Spanien till final i U21-EM efter uppvisning mot Italien. Det klart att numerärt överläge stora delar av den andra halvlek gav extra hjälp på traven, men på det hela taget är det få som inte kan känna att det spanska laget tagit sig till final på ett värdigt sätt.
Saúl Ñíguez gjorde, precis som vanligt, mål när det vankas viktiga sammanhang. Den här gången dock samtliga tre för Spanien – hans första hattrick någonsin.
Men jag tror de flesta rubrikerna ändå kommer tillägnas Dani Ceballos efter den här semifinalen. Det brukar bli så när en spelare som inte är lika välkänd ute i stugorna förtrollar en hel fotbollsvärld med sina konster.
“TV-spelsfotboll” kommer väl till pass i det här läget. Ceballos har gjort lite vad han velat under turneringen så här långt och allt kulminerade mot Italien. Snacka om att kliva fram och visa vägen när det som mest behövs. Bollkontrollen fullkomligt magnifik, spelförståelsen likaså.
Och grabben är bara 20 år gammal, ett par år yngre än de flesta i turneringen.
Dani Ceballos tillhör Real Betis och har så gjort sedan 2011. Han föddes i Sevilla-regionen och började faktiskt sin karriär i antagonistklubben som bär samma namn som Andalusiens största stad: Sevilla.
För sex år sedan kom han till Betis och bara tre år senare debuterade han för A-laget, då i Segunda División. Faktum är att tanken var att slussa in Ceballos successivt – det gick knappast undgå hans talang och potential – men det blev inte ens en handfull matcher i reservlaget. Trots sin ringa ålder var han alldeles för bra för att inte ta en plats i A-laget.
Som 18-åring var han med och vann Segunda División med Real Betis som en starkt bidragande orsak och startade 24 av matcherna. Två säsonger senare har han nu etablerat sig på allvar i La Liga och gjort totalt över 100 matcher för de grönvita.
I konkurrens med Marco Asensio, Saúl Ñíguez och Denis Suárez var det inte särskilt många som kände till Dani Ceballos kapacitet inför U21-EM. Han var ett självklart namn i truppen, men definitivt inte lika självklar som startspelare.
Denis Suárez fick förtroendet i första gruppspelsomgången mot Makedonien (då lirade Dani sista halvtimmen), men blev petad till förmån för Betis-spelaren i nyckelmatchen mot Portugal. 90 minuter senare hade Ceballos befäst sin startplats och i tisdagens semifinal mot Italien visade han omvärlden vilken hög nivå han besitter.
För de som bara hört om hur storklubbarna i Europa har ryckt i “supertalangen från Real Betis” är det betydligt fler som har en bild av vem Dani Ceballos är efter den här kvällen.
Och med en utköpsklausul på blott 15 miljoner euro – en ynklig summa sett till dagens fotbollssamhälle – lär det ringas ett och annat samtal i natt.
Ryktena har redan florerat hej vilt och framför allt är Real Madrid uppenbart intresserad av Ceballos tjänster. Låt kampen börja.
***
Övriga reflektioner?
Det är omöjligt att inte understryka Saúls betydelse ännu en gång. Målskytt i samtliga matcher han har spelat i turneringen – och vilka mål sen.
Han kliver fanimig alltid fram när det behövs. Han har skjutit Atlético vidare i Champions League flertalet gånger och nu detsamma med U21-landslaget.
Jag kan inte komma på någon mer oregelbunden målskytt (han gör mål mer sällan än ofta) som ändå står för så pass viktiga fullträffar.
En spelare som däremot inte kommit upp i sin fulla kapacitet, inte ens i närheten, är Gerard Deulofeu. Jag hade en diskussion på Twitter häromdagen angående just Deulofeu och hans betydelse för U21-landslaget som lagkapten.
Och det klart. Har man flest U21-landskamper i Spanien någonsin – och dessutom gjort flest mål genom tiderna – får man viss förtur. Det är så det fungerar. Även i Spanien.
Däremot borde inte Deulofeu vara lagkapten för det här landslaget. Det spelar ingen roll vad han har gjort tidigare eller vilken talangstämpel han alltid har haft. Deulofeu är ingen ledartyp. Han han alltid dragits med divafasoner, gått sin egen väg och sällan krattat vägen för andra spelare.
Potentialen har alltid varit enorm, men det finns också en anledning att han inte hittat sin trygga punkt i karriärer ännu.
Det känns lite för enkelt att bara titta på antalet U21-landskamper och utefter den informationen dela ut kaptensbindeln. Det borde vara mycket mer än så. Men framför allt borde Deulofeu inte högprioriteras på planen bara för att han heter Deulofeu.
I den här turneringen har han varit den av startspelarna som inte levt upp till de förväntningar som sattes inför. Han har inte varit genomusel (trots allt ett mål och två assist på tre matcher) men samtidigt ingen avgörande figur. Jag köper att han spelar för den matchvinnartyp han är, men hade han inte hetat Gerard Deulofeu, burit kaptensbindeln och gjort 17 mål på 34 U21-matcher så hade Iñaki Williams – som är en genomgående bättre spelare – startat.
Nu kommer Deulofeu givetvis spela från start även i finalen. Det vore något märkligt av Albert Celades att ändra på ett vinnande koncept.
Men jag kan tycka, i alla former av sammanhang, att många spelare kommer väl enkelt undan bara för att de är ett namn och har en viss status.