efter första 90 minuter i en Champions League-semifinal.

Det gjorde inte Real Madrid heller. Men Atlético gjorde sannerligen nerv av det hela. Bara det var underhållande att se.

Diego Simeone hade bara ett par dagar innan, under sin taktiska genomgång, visat höjdpunkter från ligaderbyt på Vicente Calderón i februari 2015. En av de, ur Atlético-vinkel, största segrarna någonsin. Den matchen slutade 4-0. Var det möjligt då är det möjligt igen, antar jag att han sa till sina spelare.

Och en bättre start på matchen hade knappt Simeone själv kunnat drömma om. Fast situation, 1-0. Straffsituation, 2-0. Hoppet levde, Calderón skakade – men det blev ingen fransman i hemmalaget som fick någon hjälteroll. I stället en i bortalaget.

När Karim Benzema snurrade upp vad som såg ut som juniorer och spelade fram till det som i slutändan blev reuceringsmålet och helt avgörande kunde jag inte annat än att tänka på den majoritet av supportrar som buade ut honom i första mötet. Varenda felsteg, varenda felpassning. De ville inte ens ha Benzema på planen.

Han kommer aldrig bli lika älskad som många andra på Santiago Bernabéu, trots alla mål och alla avgörande aktioner, men jag känner med Benzema och kan bara inbilla mig vilken personlig revansch det var att få stå för en sådan avgörande grej. Han glömde ju till och med av att fira med Isco, som gjorde målet, och alla andra.

Och om man har lätt att unna Benzema den där revanschen är det lika enkelt att unna Isco att sätta dit det där målet. Inte hans snyggaste – men kanske hans viktigaste i Madrid-tröjan. Han har varit helt sensationellt bra den senaste tiden och är det någon som vågar titta utanför alla politiska riktlinjer och bänka Gareth Bale i en CL-final för att spela med Isco så är det Zinedine Zidane.

Jag både tror och hoppas att så blir fallet.

Adam Pinthorp

Unga Míchel-Málaga imponerar under senvåren

Twitter: @pinthorp

Jag ska inte skriva en hyllningsnovell om Málagas seger mot Celta Vigo tidigare i kväll. Ett Celta, med precis alla ögon på torsdagens EL-retur på Old Trafford och en sällan skådad reservbetonad elva, var förstås ett enkelt byte.

Däremot kommer jag skriva några rader om energiska och fartfyllda Míchel-Málaga som varit en av ligans stora behållningar den senare delen av våren. Sedan Míchel tog över efter Marcelo Romero i mars har skillnad märkts av. Bortsett från ett par spelmässiga förändringar, som ett något mer konkret Málaga, tycker jag framför allt det har hänt något mer majoriteten av de yngre förmågorna.

Redan inför säsongen såg Málagas lag enormt spännande ut. Barça-talangen Sandro Ramírez, Eibar-sensationen Keko, Real Madrid-fostrade Diego Llorente och Sportings yrväder Jony var en kvartett unga och intressanta nyförvärv. I kombination med klubbens egna talanger på frammarsch, Pablo Fornals och Javi Ontiveros allra främst, kändes lagets framtid ljus.

Det har gått upp och ned för Málaga den här säsongen. När den sedermera summeras kommer den inte gå till historien som varken högt eller lågt. Men jag tror, om Míchel-Málaga tar det här i mål på ett snyggt sätt, att alla supportrar knyter ihop den här säsongen med ett öga fyllt av självförtroende mot nästkommande.

De yngre förmågorna verkar trivas klart bättre under Míchels ledning och nu har egentligen alla kommit igång på den nivån som stämmer överens med förväntningarna inför säsongen. Ontiveros, Fornals och inte minst målexploderande Sandro gör att Málagas offensiv ser väldigt lovande ut. Om alla stannar? Well, Málaga är inte rustat för att neka vad som helst. Som tur är finns ännu mer att fylla på med.

Kvällens 3-0-seger säger noll om säsongens Celta Vigo men symboliserar ändå bra vilken fin avslutning Málaga ser ut att göra. En glasklar viktoria och tre ynglingar i målprotokollet. Det är svårt att ogilla dagens Málaga.

***

Celta i sin tur är så klart redan i full gång med förberedelserna inför torsdagens stora dag. En finalplats står på spel, och även om utgångsläget är tufft är det definitivt inte omöjligt.

Manchester United har inte imponerat särskilt på hemmaplan. Och Celta Vigo har periodvis spelat mycket bättre och mer avslappnat på bortaplan.

Det har, som det känns, låst sig emellanåt på Balaídos. Förutom ett par rejäla fullträffar har spelet hackat rejält. På bortaplan har det varit en förhållandevis jämn nivå. Därför tror jag Celta åtminstone kommer göra mål på Old Trafford.

Till nästa säsong hoppas jag för övrigt att klubbens sportsliga ledning siktar in sig på en kvalitetsmålvakt. Jag ska inte skylla hela förlusten i första semifinalmötet på Sergio Álvarez – han stod trots allt för ett par kvalificerade räddningar i första halvlek – men han är sett till helheten inte tillräckligt bra för ett lag som vill slåss högre upp i tabellen och konsekvent vill uppnå resultat.

Sedan avskyr jag agerandet vid United 1-0-mål. Varför tjuvar man ett steg åt vänster om man inte klarar av att hålla sitt hörn? Litar man inte på muren är det totalt onödigt att ställa upp den.

Det misstaget hade inte ens existerat i FC Sampierdarenese i Stockholmssjuan.

***

Real Madrid och Barça vann planenligt i helgen. Stora segrar. Säkra segrar. Allting precis som förmodat inför tre (Madrid) respektive två (Barça) omgångar kvar.

Den förutom guldstriden absolut hetaste bataljen som återstår är den om Europa League-platserna. Med två matcher kvar att spela skiljer en poäng mellan Villarreal (63), Athletic Club (62) och Real Sociedad (62).

Mer om den kampen och förutsättningarna inför slutspurten i veckan.

Adam Pinthorp

Ronaldo blickar mot en ny guldboll

Twitter: @pinthorp

Det är sällan jag blir stressad. Det är framför allt sällan jag blir stressad till den grad att det gränsar mot panik.

I tisdags, när jag skulle ta mig från Helsingborg via Köpenhamn till Madrid fick jag däremot uppleva några helt bisarra minuter där jag nästan hade gett upp hoppet om att hinna till flyget i tid.

Jag har lärt mig att vara ute i god tid när det gäller flyg och 1,5 timme på flygplatsen före avgång – när man knappt har bagage och redan checkat in – kändes som oceaner av tid. Men jag hade inte kalkylerat med försening från Helsingborg, trasigt tåg som ledde till byte i Malmö, ny försening på grund av för många tåg på Öresundsbron och slutligen en helt djävulsk kö i säkerhetskontrollen på Kastrup.

Hade jag inte gjort 200 personer irriterade genom att kliva rakt före i säkerhetskön hade jag inte suttit inne på mängder av Madrid-minnen nu. Det var på håret, men det löste sig. Ibland får man göra det som krävs.

***

Den där paniken på Köpenhamns flygplats omvandlades snabbt till genuin harmoni väl på plats i Madrid. En takbar, lite torghäng och en och annan tapas utanför Bernabéu klämdes innan match. Och vilken tillställning vi fick uppleva.

Alla jag reste med höll stenhårt på Real Madrid. De gamla FK-rävarna Christopher Kviborg och Per Zander, som båda prenumererat på Bernabéu-matcher många år nu, höll den här bland de främsta någonsin ur Real-vinkel.

Real Madrid har haft svårt på hemmaplan mot Atlético sedan Diego Simeone kom in i spelet. Det har vunnits matcher, men det har inte vunnits matcher på det här sättet vi fick se i tisdags.

Zinedine Zidanes drag att vila nyckelspelare i ligaspelet, trots brinnande läge och press att gå rent, har visat sig fungerat bra. Det var ett fräscht och hungrigt Real Madrid som tog sig an matcher och taktpinnen från start till mål. Stabilt, organiserat och självsäkert.

Atlético led av offensiv fantasi och kreativitet. Ännu en gång gjöts det fast hur beroende Atleti är av vissa spelare i stora matcher när det gäller målproduktion – och hur mycket en världsklass-nia fortfarande saknas sedan Diego Costa och Radamel Falcaos glansdagar.

Simeone kunde förstås inte annat än att säga “det går att vända det här” på presskonferensen efter matchen. Det känns som ett omöjligt uppdrag.

***

När vi summerar den här matchen blir det omöjligt att inte lyfta fram och prata om Cristiano Ronaldo.

Spelmässigt inte alltid så delaktig, men klinisk varje gång chansen dök upp. Han är den där skillnaden som får bägaren att tippa över åt ena hållet.

Dessutom tycker jag det är imponerande att han kliver fram och gör ett hattrick just i det här skedet. Efter alla hyllningar i tidigare CL-slutspelet var han blek och överglänstes av sin argentinske antagonist i El Clásico. Trots alla mål, trots att Ronaldo skjutit Real Madrid till semifinalen, var pressen större än någonsin den här säsongen.

Då gör han ett hattrick.

Ronaldos utveckling sedan flytten från Manchester United till Real Madrid är beundransvärd. Det är många tränare som har spelat stor roll i processen från dribblande ytterforward till renodlad killer. För det är precis vad han är.

Han syns inte alltid så mycket i matcherna längre. Men han finns där, på rätt plats vid rätt tillfälle. Han luktar till sig målchanser som vi andra andas luft.

Det har blivit alldeles för överhypat med individuella priser, men likväl är det något som spelarna själva – oavsett vad de säger – värderar väldigt högt och triggas av. Cristiano Ronaldo lär ha ytterligare en att hämta ut efter det här kalenderåret.

***

För övrigt blev jag chockad över hur svårt Bernabéu-publiken fortfarande har för Karim Benzema. Jag vet att kraven är enorma och att tålamodet nästan är lika med noll. Men att bli totalt utbuad efter en missad passning eller ett felbeslut blev mer påtagligt än jag tidigare uppfattat från TV-soffan.

Å andra sidan, om vi pratar spelare för spelare, var väl han egentligen den ende som inte gjorde något märkvärdigt i Real Madrid.

I ett lag som offensivt präglas av enbart utländska spelare suktar verkligen supportrarna efter en spansk stjärna. Det var därför Isco fick högst jubel av alla. Det är därför de hellre vill se Álvaro Morata än Benzema.

Oavsett om Real skulle ta en historisk dubbel så tror jag, på klassiskt Florentino Pérez-vis, att det kommer hända rätt mycket i sommar. Klubben har varit lugn på marknaden ett tag nu.

Jag blir inte förvånad om stora pengar plockas in för både Gareth Bale och Karim Benzema i sommar.

***

Dags för hemfärd mot betydligt kyligare Sverige igen. Madrid har bjudit på fantastiskt väder, mat i toppklass och läckra takbarer. Hittar man guldkornen (som restaurangen Ten Con Ten och takbaren Tartan) bjuds det på oförglömliga upplevelser. De kan jag starkt rekommendera.

Men framför allt ska man gå på fotboll också. Har den någonsin varit större i Madrid?

Adam Pinthorp

Madrid kokar – en speciell dag väntar i morgon

Twitter: @pinthorp

Två gånger på tre år har ett Madrid-derby agerat Champions League-final. Den här säsongen existerar inte den möjligheten – men likväl kommer det krävas att en av Madrid-giganterna slår ut den andre på vägen mot Cardiff och det stora avgörandet.

Att Real Madrid är där uppe, år efter år, är förstås inget annat än logiskt. Det är dock häftigt hur Atlético bitit sig fast och bevisat, år efter år, att man aldrig varit någon one hit wonder utan etablerat sig som en stormakt i fotbollseuropa.

I morgon spelas det första semifinalmötet mellan lagen. En speciell match i en stad som kommer koka. Också en extra speciell dag, och match, för mig personligen.

Jag har följt spansk fotboll på nära håll i över tio år. Sett matcher på plats regelbundet de senaste fem-sex åren, besökt 15 arenor och upplevt många oförglömliga stunder. Som Fernando Torres Atleti-comeback just i ett derby mot Real för ett par år sedan. Eller Clásico-finalen i cupen där Gareth Bale avgjorde sent.

Men jag har aldrig sett en match på Santiago Bernabéu. Trots ett gäng besök i staden, och ett par av de andra större arenorna, har det aldrig blivit någon match på Bernabéu. Jag har varit inne men aldrig “på riktigt”.

Därför ser jag mer än på länge fram emot morgondagens derby. Jag tar flyget ner i morgon bitti och kommer äntligen få uppleva en match – dessutom av den digniteten, det blir inte mycket större – på Bernabéu.

Det kan inte bli annat än speciellt.

***

Samtidigt som det ska bli mäktigt på precis alla sätt så har jag inga förhoppningar om att vi kommer få bevittna någon form av fantastisk match ur ett offensivt underhållningsperspektiv. Det lär inte bli något i närheten av den Clásico-bataljen för bara en vecka sedan.

Däremot ser jag fram emot att se rävspelet, den taktiska finessen och två lag med helt olika spelidé kollidera i en intensiv och känslosam drabbning.

Det blir ingen Gareth Bale som sedan tidigare är på skadelistan. Marca pekar med hela handen åt att Zinedine Zidane redan gjort sitt val och kommer spela in Isco som en fjärde mittfältare – eller en “falsk ytterforward” om man så vill.

Att det hur som helst är han, och inte Marco Asensio, James Rodríguez eller Lucas Vázquez, som tar den sista platsen i Real Madrids annars ganska givna startelva.

Och jag tror faktiskt, just i det här fallet, att det kan gynna Real. Spelare av Bales kaliber saknas alltid i avgörande lägen. Men spelare av Iscos kaliber saknas också i avgörande lägen. Han erbjuder dessutom ett helt annat form av spel och oförutsägbarhet än Bale, vilket jag tror Madrid kan behöva mot ett defensivt kompakt Atlético.

På tal om Real Madrids så givna “toppade lag” gillade jag omröstningen som Marca hade häromdagen, om vilket lag som hade vunnit, Real Madrids “bästa lag” (Keylor – Carvajal Ramos Pepe Marcelo – Kroos Casemiro Modric – Bale Benz Cristiano) eller “reservspelarna” (Casilla – Danilo Varane Nacho Coentrão – Isco Kovacic James – Lucas Morata Asensio). Eminente Frederic Pavlidis tog upp det här i Headlines och det är ganska lustigt att 74 procent av läsarna faktiskt tror på reserverna.

Det säger en del om hur mycket supportrarna verkligen vill se mer av de som ofta får en plats på bänken när det gäller som mest. Men samtidigt är jag, uppenbarligen som många av läsarna, inte helt övertygad om att det “bästa laget” faktiskt hade vunnit.

De är med samspelta och ett mer välbalanserat lag på pappret. Men det finns oändligt mycket talang och individuell kvalité i det andra laget. Och man räknar aldrig ut ett lag där Isco styr mittfältet.

Nu talar allt för att han faktiskt får chansen med det bästa laget i morgon. Jag tror han kommer spela en viktig roll.

***

Vad jag tror om morgondagen? Förutom att jag hoppas på bra väder, en och annan cerveza och en elektrisk stämning tror jag själva matchen kommer vara ganska låst.

Ett klassiskt Madrid-derby, numera. En match där det knappast ramlar in mål eller är det minsta avgjort efter 90 minuter.

Adam Pinthorp

Senaste tweets